Print Friendly

Ädel, ädlare, ädlast

Av Sten Niklasson | 11 januari 2019



Ädelstenarnas historia är höljd i myternas töcken. Tron på deras magiska egenskaper har rötter i urtiden och var utbredd redan i de mesopotamiska kulturerna. Sten Niklasson berättar i en första del om mänsklighetens fascination för vackra stenar.

1905 påträffades en handskrift på sanskrit, där livet i det mäktiga kungariket Magadha i det som idag är Indien beskrivs i detalj. Skriftens namn är Artha Shastra, vilket ungefär betyder ”Konsten att göra affärer”. Av denna källa framgår att handel med ädelstenar var en viktig näring i Fjärran Östern långt före vår västerländska tideräkning.

Magadha kom till stånd genom att de många smårikena i området tvingades gå samman för att försvara sig mot Alexander den store. Denne hade lockats av de rikedomar, som påstods finnas bortom bergen i öster. Med en armé på 100 000 man tågade han år 327 f. Kr. från Baktrien. Han trängde fram genom Kabuldalen och nådde så småningom via Kyberpasset floden Indus, som utgjorde gräns till vad som kallades ”De fem heliga flodernas land”. De eviga striderna mot aggressiva bergsfolk slet emellertid hårt på armén och tvingade så småningom Alexander att återvända hem. Kort därpå dog den unge fältherren i Babylon, trettiotvå år gammal.

Från Indien spreds i flera versioner en märklig myt om ädla stenar som berör Alexander den store. Myten handlar om ”Diamantdalen” som var så djup att inget mänskligt öga kunde skåda dess botten. När Alexander nådde dalen, hindrades han av en stor mängd ormar, vilkas ögon var dödsbringande. Han utnyttjade då speglar, varpå ormarna dog av sina egna blickar. För att komma åt de ädla stenar som troddes ligga på dalens botten lät Alexander slakta får, vilkas kött kastades ner i dalen. Rovfåglar grep tag i köttbitarna, i vilka ädelstenarna fastnat. När soldaterna jagade fåglarna släppte dessa sina byten, och de värdefulla stenarna kunde samlas ihop.

Fram till 1700-talet var det huvudsakligen i de indiska gruvorna kring Golconda (nu Hyberabad) som de rara stenarna utvanns. När indiska köpmän riskerade liv och lem under äventyrliga seglatser till Europa med små paket innehållande ädelstenar i bagaget, var det inte, som man skulle kunna tro, för att saluföra dessa stenars skönhet. Visserligen hade Louis de Berqueur på 1450-talet kommit på konsten att slipa diamanter, men flertalet stenar var obearbetade och i detta tillstånd estetiskt föga attraktiva. Européernas köpintresse hade i stället sin grund i stenarnas metafysiska värden.

I det faraonska Egypten och många antika kulturer i Orienten utnyttjades ädelstenar som talismaner med helande kraft, och bruket anammades snabbt av européerna. Ädelstenarnas inneboende kraft troddes länge kunna vidarebefordras till sjuka människor. Ett enkelt sätt att tillgodogöra sig den läkande förmågan var enligt Hildegard av Bingens 1100-talsskrift Hälsans trädgård att hålla stenen hårt i ena handen och samtidigt göra korstecknet med den andra. Något mer komplicerat, och ingenting för mindre bemedlade personer, var det medeltida receptet att krossa ädla stenar och förtära stoftet. Efterhand tog man lärdom av de många futila, och ofta också fatala, försöken att bota patienter på detta sätt och började i stället betrakta ädelstenspulver som ett effektivt gift.

Det är inte förvånande att makthavare i Europa så småningom började bära ädelstenar som tecken på sin osårbarhet. Eftersom stenarna också kom att representera manlighet och mod, förbehölls de förstås männen. På order av Ludvig Den Helige blev alla kvinnor – utom den Heliga Jungfrun – uttryckligen förbjudna att bära juveler. De särskilt högt skattade diamanterna fick till yttermera visso bara bäras av kungar. Ludvigs dekret skulle komma att gälla i Frankrike i ett par hundra år.

Efter medeltidens mörker följde renässansen med förnyad lust till jordiska fröjder. Konsterna blomstrade. Klädedräkterna blev djärva och färgrika. Smycken med fantasifullt slipade ädelstenar började tillverkas av juvelerare, vilkas yrke började få högre status efter att tidigare ha setts som en enklare bisyssla för finsmeder.

Åtskilliga italienska renässanskonstnärer, bland dem Donatello, Botticelli och Bruneleschi, började sin bana i juvelerarverkstäder. I Florens hade juvelerarna högkonjunktur, inte minst på grund av beställningar från Katarina av Medici som älskade smycken. Hennes släkting, hertigen Cosimo I, förbjöd för övrigt alla ”låga näringsfång” på stadens bro Ponte Vecchio, vars bodar allt sedan dess varit förbehållna guldsmeder och juvelerare. Katarina umgicks flitigt med alkemister och lärde sig av dem att bereda en blandning innehållande ädelstenspulver, med vilken hon försökte ta åtskilliga fiender av daga.

1600-talets religionskrig i Centraleuropa, liksom den samtida puritanismen i England, medförde en tillbakagång i nyttjandet av smycken, medan rokokons böjelse för rik ornamentering innebar ett nytt uppsving under 1700-talet. Under det senare århundradet beställde inte bara kvinnorna hela uppsättningar av matchande juveler, så kallade parures. Också männen prydde sina västar med diamantknappar och sina värjfästen med rubiner. Det var en tid, då ett par skospännen kunde prydas med konstfärdigt slipade ädelstenar och vara värda en förmögenhet.

Franska revolutionen ändrade på mycket i fråga om smak och mode. Bort sopades det tidiga 1700-talets överlastade prakt och förkonstlade umgängesseder bland högreståndspersoner. Smyckena blev enkla och ädelstenarna sällsynta. Särskilt diamanter ansågs djupt odemokratiska, i varje fall under Direktoriets tid. Men när Napoleon Bonaparte lät kröna sig till kejsare, plockades de gömda juvelerna fram igen. Jaques Louis Davids berömda målning från kröningsceremonin, då Napoleon själv sätter kronan på sitt och Joséphines huvud, bär syn för sägen. Överallt gnistrar damernas halssmycken och diadem mellan officerarnas ordensprydda uniformer.

Nästa glansperiod i ädelstenarnas historia inträffade under början av 1900-talet med l´art noveau. Jugendstilens dekor i form av blomrankor, fjärilar och ormar representerade något helt nytt, som inspirerade juvelerare som Fabergé i St Petersburg, Fouquet i Paris och Tiffany i New York. Men nu hade ädelstenarna förlorat något av sin inneboende trollmakt. Deras yttre skönhet var den avgörande faktorn. De största och ädlaste stenarna var fortfarande förbehållna förmögna människor. Smycken som innehöll emalj och ädelstensimitationer började emellertid i form av bijouterier bli tillgängliga också för vanligt folk. Sliptekniken hade dessutom utvecklats, så att man kunde slipa briljantens femtioåtta facetter också på mindre diamanter som tillhandahölls till för fler människor överkomliga priser.

Det är frestande att göra sig lustig över de föreställningar om ädelstenars magiska egenskaper, som dominerat människans tillvaro sedan urminnes tid. Men dessa idéer fortlever än idag. Bruket med så kallade zodiakstenar eller månadsstenar bygger på tron att stjärnbilderna påverkar olika organ i den mänskliga kroppen. De ädelstenar, som representerar stjärnbilderna, anses därigenom kunna utnyttjas för att behandla sjukdomar i dessa organ. Det är i många länder, inklusive Sverige, inte ovanligt att ge sådana stenar som dopgåva. Också andra former av kristallterapi för att bota allehanda krämpor har fått användning inom dagens naturmedicin.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism