Ann-Sofie Nilsson; Försvaret av Europa
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FöRSVARET AV EUROPA
ANN-SOFIE NILSSON
Sverige bifinner sig vid ett säkerhetspolitiskt vägskäl. Det märks inte av debatten, som
omväxlande ligger nere helt och omväxlande trasslar in sig i rituella neutralitetspiruetter. Utan
information om händelserna utanfor vårt lands långa gränser, och utan debatt, är vi illa
förberedda att välja mellan de olika vägar som brederut sigframför oss där i korsningen. Fortsatt
alliansfrihet är en väg, men knappast den bredaste eller den som är lättast attfärdas på. Frågan
är varthän den egentligen leder.
V
ästeuropeiska unionen är
en forsvarsallians som vi
på ett eller annat vis kommer att fl att göra med
den dag när vi ingår i Europa. VEU fick
nytt liv i Maastricht. De forsta forsöken
att reaktivera VEU hade visserligen
påbörjats redan 1984, efter att organisationen framlevt nästan fyrtio år utan
att göra större väsen av sig. Men det var
forst när planerna på att fora det
europeiska samarbetet in i ett nästa steg,
en union omfattande med tiden även en
gemensamsäkerhets-ochforsvarspolitik,
som Västeuropeiska unionen fick en
klar raison detre som EUs framtida
säkerhetspolitiska organ.
Fram tills dess hade VEU levt en
undanskymd tillvaro. När grundarFil dr ANN-SOFIE NILSSON är verksam vid
Fö~varets fo~kningsanstalt.
statema Storbritannien, Frankrike och
de tre Beneluxländerna den 17 mars
1948 undertecknade Brysseltraktatetom
ett inbördes forsvarssamarbete, var
avsikten att skapa ett organ med
kompetens även på det ekonomiska,
sociala och kulturella planet. Ganska
snartstod det emellertidklart attsamtliga
de frågor som VEU forklarat som sitt
intresseområde skulle tas omhand av
andra organisationer. Försvaret av
Europa fick en transadantisk dimension
när NATO skapades året efter VEU,
som därmed fick se sig forflyttad till en
plats i bakgrunden. OECD och Europarådet specialiserade sig på de frågor
som VEU hade tänkt behandla utöver
säkerhetspolitiken.
VEUs hjärta i Frankrike
Under många år existeradeVEUmest
bara i den franska säkerhetspolitiska
430 SvENsK TIDSKRIFT
strategin. Även om VEUs sekretariat
fanns i London fram till ijanuari i år, när
huvudkvarteret flyttade närmare både
EG och NATO i Bryssel, är det i
Frankrike som VEU haft sitt hjärta (och
tvärtom). FörFrankrikefungeradeVEU,
och de kvarlevande tankarna om ett
självständigt europeiskt försvar, som en
stillsam europeisk protest mot de båda
supermaktemas militära och politiska
kontroll av det kalla krigets Europa.
Frankrike var också den drivande
kraften bakom de forsta forsöken att
reaktivera organisationen som inleddes
vid mötet i Rom 1984. Några år senare
forsökte man på nytt att blåsa liv i den
svårstartade Västeuropeiskaunionenefter
toppmötet mellan Ronald Reagan och
Michail Gorbatjov i Reykavik 1987.
INF-avtalen om strategisk nedrustning
uppfattades av många, och inte bara
fransmän, somenuppgörelse därEuropas
öde bestämdes över huvudet på dess
medborgare.
inom en tämligen näraliggande framtid
kunna skapa en gemensam europeisk
försvars- ochsäkerhetspolitik, somenligt
fordragstextens vagaformuleringar”med
tiden” forväntas leda till ett gemensamt
försvar, ger VEU en framtida nyckelroll
som den Europeiska unionens forsvarsarm. Meningen är att VEU ska
kunna agera militärt på EUs anmodan.
Till skillnad mot NATO, vars allianspartners åtnjuter större flexibilitet i sina
åtaganden, kräver VEU i sin tur att
medlemsländerna automatiskt ska ställa
sig till forfogande när organisationen så
önskar.
säkerhetspolitisk pelare
medvetande om vilket stort och i
många avseenden besvärligt område det
handlar om for de enskilda medlemstatema-inget kan väl vara merkänsligt
än forsvaret av det egna folket och territoriet- har hela den säkerhetspolitiska
frågan skjutits upp avEG for behandling
forst vid regeringskonferensen 1996. Då
Mer aktiv roll ska forhandlingarna med de tilltänkta
Men det krävdes en ny europeisk karta, nya medlemsstaterna, några med mer
utan en mur som delade kontinenten eller mindre specificerade krav på
mitt itu geografiskt och ideologiskt, for bibehållen neutralitet med sig i bagaget,
att VEU skulle kunna träda in i en mer dessutom vara slutförda och medlemaktiv roll. Integrationsprocessen i väst skapsfrågan avklarad for denna gången.
och desintegrationen av det forna Tills dess ska VEU även vara fullt
Östblocketändradeforutsättningarnafor inkorporerad i den Europeiska gemenden europeiska säkerhetspolitiken. skapens institutionella ram, redo att helt
Maastrichtfordragets forhoppningar att och fullt inträda i rollen som den
SVENSK TIDSKRIFT 431
Europeiska unionens säkerhetspolitiska
pelare.
Om VEU ska kunna ta på sig
uppgiften att försvara Europa tar man
emellertid först och främst se till att på
något vis – tex genom samarbete med
NATO-skaffasig en fungerande militär
struktur, något somVEU för närvarande
saknar. DenbegränsadeEurokårmed en
fransk-tysk kärna som VEU betraktar
sombegynnelsen till enmera omfattande
framtida europeiska arme, räckerinte på
långa vägar till för sådana uppgifter.
Ytterligare några länder har förklarat sig
villiga att medverka i Eurokåren, men
även med dessa tillskott har VEU en bra
bit att gå innan den förmår leva upp till
generalsekreterare Van Eekelens ambitioner att bli en militärt operativ organisation.
Jämställda organisationer
VEU har gjort så gott den kunnat under
årens lopp för att skyla över sina
strukturella brister. Den västeuropeiska
flottnärvaron utanför den jugoslaviska
kusten har varit en god uppvisning i
konsten att spänna muskler som inte
finns. VEU har snabbt och i görligaste
mån sökt kopiera NATOs agerande för
att demonstrera att det europeiska
försvaret är lika kapabelt som någonsin
det transatlantiska. När VEU och
NATG–styrkoma i Adriatiska havet i
somras efter långa förhandlingar ställdes
undergemensamtbefål betraktade VEU
detta som ett bevis för att det rörde sig
om två i alltväsentligtjäm-ochlikställda
organisationer. Riktigt på samma vis såg
inte NATO på saken.
Om VEUs påtagliga mindervärdighetskomplex gentemot NATO har
omgivningen tidigare gjorts oupphörligen påmind. Förhållandet mellanVEU
och NATO är lika invecklat som det
mellan Frankrike och USA. En ofta
använd formulering från VEUs sida för
att förklara förhållandet västerut är att
VEU eftersträvar ett självständigt
europeiskt försvar i samarbete med men
inte underordnat NATO. På båda sidor
om Atlanten har man under det senaste
åretkommit fram till attVEU med tiden
mycket väl kan komma att fungera som
NATOs europeiska arm, vid sidan av
uppgiften som EUs militära pelare.
Separata men inte separerade är den
senaste formuleringen för att beskriva
relationen mellan de två försvarsallianserna.
Nödvändiga satsningar
En sådan utveckling skulle stämma väl
överens med den franska synen på
NATO, som Frankrike de många
ryktena till trots inte har för avsikt att
nedmontera. Vad Frankrike strävar efter
är snarare en större balans mellan den
europeiska och den amerikanska delen
av NATO. Idessadagar, näramerikanska
432 SvENsK TmsKRI FT
soldater lämnar den europeiska kontinenten i rask takt alltmedan Frankrike
åternärmarsig NATO, ärdet alls inte ett
osannolikt scenario.
När USA nu drar tillbaka stora delar
av sin militära personal från Europa, och
lämnar efter sig blotta skuggan av den
forna närvaron på europeisk mark, är
det utan tvekan behövligt att Europa
satsar på att öka sin egen kapacitet.
Också från amerikanskt håll har man
nappade på. Dessutom har de NATOmedlemmar som inte ingår i EG, dvs
Island, Norge och Turkiet, fatt associerat
medlemskap i VEU.
Skilda avsikter
Västeuropeiska unionen låter inte det
egna namnet lägga hinder får verksamheten utan riktar sina vidsträckta
ambitioner också tillländerna i Centraloch Östeuropa. De kontaktersomVEU
ansett det önskvärt att europeerna, som har inlett där har uppenbarligen
sålänge haråktsnålskjuts påden välvillige inspirerats av NATOs betydligt mer
supermaktens resurser, tar ett större vidsträckta samarbete med länderna i
ansvar får sitt eget fårsvar. Ett större det forna Östblocket genom NACC
inslag av burdensharing mellan amerikaner och europeer är utan tvekan
nödvändigt får att fårmå de alltmer
isolationistiska amerikanerna att stanna
kvar på denna sidan Atlanten.
Utvidgad union
Arbetetpåattsamlaalla europeiska stater
kring Västeuropeiska unionens runda
bord i en eller annan funktion är i full
gång infår 1996. Under det senaste året
harsamtliga resterandeEG-och NATOländer anslutits på något vis och i någon
kapacitet tillVEU. Danmark och Irland,
de tvåEG-statersominte ärmedlemmar
iVEU, besitternumera observatörsstatus
i organisationen efter att ha erbjudits
fullt medlemskap i enlighet med artikel
XI i den reviderade Brysseltraktaten, ett
erbjudande som Grekland ensamt
(North Atlantic Cooperation Council).
I de länder i Central-och Östeuropa dit
NATO ogärna sträcker några säkerhetsgarantier menar VEU sig besitta
möjligheten att utveckla en viktig roll
under kommande år, dock utan att
specificera hur detta skulle gå till eller
vari rollen egentligen skulle bestå.
Ett helt spektrum av relationsformer
existerar alltså mellan enskilda länder
och Västeuropeiska unionen, från fullt
medlemskap över till observatörstatus
och associeratmedlemskap. För samtliga
de länder som på detta sätt formellt har
knutits till VEU i någon form gäller
dock att de redan, genom medlemskap
i NATO, har visat en grundläggande
vilja att medverka i fårsvaret av den egna
kontinenten. Det är skillnaden mellan
dem och Sverige.
SvENsK TrosKRIFT 433
·l
ANN-SOFIE NILSSON
Sverige bifinner sig vid ett säkerhetspolitiskt vägskäl. Det märks inte av debatten, som
omväxlande ligger nere helt och omväxlande trasslar in sig i rituella neutralitetspiruetter. Utan
information om händelserna utanfor vårt lands långa gränser, och utan debatt, är vi illa
förberedda att välja mellan de olika vägar som brederut sigframför oss där i korsningen. Fortsatt
alliansfrihet är en väg, men knappast den bredaste eller den som är lättast attfärdas på. Frågan
är varthän den egentligen leder.
V
ästeuropeiska unionen är
en forsvarsallians som vi
på ett eller annat vis kommer att fl att göra med
den dag när vi ingår i Europa. VEU fick
nytt liv i Maastricht. De forsta forsöken
att reaktivera VEU hade visserligen
påbörjats redan 1984, efter att organisationen framlevt nästan fyrtio år utan
att göra större väsen av sig. Men det var
forst när planerna på att fora det
europeiska samarbetet in i ett nästa steg,
en union omfattande med tiden även en
gemensamsäkerhets-ochforsvarspolitik,
som Västeuropeiska unionen fick en
klar raison detre som EUs framtida
säkerhetspolitiska organ.
Fram tills dess hade VEU levt en
undanskymd tillvaro. När grundarFil dr ANN-SOFIE NILSSON är verksam vid
Fö~varets fo~kningsanstalt.
statema Storbritannien, Frankrike och
de tre Beneluxländerna den 17 mars
1948 undertecknade Brysseltraktatetom
ett inbördes forsvarssamarbete, var
avsikten att skapa ett organ med
kompetens även på det ekonomiska,
sociala och kulturella planet. Ganska
snartstod det emellertidklart attsamtliga
de frågor som VEU forklarat som sitt
intresseområde skulle tas omhand av
andra organisationer. Försvaret av
Europa fick en transadantisk dimension
när NATO skapades året efter VEU,
som därmed fick se sig forflyttad till en
plats i bakgrunden. OECD och Europarådet specialiserade sig på de frågor
som VEU hade tänkt behandla utöver
säkerhetspolitiken.
VEUs hjärta i Frankrike
Under många år existeradeVEUmest
bara i den franska säkerhetspolitiska
430 SvENsK TIDSKRIFT
strategin. Även om VEUs sekretariat
fanns i London fram till ijanuari i år, när
huvudkvarteret flyttade närmare både
EG och NATO i Bryssel, är det i
Frankrike som VEU haft sitt hjärta (och
tvärtom). FörFrankrikefungeradeVEU,
och de kvarlevande tankarna om ett
självständigt europeiskt försvar, som en
stillsam europeisk protest mot de båda
supermaktemas militära och politiska
kontroll av det kalla krigets Europa.
Frankrike var också den drivande
kraften bakom de forsta forsöken att
reaktivera organisationen som inleddes
vid mötet i Rom 1984. Några år senare
forsökte man på nytt att blåsa liv i den
svårstartade Västeuropeiskaunionenefter
toppmötet mellan Ronald Reagan och
Michail Gorbatjov i Reykavik 1987.
INF-avtalen om strategisk nedrustning
uppfattades av många, och inte bara
fransmän, somenuppgörelse därEuropas
öde bestämdes över huvudet på dess
medborgare.
inom en tämligen näraliggande framtid
kunna skapa en gemensam europeisk
försvars- ochsäkerhetspolitik, somenligt
fordragstextens vagaformuleringar”med
tiden” forväntas leda till ett gemensamt
försvar, ger VEU en framtida nyckelroll
som den Europeiska unionens forsvarsarm. Meningen är att VEU ska
kunna agera militärt på EUs anmodan.
Till skillnad mot NATO, vars allianspartners åtnjuter större flexibilitet i sina
åtaganden, kräver VEU i sin tur att
medlemsländerna automatiskt ska ställa
sig till forfogande när organisationen så
önskar.
säkerhetspolitisk pelare
medvetande om vilket stort och i
många avseenden besvärligt område det
handlar om for de enskilda medlemstatema-inget kan väl vara merkänsligt
än forsvaret av det egna folket och territoriet- har hela den säkerhetspolitiska
frågan skjutits upp avEG for behandling
forst vid regeringskonferensen 1996. Då
Mer aktiv roll ska forhandlingarna med de tilltänkta
Men det krävdes en ny europeisk karta, nya medlemsstaterna, några med mer
utan en mur som delade kontinenten eller mindre specificerade krav på
mitt itu geografiskt och ideologiskt, for bibehållen neutralitet med sig i bagaget,
att VEU skulle kunna träda in i en mer dessutom vara slutförda och medlemaktiv roll. Integrationsprocessen i väst skapsfrågan avklarad for denna gången.
och desintegrationen av det forna Tills dess ska VEU även vara fullt
Östblocketändradeforutsättningarnafor inkorporerad i den Europeiska gemenden europeiska säkerhetspolitiken. skapens institutionella ram, redo att helt
Maastrichtfordragets forhoppningar att och fullt inträda i rollen som den
SVENSK TIDSKRIFT 431
Europeiska unionens säkerhetspolitiska
pelare.
Om VEU ska kunna ta på sig
uppgiften att försvara Europa tar man
emellertid först och främst se till att på
något vis – tex genom samarbete med
NATO-skaffasig en fungerande militär
struktur, något somVEU för närvarande
saknar. DenbegränsadeEurokårmed en
fransk-tysk kärna som VEU betraktar
sombegynnelsen till enmera omfattande
framtida europeiska arme, räckerinte på
långa vägar till för sådana uppgifter.
Ytterligare några länder har förklarat sig
villiga att medverka i Eurokåren, men
även med dessa tillskott har VEU en bra
bit att gå innan den förmår leva upp till
generalsekreterare Van Eekelens ambitioner att bli en militärt operativ organisation.
Jämställda organisationer
VEU har gjort så gott den kunnat under
årens lopp för att skyla över sina
strukturella brister. Den västeuropeiska
flottnärvaron utanför den jugoslaviska
kusten har varit en god uppvisning i
konsten att spänna muskler som inte
finns. VEU har snabbt och i görligaste
mån sökt kopiera NATOs agerande för
att demonstrera att det europeiska
försvaret är lika kapabelt som någonsin
det transatlantiska. När VEU och
NATG–styrkoma i Adriatiska havet i
somras efter långa förhandlingar ställdes
undergemensamtbefål betraktade VEU
detta som ett bevis för att det rörde sig
om två i alltväsentligtjäm-ochlikställda
organisationer. Riktigt på samma vis såg
inte NATO på saken.
Om VEUs påtagliga mindervärdighetskomplex gentemot NATO har
omgivningen tidigare gjorts oupphörligen påmind. Förhållandet mellanVEU
och NATO är lika invecklat som det
mellan Frankrike och USA. En ofta
använd formulering från VEUs sida för
att förklara förhållandet västerut är att
VEU eftersträvar ett självständigt
europeiskt försvar i samarbete med men
inte underordnat NATO. På båda sidor
om Atlanten har man under det senaste
åretkommit fram till attVEU med tiden
mycket väl kan komma att fungera som
NATOs europeiska arm, vid sidan av
uppgiften som EUs militära pelare.
Separata men inte separerade är den
senaste formuleringen för att beskriva
relationen mellan de två försvarsallianserna.
Nödvändiga satsningar
En sådan utveckling skulle stämma väl
överens med den franska synen på
NATO, som Frankrike de många
ryktena till trots inte har för avsikt att
nedmontera. Vad Frankrike strävar efter
är snarare en större balans mellan den
europeiska och den amerikanska delen
av NATO. Idessadagar, näramerikanska
432 SvENsK TmsKRI FT
soldater lämnar den europeiska kontinenten i rask takt alltmedan Frankrike
åternärmarsig NATO, ärdet alls inte ett
osannolikt scenario.
När USA nu drar tillbaka stora delar
av sin militära personal från Europa, och
lämnar efter sig blotta skuggan av den
forna närvaron på europeisk mark, är
det utan tvekan behövligt att Europa
satsar på att öka sin egen kapacitet.
Också från amerikanskt håll har man
nappade på. Dessutom har de NATOmedlemmar som inte ingår i EG, dvs
Island, Norge och Turkiet, fatt associerat
medlemskap i VEU.
Skilda avsikter
Västeuropeiska unionen låter inte det
egna namnet lägga hinder får verksamheten utan riktar sina vidsträckta
ambitioner också tillländerna i Centraloch Östeuropa. De kontaktersomVEU
ansett det önskvärt att europeerna, som har inlett där har uppenbarligen
sålänge haråktsnålskjuts påden välvillige inspirerats av NATOs betydligt mer
supermaktens resurser, tar ett större vidsträckta samarbete med länderna i
ansvar får sitt eget fårsvar. Ett större det forna Östblocket genom NACC
inslag av burdensharing mellan amerikaner och europeer är utan tvekan
nödvändigt får att fårmå de alltmer
isolationistiska amerikanerna att stanna
kvar på denna sidan Atlanten.
Utvidgad union
Arbetetpåattsamlaalla europeiska stater
kring Västeuropeiska unionens runda
bord i en eller annan funktion är i full
gång infår 1996. Under det senaste året
harsamtliga resterandeEG-och NATOländer anslutits på något vis och i någon
kapacitet tillVEU. Danmark och Irland,
de tvåEG-statersominte ärmedlemmar
iVEU, besitternumera observatörsstatus
i organisationen efter att ha erbjudits
fullt medlemskap i enlighet med artikel
XI i den reviderade Brysseltraktaten, ett
erbjudande som Grekland ensamt
(North Atlantic Cooperation Council).
I de länder i Central-och Östeuropa dit
NATO ogärna sträcker några säkerhetsgarantier menar VEU sig besitta
möjligheten att utveckla en viktig roll
under kommande år, dock utan att
specificera hur detta skulle gå till eller
vari rollen egentligen skulle bestå.
Ett helt spektrum av relationsformer
existerar alltså mellan enskilda länder
och Västeuropeiska unionen, från fullt
medlemskap över till observatörstatus
och associeratmedlemskap. För samtliga
de länder som på detta sätt formellt har
knutits till VEU i någon form gäller
dock att de redan, genom medlemskap
i NATO, har visat en grundläggande
vilja att medverka i fårsvaret av den egna
kontinenten. Det är skillnaden mellan
dem och Sverige.
SvENsK TrosKRIFT 433
·l