Print Friendly, PDF & Email

Antikens Rom – en förebild?

Av Sten Niklasson | 3 juli 2020



En fördel med Coronakrisen är att karantänen öppnar möjligheter att städa i bokhyllorna. Denna syssla visade sig emellertid kräva oanad disciplin. Rätt som det var, blev frestelsen att bläddra i någon gammal klassiker övermäktig. Och så blev det inte mycket städning. Det blev i stället ett djupt tillfredsställande tillfälle att återknyta bekantskapen med tänkare som hamnat i glömska.

Edward Gibbons ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire” (1786-1789) är ett bra exempel. Dess beskrivning av orsakerna till det antika Roms fall, leder osökt tankarna till den nutida värld, vars demokratiska statsskick och åsiktsfrihet i snabb takt beskärs av maktstinna ledare, ofta kännetecknade av allsidig inkompetens och diktatoriska fasoner.

I Rom började republiken blomstra på 500-talet f.Kr. och bringade efterhand en stor del av Medelhavsområdet under romerskt inflytande. Några år in på vår tideräkning ersattes den av kejsardömets autokrati. Medan de romerska legionerna under följande sekler erövrade mycket av den då kända världen, blev de fria romarnas rättigheter det sista offret för enväldets politiska ambitioner. Länge har antikens Rom setts som en av den mänskliga civilisationens höjdpunkter, vars fundament till slut underminerades av dess ledares övermod. Parallellen med några av dagens samhällen är inte alltför långsökt.

Enligt en seglivad myt grundades Rom 753 f.Kr. av Romulus, som nyfödd och tillsammans med sin tvillingbror Remus på order av kung Amulius lämnats att dö vid Tiberns strand, men som räddats till livet av en varghona. Det var Romulus som reste den första muren kring Roma quadrata och så småningom gav sitt namn åt staden. Sentida utgrävningar vid Palatinen, ledda av den italienske arkeologen Andrea Carandini påstås ha gett en viss trovärdighet åt denna historia. Enligt honom kulminerade Romulus murbygge med människooffer i form av en flicka, vars tillhörigheter kan ha lagts i en helig bägare som hittades vid muren.

Denna barbariska offerrit, sann eller ej, kontrasterar starkt mot den gängse bilden av Rom som hemvist för ädelmodiga människor, präglade av stoicism, politisk visdom och bländande talekonst. Men flera under 2000-talet publicerade böcker om antikens Rom uttrycker skepsis mot denna idealiserade bild.

Visserligen har några av antikens historiker, som Suetonius och Tacitus, gett oss detaljrika bilder av kejsartidens tygellöshet och tyranni. Men det var framför allt Livius glorifierande berättelser om republiken Rom som under flera hundra år kom att prägla synen på den romerska civilisationens betydelse och värdegrund. I Livius skrifter framträder Mucius Scaevola, som sticker sin hand i öppen eld för att demonstrera sin oräddhet inför den etruskiske fiendekungen Porsena. Här skildras den hjältemodige unge officeren Horatius Cocles, som tillsammans med två kamrater lyckades hindra Porsenas trupper från att via en bro ta sig in Rom. Här hyllas Lucretia, som tog sitt liv efter att ha våldtagits av sonen till kungen av Rom och därigenom beredde vägen för kungadömets fall och införandet av republik. En annan inspirerande figur är konsuln Lucius Cincinnatus, som, efter att han påtagit sig rollen som diktator och 458 f.Kr. slagit tillbaka en hotande invasion av Rom från folken i sydöst, snarast återgick till ett stilla liv på sin lantgård.

Det var sådana berättelser som befäste många följande generationers syn på romerska dygder – självuppoffring, mod och lugn beslutsamhet. Den romerske poeten Vergilius skildrade dessa egenskaper i ett av den antika litteraturens största verk, Aenaiden, i vilket han, med Homeros Iliaden och Odysséen som förebild, på skönt sjungande hexameter skildrar den trojanske flyktingen Aeneas irrfärder. Hjälten från Troja landstiger till slut i Italien och får ett stycke land, där han grundlägger staden Lavinium och blir stamfader till Romulus och Remus. Detta drama utspelar sig under kejsar Augustus tid, och Vergilius låter guden Jupiter utlova evig dominans åt Rom med orden ”Jag har gett romarna makt utan begränsningar”.

Den makten visade sig i form av ständiga krig med folk runt Medelhavet som på ett eller annat sätt ansågs ha utmanat Rom. Bland dessa blodiga  härtåg intog de Puniska krigen mot Karthago på 200-talet f.Kr. en särställning. Under ca 100 års drabbningar dödades på båda sidor hundratusentals soldater. Striderna, som utkämpades samtidigt som de Macedonska krigen på en annan front,  ledde till Karthagos utplåning och romersk hegemoni i Medelhavet.

Den traditionella bilden av romarnas ädla karaktär solkas rejält av det barbari legionerna uppvisade på slagfälten. Den grekiske historikern Polybius, som var ögonvittne till flera av krigsföretagen, beskriver i kväljande detalj hur en romersk befälhavare ger soldaterna order att skoningslöst slakta alla som påträffas vid liv, oavsett kön och ålder, inklusive boskap och husdjur.

Under 50-talet f.Kr. införlivade Caius Julius Caesar större delen av Västeuropa med romarnas välde. Caesar skrev en propagandaskrift om striderna med galler, germaner och andra med titeln Commentarii de bello gallico, som vållat många latinstudenter åtskilligt lidande. Han beskriver kallt och lidelsefritt de romerska legionernas massmord på olika folkgrupper i syfte att metodiskt utrota stammarna, bränna deras byar och förstöra deras åkrar.

Moderna historikers ifrågasättande av den polerade bilden av den romerska civilisationen har en motsvarighet i synen på några depraverade kejsare, vilkas synder moralister i långa tider med förtjusning pekat på som huvudförklaring till det glansfulla och ärorika Roms fall. Ironiskt nog riktar sig nutida historikers skepticism mot sina antika kollegors tendens att svartmåla och tokförklara dessa potentater.

Folket hurrade när Germanicus tjugofyraårige son Caius besteg kejsartronen. Också soldaterna gillade honom, alltsedan han som barn gick omkring i arméns läger, iklädd en enkel uniform. De kallade honom Caligula, ”den lilla stöveln”.

Caligula framstår i hävderna som ett vidunder av elakhet. Hans favorituttryck sägs ha varit Oderint dum metuant, ”Må de hata, blott de frukta!” Han drack drinkar med pärlor upplösta i ättika, och åt maträtter garnerade med guldlöv. Han gjorde om delar av sitt palats till bordell och hade incestuösa förhållanden med sina egna systrar. Under gladiatorspelen brukade han, när det var som hetast mitt på dagen, låta dra undan solskydden på Circus och förbjuda alla att lämna sina platser. Han gjorde anspråk på gudomlig status och planerade att slå huvudet av alla gudastatyer i staden och sätta dit avbildningar av sitt eget i stället. Listan över hans illgärningar blir desto mera imponerande, när man betänker att hans period som kejsare bara var fyra år.

I sin bok Caligula (2003) gör den tyske historikern Aloys Winterling en politisk analys av det tidiga romerska kejsardömet. Han konstaterar att den beundrade kejsar Augustus hade lyckats göra slut på århundraden av förödande inbördeskrig och genom stor politisk skicklighet undvika att stöta sig med de välbeställda medlemmarna av senaten. Den nytillträdde Caligula för sin del uppdagade snart bland dessa aristokrater komplotter som syftade till att störta honom. Han insåg att han inte skulle kunna mäta sig med Augustus, när det gällde att stryka senatorerna medhårs, och beslöt därför att i stället förödmjuka sina dolska fiender och inpränta i dem deras ställning som kejserliga undersåtar. Det är mot denna bakgrund, hävdar Winterling, som man skall se Caligulas idé att göra sin häst Incitatus till konsul. Han ville förlöjliga aristokraterna i senaten, vilkas högsta karriärmål var just konsulämbetet. Caligula var inte galen, han var enligt författaren en slug och medveten politiker.

Ingen har veterligen ännu försökt förklara den syriske tonåringen Heliogabalus häpnadsväckande synder med politiskt showmanship. Denne kejsare, redan innan han fyllt tjugo utsedd till överstepräst, hade mördat sin föregångare Macrinus, som bara hade varit kejsare i två månader, och förenade enligt fantasifulla historieskrivare alla österns och västerns laster i sin person. Det är ingen hejd på ynglingens galenskaper, hans bisarra sexuella förehavanden och utstuderade ondska. Men även den ovederhäftiga biografisamlingen Historia Augusta, som frossar i Heliogabalus monstruösa elakheter, tycks till slut lida brist på fantasi. Hur som helst, bilden av denne kortlivade kejsare är ett gott exempel på vad överdrivet illvillig historieskrivning kan åstadkomma.

Det kan tyckas svårt att överträffa historierna om Caligulas och Heliogabalus vilda leverne, men det porträtt av kejsaren Nero som vällustigt tecknas av Tacitus och Suetonius visar en diabolisk skurk av unikt format. Bland denne tyranns många grymma drag uppges emellertid ett och annat finnas, som något balanserar hans påstådda ondska. Vid en resa i Grekland sägs Nero ha uppträtt som sångare vid teatrar och som deltagare i de olympiska spelen. Föga förvånande förklarades han som mästare både i sång och i brottning. Efter det att han i triumf återvänt till Rom, nåddes han av beskedet om en resning mot honom. När också hans livgarde, pretorianerna, tagit motståndarnas parti, flydde Nero till en villa utanför Rom, där han befallde en trogen slav att gräva honom en grav och därefter hjälpa till med att ränna en dolk genom sin ägares hals. Innan han dog, hann Nero emellertid enligt Suetonius utropa: Qualis artifex pereo! – ”Vilken konstnär går inte i mig förlorad!”

De tillrättalagda, ofta överdrivna och ibland uppenbart påhittade bilderna av antikens Rom handlar i huvudsak om de rika och mäktiga, vilka utgjorde mindre än en halv procent av kejsardömets befolkning om drygt 50 miljoner. Om resten, de nittionio procenten, vet vi inte mycket. Om den osynliga massan och dess maktlöshet och slit, finns att läsa i Robert Knapps bok Invisible Romans (2011), som ger liv åt vanligt folk – prostituerade, fria borgare, slavar och gladiatorer. Den stad som skildras är överbefolkad, kaotisk och smutsig, långt ifrån det konstnärliga antika överdåd som attraherar dagens turister. Den eviga staden utgör förvisso fortfarande en lockelse men knappast en förebild.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019