Print Friendly

Ädel, ädlare, ädlast: Stor, större, störst

Av Sten Niklasson | 1 februari 2019



Många ädelstenar är omgivna av en aura av romantik och dramatik – inte minst de allra värdefullaste. Sten Niklasson berättar historierna kring några av världens största, och dyraste, juveler.

En av de mest kända är diamanten Koh-e-noor, vars namn är av persiskt ursprung och betyder Ljusets berg. I en urkund på sanskrit uppgavs Koh-e-noor vara flera tusen år gammal. När en man som försökt stjäla stenen från ett tempel hittades död, förklarade brahmanerna att Koh-e-noor var förbunden med onda makter. Stenen hamnade under seklerna i flera orientaliska härskares händer och bringade olycka och död över alla sina ägare.

Koh-e-noor lämnade Asien 1849 som betalning för Lahores skulder till brittiska East India Company och överlämnades därefter av Kompaniet som gåva till drottning Victoria. Stenen vägde då 186 carat men slipades om för att få högre lyster. Den vidskepliga drottningen bestämde i sitt testamente att denna mytomspunna sten, om den ärvdes av en manlig regent, endast fick bäras av dennes hustru. Så skedde också. 1937 placerades Koh-e-noor i den krona som bars av Georg VIs gemål, och där har den förblivit. Den hugade kan vid ett besök i London beskåda den olycksbringande ädelstenen i Towern.

Den 26 januari 1905 hittade en arbetare i Premier-gruvan utanför Pretoria världens största diamant. Den vägde 3 106 carat, var tio cm lång, 6 cm hög och 5 cm bred. Den döptes efter direktören för gruvbolaget, Thomas Cullinan. Vid närmare besiktning visade sig jättestenen vara delad efter ett av klyvningsplanen, vilket tydde på att den var en del av en från början ännu större sten. Trots många försök har den andra delen aldrig hittats.*

Cullinandiamanten köptes av Transvaals regering och skickades som ett lojalitetsbevis till kung Edward VII under vad som uppgavs vara extraordinära säkerhetsåtgärder. I verkligheten sändes stenen i ett vanligt rekommenderat brev med ett treshillings frimärke. Efter långa diskussioner om huruvida den skulle bevaras i sitt naturliga skick eller ej, beslöts till slut att sända den till Asschersliperiet i Amsterdam för delning. Detta sliperi hade nått ryktbarhet genom att ett par år tidigare dela och slipa den dittills största diamanten, Excelsior, för gruvbolaget de Beers räkning.

Återigen användes list för att vilseleda potentiella juveltjuvar. Under beskydd av en eskader ur Royal Navy skickades en tom låda med båt till Holland. En av bröderna Asscher åkte samtidigt under falsk identitet med tåg och färja till Amsterdam med diamanten i fickan.

Efter omfattande förberedelser satte den 10 februari 1908 en spänd och svettig Joseph Asscher klingan i det lilla hack som filats vid det utvalda klyvningsplanet och slog till. Klingan splittrades, medan Cullinan förblev opåverkad. Först vid det fjärde försöket klövs diamanten, och de inbjudna gästerna kunde andas ut.

Av de två delarna slipades till slut nio stora och ett flertal mindre stenar. Av de nio stora är Cullinan I, eller Afrikas stora stjärna, världens största slipade diamant och sitter i den brittiska imperiespiran. Cullinan II, som kallas Afrikas mindre stjärna, sitter i imperiekronans pannband. Båda kan beses bland kronjuvelerna i Towern. Av de övriga Cullinanstenarna bärs några vid högtidliga tillfällen av Elizabeth II, speciellt den marquisslipade Cullinan VI som ingår i ett enastående vackert halsband av smaragder och diamanter.

Också den kejserliga ryska spiran pryds av en berömd diamant. Liksom Koh-e-noor kom den från Indien. Dess kända historia är lika dramatisk och börjar 1751, då en fransk armékår misslyckades med att köra ut britterna ur Indien. En desertör ur den franska styrkan, som under sin flykt hamnat i Madras, fick av lokalbefolkningen veta att ett tempel i närheten innehöll en gudastaty med ögon av diamanter. Han utarbetade en desperat plan som gick ut på att stjäla och försöka sälja dessa stenar för att få pengar till hemresan. Han lyckades övertala brahmanerna att anta honom som lärjunge i templet, varpå han under en ensam stund plockade ut den ena av ögonstenarna som på grund av sin blågröna färgton gick under namnet Solhavet. Soldaten lyckades sälja diamanten till en engelsk sjökapten för 2 000 pund. Kaptenen sålde den omgående vidare för 12 000 pund. Stenen hamnade efter diverse ytterligare äventyr i händerna på en persisk köpman vid namn Khojeh som gjorde flera misslyckade försök att avyttra den.

Först i slutet av 1773 råkade Khojeh av en ren slump träffa en intresserad köpare. Det var Katarina den storas älskare, furst Grigorij Orlov, som efter att förlorat sin härskarinnas gunst gett sig ut på en lång resa i Europa för att döva sin bitterhet. Ryktet om furstens utsvävande levnadsvanor hade föregått honom, och Khojeh insåg att han i den omåttligt rike Orlov hade den idealiske kunden. Orlov å sin sida trodde att han genom att ge diamanten till kejsarinnan skulle kunna återfå sin ställning som förste älskare. Diamanten köptes följaktligen av fursten för en enorm summa.

När Orlov presenterade sin magnifika gåva för Katarina, tog hon visserligen emot den, men utan den av fursten väntade motprestationen. Kejsarinnan bar aldrig diamanten utan lät montera den på den kejserliga spiran som idag förvaras i skattkammaren i Kreml. När Orlov insåg att hans plats i kejsarinnans intima krets intagits av huvudrivalen furst Potemkin, drabbades han av sinnessjukdom och dog på anstalt. Den berömda stenen kallas efter den försmådde älskaren för Orlovdiamanten.

Den kanske mest värdefulla klenoden bland alla skatterna i Louvrens Apollogalleri är diamanten Le Régent. Enligt en vida spridd legend hittades den 1698 i en gruva vid floden Krishna i Indien av en slav som gömde den i ändtarmen. Slaven erbjöd diamanten till en brittisk sjökapten mot löfte om sin frigivning. Väl till sjöss med slaven ombord, tog kaptenen hand om diamanten och kastade slaven åt hajarna. Den hjärtlöse kaptenen sålde sedan stenen till guvernören i Madras, Thomas Pitt, söp upp pengarna och tog sitt liv.

Thomas Pitt avfärdade själv denna historia som rent påhitt, men lyckades aldrig förklara hur han kommit i besittning av diamanten. Hans trovärdighet ifrågasattes, och hans liv blev en mardröm. Han levde i ständig fruktan för att förlora ädelstenen, flyttade från plats till plats, och gick ofta förklädd. Efter att under flera år ha försökt avyttra diamanten för att kunna leva ett normalt liv, lyckades Pitt sälja den till hertig Filip av Orleans, som var fransk regent under Ludvig XVs omyndighet.

När Ludvig XV kröntes i katedralen i Reims bar han en krona, vars pannband pryddes av Pitt-diamanten, från och med nu kallad Regenten. Den skulle också komma att bäras av Ludvig XVI och dennes gemål Marie Antoinette. Men under revolutionens stormar i september 1792 plundrades den kungliga skattkammaren, och kronjuvelerna försvann i händerna på rusiga revolutionärer. Ett drygt år senare återfanns Regenten gömd i en takbjälke till ett hus vid den boulevard som nu kallas Avenue Montaigne.

Återbördad till den franska staten, blev Regenten säkerhet för de lån som krävdes för att bygga upp La Grande Armée. Napoleon, som insåg värdet av maktsymboler, lät emellertid lösa ut stenen och montera den på det paradvapen han bar som konsul och sedermera kejsare.

Efter många ytterligare öden hamnade till slut Regenten i en hårnål som bars av Napoleon IIIs maka Eugénie. När den franska regeringen under Tredje Republiken beslöt att auktionera bort kronjuvelerna gjordes ett undantag för denna sten. Skälet var sannolikt att man inte trodde sig kunna finna en köpare beredd att betala diamantens verkliga värde och inte ville utsätta sig för förödmjukelsen att sälja stenen till underpris.

Den stora blå diamant som kallas Hope-diamanten går också under namnet Den förbannade diamanten. Det påstås att denna utsökt vackra sten bröts loss ur en indisk gudastaty av Tavernier, som, efter att ha sålt den till den ständigt juvelhungrige Ludvig XIV, under en vistelse i Moskva 1689 påstås ha mött en våldsam död till följd av diamantens förbannelse. Kung Ludvig sägs ha burit stenen endast en gång och dog strax därpå. Finansministern Fouquet lär också ha ägt den tillfälligtvis, varpå han dömdes till livstids fängelse. Ludvig XV bar aldrig denna diamant men lånade ut den till sin älskarinna Madame du Barry som avrättades 1793. Stenen hamnade sedan hos Ludvig XVI, dennes maka Marie Antoinette, och den senares väninna prinsessan de Lamballe, vilka alla miste huvudet i giljotinen. Orsakssambandet mellan innehavet av diamanten och ägarnas fatala öden är naturligtvis tvivelaktigt. Men diamantens fortsatta historia innehåller god dramatik av liknande slag. Stenen slipades om och köptes 1830 av bankiren Henry Philip Hope, vars familj därefter påstods ha hamnat i svår misär. En rysk furste, som senare förvärvade stenen, skulle i ett anfall av vansinne ha skjutit sin älskarinna, den undersköna dansösen Ladrue på Folies-Bergères. Därefter skulle den turkiske sultanen Abdul Hamid ha blivit ägare till stenen och gett den till sin haremsfavorit Zobeida som han strax därpå mördade. Diamanten hamnade därefter i händerna på en amerikan vid namn McLean som omkom när Titanic sjönk.

Juveleraren Harry Winston i New York donerade 1958 den berömda stenen till Smithsonian Institution i Washington. Han lät för säkerhets skull skicka den i ett vanligt postpaket, assurerat för USD 150.

Om gåvor av ädelstenar är ett särskilt tydligt tecken på kärlek, vilket mången romantiker (och juvelerare) hävdar, måste Elizabeth Taylors femte man, den engelske skådespelaren Richard Burton, ha älskat sin maka med ovanlig intensitet. Det första smycke han förärade henne var den drygt 33 carat stora Kruppdiamanten, som ägts av stålmagnaten Alfred Krupps maka Vera. Nästa gåva blev en enorm felfri pärla vid namn La Peregrina.

När Elizabeth Taylor fyllde fyrtio år 1972, blev makens födelsedagspresent en magnifik diamant infattad i ett halssmycke med rubiner. I en typisk kommentar förklarade Burton att han funderat på att ge Elizabeth Taj Mahal, men avstått med tanke på transportkostnaden.

Den mest berömda gåvan till makan betecknade Burton realistiskt nog som en investering för den framtid, då ingen längre ville ge skådespelarparet några roller. Det handlade om en päronformad briljant på 69 carat som skulle bli föremål för auktion. Auktionsförrättaren inledde budgivningsprocessen med frågan om någon vore beredd att betala USD 200 000. Ett samfällt ”Ja” från de närvarande blev svaret. När budnivån nått USD 500 000, höjdes buden med 10 000 i taget. När 1 000 000 nåtts, avstod Burtons representant från att gå vidare. Diamanten gick för rekordpriset USD 1 050 000 till ägaren av Cartier, Robert Kenmore.

Burton nåddes av beskedet om auktionens resultat på ett hotell i södra England. Via barens mynttelefon ringde han upp Kenmore på andra sidan Atlanten. Denne gick till slut med på att avyttra diamanten på villkor att Cartier under en tid fick ställa ut den i sina butiker. Detta villkor visade sig vara en PR-mässig fullträff. Under hela utställningstiden ringlade köer med hundratals människor utanför Cartiers lokaler få en skymt av den ädelsten, som nu blivit lika celeber som dess nya ägare. Elizabeth Taylor bar diamanten första gången vid prinsessan Graces 40-årsfest i Monaco, dit den flugits från New York, bevakad av två beväpnade vakter.

Efter skilsmässan från Burton förklarade Elizabeth Taylor att hon tänkte sälja diamanten och använda en del av vinsten till att bygga ett sjukhus i Botswana. Och vinst blev det. 1979 köptes Taylor-Burton-diamanten av juveleraren Henry Lambert för USD 5 000 000. Sex månader senare sålde han den vidare till dess nuvarande ägare, den libanesiske affärsmannan Robert Mouawad, för ett okänt, men säkert betydligt högre, belopp.

*2007 påstods en dubbelt så stor lätt grönaktig diamant ha påträffats i Nordvästprovinsen i Sydafrika. Tvivel har emellertid uppstått beträffande fyndets äkthet.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Den svarte mannens börda

SNB:s skribentskola

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism