Från Tillväxttaiwan till Sagosverige


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

en moderna ekononlin är globaliserad, men det
offentliga politiska samtalet blir
alltmer provinsiellt.
”Både Hong Kong och Singapore
är rika stater. Båda har högre BNP
per capita än Sverige. Tunnelbanan
är ren och hel, utan kladd, spyor och
huliganer. Vid en jämforelse är det
Stockholm som framstår som fattigt
och sjaskigt. Vad är det som händer?”
frågar sig S-E-bankens chefekonom
Klas Eklund i en artikel i Tiden (7-
8/95).
Han målar effektivt upp den
asiatiska ekononilska dynanliken och
ställer den i kontrast mot det trötta
gamla Europa. En nllljard människor
lever idag i ekononuer som växer
med 1Oprocent om året. En helt ny
världsomspännande medelklass växer
fram som gör svenskt välstånd allt
nlindre unikt. De är medelklass på
väg uppåt, vi är medelklass på väg
ner. Sysselsättning och investeringar
ULF KR.ISTER.SSON:
Från Tillväxttaiwan
till Sagosverige
flyttas frän väst till öst.
Globalisering av ekononun, internationalisering av beslutsfattande och
gränslösa marknader är inte längre
saker som trendsättare bara pratar
om. Nu när det händer pekar många
på att Sverige inte bara har egna,
nationella problem av forn1at, utan
att vi mentalt ligger i helt fel
världsdel. ”Våra” svenska storforetag
som slåss på världsmarknaden drar
dramatiska slutsatser av detta. De är
inte längre svenska. Det märker vi
kanske forst när VD och huvudkontor också enugrerar.
Allt växer
Vi andra forsöker i bästa fall forstå
vad som händer. För ett par veckor
sedan besökte jag, tillsanunans med
några moderata riksdagskollegor,
HongKong och Taiwan. Jag tror att
vi träffade fler optimistiska och
entusiastiska människor där på en
vecka, än man träffar i Sverige pa ett
helt år! Allt växer, allt blir bättre,
framtiden är ljus. Kanske är det som
svenskt 50-tal, kanske är det något
helt annat?
Taiwan, detta lilla land som for
bara några år sedan stod symbol for
det billiga och det plagierade, visar
SVENSK TIDSKRIFT
oss att de enkla sanningarna inte
gäller:
När landets moderna historia
börjar i slutet av 40-talet hade
Taiwan en BNP lägre än Indiens.
Taiwan har en befolkningstäthet som
överträffar Bangladeshs och forsvarskostnader större än Israels.
Taiwan har inga som helst naturtillgångar, men gott om tyfoner och
andra naturkatastrofer. Landet är
diplomatiskt isolerat och far inte vara
med världens stora handelsorganisationer.
Men ända: Taiwan är USA:s femte
största handelspartner. Taiwan har
världens största valutareserv. (Det lär
vara så att man var beredd att betala
FN:s samtliga medlemsavgifter som
pris for ett medlemskap. Vad nu
Taiwan ska i FN och göra?) Och
Taiwan är nu Kinas fOrsta demokrati.
Så ser en del av vår omvärld ut.
Bara ett par veckor fore vår resa,
drabbades jag av svensk politik när
den är som allra sämst:
I en intressant interpellationsdebatt
l riksdagens kanunare forsökte nun
kloke kollega Widar Andersson fora
ett samtal med finansnunister Åsbrink om ”marknadsekononuns utveckling” i Sverige. Delvis med
27
utgångspunkt i de enorn1a förändringar som den globala marknaden
kräver av den snäva och allt mer
utskott på studieresor för att lära mer.
Ömsom charterresa med tolk,
ömsom mycket meningsfullt. Mitt
gamla talmän. Men bara några meter
från historiens vingslag i bankhuset
drabbas man bokstavligen av hela den
skådespelande politiken. I bästa eget utskott – socialförsäkrings- elektroniska världsekonomin. Efter
Widar-stil var det naturligrvis snarare
en reflektion än en regelrätt fråga.
Men det gick inte. Finansministern
gav rena goddag yxskaft-svar.
Knappast på grund av bristande
begåvning eller insikt, utan på grund
av bristande fantasi och intresse.
Eftersom Widar trots allt var ”partivän” fick han några vänligt
meningslösa klappar på axeln.
Kuliss för sagoberättare
Begåvade diskussioner som förs 1
slutna rum – ”mellan skål och vägg”
som det allt oftare heter – på
seminarier och konferenser, lyser
med sin frånvaro i parlamentet.
Kollegan Andersson blev förbannad
och påpekade stillsamt att ”det som
mycket förtjänstfullt kan diskuteras i
Göteborgs operahus (det var där
grabbarna i politiken för en tid sedan
fick träffa Barnevik, min anmärkning) borde i vatje fall fragmentariskt
också kunna luftas i det svenska
parlamentet”. Men istället ”vidgas
gapet mellan vad som realt händer i
världsekonomin och den politiska
offentliga diskussionen.” Och riksdagen blir en kuliss för sagoberättare.
Varje sommar reser riksdagens
28
utskottet- tillhör de som har mest att
lära. Vi ville resa, inte till Singapore,
men väl till Nya Zeeland. Det blev
tummen ner. Håll er till Europa var
budskapet. Med all respekt för fransk
socialpolitik eller den spanska solkusten, men det är knappast därifrån
svensk konkurrenskraft ska hämta sin
inspiration. I en tid när alla politikens
förutsättningar först internationaliseras och nu globahseras blir
riksdagen självtillräcklig och provinsiell. Istället för att med ljus och
lykta söka nya sanningar ute i den
värld som nu konkurrerar ut oss,
reser den samlade riksdagen årligen
på skolresa till svenska landshövdingeresidens. Så kan vi inte ha
det.
Åter till S-E-banken. Tillsammans
med ett gäng yngre borgerliga vänner
var vi där och pratade om just
politikens roll i denna nya ekonomi.
Bankpalatset är en mycket dubbel
upplevelse. Å ena sidan gammalmodigt och svulstigt från industrialismens storhetstid. Det påminner
faktiskt om riksdagshuset; det är
gammalt, flott och en smula
odynamiskt. Hos dem hänger gamla
W allenbergare på väggarna, hos oss
SVENSK TIDSKRIFT
nationsgränser och förlegade regleringar finns all konkurrens här, nu,
omedelbart. Det inte S-E-banken
lyckas med kan en japansk bank göra
istället. Jag slås av hur mycket vi
saknar just denna institutionella
konkurrens i politiken. ”Om inte vi
skapar goda institutioner och sunda
spelregler för människor och företag,
kommer Taiwan göra det istället”
borde vara en ständigt närvarande
tanke i bakhuvudet på vatje politiker.
Istället ägnar vi oss mentalt åt att
rätrvist fördela det elände som finns
kvar, inom ramen för ett sällskapsspel
som allt fårre har respekt för.
Land på dekis
Att parlamentet betyder allt mindre
för samhället utanför staten är en sak,
i huvudsak något positivt. Men att
parlamentet och det offentliga
samtalet tappar all betydelse även för
den nationella politikens alla viktiga
vägval är katastrofalt. Widar Anderssons uppgivna suck över Åsbrink är
träffande: ”Finansministern berör
inte nämnvärt analysen och frågorna
hänvisas till utredningar.” Så gör man
i ett land på dekis.