Tro, hopp och värden

TRO, HOPP OCH VÄRDEN
P J ANDERS LINDER
I kölvattnet av politiktrons kollaps avtecknar sig ett nytt landskap, där värden åter kommer till heders, där
det storslagna förnuftet ersätts med det ödmjuka vardagsförnuftet och där tron på politisk verksamhet som
ett egenvärde bara omhuldas av de närmast sörjande.
an kan analysera den
svenska efterkrigstiden på
många sätt.
Ett har med forhållandet mellan
målrationalitet och värderationalitet
att göra.
Inledningsvis dominerade målrationaliteten helt. Det ansågs
reaktionärt eller rent av vidskepligt
forbi den samhällsekonomiska
kalkylen.
I efterhand kan man konstatera att
även målrationaliteten ytterst vilar på
värden, och att dessa i det här fallet
hade med vetenskap, politik och
”modernisering” att göra. Som
verkligt teologiskt fundament
fungerade scientismen, vetenskapstron, övertygelsen om att man även i
samhällsvetenskaperna kunde åstadvetenskapens forslag genom
hänvisningar till andra auktoriteter än
vetenskap och politik kunde av rent
logiska skäl bara ha ofornuft eller låga
egenintressen till forklaring. Så med
den tankefiguren kom avvisandet av
ideella, värdebaserade argument att
definiera en annan sorts idealism:
tron på det politiska fornuftets
egenvärde. Tydligast illustreras
kanske det hela av socialdemokratin,
att göra gällande att vissa saker har komma just det man ville, forutsatt som lämnade marxismens och
värde i sig och därfor inte är fullt
forhandlingsbara. Kritiska inlägg som
grundade sig på traditionen,
äganderätten eller denreligionen,
personliga
fjäderlätta till
friheten singlade
golvet, ty vad var de
om inte forsök att kräva
odemokratiska privilegier och krav
på att man skulle fa åka i gräddfil
P J ANDERS LINDER är ny VD för
Timbro och presenteras mer utförligt
på sidan 33.
att man på bästa sätt samlade,
bearbetade och handlade utifrån all
tillgänglig information. Politiken fick
sitt egenvärde genom att vara
mekanismen som såg till att
vetenskapens högre fornuft kom i
folkets tjänst, och moderniseringen
var helt enkelt vad detta politiskvetenskapliga komplex bestämde sig
for att sätta i verket: Ågesta ena
dagen, grundskolan och miljonprogrammet nästa.
Att motsätta politikSVENSK TIDSKRIFT
självforvaltningens besvärliga övertygelser bakom sig och satsade på att
”värna fortroendet for politiken” i
stället.
Värdenas återkomst
Ur denna politikideologi (for
enkelhets vinnande fortsättningsvis
kallas ”målrationalitet”), som härskade oinskränkt under de s k
rekordåren, springer fortfarande det
samhälleliga problemformuleringsprivilegiet i Sverige, men i takt med
9
att grupp efter grupp har sett sig
nödsakad att hävda centrala
livsvärden det offentliga samtalet
har motståndslägren blivit ganska
många.
På 1960-talet bildades kds for att
ge de kristna värdena en röst i en
debatt där materialismen höll
monolog. Snart därefter kom 1968,
som gav upphov till mycken
galenskap, men som även av djupt
människors djupa övertygelse om att
vi måste konmu med, inte därfor att
det var bra for BNP, säkerhetsläge
eller sysselsättning, utan därfor att vi
helt enkelt hör henuna i Europa.
Den värdebaserade argumentationen har fortfarande en rätt bräcklig
ställning. Den som vill ha lägre
skatter väljer nio gånger av tio
argumentet ”höga skatter skadar
tillväxten” i stället for ”det är rätt att
kritiska skribenter har beskrivits som ra behålla huvuddelen av det man
en sorts oundvikligt krav på ljus och
luft och liv en inskränkt
nyttokalkylerande samtid: miljö-
rörelsen blev dess mest livsdugliga
avkonuna.
förtjänat”, men värdeansatsen har
vunnit burskap och är här for att
stanna. Det går inte längre att enkelt
avfårda människors upplevda
övertygelser som vidskepelse och
flum.
Politiken har förlorat greppet
Samtidigt har målrationaliteten råkat
i svårigheter på egen hand.
Framfor allt därfor att löftena ändå
visade sig kunna svikas. Tilltron till
politiken hängde forstås nära sarrunan
med den allmänt
samhällsutvecklingen
Maktgrupperingen
gynnsamma
Sverige.
politiker/-
skulle komma forst handlar
övervägandena i dag om var man
forst skall skära ned. Vem vågar
numera tro att det offentliga forfogar
över ett suveränt fomufi: som ger det
makten att sätta mänruskor i arbete,
integrera invandrare, hålla sanunan
familjer och garantera en
kontinuerligt stigande (eller ens
bibehållen) levnadsstandard? Varfor
sätter man i så fall inte i gång?
Ingen vetenskap
Medborgarnas bättre utbildningsnivå har bidragit till att skapa en mer
kritisk hållning. Folk känner sig helt
enkelt mindre tacksanuna i dag än for
en generation sedan, mindre benägna
att hålla tyst och till godo med vad
man far av staten. En skarpare ton i
våra medier forstärker tendensen.
Till detta skall läggas den rent
vetenskapliga kritiken mot tanken på
politik som praktisk vetenskap.
Hayeks påpekanden att det aldrig
konuner att vara möjligt fOr en
centralt placerad beslutsfattare att
samla in all den information som
Under 1970- och 1980-talen samhällsvetare/byråkrater sade sig krävs for att fatta riktiga beslut
tilltog den värdebaserade besitta överlägsen kunskap om hur klingade länge for döva öron, men i
argumentationen från liberaler och
konservativa, som fonnulerade kritik
mot att rättsstaten och den enskildes
frihet sattes på undantag
samhällsnyttans och
moderniseringens namn, och på
1990-talet vaknade ännu en
värdebaserad hållning till liv i och
med EU-debatten och många
1o
tillväxt, framsteg och modernisering
kunde ordnas fram, och länge tycktes
verkligheten ge dem rätt. Men så är
det inte längre. BNP-utvecklingen
har stagnerat på ett chockerande sätt
och på många andra områden blir det
bara alltmer uppenbart att politiken
har förlorat greppet. Där det tidigare
var frågan om vilka utbyggnader som
SVENSK TIDSKR.IFT
dag är forskarna mer benägna att
lyssna. Hayek har dessutom fatt
draghjälp, bl a av företrädarna for den
s k public choice-skolan, som
påpekar att offentliga insatser
ingalunda är rena och oförfalskade
uttryck for viljan att främja det
allmänna bästa utan att de också är
resultat av de personliga
<
o
r
z
ambitionerna hos alla dem som varit
inblandade beslutsgenomförandeprocesserna.
och
Inom
nationalekonomin har det utvecklats
en skarp kritik av den traditionella
stabiliseringspolitikens teorier om att
ekonomin kan styras i politiskt
önskvärd riktning genom några ra
beslut om statsutgifter, skattesatser,
räntor etc.
Nedskruvade anspråk
Sist men inte minst har
naturvetenskapen själv skruvat ned
sina anspråk. Det vidgås inifrån dess
egna led att det finns situationer där
man helt enkelt saknar förutsägande
förn1åga. Man kan dividera om i
vilken utsträckning denna osäkerhet
beträffande förlopp på atomnivå är av
betydelse även för samhällsdebatten,
men som fysikern Tor Ragnar
Gerholm har påpekat är det på
naturvetenskapens ofelbarhet som
politikkultens anspråk ytterst har vilat
– och när det förra nu vacklar så
kommer ofelbart det senare att rasa.
(Det förtjänar att särskilt påpekas
att vi inte upplever någon sorts
allmänt intellektuellt haveri för
vetenskaplighet, systematisk förnuftsmässighet etc. Envar rar dagligen och
stundligen bevis för vad målrationalitet kan åstadkomma i form
av tekniska framsteg, varor och
tjänster. Vad som har undenninerats
är vetenskapens i allmänhet och
samhällsvetenskapens och politikens i
synnerhet, anspråk på absolut
rationalitet.)
Den sjunkande tilltron till den
politiska sfärens kraft och förmåga för
med sig en minskad beredvillighet att
anamma ideologiska helhetslösningar. Att uppfattningar som har
en aktivistisk statsmakt som central
beståndsdel, rar svårigheter ter sig
ganska självklart, men den
principiella liberalismen lär ra
svårigheter att träda i deras ställe.
Dess stora funktion har ju varit att
utgöra motkraft mot de statsvänliga
hållningarna, och när den ena parten
i en sådan konflikt faller samman blir
det svårt för opponenten att finna en
ny, naturlig roll. Man kan järnföra
med den besvikelse och identitetskris
som har drabbat vida kretsar inom
den amerikanska konservatismen
efter Sovjetsystemets kollaps.
Nattväktarstalen
Naturligtvis kommer det att finnas
liberaler som formulerar systematisk
statskritik, men det är svårt att se
detta resultera i en sal1llllanhållen,
uthållig ideologisk rörelse med
nattväktarstaten som slutmål.
Motståndet är alltför diffust, alltför
mångfasetterat, och skepsisen mot
tankesystem med heltäckande
ambitioner alltför stor. För
allmänheten ter sig liberalismen
alltför lik det som den bekämpar.
Läget är alltså följande:
– Värderationalitetens ande är ute
ur flaskan. Principiella argument
kommer åter till heders. På gott och
SVENSK TIDSKR.IFT
på ont.
– Det storslagna förnuftet är
misskrediterat. Det ödmjuka
vardagsförnuftet återstår.
– Tron på politisk verksamhet som
egenvärde förblir möjligen ideologi
för somliga politiker – men knappast
för någon annan.
Det är denna verklighet som
dagens och morgondagens politiker
har att arbeta med. Vad kommer det
att ra för konsekvenser? Vad för slags
politik och politiker lär vi ra se?
I
titelessän i samlingen Politics
in. an. Antipolitical Age (Polity
Press, 1994) gör Geoff
Mulgan, chef för den
Londonbaserade tankesmedjan Demos, en analys som har
flera likheter med den ovanstående
och avslutar med att spekulera kring
några möjliga utvecklingsvägar.
En är fortsatt professionalisering.
Man kastar de gamla kraven på
ideologisk konsekvens och långvarig
förankring över bord och accepterar
en politikerroll som bygger på att
man är skicklig i vissa formella
hänseenden: att man åstadkol11111er
tekniskt kompetent lagstiftning, att
man vet hur mediesam.hällets
slipstenar skall dras. Kärnan
uppdraget är på ett sätt lik dagens,
men anspråken har skruvats ned, så
att politiken handlar mer om att
hantera sarnhällsförändringar än om
att initiera stora projekt och ändra
11
<
o
rn
r
:r
rn
z
livsvillkor på ett genomgripande sätt.
Politikern blir direktör.
Den andra möjligheten är ”den
världslige efterträdaren till präster
och historieberättare” . Detta
ledarskap bygger på karisma, retorisk
skicklighet och en väl upparbetad
känsla för hur politikens estetik,
ritualer och symbolspråk kan
utnyt~as. Denne ”historieberättare”
återupprättar politiken inte genom
att återupprätta vetenskapen, som
den en gång vilade på, utan genom
att samla nationen kring nya myter.
I amerikansk debatt talas emellanåt
om presidentämbetet som ”the bully
pulpit”. Presidentens inrikespolitiska
makt må vara konstitutionellt
beskuren, men vad ingen kan ta ifrån
honom är att han står i centrum för
nationens intresse och att det han
säger blir hört av miljoner. Den
politiske prästen driver detta
förhållande till sin spets. Predikstolen
blir överordnad allt annat och
skriver, ”monologen till perfektion”.
Att han kommer att vara på ständig
jakt efter yttre, eller för den delen
1nre, fiender att låta sitt retoriska
flöde ta spjärn emot är knappast
någon vildsint giSSnmg.
Utvecklingsvägen är mörk och
destruktiv, men också farligt
näraliggande för ett land där
dekadansen har satt sig 1 väggarna
och självförtroendet har slagit i
botten. När man talar om behovet av
”starkt ledarskap” i politiken bör
som i andra rörelser, samhällsklasser
och etniska grupper. Mycket av det
som görs sker på icke-statlig basis
genom frivilliga arbetsinsatser,
argumentation och åtgärder i företag
och på marknaden; annat sker genom
politiskt samarbete på lokal nivå över
eller mom nationsgränserna.
Ansatsen blir pragmatisk och
resultatinriktad; ledarskapsstilen
inriktad på att fanga upp stämningar i
samhället och artikulera ideer om
vägar framåt. Det blir ett ledarskap
man göra klart och tydligt att det inte som verkar genom opinionsbildning
är den här sortens suggererande
tornhet det är fråga om.
lJen sociale kreatören
Mulgans tredje utvecklingsväg är den
radikalaste och mest intressanta.
och liknar på så sätt prästens/-
historieberättarens, men det är
tolkande istället för manipulerande,
nedifrån-och-upp stället för
uppifrån-och-ned, och det söker
konvertiter där schamanen vill ha
Resultatet är ”den sociale kättare att släpa till bålet.
kreatören”, som söker sig bortom
traditionella begränsningar som
nationalstat, ideologi och klass och
uppfinner egna politiska verktyg.
Egentligen talar nog Mulgan här inte
bara om dem som vi vanligtvis kallar
politiker, dvs om dem som
bestämmer över lagstiftning och
offentlig sektor, utan om ledare och
ledarskap i vidare mening.
Dessa ledare kommer att definera
sina egna arenor och knyta mer eller
mindre varaktiga allianser med
From förhoppning?
Bilden är ljus och vacker, men visst
har den drag av from förhoppning.
Bakom fasaden anar en skeptiker
rättssäkerhetens frånvaro, godtyckets
närvaro och den politiska
korrekthetens korta tålamod med
dem som inte vill ta aktiv del i allt det
fina man tänkt ut.
Det blir krångligt den
fragmentiserade politiken efter
politiktron. Också.
ledaren utvecklar, som Mulgan meningsfränder såväl i andra länder
12 SVENSK TIDSKRIFT
<
o
r
:r:
z