Print Friendly

Amerikansk konservatism

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGARD:
Amerikansk konservatism
Den amerikanska nykonservatismen har
alltmera kommit att påverka konservatismen i Europa, skriver universitetslektor
Birger Hagård i denna artikel. I anslutning till en i år utkommen bok på svenska
om Nykonservatismen i USA, redogör han
för vad denna är, vilken bakgrund den
har och vilket inflytande den utövar.
Han jämför amerikansk konservatism
med svensk. Trots olika utgångslägen bör
tiden vara kommen då den förra får
påverka den senare. Frihetsbegreppet
måste också hos oss sättas i centrum. Det
är viktigare att upphäva lagar som begränsar individens frihet än att skapa nya.
Det gäller att på nytt sätta människan i
centrum och att acceptera att människor
inte är lika. Den uniformerade jämlikheten
är av ondo och hindrar människor att
utveckla det goda i deras natur, menar
han.
Under det senaste decenniet har successivt den amerikanska nykonservatismen
kommit att alltmer påverka konservatismen i Europa. Detta gäller även för Sverige, där unga konservativa redan på
1950-talet tog intryck av t ex Russel Kirks
»The Conservative Mind», Glinton Rossiters »Conservatism in America» eller William Buckleys »Up from Liberalism» för
att nu bara nämna några av de amerikanska inspiratörerna..
Det vore emellertid felaktigt att påstå,
att de nykonservativa tänkarna vid denna tidpunkt satte några djupare spår bland
de svenska konservativa. Det svenska politiska klimatet var ännu inte mottagligt
för sådana impulser. Trots Jarl Hjalmarsons varningar för kollektiviseringstendenserna och högskattesamhället, trots de
omisskänneliga tendenserna att genom olika former av lagstiftning inteckna samhällets resurser för lång tid framöver, var
de flesta inte oroade på allvar. Den socialistiska fernissan verkade rätt tunn,
och det fanns ett visst förtroende för den
socialdemokratiska ledningen. Därtill kom,
vilket är viktigt, att 1950-talet liksom också början av 1960-talet av många kom att
uppfattas som en de ständiga framstegens
tid. Akademikerna hann knappt avlägga
sin examen förrän presumptiva arbetsgivare bokstavligen tiggde om deras tjänster.
Det var en ohöljt materialistisk tid, då
alla med entusiasm deltog i dansen kring
den gyllene kalven. Fattig-Sverige var förbi, och med räknestickans hjälp kunde
man finna ut när samtliga medborgare definitivt skulle vara delaktiga av Välståndet – och den tiden låg nära. Om välfärdssamhället diskuterades föga; möjligen skilde man sig åt en aning beträffande graden
av välfärd. Men få insåg, att just välfärdssamhället skulle i sig kunna ge upphov till
en ny fattigdom.
Det var en tid, då många delade den
uppfattning, som kom fram vid en statsvetarekonferens i Milano 1955, nämligen
att ideologierna var döda. Det var till
dels den svenska idyll, som Herbert Tingsten senare beskrev, även om denna vacklade betänkligt redan då hans bok kom ut
1966. Den konservativa idedebatten i
egentlig bemärkelse satt inte särskilt djupt.
En av de få som såg tecknen i skyn var
den förre socialdemokraten Tage Lindbom, som i flera böcker kom att framstå
som en av de få förkämparna för en genomtänkt konservativ åskådning. De seriösa inläggen nådde emellertid inte särskilt långt. Då Gunnar Unger vid ett tillfälle framhöll nödvändigheten av ett konservativt elitparti – ett salt – framför ett
ideologiskt avkönat massparti, väckte det
inte någon positiv anklang. I stället kom
man att med emfas diskutera ett borgerligt samgående, dvs praktiskt politiska frå-
geställningar draperades i ideologisk mantel. Särskilt accentuerades detta, då Medborgerlig Samling uppträdde på scenen.
Detta innebar också, att Gunnar Beckseher under sin tid som partiledare i hö-
gerpartiet aldrig fick den ro och den tid
att föra en konservativ ideologisk diskussion, som så väl behövdes, och som han
framför andra hade kunnat vara mannen
att leda. Under Erik Anners ledning kom
437
så småningom inom högerpartiet ett programarbete igång, som då det var som
bäst samlade en rad annars icke partipolitiskt verksamma medarbetare av hög
kvalitet. Men partiprograms öde är att bli
urvattnade och bortglömda, då de väl
har antagits. Detta betyder dock inte, att
programkommittens förslag var alltigenom
godtagbara från konservativ synpunkt. Det
fanns i själva verket åtskilliga inslag, som
mådde väl av en förnyad debatt.
Mot bakgrund av den ideologiska debattens torftighet i landet och vänsteråskådningarnas dominans i massmedia föddes för ett par år sedan hos några yngre
konservativa tanken att bilda en sammanslutning för att åstadkomma en konservativ renässans. Detta resulterade i en organisation, Konservativt Ideforum (KIF),
som efter ett drygt år idag har förankring
och studiegrupper på samtliga universitetsorter.
Det är inte en tillfällighet, att den första publikation, som utgivits av två av
KIF:s initiativtagare, Claes G Ryn och
Bertil Häggman, är en bok med titeln
»Nykonservatismen i USA» (Gebers
1971). Claes Ryn har tidigare varit stipendiat i USA, varvid han särskilt kom
att intressera sig för nykonservatismen, och
har nyligen återvänt till USA för att doktorera i statskunskap vid Louisiana State
University. Bertil Häggman åter har liksom andra inom KIF under många år
följt den konservativa idedebatten i USA.
Amerikansk nykonservatism
Den amerikanska nykonservatismen, som
438
på 1950-talet visserligen bjöd åtskillig stimulans, har alltså nu kommit att i många
hänseenden bli en ledstjärna även för
svensk konservatism. Det finns anledning
att skärskåda varför och i vilken utsträckning detta kommit att ske.
Alltsedan det amerikanska inbördeskriget fram till Roosevelteran på 1930-talet
dominerade laissez-faire det politiska tänkandet i USA. Den nya liberalismen kom
att kännetecknas av en stark förnuftstro,
värderelativism och dragning mot centralism, en successiv ökning av presidentens
och kongressens makt gentemot delstaterna. Liberalismen tror på genomgripande
samhällsreformer. I icke ringa utsträckning har den åtskilligt gemensamt med
det som i Europa kallas rätt och slätt socialism. Konservatismen åter har mycket
mera gemensamt med kristendomen och
den klassiska filosofien än med upplysningsfilosofien, liberalismens ankarfäste.
De amerikanska nykonservativa betonar
människans ofullkomlighet, omöjligheten
att uppnå ett perfekt samhälle och menar, att den liberala kollektivismen leder
till en absolut eller totalitär »demokrati».
Man framhåller främjandet av den individuella självuppfostran och den individuella sociala ansvarskänslan som något
betydligt viktigare än kollektiva statliga
åtgärder. Likaså avvisas helt den kollektivistiska jämlikhetsfilosofien. Den konstitutionella demokratien med dess checks
and balances, en genomtänkt ansvars- och
uppgiftsfördelning mellan olika organ,
sätts i högsätet.
Det konservativa uppvaknandet i USA
skedde på 1950-talet, då man i intellektuel·
la kretsar blev varse varthän de kollektivistiska åtgärderna hotade att driva samhället. Russell Kirk, statsvetare med idehistorisk inriktning, är nykonservatismens
kanske främste idegivare. Kirk uppfattar
tillvaron som ett enda stort sammanhang,
vilket bl a kommer till uttryck i den ofta
citerade sentensen: »Den sant konserva·
tive vet, att det ekonomiska problemet
smälter samman med det politiska problemet, det politiska problemet med det
etiska problemet och det etiska problemet
med det religiösa problemet.»
Kirk är motståndare till allt vad som
hör till kollektivismen och den ohöljda förnuftstron. Han har en stark förankring
i det klassiska västerländska idealet. Traditionens betydelse framhäves, och Kirk
tillkommer också äran att ha inspirerat
till en omfattande forskning kring Edround Burke. Jämlikhetssträvandena avvisas bestämt. Varje uniformering är av
ondo. Det gäller inte att i första hand
predika om rättigheter för den svage utan
om skyldigheter för den starke. »Människan skapades inte för jämlikhet utan för
kampen uppåt från den råa naturen hän
mot den värld, som inte är jordisk.
Rättvisans princip är som en följd härav
inte slaveri under enhetliga levnadsförhållanden utan befrielse från godtyckliga inskränkningar i hennes rätt att vara sig
själv.» Decentralisering blir ett ledmotiv.
De små sociala enheterna måste vara ut·
gångspunkten. Största möjliga frihet måste finnas för familjen, församlingar, skolor och föreningar.
Men Kirk är inte den ende inspiratö-
ren. En lång rad akademiker och andra
intellektuella har inspirerat nykonservatismen. Dit hör t ex filosofiprofessorn Leo
Strauss med sin kamp mot värderelativismen, James Burnham, som i liberalismen
ser den västerländska civilisationens dödgrävare, Frank S Meyer och inte minst
William Buckley. Den senare har som
litteratör, TV-man och chefredaktör för
National Review betytt mer än många
andra. National Review är en central tidskrift för de nykonservativa strävandena
och har blivit en publicistisk framgång,
som från början tycktes osannolik. Han
har utgivit en rad böcker. Den senaste, en
samlingsvolym, bär betecknande titeln
»Did You Ever See A Dream Walking?»
Från att ha varit praktiskt taget en ropande röst i öknen har nykonservatismen
i USA vuxit ut till en mäktig intellektuell
och politisk rörelse, både i kvalitativt och
kvantitativt hänseende långt överlägsen
de vänsterströmningar som en godtrogen
svensk publik till följd av svenska massmedias enögdhet antagligen tror dominerar den amerikanska debatten. Ryn och
Häggman redogör ingående för nykonservatismens organisatoriska styrka och det
inflytande, som den utövar över president
Nixons administration.
Amerikansk konservatism och svensk
Den amerikanska nykonservatismen och
den svenska har ett delvis olika utgångsläge. Medan den amerikanska konservatismen av tradition kan framhäva frihetsbegreppet, betyder förankringen i en so- 439
cialkonservativ syn mycket i Sverige. Det
konservativa tänkandet i Sverige kring
sekelskiftet växte fram främst som en
reaktion mot en krasst materialistisk liberalism och krävde statliga reformåtgärder. Den starka statsmakten var i denna
situation ett konservativt alternativ, varvid
inte minst den tyska inspirationen betydde åtskilligt.
Frågan är dock, om inte denna socialkonservativa förankring i viss mån inneburit en förlamning. Visserligen har kritik riktats mot de kollektivistiska åtgärder, som företagits av socialdemokratin,
men den starka statsmakten har ju inte
stått helt i motsats till äldre konservativa
strävanden. Kritiken har därför ofta blivit halvhjärtad. Kanske borde svensk konservatism nu frigöra sig från denna syn.
Även om man inte i princip motsätter
sig statliga engagemang, borde det likväl kunna sägas, att Sverige har fått en
alltför kraftig överdos. Åtgärderna i kollektivistisk riktning har gått alldeles för
långt. I stället för att främja individens
strävanden till självfullkomning hotar de
att förkväva dem, och tendenserna att
förvandla den svenska demokratien i totalitär och plebiscitär riktning är uppenbara. Högskattesamhället tvingar fram en
ny massfattigdom och hotar att kväva initiativkraften hos folket. Vi har drabbats
av ett lagstiftningsraseri, som har föga
gehör i det allmänna rättsmedvetandet.
Liksom de amerikanska nykonservativa
trots olika ideologiskt utgångsläge allierar
sig med de s k libertarianerna, kan det på
allvar ifrågasättas, om inte också för svensk
440
konservatism frihetsbegreppet måste sätt;!S i centrum. Det behövs balans, och
under de närmaste decennierna borde därför med bestämdhet hävdas, att de flesta
lagar, som ·inskränker den enskilde individens frihet är .av ondo. Det borde vara
viktigare att .upphäva lagar än att stifta
nyao Hellre än att traska en bit bakefter
socialdemokraterna och andra ivrare för
ökad kollektivisering borde en målsättning
för svensk konservatism vara att på allvar säga .nej .och i. stället skjuta in sig på
myten om välfärdssamhället. Kanske kan
den nödvändiga balansen ha uppnåtts efter .20-30 år, och .då är det dags att på
nytt ställa frågan, om möjligtvis friheten
är för stor för ·den enskilde individen.
M~n i dagens läge måste återställandet av
friheten för den enskilde vara det centrala.
Liksom för de amerikanska nykonservativa är decentraliseringen en princip, som
även i Sverige bör sättas i högsätet. I
USA är det främst fråga om att återställa
balansen mellan delstaterna och den federala administrationen. I Sverige har centralismen .brett ut sig på såväl det statliga
och kommunala som på det fackliga området. Det .talas.vackra ord om »närdemokrati», medinflytande etc, men de åtgärder
som föreslås för att råda bot på det onda
ligger i regel inom centralismens ram.
Vad som behövs är genomgripande åtgärder för .att frånta de centrala organen en
rad befogenheter och återställa självständigheten för de många celler, som samhället är uppbyggt av: ·kommuner, församlingar, familjen, ·skolan. Just på skolområdet borde .mycket kunna göras – med
rätt för privata skolor att etablera sig
och konkurrera på lika villkor med det
allmänna skolväsendet. Som ett motargument brukar ibland hävdas, att en decentralisering skulie leda till minskad effektivitet. l)etta kan betvivlas, men även om
så vore, finns det anledning att utropa:
hellre större mänsklighet än ökad effektivitet till varje pris.
Människan i samhället
Ett väsentligt område för den amerikanska nykonservatismen är som vi sett framhåvandet av traditionens betydelse och i
samband därmed människans ofullkomlighet men också hennes strävanden som
andlig varelse. Detta är kvintessensen i
klassiskt västerländskt tänkande och även
det enda alternativet till den liberal-socialistiska materialismen. Människan är
inte bara en homo economicus.
Hon har en högre bestämning, alldeles
oavsett i vilken klädedräkt man vill skruda hennes etiska mål. Att ge varje människa möjlighet att utveckla det goda i
sin natur och nå fram till största tänkbara självfullkomning måste vara centralt
också för svensk konservatism. Detta
manar till kamp mot den materialistiska
självgodheten och den utarmning av människan, som jämlikhetsmyten leder till. Det
vittnar om en otrolig brist på ideologisk
förankring, när moderata politiker jamar
med i jämlikhetskören. I stället bör med
eftertryck framhållas, att människorna
dessbättre inte är lika och aldrig kan bli
det. Att låta envar utveckla det bästa i
sin natur framhäver människans innersta
behov och står i bjärt kontrast till den
konformism och det tvång, som den uniformerade jämlikheten innebär. Suum
cuique, åt var och en hans eget! Denna
redan av Platon myntade princip är den
enda ledstjärna, som kan höja människonaturen.
Ett annat område, där det finns skäl att
instämma med den amerikanska nykonservatismen, är dess antikommunism. I
motsats till liberalismen och socialismen
intar kampen mot kommunistisk aggression i alla dess olika former en framträ-
dande plats för de konservativa. Detta innebär också ett aktivt stöd till alla rörell ser på olika håll i världen, som bekämpar
kommunismen. Det finns skäl att komma
, ihåg, att hittills har inte något land, som
förslavats av kommunisterna, lyckats återvinna sin frihet.
Även om det finns en rad nyansskillna- 441
der mellan svensk ·och europeisk konservatism å ena ·sidan och ·den amerikanska nykonservatismen å den andra, är
det dock långt mera som förenar äh som
skiljer. Till detta kommer också, att den
amerikanska nykonservatismen utgör ett
manande exempel. Från ett totalt underlä-
ge har den steg för ·steg·vunnit ökad terräng och utgör idag ett realistiskt alternativ för många: amertkaner..Detta inger
förhoppningar inte minst för Sverige, där
en konservativ syn ·under de senaste decennierna inte har haft stöta möjligheter
att göra sig gällande.
Det finns anledning atttro;·att den amerikanska nykonservatisrrien i fortsättningen kan komma att’ få en ökad betydelseför
den svenska konservatismens ·utveckling.
Den kan vara det salt, som så länge behövts.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism