Anders Ydstedt: Mer Guillou än Östergren

Förra året kom Klas Östergrens bok Klenoden (Bokförlaget Polaris, 2025). Som alltid levererar Klas Östergren en fantastisk läsupplevelse. Denna gång på ett högaktuellt tema, den för Östergren alldeles för snabba men för de flesta svenskar närmast plågsamt utdragna processen för Sveriges NATO-medlemskap.

Östergren blandar fakta och fiction i sin samhällskritik. Det är många parallella trådar och en del går tillbaka hans tidigare böcker. Östergren har även grävt upp en del fakta som för en del är så bortglömt att man som läsare blir tvungen att kolla upp och läsa på. För egen del kände jag till att Henry Ford inte bara utvecklade bilen och biltillverkningen utan även hade många andra intressen och ambitioner som han tack vare affärsframgångarna kunde utveckla. Ford var motståndare till fackföreningar, hade sympatier för Hitler samt finansierade 1915 en resa för pacifister från USA till Europa med fartyget Oscar II. I bland annat Stockholm arrangerades en fredskonferens som är en av trådarna i Östergrens berättelse om en svensk pacifism som nu i och med Nato-medlemskapet övergetts. Detta kapitel i Fords historia och Östergrens bok var nytt för mig.

Östergren återkommer också till den statsbärande men inofficiella säkerhetstjänst som finns med i hans andra böcker. I Klenoden får denna tjänst rollen att kompromettera ”fredsrörelsen” för att säkerställa Sverige NATO-ansökan. Allt detta ger en spännande och välskriven historia som är svår att lägga ifrån sig.

Men med detta sagt – boken bygger på en felaktig premiss. Detta gör att jag som tidigare slukat allt Östergren skrivit har lite svårare för Klenoden. Boken är uppenbarligen skriven som en kritik mot Sveriges relativt snabba inträde i Nato och kanske framför allt mot att det inte höjdes fler röster mot denna process. I Östergrens värld var Sverige alliansfritt i 200 år vilket är en sanning med modifikation. Östergren bör läsa Ove Bring Sveriges allianser genom 200 år (Ekerlids 2025). Under kalla kriget hade Sverige ett hemligt försvarssamarbete med västmakterna. Klas Östergren kan med fördel läsa Robert Dalsjös serie i Svensk Tidskrift Väskan i Washington och därefter fortsätta med Mikael Holmströms Den dolda alliansen (Atlantis 2011). På senare tid har även Stay Behind verksamheten uppmärksammats och beskrivits som en enkom svensk tjänst, som en pusselbit som skulle bekräfta att Sverige kan själv. Oavsett hur det var med Stay Behind så samarbetade Sverige med NATO på flera plan, något som var väl känt i Moskva tack vare spioner som Wennergren och i Washington. Att Sverige som ett svar på Rysslands anfallskrig mot Ukraina sökte och blev medlem i NATO var i det perspektivet en bekräftelse på vad som på många sätt redan var en realitet. Den enda grupp som inte fått fullständig kunskap om Sveriges militära samarbete västerut har hela tiden varit de svenska väljarna. De som idag ifrågasätter NATO-medlemskapet ska komma ihåg att alternativet från Socialdemokraterna först var ett bilateralt försvarsavtal med USA. I NATO kan vi nu samverka med vänner i våra grannländer fullt ut, som Amanda Wollstad skriver i en ledare här i Svenskt Tidskrift.

De fiktiva försök som Östergren skildrar att en statlig tjänst skulle kompromettera fredsrörelsen är minst sagt svårsmälta, särskilt som Sveriges NATO-ansökan försvårades och försenades av olika provokationer iscensatta av olika organisationer, sannolikt på uppdrag av främmande makt. Läser man Östergren som en spänningsroman och ser hans historiebeskrivningen om det alliansfria Sverige som den fiction det är så är boken riktigt underhållande. Men det är tyvärr mer Guillou än Östergren. 

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift