En öppen tid


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOHAN HAKELIUS:
En öppen tid
ur skall man läsa
Olof Ehrenkronas bok En öppen
tid?
Som man vanligen läser en bok av essäslag? Som
Göran Rosenbergs Medborgaren som
försvann, Anders Isakssons Alltid mer,
aldrig nog eller Janerik Larssons och
Markus Uvells Den goda politiken, for
att ta några ur den numera rätt
ansenliga mängden av svenska texter
i genren?
Kanske. Men det är svårt att läsa En
öppen tid på detta sätt. Skälet är
enkelt: Olof Ehrenkrona har arbetat
nära Gösta Bohman, Ulf Adelsohn
och Carl Bildt. Han är i dag ”knuten
till den moderata partiledningen”,
som medlemstidningen Medborgaren uttrycker det. Hans inflytande
över moderat politik är således avsevärd. Det framgår inte minst av
Gunnar Hökmarks partipolitiskt
anstrukna förord till boken, vilken
for övrigt är utgiven av moderatema
och medborgarskolan.
Hurså, kanske någon frågar sig. Är
det inte bra att moderatema uppmuntrar till friare tänkande? Varfor
läsa En öppen tid med avsändaren
snarare än innehållet for ögonen?
O klart syfte
Ja, varfor det? Ändå kommer pg
under läsningen på mig själv med att
gång på gång ställa frågor av en typ
jag inte ställer då jag läser Anders
Isaksson eller Göran Rosenberg. I
vilken utsträckning är t ex boken
forfattarens egen och i vilken grad är
det den moderata partiledningens, i
den mån väsentliga åsiktsskillnader
mellan dessa båda finns? Är den ett av
flera forsök till diskussion på det
”öppna torg” moderatema säger sig
vilja skapa? Eller är den en skrift som
fastställer torgytans storlek och
E n öpp en t i d . Av Olof Ehrenkrona, utgiven av Moderaterna och
Medborgarskolan, 1996.
SVEN S K TID SKRI FT
beläggning – ett ramverk for diskussionen i sig? Är det en inledning eller
en avgränsning?
Jag vet faktiskt inte. Att det i
forordet står att boken ”är till for att
ge bränsle om hur vi (moderaterna,
min anm) utvecklar arbetet med ett
öppet parti” gör mig egentligen inte
klokare. Det är just den uttalade
strävan efter det öppna partiet som
gör det svårt att bortse från vilken roll
boken är tänkt att spela.
Kanske är det en god ide att låta
det öppna partiarbetet börja med att
Bildegenerationens chefideolog håller
inledningsanförande. Kanske ger det
en mer överskådlig diskussion än vad
t ex en antologi med bidrag från flera
olika borgerliga skribenter skulle ge.
Men i ett parti med stark auktoritetstro och en relativt liten och
uniform ledargrupp är det naturligtvis också riskabelt.
Öppenhet måste rimligen innebära
en strävan att se sådant som har
forbisetts och söka efter det språk
som inte har talats. Öppenhet kräver
53
snarare en vilja att lyfta fram de brytningstid har säkert upprepats i
idemässiga spänningar moderaterna
bär inom sig, for att på så sätt skapa
en fruktbar dynamik, än en vilja att
redan från början konstruera en
fårdig syntes. En sådan övning kräver
mångfald och ett visst mått av distans.
Att avkräva OlofEhrenkrona distans,
efter att i så många år spelat en så
viktig roll inom det moderata ledarskiktet, vore orimligt. Och Ehrenkrona kan inte ensam skapa moderat
mångfald.
hundratals politiska tal och tusentals
middagstal de senaste åren. Vore det
bara en tom fras skulle vi ha slutat
lyssna for länge sedan. Men vi lyssnar
ännu.
De flesta av oss läser nog också
med intresse de kapitel i En öppen tid
som beskriver de snabba forändringarna i omvärlden, trots att vi känner
igen de flesta: Östeuropas och
Rysslands befrielse, Sydostasiens
snabba marsch från fattigdom till
Med detta inte sagt att En öppen tid välstånd, marknadsekonomins seger
är en ointressant bok, långt därifrån.
Som alltid när Olof Ehrenkrona
håller i pennan är texten samtidigt
lättläst och innehållsrik. Ingen som
läser boken kan heller tvivla på
forfattarens breda kunskap och formåga till analys.
över planekonomin, mikrochipsets
lågmälda revolution och politikens
identitetskris. Vi läser det därfor att vi
vet att det är stort, därfor att vi forstår
att det – även for oss som individer –
betyder forändring av ett slag som vi
aldrig upplevt tidigare. Vi läser det
därfor att vi vill veta hur vi skall
forhålla oss till allt detta: vilken roll vi
skall spela och hur vi skall bära oss åt
for att spela den väl.
och Berlinmurens fall. SjälvfOrstärkande strukturer håller politiker (främst socialdemokratiska),
medborgare och medier i sitt våld.
Strukturer vars sega livskraft for
Sverige mot en långsam död. Den
andra sidan av Ehrenkronas globala
optimism är således en nationell
pessimism. Den svenska välfärdsstatens efterföljare blir kanske ”ett
riktigt skitsamhälle”. När världen blir
rikare och friare blir Sverige fattigare
och ofriare.
skitsamhälle i antågande
Det är inte svårt att nicka instämmande då man läser en sådan analys.
För precis som Olof Ehrenkrona
påpekar finns redan tecken på att
skitsamhället är i antågande: arbetslösheten, den proletariserade medelklassen, nyfattigdomen, renässansen
for dumpopulismen och nostalgin.
Det är inte heller svårt att på det stora
hela hålla med om beskrivningen av
Trovärdig arbetshypotes
Titeln är inte vald på måfa. Det finns
naturligtvis en koppling till ”det
öppna torget” och ”det öppna
partiet”, men främst anspelar titeln på
forfattarens övertygelse om att vi lever i en tid som avkräver oss omprövning och vägval. Marknadsekonomin och demokratin har
erövrat världen. En ny teknisk och
vetenskaplig revolution sköljer över
oss. Efterkrigstidens kollektiva självuppfattning är inte längre giltig. Vi
måste finna en ny. Vårt val, vilket det
än blir, kommer att bestämma vår
och våra efterlevandes framtid. Vår
tid är öppen.
Det finns utan tvekan ett lustfyllt huvudfienden: den socialdemoSom arbetshypotes är detta
trovärdigt. Påståendet att vi lever i en
54
drag i detta sökande. Den öppna
tiden innebär möjligheter. Och Olof
Ehrenkrona skäms inte for sin optimism. Världen har blivit bättre,
rikare och friare, konstaterar han,
och den kmmner sannolikt att fortsätta längs detta spår. Problemfritt blir
det inte – något sådant som en
problemfri tillvaro finns inte – men
de som fangar möjligheterna har all
anledning att forvänta sig en ljus
framtid.
Men så har vi Sverige. Som en
genant fläck på vårkavajen, en på-
minnelse om världen fore datachipset
SVENSK TIDSKRIFT
kratiska maktapparaten vars båda
huvudgrenar tappert kämpar for att
dra landet med sig i Rörelsens fall.
Ändå känns det aningen fattigt.
Olof Ehrenkrona vet hur det är
och hur han vill ha det. Men i En
öppen tid finns inte särskilt många
ideer om hur man tar sig från här till
där, om man undantar den självklara
lösningen: att svensken i gemen
ansluter sig till Ehrenkronas syn på
världen. Däremot finns ett stort mått
av undertryckt besvikelse, på press
och etermedia, och ytterst på svenska
folket. Varfor kan inte medierna
stödja förändringen? Varför bejakar
inte svenskarna förnyelsen? Varför
lever vi i ett så hopplöst land?
Ingen med övertygelsen att Sverige
behöver förändras för att inte sälla sig
till raden av havererade samhällsprojekt saknar förståelse för denna
frustration. Men skall moderaterna
undvika att utvecklas till en samtalsklubb för desillusionerade utlandssvenskar måste det viktigaste samtalet
vara det som söker vägar förbi
frustrationen. Och då måste partiet
börja med att se sig självt i spegeln.
Ny strategi nödvändig
Inte för att moderaterna är det parti
som är i störst behov av självkritik,
utan helt enkelt därför att konstmktiv problemlösning måste ta sin
utgångspunkt i det man kan göra,
inte i det man inte kan göra.
Sossarna är hopplösa, men moderaterna kan inte reformera dem.
Medieeliten sjunger inte förnyelsens lov, men moderaterna kan inte
räkna med att den konuner att ändra
sig på Ehrenkronas eller någon
annans uppmaning.
Folket är ovilligt att ”bejaka
förnyelsen och sätta sitt hopp till
förändringen”. Och så kommer det
att förbli om inte moderaterna lyckas
övertyga det om motsatsen. Alternativet att välja ett nytt folk är kanske
lockande, men inte mycket att
hoppas på..
Nyckeln till förändring ligger
naturligtvis i denna senare punkt: att
övertyga folket, eller åtminstone en
stor del av det. Den moderata
strategin för att uppnå detta har
hittills till stor del bestått i att tala om
varför förnyelsen är nödvändig.
Sedan har partiet sagt det igen. Och
igen. Och igen.
Strategin har inte fungerat särskilt
väl utanför de kretsar – inte sällan
män i större städer – vars gmndinställning redan från början varit
positiv. Det räcker inte så långt.
En öppen tid är en bra bok. Den är
bättre än den genomsnittliga svenska
essän. Men det faktum att Ehrenkrona är sin generations moderate
ideolog och att hans bok är tänkt att
spela en viktig roll i arbetet med ”det
öppna partiet” ställer också höga krav
på självinsikt och -prövning. Jag
tycker inte att dessa krav uppfylls.
Författaren konstaterar t ex att
begreppet ”politiker” används alltför
oförsiktigt i det offentliga samtalet.
Den skillnad som finns mellan
(många) moderata politiker och
socialdemokratiska politiker uppmärksarrunas inte.
Själlöst esperanto
Det är nog sant. Men det är nog
också sant, och mer intressant, att de
allra flesta svenskar inte upplever
någon större skillnad mellan sossar
och moderater, utan att för den skull
vara ruediesamhällets offer. När
Ehrenkrona lyssnar på en debatt i
Studio ett eller Kvällsöppet hör han
kanske två distinkta åsikter brytas
mot varandra. Men herr Svensson
hör bara ett entonigt bla, bla, bla.
Vad beror det på? I vilken
utsträckning är moderaterna medSVENSK TIDSKRIFT
” Folket är ovilligt
att 11
bejaka förnyelsen
och sätta sitt hopp till
förändringen n. Och så
kommer det att förbli
om inte moderaterna
lyckas övertyga det om
motsatsetl.
”skyldiga till den politiska klassens
enhetliga och själlösa esperanto?
Och är det bara rädslan för det
oprövade och oviljan att släppa
erövrade privilegier som gör det svårt
för moderaterna att ra gehör för sitt
förnyelseprojekt? Eller finns det
andra skäl som har mer att göra med
avsändaren än mottagarna?
En av väWirdsstatens stora paradoxer är att klyftan mellan den
vardagliga verkligheten och politiken
bara blivit större och större ju mer
politiken gripit in i vår vardag. För
många är det lika fränunande att
engagera sig i en politisk diskussion
som det är för lekmannen att lägga
sig i en skråsamtal mellan två
reaktorfysiker: samtalet har inte med
min verklighet att göra.
I vilken utsträckning har moderaterna del i det fortsatta upprätthållandet av denna paradox? I vilken
utsträckning är detta ett skäl till att
politiken saknar kraft att förändra?
Och hur kan i så fall moderaterna
finna en väg att tala om de stora
förändringarna i den vardagliga verklighetens små, men engagerande,
termer?
55
Och hur är det med förhållandet
elit-massa? Är den senaste tidens
affårer bara ett tecken på socialdemokratins förfall, som Ehrenkrona
tycks hävda, eller är alfårerna bara ett
symptom på ett bredare och mer
allmänt problem? Är t ex de ihärdiga
men ohörda uppmaningarna från
moderaternas sida att omfamna
förändringen ett annat uttryck för
främlingskapet mellan en politisk elit
SVEN OTTO LITTORIN:
och en folklig massa? Och hur är det
med den i moderata kretsar spridda
förhoppningen att EU och EMU
skall agera vallhundar för att driva en
motsträvig och trögtänkt svensk
allmänhet framåt? Vad säger den
förhoppningen om den politiska
kulturen inom moderaterna?
Ingen kan leverera fudiga svar på
frågor som dessa. Några av dem
kanske inte ens kan besvaras. Och det
Amerikansk litteratur
tt skriva några rader
om ny amerikansk
politisk litteratur är
ungefår som att i
efterhand försöka
beskriva samtliga närvarande under
ett bankrån. Nog minns man en och
annan, kanske till och med fattar
tycke för dem, men många, många
glöms i det allmänna debaklet som
präglar ett valår som detta.
Därför är denna läslista bara en
enkel och högst personlig beskrivning av vad som finns därute. Flera
av Tidskriftens läsare kan säkert
komplettera med egna favoriter.
Den vanligast förekommande boktypen, och den mest lättglömda, är
förstås alla de pocketböcker som i
56
valtider ges ut av hoppfulla presidentkandidater. Lamar Alexander
gjorde det. Phil Gramm också. Men
den intressantaste av alla dessa ”alltbra-jag-ska-göra-för-landet-böcker”
är nog trots allt författad av en ickekandidat. My AmericanJourney, Colin
Powells självbiografi från förra året,
skulle ha kunnat utgöra en fantastisk
plattform om Powell ställt upp.
Nu verkar det inte bli så, även om
allt tyder på att Dole gör vad han kan
för att fa Powell som vicepresidentkandidat. Vi som läser politisk litteratur far nog istället vända oss till de
övriga kandidaterna för att fa en
fingervisning om vad som blir
huvudfaran när valkampanjen hettar
till i höst.
SVENSK TID SKRIFT
råder säkert, på goda grunder, delade
meningar om vissa av frågornas
relevans. Men En öppen tid, sma
förtjänster till trots, saknar i mitt
tycke alltför många resonemang av
detta slag för att ensam kunna utgöra
en fertil mylla for framväxten av ett
öppet parti.
Olof Ehrenkrona behöver, kort
sagt, konkurrens. Ge honom det.
Men jag vill först rikta uppmärksanmeten mot ytterligare en bok av
en icke-kandidat. Tidigare i år kom
Hillary Clintons lt Takes a Village –
And Other Lessons Children Teach
Us.” Hillary tar med oss på ett 300
sidor långt kampanjtal som Business
Week beskriver som ”one of the
most cynical publishing undertakings
in recent memory.”
Jo, det kan man nog säga. Boken
förespråkar ett slags clintonsk kommunitarianism, där titeln alluderar på
ett afrikanskt ordstäv där det sägs att
det behövs en hel by för att uppfostra
ett barn. Saniliället måste, menar
Hillary, sträva efter att åter bli en by
där vi hjälps åt att bygga framtiden.
Men bortom de vackra orden återstår