Andres Küng; Socialdemokraterna och Baltikum


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDRES KONG:
Socialdemokraterna och
Baltikum
Länge ansåg de ansvariga för
svensk utrikespolitik att vägen
till Baltikum gick via Moskva. Ett
moderat förslag för tre år sedan
om svenskt stöd åt den baltiska
frihetskampen betecknades
som utrikespolitiska stolligheter
och så sent som i november
hävdade Sten Andersson att
Estland inte är ockuperat.
Med tanke på hur länge socialdemokraterna svikit balternas frihetskamp är det både
överraskande och glädjande att
de nu bytt fot helt och hållet,
skriver Andres Kung
Andres Kung är författare och
ledamot av Estlands Kongress.
E
n del SvT-läsare minns nog den
s k korstågsdebatten som socialdemokraternaförde mot moderatema i början av åttiotalet. Den kan vara
nyttig att påminna sig nu när verkligheten
hunnit ikapp de flesta socialdemokrater.
Den då nyvalde moderatledaren Ulf
Adelsoho förklarade i Svenska Dagbladet
den 27 december 1981:
”Vårt bidrag till en mer fredlig utveckling i ett längre perspektiv måste främst
vara en orädd och öppen avspänningspolitik. Med syfte att förhindra krig men
också för att skapa förutsättningar för
fredlig omvandling av de europeiska diktaturerna. Det blir en avspänningspolitik
med större ambitioner än den tystnad inför förtryck och övergrepp som 1970-talets avspänningspolitik ofta förknippas
med.”
I moderatemas fredspolitiska program
i augusti 1982 konstaterades att en fred
byggd på förtryck aldrig kan bli en stabil
fred. Vidare förklarades:
”I dagens Europa är det sovjetiska
herraväldet över Östeuropa det avgörande hindret för att etablera en varaktig europeisk fredsordning.”
I en moderat motion om freds- och
nedrustningspolitik i januari 1983 hävdades:
”Arbetet för en fredlig omvandling till
frihet i Östeuropa måste vara en central
beståndsdel i arbetet att skapa bestående
fred i Europa.”
Idag kan gårdagens moderata formulemingar verka vara självklara, men under OlofPaJmes tid väckte de vrede bland
många socialdemokrater och deras eftersägare i media.
I samband med riksdagens utrikesdebatt våren 1983 angrepp Olof Palme häftigt moderaterna, framför allt Carl Bil,dt.
Palme anklagade moderatema för att:
”… återfalla till den korstågsanda i syfte att ’befria’ Östeuropa som härskade på
konservativt håll iväst under det kalla kriget. Enligt denna syn måste något av systemen gå under, och neutraliteten vara
snarast omoralisk … Att göra systemförändring i öst till ett huvudelement i svensk
säkerhetspolitik, som man här har gjort,
är enligt min uppfattning ett avsteg från
den svenska utrikespolitiken såsom den
utformades efter det andra världskriget,
där syftet varit att överbrygga – inte förbjuda – motsättningarna mellan öst och
väst, att söka samförstånd – inte konflikt
– och att stödja den avspänningspolitik
som betytt så mycket för freden iEuropa.”
Palme påstod t o m att moderatema
var ”en säkerhetsrisk för den svenska sä-
kerhetspolitiken”.
Också folkpartiledaren Beng Westerberg råkade illa ut för sina uttalande om
utrikes- och säkerhetspolitiken.
När Bengt Westerberg installerades
som partiledare hösten 1983 förklarade
han: ”Låt oss slå fast: ingenting skulle mer
gagna en varaktig fred än om kommunistregimen i Sovjetunionen ersattes av en
demokratisk regim”.
I sitt inledningstal vid den socialdemokratiska partikongressen i september
1990 förklarade Ingvar Carlsson:
”Det är särskilt viktigt: inget skulle så
förbättra utsikterna för den gemensamma
säkerheten som att få räkna med ett demokratiskt Sovjet i kretsen av europeiska
nationer.”
Det tog sju år för Ingvar Carlsson att
komma fram till samma ståndpunkt som
Bengt Westerberg, kommenterade Tysta
Mari i Dagens Nyheter.
— ·— – –
117
Under 1988 års utrikesdebatt angrep
socialdemokraternas säkerhetspolitiske
talesman, Sture Ericson, sin kollega i utrikesutskottet, m-riksdagsmannen Gunnar
Hökmark, numera känd bland annat som
en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen till stöd för balterna. Hökmark hade
argumenterat för utbyggda förbindelser
mellan Sverige och Baltikum samt för
svenskt stöd åt den baltiska frihetskampen.
Ericson menade att det ”vore betänkligt om sådana utrikespolitiska stolligheter sprids utanför extremmoderatemas
krets … Sådana utrikespolitiska initiativ
för att skapa tre nya stater vid Östersjön
är ingenting annat än tokigheter som man
naturligtvis odlar på den extremmoderata
kanten för att det möjligen skall ge en del
exilbaltiska röster i höstens val”.
Ett och ett halvt år senare, i november
1989, for Sten Andersson till Moskva och
Baltikum. En del minns det fortfarande
på grund av excellensens mindre excellenta uttalanden under rundresan.
”Estland är inte ockuperat” hävdade
han som svar på en direkt fråga. Estlands
dåvarande regeringschef, Indrek Toome,
såg uppenbart generad ut och förklarade
vid samma tillfålle att det visst handlade
om aggression och stalinistisk maktpolitik
när Baltikum blev sovjetiskt.
I Vilnius förklarade Sten Andersson
för svenska journalister att det i Estland,
Lettland och Litauen finns krafter som
vill ha en snabb frigörelse från Sovjetunionen, ”men dessa är i kraftig minoritet”.
Vytautas Landsbergis, som då var ordförande för den litauiska folkfronten Sajudis och numera är Litauens president,
svarade i Dagens Nyheter den 22 novem- \
l
l
118
ber 1989 att Anderssons uttalanden var
”oansvariga”. De gav enligt honom intrycket att ”av allt som sagts och gjorts i
Baltikum under de båda senaste åren hör
den svenska regeringen bara vad den själv
vill höra och säger bara det som Moskva
önskar höra”.
Andersson vidhöll sina uttalanden
också efter hemkomsten till Sverige. När
kritiken mot honom bara växte, också i
socialdemokratiska tidningar, bjöd han in
Carl Bildt som ”är politiskt kunnig” och
Bengt Westerberg ”som inte är lika kunnig och inte har lika bra rådgivare” till en
sammankomst på UD. Westerberg tackade nej till denna vänliga inbjudan och inte heller någon annan partiledare kom.
Den 20 november 1989 utlyste exilbalter en demonstration i Stockholm mot utrikesministerns uttalanden. Samma morgon bjöds de med kort varsel in till Arvfurstens palats där Sten Andersson spelade ut sin avsevärda charm ochhävdade att
han egentligen aldrig varit osams med nå-
gon om något. Plötsligt var han också beredd att ställa sig bakom utrikesutskottets
skrivning om att baltstatema införlivats
”under tvångsmässiga former”.
Andersson skickade också en skriftlig
hälsning till mötet samma kväll och uppmanade alla att arbeta för att ”de baltiska
statema ska kunna öka sitt självbestämmande och få en framtid i demokrati och
självständighet”. Plötsligt hade alltså de
sovjetiska unionsrepublikerna blivit stater med rätt till självständighet. Visserligen hävdade förre kabinettssekreteraren
Sverker Åström i 1V att utrikesministern
inte alls menade ”självständighet” som
han skrivit utan ” ökat självbestämmande” inom Sovjets gränser.
Anden var likväl utsläppt ur flaskan.
Därför lyckades moderatledaren Carl
Bildt och folkpartiledaren Bengt Westerberg vid utrikesnämndens sammanträde
den 8 december 1989 få igenom en mening om de baltiska folkens rätt till en
framtid i ”demokrati och självständighet”.
Därefter har också regeringen fortsatt att
varafrispråkig och frimodig för det mesta
Sedan Litauen utropat sin självständighet den 11 mars 1990 och Moskva till att
börja med svarat med ekonomisk krigfö-
ring, trädde Sten Andersson fram vid ett
möte med Måndagsrörelsen till stöd för
balterna. Han förklarade då att ”det
svenska folket, partierna som är eniga, regeringen, står på den stabilaste folkrättsliga grund då vi säger att ester, letter och litauer har en självklar rätt till självbestämmande”.
I sitt anförande förklarade Andersson
också att ”vi måste akta oss för att provocera”. Dagen efter förklarade han i en TIintervju bland annat: ”Vi kan förstå litauernas otålighet, men de har med en stormakt att göra. Sovjet har trots allt visat ett
maner som ingen stormakt har gjort tidigare: tag USA och Panama som exempel”.
I intervjun påstod Sten Andersson att
Vytautas Landsbergis var ”nöjd med Sveriges agerande”. Men Landsbergis själv
tog skarpt avstånd från Anderssons jämförelse.
Landsbergis har senare upprepat sin
kritik mot Sveriges vägran att dra tillbaka
erkännandet av 1940 års annektion. I en
intervju med A-pressen som publicerades
i t ex Arbetet den 7 april 1990 menade
han att ”Sverige tar för stor hänsyn till
Gorbatjov”. Samtidigt tackade han dem
på måndagsrörelsens möten runt om i
landet och trodde att de ”representerar
det verkliga svenska folket”.
Inför den stora Oslokonferensen om
hat som i augusti 1990 samlade statsmän
och kulturpersonligheter från hela världen angrep Landsbergis på nytt Sveriges
regering. Han förklarade att ”Sverige i
snart 50 år fungerat som stöttepelare för
Kreml i förhållande till de baltiska republikerna. Det är hög tid att Sveriges regering ändrar sin grundläggande hållning”.
Under hösten 1990 började den svenska regeringen – och en rad andra regeringar – att ta upp den baltiska frågan vid
internationella möten. Ingvar Carlsson
gjorde det inför FN:s generalförsamling
och återigen inför ESK-toppmötet i Paris
i november. Där förklarade han att Sverige finner det ”svårt att föreställa sig ett
framtida Europa utan det fulla deltagandet av dessa folk (=de baltiska)”.
I början av 1991lyckades Sten Andersson klanta till det igen. Sedan de s k Svarta baskrarna ockuperat Tidningshuset i
Riga den 2 januari 1991, krävde Carl
Bildt att den svenska regeringen ”omedelbart och med skärpa reagerat mot de
sovjetryska påtryckningarna och militära
insatserna mot Lettland och Litauen”.
Också folkpartiledaren Bengt Westerberg
menade att regeringen måste markera att
den inte är likgiltig eftersom ”Sverige har
tigit nog när våra baltiska grannländer hotats av den sovjetiska diktaturen”.
Sten Andersson svarade i Dagens Eko
att han ”inte bedömt som särskilt viktigt”
att uttala sig offentligt om läget. ”Det får
räcka med att Carl Bildt har uttalat sig,
Det gör säkert stor effekt …”
Den ironiska slängen mot moderatledaren bidrog till att ledarskribenter återigen reagerade mot utrikesministerns uttalanden i baltiska frågor.
119
(s) och Måndagsrörelsen
Kritiken- och den allt öppnare sovjetiska brutaliteten mot balterna – tvingade
Sten Andersson att till slut åter ställa upp
vid Måndagsrörelsens möten på Norrmalmstorg i Stockholm. Där uttalade han
sin ”vrede och avsky” över det sovjetiska
våldet och hoten.
Måndagsrörelsens möten runt om i
Sverige har genomgående ordnats över alla partipolitiska gränser.Men det är knappast någon hemlighet att det länge var
svårt att få socialdemokrater att ställa upp
som talare. Sten Andersson ställde upp
vid det andra mötet och återkom vid det
fyrtioandra, Pierre Schori har varit med
vid ett par tillfållen och under senare tid
har även Anna-Greta Leijon varit en återkommande åhörare. Men på en del håll i
landet har det varit omöjligt att få socialdemokratiska talare att tacka ja.
När Måndagsrörelsen efter den ”bio-’
diga söndagen” i Vilnius kallade till ett ännu större möte än vanligt på Norrmalmstorg valde socialdemokraterna att i stället
ordna ett eget möte på Sergels Torg samma kväll. Sedan detta samlat väsentligt
fårre deltagare än Måndagsrörelsens mö-
te på Norrmalmstorg tycks socialdemokraterna tills vidare ha avstått från att ordna egna möten av det slaget.
Den socialdemokratiska partiledningen beslöt dock att bilda en egen insamlingsgrupp som kallas ”Kommittenför solidaritet med Baltikum”. I ett upprop som
publicerades den 22 januari 1991 förklarade man sig vilja stödja ”de baltiska folkens kamp för självständighet, demokrati
och mänskliga rättigheter”. Uppropet undertecknades av ett antal socialdemokrater, kommunister och allmänna kändisar
som manade läsarna att skicka bidrag till
120
Arbetarrörelsens Internationella Solidaritetsfond.
Svenska Dagbladets chefredaktör
Mats Svegfors ironiserade i en krönika
den 27 januari 1991 över att ”när det närmar sig val bildas en särskild socialdemokratisk Baltikumkommitte. Plötsligt tycks
engagemanget ha vuxit sig så starkt i regeringspartiet att det inte kan rymmas i
Måndagsrörelsen”.
Ordföranden för den socialdemokratiska insamlingsgruppen, Anna-Greta Leijon, förklarade dagen efter att den ovannämnda kommitten inte är någon partipolitisk organisation och att ”folken i Baltikum är inte betjänta av grälsjuka svenskar utan av moralisk och praktisk solidaritet”. När hon först fick frågan om hon
ville leda kommitten hade hon varit
mycket tveksam, eftersom hon ”inte sysslat speciellt med Baltikum förut”.
Mats Svegfors svarade att Måndagsrö-
relsen i tio månader samlat människor
från alla läger, varvid ”aktiva partipolitiker har kunnat sätta stödyttringenför Baltikum främst . . Sedan kunde socialdemokraterna inte hålla sig längre. ’Man’
tillfrågade Anna-Greta Leijon om att ställa upp som portalfigur för en ny organisation, parallell till allt från Måndagsrörelsen till de vänskapsförbund som finns.
Samma ’man’ bestämde att den nya ’icke
partipolitiska’ organisationens insamlade
medel skulle gå till socialdemokraternas
egen internationella fond. Och denna
’man’ valde att inte ta någon som helst
kontakt med dem som ordnar måndagsmöterna innan ’man’ bildade sin organisation”.
Också folkpartiledaren Bengt Westerberg noterade, i sitt tal på Norrmalmstorg
den 28 januari 1991, den mångåriga
kamp som förts av en del ”också under
den tid då ansvariga för svensk utrikespolitik ansåg att vägen till Baltikum gick via
Moskva. Idag är det trängsel på de barrikader som, bildligt talat, byggs för att i
Sverige försvara balternas rätt till frihet
och självständighet. Alla vi som länge har
funnits på de barrikaderna vet att det inte
alltid har varit så trångt. Men vi välkomnar naturligtvis alla, enskilda, gamla organisationer och nybildade kommitter som
idag vill vara med”.
Det som socialdemokraternas sä-
kerhetspolitiske talesman för ettpar
årsedan avvisade som ”stolligheter”
är nu ledmotivför svensk utrikespolitik.
Kabinettssekreteraren Pierre Schori,
som talade efter folkpartiledaren på detta
möte, instämde med följande ord: ”Det är
alltid trevligt att få sällskap på barrikaderna …”
Det vore lätt att ironisera över Schoris
ord. Men viktigare än att se till det som
skilt i det förflutna är ändå att se det som
förenar inför framtiden. För balterna kan
det kvitta vilka inrikespolitiska motiv socialdemokrater och andra kan ha. Det avgörande är likväl att regeringen nu gjort
oppositionens engagemang till sitt.
Samma socialdemokrater?
Med tanke på hur länge socialdemokraterna svikit balternas frihetskamp är det
både överraskande och glädjande att de
nu bytt fot helt och hållet.
Vem hade för ett par år sedan kunnat
vänta sig att det som socialdemokraternas
säkerhetspolitiske talesman då avvisade
som ”stolligheter” skulle bli ledmotiv för
svensk utrikespolitik? ·
Vem kunde ana att samme Schori som
ännu för ett och ett halvt år sedan ansåg
att de baltiska republikerna ”ofrånkomligt är en del av Sovjetunionen, vilket ju
framgår av Helsingforsöverenskommelsen från 1975 som bekräftade Europas
gränser” nu insett att också denna överenskommelse medger gränsändringar efter fredliga förhandlingar.
Schori har t o m förklarat att ”först när
ester, letter och litauer kan delta i det
framtida Europa på samma villkor som
Europas övriga folk kan vi hävda att andra världskriget slutgiltigt är överståndet”.
Det hävdade han bland annat i Svenska
Dagbladet på Lettlands nationaldag, den
18 november 1990. Undras vad han skulle ha sagt om någon borgerlig företrädare
formulerat sig så för ett par år sedan …?
Det är också glädjande att höra Sten
Andersson plötsligt formulera sig alldeles
rätt i den baltiska frågan. Och detta gång
efter annan.
Samme Sten Andersson som för något
år sedan uteslöt möjligheten av att den
svenska regeringen inom ramen.för ESKprocessen skulle aktualisera Europarå-
dets resolution om baltemas mänskliga
och nationella rättigheter, kunde i januari
1991 – efter påstötning från moderatledaren- tänka sig att kräva ett extra utrikesministermöte om Baltikum inom
ESK:sram …
Varför så snett?
Det finns kanske anledning, inte bara för
socialdemokraterna själva, att fundera på
varför partiet och regeringen så länge
121
hamnade så snett i bl a den baltiska frå-
gan. Även om regeringen nu i flera veckor,
och några gånger dessförinnan, agerat lika bra som andra nordiska regeringar och
uttalat sig lika snabbt och skarpt som exempelvis de borgerliga partiledarna i vårt
eget land, kan man fortfarande fråga sig
varför socialdemokraterna i lika många
årtionden teg eller talade tyst om, ibland
rent av svek, den baltiska frihetskampen.
Man kan också fråga sig vilken verklighetssyn och analysförmåga som lett till en
rad märkliga uttalanden om vårt närområde. När Sten Andersson efter Berlinmurens fall fick frågan om han delade den
oro för tysk återförening som uttryckts av
en del sovjetiska företrädare svarade han:
”Nej! Jag tror inte på en snabb tysk återförening och därför är jag inte orolig”.
Eller när Anderssons närmaste man,
Pierre Schori, den 26 februari 1990 i Aftonbladet förklarade att ”i Tysklands östra del kommer (det socialdemokratiska
partiet) SPD att vinna en brakseger den
18 mars över det tidigare lydpartiet till
Honeckerkommunismen, CDU, därmed
sannolikt också bidragande till västtyska
SPD:s maktövertagande vid kommande
alltyska val”:
Alla tar vi fel ibland, men det är lite bekymmersamt när den högsta utrikesledningen gång efter annan hamnat så fel.
När Michail Gorbatjov tilldelades Nobels fredspris hyllades han av Sten
Andersson som i 1V 2:s Rapport den 15
oktober 1989 förklarade att alla hans initiativ ”banat väg för den, som jag tror,
mycket positiva utveckling vi är inne i.
Den som i bästa fall har gjort slut på efterkrigstiden och startat en ny period med,
som jag tror, fred och folkförsoning. Så
det är välförtjänat”.
122
Moderatledaren Carl Bildt var mer
skeptisk. Han förklarade i samma program: ”Supermaktsledare agerar alltid i
supermaktens intressen. Detta leder
ibland till att de för en fredlig politik, Det
är historiens svängningar. Och man ska
vara medveten om att den supermakt som
gör en sak i dag kan göra en annan sak i
morgon”.
Vem av de båda var mest framsynt –
Andersson eller Bildt?
slutsatser
Att en del socialdemokratiska politiker
och skribenter under åren torgfört märkliga åsikter i den baltiska frågan, bör kanske inte tillåtas fläcka bilden av rörelsen
som helhet. Andra socialdemokratiska
skribenter har stött baltema desto mer
helhjärtat, t ex Tommy Svensson som
gjort stora pedagogiska insatser som
A-pressens korrespondent i Baltikum och
sedan som ledarskribent i Aftonbladet.
Och om en del socialdemokratiska politiker åter skulle svikta framöver, kan man
tänka på dem vars engagemang verkar
desto mer äkta, t ex riksdagens talman
Thage G. Peterson.
Till sist, efter de ”blodiga söndagarna” i
Vilnius och Riga dök plötsligt den socialdemokratiske mediaprofessorn Stig Hadenius upp på scenen med en märklig debattartikel. Han gav slängar åt Måndagsrörelsen, journalister och diplomater för
att de engagerat sig för hårt för baltemas
frihetskamp.
Men svenska journalister, politiker och
andra ska självfallet inte lastas för att de
utgår från demokratiska värderingar och
skildrar den sovjetiska övermakten i all
dess nakenhet och brutalitet. Det är bara
bra att mediarapporteringen, Måndagsrörelsens framväxt som en folkrörelse för
stöd åt baltema samt borgerligapartiledares och politikers långvariga engagemang
nu har tvingat också socialdemokratin
och regeringen till tydliga ställningstaganden.
Det är bra eftersom omvärldens reaktioner torde ha räddat många människors
liv – inte bara i Baltikum. De som genom
sin sannfärdiga nyhetsförmedling och
opinionsbildning bidragit till detta ska ha
innerligt tack för detta och inte förebråelser och förmaningar från dem som först
nu börjar bry sig!