Print Friendly, PDF & Email

Annie i Underlandet

Av Mats Fält | 18 juni 2021



Det måste vara spännande att vara Annie Lööf. Det har hänt väldigt mycket sedan den politiska karriären rullade igång på allvar. Från de första stegen som centerpartist till dagens roll som lojal allierad till det stora socialistiska regeringspartiet. ”You’ve come a long way”, skaldade en gång ett känt cigarettmärke. En slogan som passar väldigt bra på Annie Lööf, skriver Mats Fält.

Annie ska noga ha granskat de flesta partiers program innan hon valde Centerpartiet och CUF. För en nyliberal beundrare av Margaret Thatcher framstår det som lite udda att efter en noggrann analys, landa i det vid tidpunkten tämligen mossiga och väldigt pragmatiska mittenpartiet. Förklaringen ligger nog snarast i det faktum att pappa var kommunalråd för Centerpartiet. Blod har alltid varit tjockare än bidrag från Näringslivets Fond. Centerns liberala historia är nog mest ett stödargument, även om det ibland styrt partiets agerande. Pensionsomröstningen 1958 var ett tydligt exempel. Då stod Centerpartiet för det mest liberala alternativet.

Sedan blev det karriär inom ungdomsförbundet och kamp mot FRA-lagen och sexköpslagen och för fri invandring och platt skatt. Annie stod för en rak och kompromisslös nyliberal linje, konsekvent och allt annat än pragmatisk. Utspelen gav mycket uppmärksamhet och uppskattning inom partiet, även om många också konstaterade att den politiska linjen låg långt till höger om moderpartiets.

Att regelbundet utses till ”snyggast i Almedalen” minskade inte uppmärksamheten. Det var innan det blev riktigt kontroversiellt att berömma kvinnors utseende. Ungefär samtidigt som Obama vid ett besök i Kalifornien beskrev Kamala Harris som den vackraste justitieministern i de 50 delstaterna. Alla uppskattade inte kommentaren.

När Annie tog över som partiledare var de flesta överväldigande positiva, även om det fortfarande fanns reservationer mot de mer radikala delarna av den politiska linjen. Det nya programförslaget med månggifte och lärplikt istället för skolplikt orsakade stor kris och drev ned Centerpartiet under spärren till riksdagen. Egentligen var diskussionen lätt överdriven. Ingen svensk polis ingriper mot familjer som lever som om månggifte var lagligt. Lärplikt finns redan i Finland och verkar fungera alldeles utmärkt. Annie klarade sig med blotta förskräckelsen igenom denna nära döden-upplevelse. En konsekvens blev överkompensation – Annie markerade mer avstånd mot sin tidigare linje än vad som utan krisen hade blivit fallet.

Karriären som näringsminister gick bra även om det egna området inte präglades av några mer radikala framgångar. Det visade sig vara betydligt lättare att stava till tulipanaros än att bedriva regelslakt i praktiken. Motkrafterna var alltför starka och den bubblande energin räckte inte riktigt till. Förklaringen var inte bara veton från finansen och den andra alliansregeringens allmänna trötthet.

Den nya huvudfrågan – kampen mot rasism och invandrarfientlighet – har gett Annie en central roll. Dess värre har det viktigaste resultatet blivit att hon hjälpt SD att få precis den uppmärksamhet som partiet strävat efter. Annie åkte på debatturnéer med Jonas Sjöstedt men det var Åkesson som tjänade på uppmärksamheten. Hennes insatser är en av de viktigaste förklaringarna till att svensk politik blockerats under alltför många år.

Dessutom har Centerpartiet egentligen en mycket tuff invandringspolitik med hårda krav på arbetslinje och eget ansvar. Det är dock inte den bild som präglar debatten. Ofta framstår istället Centern som ett av de partier som är mest kritiskt till krav och tuffare regler. Det hänger inte riktigt ihop.

Detsamma gäller delvis också den ekonomiska politiken. För varje gång som Centerns lojalitet med Socialdemokraterna står i centrum blir bilden av partiets politik allt otydligare. Detsamma blir konsekvensen av att allt fler av de liberala reformerna i regeringsprogrammet tunnas ut eller skjuts upp. Reformeringen av Arbetsförmedlingen körde delvis fast. Den nya skogsbrukspolitiken har fastnat i ett träsk och riskerar att leda till raka motsatsen till det som var de liberala partiernas mål.

Många av de som idag stöder Annie Lööf gör det trots partiets politik, inte på grund av den. De röstar för fortsatt krig mot SD och fortsatt allians med SAP och MP. Det kommer att påverka Centerpartiets handlingsfrihet och regeringsfrågans lösning, både i den aktuella krisen och efter nästa ordinarie val. Till det kommer effekten av de många avhoppen både i riksdagsgruppen och inom partiorganisationen. Centerpartiet blir ännu mer än det redan är ett parti som totalt domineras av sin ordförande. Det minskar antagligen handlingsfriheten ännu mer. Väljarna har röstat på Annie Lööf – inte på Centerpartiet. Sebastian Kurz i Österrikiska ÖVP har agerat på samma sätt men i hans fall var det en medveten taktik för att komma bort från historiska låsningar. Kurz blev kansler. Annie lär aldrig bli statsminister.

Det vore intressant att få veta vad Annie Johansson i CUF hade tyckt om sin nya roll som pragmatismen drottning i svensk politik? Var det det här det handlade om – att bli den politiker som mest ägnar sig åt det politiska spelet av alla våra partiledare? Den som ger de mest otydliga svaren om vägen framåt till väljarna.

Vi vuxna i rummet kommer ihåg det udda programmet ”Stereotestinformation” som brukade gå i Sveriges Radio. Det var till för att man skulle kunna ställa in stereon så att ljudet fungerade på rätt sätt. Det gick successivt igenom hur ljudet skulle spridas från olika platser i rummet. Det kanske kan återanvändas? Många väljare skulle behöva hjälp med att avgöra från vilken plats i rummet som Annie Lööfs budskap numera kommer. Det kallades tidigare konsumentupplysning och är en väsentlig del av politiken, inte minst nu när många väljare upplever den som mer präglad av kaos än av ordning.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism