Anna Kinberg; Nyttigt och lärorikt första halvår


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NYTTIGT OCH LÄRORIKT•• o
FORSTA HALVAR
ANNA KINBERG
Finland framstår som den stora stjärnan bland de tre nykomlinganta i EU.
Tuffa och medfokus på det viktiga har de varit merframgångsrika ärt de samförståndsinriktade, lite svårbegripliga och godtrogna svenskama.
nder EU:s forsta som- ~ raktärer utan ~änar också som politisk
Umarlov med 15 med- bakgrund till varfor de tre och deras
lemmar är vi sannolikt fareträdare beter sig som de gör. Boken,
flera som reflekterar lite som kom i juni i år, gör inte anspråk på
över det forsta halvåret, och då sannolikt att göra någon fullständig analys av de tre
extra många svenskar eftersom våra nykomlingarnas bidrag till och effekter på
reflektioner är mätbara redan i september BU-samarbetet, men forfattarna ger en
månads europavaL Men det är inte bara
svenska partiaktiva som tittar tillbaka på
den forsta tiden – Sverige som nation har
ögonen på sig från europeiskt grannhåll,
och det är ju därifrån det intressanta
betyget konuner.
Olikheter ellerfördomar?
Richard Hill och David Haworth har i
boken The Newcomers forsökt beskriva de
tre nya medlemsländerna Österrike,
Finland och Sverige for en blandad
publik. Beskrivningarna av de olika länderna är inte bara uttryck for nationalkaANNA KINBERG är politisk sekreterare för moderatema i
Europaparlametltet.
bra utgångspunkt och sår några värdefulla
frön till längre gående slutsatser. Vi rar
lära känna, och ges möjlighet att järnfora,
de tre ländernas näringslivs- och politiska
strukturer och därav hur beslut fattas och
hur de hanterar nya situationer.
Boken är skriven på ett halsbrytande
roligt språk och det är där den största
behållningen ligger. Det är allt for sällan
som EU-böcker rar i alla fall mig att
skratta högt under läsningen, men detta
är en sådan. Om man som jag är smått
fortjust i nationalkaraktärer rar man i
boken påfyllning på de flesta av sina fordomar. Innan jag började arbeta i europaparlamentet trodde jag att nationella
särdrag var överdrivna i myten, men i
SVENSK TiDSKRIFT 235
europaparlamentets verkliga korridorer
och sammanträdesrum kommer de till
fullt uttryck. När beslut skall fattas av
personer med olika bakgrund är det faktiskt nyttigt att ha läst på (=generaliserat)
lite i forväg, annars står man eforstående
infor fransk retorik eller tysk nogrannhet.
Det är två små exempel på hur vi ser på
dem, och i boken finns det hundratals
exempel på hur de ser på oss:
”Sweden works, of course, in the
sense that Swedes are bom (in ever
decreasing numbers), eat, copulate and
eventually (thank God) die, without the
extremes of violence or starvation which
one sees in such countries as the United
States of America or Ethiopia. They put
up repulsive buildings and live in them,
washing their almost hairless bodies with
great thoroughness under the shower
whenever necessary. Their conversatian
is so boring it makes one gasp and stretch
one’s eyes, and they have not had an original thought between them in the last
150 years”.
Citatet ovan är bara en fotnot i bokens
inledning, men det utgör en bra sammanfattning på forfattamas syn på
Sverige. Den som skrattar åt nationalkaraktärer far inte glönuna att den egna inte
är ofelbar, även om den tron är just en
del av vår karaktär som forfattarna ser
den. Folkpartister eller andra som är
övertygade om att vi är duktigast och
finast i Europa riskerar att skrattet fastnar
i halsgropen.
Den 7 juli anordnade Philip Morrisinstitutet for politiska studier ett seminarium i Bryssel på sanuna tema. I svensklä-
gret i Bryssel hade nyfikenheten börjat
blanda sig med viss oro – hade vi verkligen lyckats bäst av de tre nykomlingarna? Svaret måste tyvärr bli nej. Pertti
Salolainen, den finske chefSforhandlaren,
representerade sitt land på seminariet och
är den som citerats mest efter detsanuna.
Seminariet fick relativt mycket press, i
Bryssel såväl som i Stockholm och andra
städer, och den stora stjärnan av de tre
verkar enligt nästan samstämmiga bedö-
mare vara Finland. Att Österrike forsvinner lite i analysen är en klen tröst –
som broderfolk och nyblivna forlorare i
ishockey-VM är det just jämforelsen med
Finland som är den känsliga for oss och
den där prestigen är viktigast.
Finska modellen
Varfor Finland? I boken beskrivs vårt
östra grannland på ett for oss inte oväntat
sätt. Finnarna badar bastu och deras land
ligger exotiskt till, men de är tysta, tuffa
och effektiva och det är det som ger
resultat. Så beskrivs Finlands väg från
krigshärjat jordbrukssamhälle till industrialiserat välfärdssamhälle med aktivt deltagande på den internationella arenan.
Klarade de ryssen så klarar de krisen och
EU, tycks forfattarna mena med illa dold
beundran.
Även på seminariet var det den finska
modellen som befanns ha givit bäst
resultat. ”We are a no-nonsense nation”,
forklarade Salolainen som svar på frågan
hur de lyckades fokusera på rätt saker i
EU-djungeln. Hans råd till andra
236 SVENSK TIDSKRIFT
NYTTIGT OCH LÄRORIKT …
nykomlingar var att fokusera på ett fatal
frågor och sköta dem väl – välbekant och
enkelt i teorin men desto svårare i Bryssel
som ny och liten medlem. Den finske
kommissionären Liikkanen bevisar tesen:
hans position som budget- och personalkommissionär är på pappret inte alls
någon av de tyngre maktbaserna, men
genom att från start ta i med tufi1 nypor
framstår han redan som en av de starkaste
profilerna i EV-kommissionen. Det är
ännu får tidigt att fårknippa vissa frågor
direkt med Finland, men fokusvägen är
nog den rätta vägen får fortsatta framgångar. Budgeten är per definition ett
viktigt stym1edel får den fortsatta verksamheten, och särskilt inför östutvidgningen. Inför den är också Finland av
”Har vi verkligen lyckats bäst
av de tre nykomlingarna? Svaret
måste tyvärr bli
nej.

ett öga på Sverige och Finland och var
glada om de fick så lite stryk av oss som
möjligt i sin strävan att hålla sig kvar i den
högsta serien. Gentemot Österrikes fårsta
halvår som EU-medlem har vi emellertid
skäl att visa större ödn~ukhet. Bokens
österrikekapitel har också rubriken
naturliga orsaker en viktig röst att lyssna ”Austria – the underestimated”.
på – det är genom Finlands medlemskap Beskrivningen av nationalkaraktären
som unionen ratt en landgräns mot ger vid handen att österrikarna skall vara
Ryssland. Mot bakgrund av att många korporativistiska, hierarkiska och ”manandra medlemsländers fåreträdare blev l liga”. Det manliga syftar enligt boken på
uppriktigt förvånade över detta faktum en holländsk järnfårande studie, från det
har Finland här en given roll som ryssoch därmed säkerhetsexpert som man
inte är sen att ta vara på.
Den underskattade
tidiga sjuttiotalet, av nationalkaraktärerna
med syftet att fårklara olika värderingssystem och beteendemönster hos olika
europeer. En av förklaringsmodellerna
var manligt och kvinnligt, där manliga
Den österrikiska nationalkaraktären sarnl1ällen dominerades av värderingar
ligger oss inte historiskt eller geografiskt
lika nära, varfår jag läste det kapitlet med
särskilt nyfikna och fårdomsfria ögon.
Från korridoren i Europaparlamentet,
som delas av just de tre nykomlingarna,
kommer jag ihåg hur våra österrikiska
vänner inte brydde sig lika mycket om
ishockey-VM som vi andra, men de höll
som resultat, framgång och makt medan
kvinnliga symboliserade de så kallade
mjukare värdena. Oavsett de invändningar som kan anföras mot ovanstående
uppdelning är det intressant att notera att
Österrike befanns ”manligast” i Europa
och Sverige ”kvinnligast”. Finland ansågs
betydligt mindre manligt än Österrike
SVENSK TiDSKRIFT 237
även om landet uppnådde mer än fyra l
gånger så höga manlighetspoäng som
Sverige.
Har då Österrike varit den tuffaste och
mest prestationsinriktade nykomlingen?
Min ovetenskapliga studie från korridoren bekräftar genast att prestige och
hierarkier är viktigast for österrikarna. De
österrikiska ledamöterna har längre titlar
än de tyska och de tillhör de mest högljudda på mötena. De frågor de hittills
engagerat sig i som vi sett har varit av
lokalt intresse. Kärnkraftverket
Mohocve liksom regionalstöd for gränsö-
verskridande samarbete i Centraleuropa
har väckt starkt österrikiskt engagemang,
vilket går att forklara med en enkel titt på
kartan. Inget av de ovanstående bör
emellertid ge upphov till snabba negativa
slutsatser. Om vi börjar med det påstått
manliga så är prestige och hierarkier
mycket viktiga faktorer i det omgivande
Europa. Det är nog bara uppe i den nordiska korridoren österrikarna ser makthavarna ta av sig skorna och säga ”hej” till
sina underordnade – i parlamentets
mötesrum, och i ännu större utsträckning
hos konun.issionärer och andra makthavare, utgör kännedom om hierarkier och
prestige nyttiga kunskaper for den som
vill nå framgång. Österrikarna har också,
till skillnad från båda de nordiska nykomlingarna, ett stort EU-språk gratis vilket
även det underlättar det viktiga korridorarbetet.
Också österrikarna, liksom finnarna
och vi själva, har ett naturligt intresse for
Östeuropa, och liksom finnarna men
tyvärr inte i samma utsträckning som vi
svenskar har de en naturlig och geografisk position i den frågan. Inget medlemsland är så nära besläktat med ansökarländerna i Centraleuropa som Österrike,
vilket liksom i fallet med den finska relationen till Ryssland gör att deras röst blir
särskilt viktig att lyssna på infor en utvidgning. Lägg till det att det är det österrikiske kommissionären Fischler som
handhar jordbrukspolitiken, som JU
sväljer hälften av EU:s budget, så kvarstår
nästan inga argument alls for att underskatta Österrike. Om de mätbart har
lyckats bättre än Sverige under den forsta
korta tiden är svårare att bedöma, men
den som inte ser den österrikiska potentialen gör det i alla fall for enkelt for sig.
s
venge är det största och, trots
statsskulden och krisen, det
rikaste av de nya medlemsländerna och har dessutom bäst
diplomatiskt och utrikespolitiskt rykte
med sig i bagaget. Så inleds också sverigekapitlet i boken. Att utgå från att vi
borde lyckas bäst ijärnforelse med Österrike och Finland behöver därfor inte vara
utslag av övertro på oss själva. Men goda
forutsättningar ger som bekant inte automatiska framgångar.
EU:s nyligen utsedde nye bosnienmedlare är som bekant svensk. En annan,
kanske mindre känd, svensk fjäder i
hatten är att Europaparlamentets forsta
utskottsbetänkande från något av de nya
medlemsländerna är svenskt. Genom
238 SVENSK TIDSKRIFT
NYTTIGT OCH LÄRORIKT …
Margaretha af Ugglas betänkande om
Östersjöområdet kan svenska ledamöter
visa att vi kan påverka EU i rätt riktning
genom att föra upp en fråga av svenskt
intresse på dagordningen. Dessa två framgångar är dock snarare undantag som
bekräftar regeln än uttryck för den. Om
det finns någon gemensam nänmare för
hur Sverige uppfattas i EU är det just
avsaknaden av en sådan.
Uppriktig men vag
Vi är svåra att förstå också, menas det i
boken. Vår konmlissionär Anita Gradin
tas som exempel på detta. Författarna har
dragit den korrekta slutsatsen av detta ur
officiell svensk synpunkt – hon var helt
enkelt uppriktig och sade inte i tio ord
det som kunde sägas med ett. Vi
landsmän tenderar dock ibland att
glönm1a del två av slutsatsen – i stället för
att berömma hennes uppriktighet avfärdade europaparlamentet henne som vag.
Likadant är det kanske med hennes
arbete som kommissionär – fru Gradin
arbetar hårt och väl för att bygga upp det
europeiska samarbetet mot brottslighet,
men de mätbara resultaten låter vänta på
sig. Nu är det inte alls hennes fel utan
blockerande medlemsländers regeringars,
men vid bedömningen av svenska framgångar hittills vill våra betraktare se
gränskontroller rivas eller brottsligheten
minska och dit är det en bit kvar.
Om de finska företrädarna är tuffa och
inskränker sina insatser till de viktigaste
frågorna, och österrikarna drivs av prestige och makt, blir den svenska lagonlinställningen, som beksrivs utförligt i
boken, förödande vid en jämförelse. De
andra två springer nämligen förbi oss, helt
oavsett våra goda avsikter. När den finske
representanten på seminariet talade om
fokusering, menade den svenske
(Christian Leffier från Sveriges ständiga
representation vid EU – en mycket
skicklig och trevlig tjänsteman) att det är
svårt att sätta sig in i alla olika frågor. De
syftade båda på informationsflödet i
Bryssel men drog delvis olika slutsatser.
För en svensk kan det vara svårt att helt
enkelt strunta i flera frågor för att koncentrera sig på några få, och jag är inte
heller säker på att det är idealiskt. Man
kan ju faktiskt missa något då, varmed
man också löper risken att missa en
potentiellt viktig sak. Men med begränsade resurser och· nästan obegränsat med
ärenden är det nog ett måste att sovra och
länrna en del åt andra att bita i.
En splittrad bild
Nämnda fokuserings- och därmed
engagemangsproblem är särskilt stort för
regeringen – och därmed för Sverige i
EU:s högsta beslutande organ miilisterrådet. De svenska utsända har av främst
partitaktiska skäl inte mandat att driva
någon linje särskilt hårt, varför möjligheterna att göra intryck också minskar drastiskt. När Lena Hjelm-Wallen passar i
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor
sitter hennes finske kollega vid sarmna
bord och är betydligt tuffare, trots samma
alliansfrihet och trots sin direkta närhet
till Ryssland. När de övriga ländemas
SVENSK TIDSKRIFT 239
representanter i reflektionsgruppen, som l att vi inte klarat den nya omgivningen.
skall forbereda regeringskonferensen Representanter for den sistnänmde klagar
nästa år, diskuterar beslutsformer och ibland på svenskar och menar att vi är for
utvidgning kämpar den svenska regeringen in i det sista for att miljö och jämställdhet skall prioriteras framfor EU:s
funktionssätt – trots att endast det sistnämnda skall tas upp enligt
Maastrichtfordraget. Och då vet vi dessutom att det inte ens är alla organ som
hedras med så lite som närvaron av rätt
svensk representant.
Inget av dessa exempel kan rimligen
öka vår eventuellt medhavda utrikespolitiska status, och den skugga som enskilda
svenska representanter kastar över EU
kastar de också över Sverige som medlemsland. I skrivande stund är vi också
sämst av de tre folken på att uppskatta
vårt medlemskap i ja- och nej-opinion
räknat, vilket inte ses med blida ögon i
Bryssel. Vi kan inte ens bestämma oss for
att vilja vara med!
Det är onekligen nyttigt for oss
nykomlingar att konfronteras med övriga
EU på nära håll, och det kan som sagt
vara lite smärtsamt också. Jag vill dock
bestämt ta avstånd från iden om att vi
skall anpassa oss mer till ”de andra” på alla
områden for att nå större framgång. Det
framfOr allt Finland har lyckats med är ju
tvärtom att behålla sin egen profil i den
nya kontexten, vilket också bör vara vårt
mål. Det svenska problemet har hittills
varit att vi saknat den där profilen – inte
självupptagna, Otacksanuna och tror att
just vårt sätt att göra saker är det bästa.
Det ligger nog en del i den kritiken, men
for den skull behöver inte hela vårt sätt
vara fel. Vi bör nog inse att artighetsfraser
och hierarkier är en del av vardagen i EU
som vi inte kan ändra på. Alla måste
anpassa sig om vi skall bli överens. Men
om svenska BU-representanter konsekvent tjatar om bättre beslutsunderlag
och ökad öppenhet så kanske fler inser
poängen med det, och i det finns inget fel
alls.
Mot ljusare tider?
boken varnar forfattarna for att tro att
Sverige är ett land som vägrar att engagera sig i något – se bara på beslutet att gå
med i unionen, menar de. Jag är inte så
stolt över det engagemanget som jag
känner att jag skulle vilja vara, men jag
hoppas jag far möjlighet att bli det. Mitt
drömscenario är att Sverige om ytterligare ett år vunnit respekt som riktigt
engagerat i Östeuropafrågan och anses
som en ekonomisk och politisk kraft att
ta på största allvar inom EU. Det är ett
scenario där vi om tio år minns de viktiga åren i mitten av nittiotalet där
Sverige var en av de starkaste krafterna
for de central- och östeuropeiska ländemas medlemskap och for en union
med mindre makt i små frågor och effektivare beslut i de stora och internationella.
240 SVENSK TIDSKRIFT