Print Friendly, PDF & Email

Allt närmare en nygammal Union i öst

Av Gustaf Lewander & Maria Engqvist | 17 January 2020



Under 2019 har Ryska federationen och Vitryssland ägnat sig åt avsevärda ansträngningar för att närma sig varandra, såväl statsadministrativt som ekonomiskt. Gustaf Lewander och Maria Engqvist funderar över vad det betyder för maktbalansen i Östeuropa – och för Sverige.

I maj 2019 meddelade Ryska federationens presidentadministration att ledarna för republikerna Vitryssland och Ryska federationen, Alexander Lukasjenko och Vladimir Putin, har nått en överenskommelse om en närmare integration av sina två stater. Detta följdes av ett par månader med spekulationer och tvetydiga uttalanden, innan rysk media i mitten av september 2019 hävdade att de två länderna arbetat fram en plan för ett gemensamt skattesystem, som skall införas under 2021. Ett slutgiltigt avtal skulle meddelas 8 december 2019, men förhandlingarna drog ut på tiden på grund av inte helt oväntade konflikter, bland annat om den gas som Ryska federationen säljer till Vitryssland och som landet är beroende av.

Integrationsplanerna väckte liv i gamla spekulationer om att de var ett försök att tillåta Vladimir Putin kvarstå som högste ledare efter utgången av hans nuvarande mandatperiod, genom att helt enkelt förflytta sitt styre till en ny politisk nivå. Även om dessa spekulationer förekom redan under Vladimir Putins första två mandatperioder har de inneburit ett ökat intresse för integrationsprocessen både från omvärlden och från olika oppositionsgrupper. Det är fortfarande oklart hur de senaste dagarnas politiska rockader i den Ryska federationen, där regeringen ombildats och ryska federala skatteverkets generaldirektör Michail Misjustin just utnämnts till ny premiärminister, kommer att inverka på förhandlingarna.

Samtidigt finns också flera tecken på ett – för ryssarna – oväntat starkt motstånd från vitrysk sida mot ytterligare integration. Vitryssland och Ryska federationen har i likhet med Ryska federationen och Ukraina vid ett flertal tillfällen legat i konflikt om olja, gas och övrig gräns- och transiteringshandel som passerar genom Vitryssland från och till Ryska federationen. Flera storskaliga, ryska militära övningar har ägt rum i och runt Vitryssland, liksom för att både i Vitryssland och i Väst inskärpa de verkliga styrkeförhållandena. Ifall det gemensamma skattesystemet faktiskt realiseras, vore det ett betydelsefullt steg mot en slutlig förening av de två staterna. Till det yttre kan denna integration – som i praktiken riskerar att bli den Ryska federationens expansion – bära likheter med annekteringen av ukrainska Krim. Jämförelsen haltar emellertid av flera skäl, varav ett av de viktigaste är att Ryska federationen och Vitryssland, i alla fall de-jure, redan ingår i samma statsbildning.

Unionsstaten Ryssland och Vitryssland (Sojuznoje Gosudarstvo Rossii i Belorussii ) började upprättas redan 1996, och var slutgiltigt upprättad år 2000 efter att båda ländernas parlament ratificerat unionsavtalen. Efter år 2000 gick Unionsstatens första integrationsförsök i stå. Istället försiggick de flesta, senare integrationsprojekt inom ramarna för OSS eller inom andra samarbetsorgan för en bredare krets av stater i det f.d. Sovjetunionen. År 2013 hade sålunda många av Vitrysslands, Ryska federationens, Ukrainas och Kazakstans offentliga register och domstolsfunktioner uppnått en relativt hög grad av interoperabilitet och ömsesidig transparens. Efter 2013 och ockupationen av Krim föll Ukraina bort, medan den Ryska federationen framförallt valde att fokusera på vidare integration inom ramarna för den Eurasiatiska Unionen, innan man åter vände uppmärksamheten mot Vitryssland. Unionsstaten har egna statsorgan, bland annat ett högsta statsråd som leds av Alexander Lukasjenko och ett ministerråd med roterande ordförandeskap. Det har därför under lång tid mest varit en tidsfråga innan integrationsprocessen och Unionsstatens vara eller icke vara åter hamnade på dagordningen.

I de båda länderna tar sig de förnyade ansträngningarna bland annat uttryck i en kraftig ökning av medial rapportering om Unionsstatens utveckling. Under det senaste året har både rysk och vitrysk media gett integrationssträvandena stort utrymme. Medan statskontrollerade nyhetsbyråer som vitryska BelTA och ryska RIA har spritt en eskalerande ström av nyheter om nyligen undertecknade integrationsavtal, har mer kultiverade ryska publikationer som Ogonjok presenterat vitrysk kultur och historia för en rysk publik. Unionsstatens medieportal Soyuz.by har sedan 2013 genomgått omfattande utveckling och producerar en strid ström av både propaganda och nyheter av modernt snitt.

Även om det med gott fog går att ifrågasätta integrationsprocessens demokratiska legitimitet, eller vilken nytta de vitryska och ryska folken har av den, är frågan – på grund av avtalet mellan de två länderna – statsrättsligt framförallt en intern sak för Vitryssland och Ryska federationen. Att Vitryssland, till skillnad från Krim, är en internationellt erkänd och självständig stat, som har all rätt enligt internationell lag att själv bestämma sin egen väg, både hindrar eventuell expansionism från Ryska federationens sida, och hindrar omvärlden från att ingripa i Unionsstatens förehavanden. Den utlandsbaserade vitryska oppositionen, med sin hårda nationalism och historierevisionistiska tendenser, har aldrig hittills kunnat mobilisera ett tillräckligt stort stöd för att erbjuda ett alternativ. Vitryssland har till skillnad från de flesta länder i före detta Sovjetunionen (då särskilt Ukraina och de baltiska staterna) heller inte genomgått annat än en mycket ytlig avsovjetisering. Landet styrs fortfarande som en statskapitalistisk planekonomi, och Vitrysslands kommunistparti utgör flertalet av den lilla minoriteten av valda ledamöter i parlamentets båda kammare – övriga är utvalda av regionala styresorgan. Man har inte ens brytt sig om att byta namn på säkerhetstjänsten, som fortfarande kallas KGB. Armén förefaller väl samordnad med den Ryska federationens, men är i övrigt fristående och påminner mest om en självständigt opererande rest av den gamla Röda Armén. Samtidigt är ekonomin ett av de områden inom vilket integrationen gått längst, även om detta inte enbart är en del av Unionsstatens arbete. Vitryssland är en av grundarna av Eurasiska ekonomiska unionen, tillsammans med Ryska federationen och Kazakstan, med vilka man delar yttre tullgräns. Vitryska utrikesministeriet hävdar att runt 40.3% av all vitrysk export under det första halvåret 2019 gick till Ryska federationen, medan den ryska handeln utgör 55.6% av all import – samtidigt som Ryska federationens statistik för 2018 visar att ungefär 4.9% av landets handel gick på Vitryssland.

Efter att under en kortare period ha försökt bygga en nationell idé separat från det ryska och sovjetiska arvet, valde Vitryssland att på 1990-talet under Lukasjenko företa ett direkt återtåg till sitt sovjetiska förflutna. Under 2000-talet har Lukasjenko förvisso återigen tillåtit en del uttryck för vitrysk nationalkänsla och särart, bland annat genom en ökad tonvikt inom historieundervisningen på Vitrysslands historia som kärnland i storfurstendömet Litauen. Oppositionen mot avtalet verkar också vara ovanligt stark, och de vitryska säkerhetstjänsterna har under förhandlingarnas slutfas fattat det ovanliga beslutet att tillåta den nationalistiska rörelsen att demonstrera mer eller mindre oantastad. Även om det är ett sätt från den vitryska maktens sida att försöka sätta press på förhandlingarna, är det ett tecken på att den nationella rörelsen vunnit större acceptans. Det är dock svårt att bedöma hur genomgripande förändringen är, respektive om det vitryska folkets och elitens stöd för detta yrvakna identitetsprojekt verkligen är genuint. Även om den vitryska attityden gentemot Västeuropa och EU som sådan är relativt positiv, är man såvitt det går att bedöma fortsatt positivt inställda till ett djupt samarbete med och nära relation till Ryska federationen. Frågan är dock om Vitryssland uppfattar att detta ur ett ryskt perspektiv betraktas som en direkt motsättning.

Det är trots allt osannolikt att den Ryska federationen utan vidare kan integrera Vitryssland, med sina 10 miljoner invånare och radikalt annorlunda politiska- och ekonomiska kultur på samma sätt som man farit fram med Krim. Vitryssland är helt enkelt för annorlunda, för starkt och för säreget för att utan vidare kunna inordnas i en gemensam ordning med Ryska federationen. Samtidigt är det knappast längre möjligt att utan uppslitande konflikter föra landet ut ur Ryska federationens maktsfär.

För svensk del innebär en närmare vitrysk-rysk integration knappast att den säkerhetspolitiska situationen förbättras. Vitryssland är ytterligare ett av de länder som ligger i ett bälte längs med EU:s och NATO:s östra gräns, och längs Ryska federationens västra, som sedan Kalla krigets slut i ryska ögon betraktats som ett relativt neutralt gränsområde och som en buffert mot NATO. Detta område har sakta men säkert minskat i storlek. Konflikterna i Georgien och Ukraina liksom tidigare handelskonflikterna med Moldavien är i hög utsträckning ett resultat av en tresidig dragkamp om dessa områden mellan ländernas egna invånare, Ryska federationen och den samlade Västvärlden. En närmare integration mellan Vitryssland och Ryska federationen riskerar att skjuta militärstrategiskt och säkerhetspolitisk fokus från den allt mer befästa kontinenten och mot det säkerhetspolitiska tomrummet i norr, i direkt riktning mot Sverige.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom

Maria Engqvist är utbildad slavist med ryska och de rysktalande delarna av f.d. Sovjetunionen som primärt fokus

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019