Amanda Wollstad: Presidentval i strejkens skugga

Idag står lokaltrafiken i princip helt stilla i Helsingfors. Det är tredje dagen på den utlysta generalstrejken och fabriker, delar av besöksnäringen, flygtrafiken och dagis – jo, det heter fortfarande så i Finland – har i omgångar drabbats. Finlands Näringsliv EK räknar med att strejkerna kostar företagen minst 360 miljoner euro.

Striden gäller föreslagna omfattande förändringar av arbetsrätten och trygghetssystemen i Finland. Det handlar bland om begränsningar i rätten till politiska och vilda strejker, och i utbetalning av arbetslöshetsersättning. Av förespråkarna framhålls Sverige och Skandinavien som ett föredöme.

Timingen är på många sätt intressant. Dels befinner sig Finland i en lågkonjunktur, och företagen är redan hårt pressade. Finlands tillväxt har i princip stått still under flera år och de offentliga underskotten är stora. Att reformer behövs är det egentligen ingen som ifrågasätter, och det mörka ekonomiska läget är förmodligen anledningen till förra årets maktskifte då Moderaternas systerparti Samlingspartiet tog över regeringsbildning, men förändringarna är icke desto mindre smärtsamma.

Dels infaller den första omgången strejker mitt under kampanjen inför presidentvalets andra omgång.

I söndags hölls den första, Samlingspartiets Alexander Stubb segrade med bara 1,4 procents marginal mot tvåan Pekka Haavisto som ställde upp för en så kallad valmansförening, men har bakgrund hos De Gröna. Det är de två som nästa söndag möts i en andra omgång, eftersom ingen av dem kom i närheten av de femtio procent som krävs för en omedelbar seger i första omgången.  Trea i första omgången kom Sannfinländarnas Jussi Halla-aho med 19%, betryggande 6,8% efter Haavisto och mindre än befarat, men ändå noterbart.

Enligt mätningarna tar Stubb hem andra omgången med en liten men betryggande marginal, men det kommer bli jämt. En hel del tyder på att Haavisto gynnades av Halla-ahos framgångar i mätningarna. Väljare som i andra fall kanske skulle röstat på Vänsterförbundet eller Socialdemokraternas kandidater – som båda skrapade hem mindre än fem procent – kunde leva med Haavisto och ville försäkra sig om att Halla-aho inte skulle ta sig till andra omgången, även om han inte skulle ha någon chans väl där.

För en svensk är en finsk presidentvalskampanj en märklig upplevelse. Presidenten företräder hela Finland och lämnar av hävd partiboken bakom sig när han – eller hon – blir vald. Därför förefaller en stor del av kampanjen gå ut på att vara så vänlig och diplomatisk som möjligt mot sina motståndare. Alexander Stubb har i synnerhet gått till val som en enande kraft, och när han i ett möte med internationell (mest svensk) press fick frågan om hur han såg på sina rivaler rättade han reportern och sa att han såg dem som motståndare, inte rivaler. Han ägnade sedan en bra stund åt att tona ner skillnaderna och tala väl om motkandidaterna, även Halla-aho.

På presidentens bord ligger främst utrikes- och säkerhetspolitiken, vilken Stubb med sin breda erfarenhet gärna betonar. Presidenten är också överbefälhavare, och i rådande läge är kanske den rollen viktigare än på länge. Stubb säger själv att det var den fullständiga invasionen av Ukraina som fick honom att återvända till politiken, och han inledde sin kampanj med att ta avstånd från en del av sina tidigare ståndpunkter – som att förespråka fortsatta handel med rysk olja- och gas, och acceptansen av ryska investeringar i den nya generationens finsk kärnkraft. Han håller dock fortsatt fast vid öppenheten mot Kina, och är tydlig med att han vill förhandla och handla även med länder som inte lever upp till Finlands syn på internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Inrikespolitiken ska presidenten dock hålla sig ifrån, och Stubb var – med många andra – tydligt irriterad när slutdebatten i YLE i lördags kväll kom att präglas av inrikespolitiska frågor. Kanske var det helt enkelt ett utslag av desperation, kandidaterna har mötts i 45 debatter inför valet och så mycket mer fanns kanske inte att diskutera.

Icke desto mindre lägger inrikespolitiken skugga över slutstriden, även om vallokalerna för förtidsröster är fredade från strejker. Presidentens kanske främsta uppgift är att hålla ihop landet, och det är just nu ingen lätt uppgift.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift