Mer seriös oenighet!


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

m Göran Perssons regenngsförklaring var en
osedvanligt tunn
historia, så blev
hans ministerlista desto mer
överraskande. Utnänmingen av Erik
Åsbrink till finansminister far väl
sägas vara – som ett av fondkonmlissionärföretagen uttryckte det
bästa uppnåeliga val. Varje
borgerligt lagd person känner nog
viss tillförsikt i det valet: Kenth
Pettersson och grabbarna hade sin tid
före och i någon mån under (s)-
kongressen. Men finansen tänker inte
gå deras ärenden. Frågetecken har
däremot rests för Åsbrinks förrnåga
att agera kraftfullt i egen politisk
kapacitet – har han den rent politiska
auktoritet som krävs? Med tiden lär
vi ra svaret.
Den övriga regeringen rymmer
positiva överraskningar och
2
ULF KRISTERSSON :
Mer seriös oenighet!
förutsägbara tråkigheter. Två av
rekryteringarna från den egna
riksdagsgruppen är med
traditionella mått mätt vågade,
men kloka och inspirerande. Med
Thomas Östros inflyttning
finansdepartementet bredvid
Åsbrik kommer en seriös
intellektuell i bästa fall till sin fulla
rätt. Utöver akademiska meriter jag
inte kan bedöma, utan bara referera,
har han flera gånger indikerat en
befriande politisk nyfikenhet. I en
DN debatt-artikel förra året skrev
han:
”Det finns ändå anledning att i
efterhand vara självkritisk över
valrörelsen. Vi kunde ha utnyttjat
den politiska diskussionen också till
att tydligare sprida ytterligare ett
budskap: Massarbetslösheten är det
största problem och den största
utmaning som den svenska
arbetarrörelsen stått inför och det
finns ingen enkellösning som bara
väntar på att bli genomförd. (—) I
(löne)förhandlingarna väger inte de
arbetslösas intressen tillräckligt
tungt för att löneavtalen skall
hamna på rimliga nivåer. (—)Jag
tror att det finns områden där
arbetarrörelsen måste vara beredd
till omprövning. Ett sådant är
arbetsmarknadspolitiken.”
SVENSK TIDSKRIFT
Jag träffade Östros några gånger i
den nu tyvärr avsomnade lilla
tvärpolitiska ”källarklubben” Salong
höger/vänster, innan han kom in i
riksdagen. Lyckas han gå oskadd
igenom den anpassningsprocess som
en regering rimligen måste innebära,
och far behålla sin ton och insiktsfulla
distans till det politiska hantverket,
kan han konu11a att markera ett
intressant trendbrott den
ekononliska politiken. Återigen: det
återstår att se, men jag tror han har
ovanligt goda förutsättningar.
Ledargestalt
I den uppgiften hoppas jag att han far
sällskap av en annan riksdagsrekrytering: Ulrika Messing, som nu
tar plats arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för
arbetsrätt och jämställdhet. Hon
nusslyekades ironiskt nog nyligen
med att bli ordförande i SSU.
Messing är ingen djupsinnig
intellektuell, men har – kanske just
därför? – goda förutsättningar att bli
en bra socialdemokratisk ledargestalt.
Missförstå tmg inte; djupt
intellektuella blir sällan bra politiska
ledare. Min bild av henne är istället
att hon bestirter en slags mänsklig
klokskap – civilitet, lågmäldhet och
en sympatisk personlig resonansbotten. Hur långt dessa egenskaper
överlever i den lätt bisarra värld av
medialiserad och professionaliserad
politik som regeringskansliet
erbjuder, kan man naturligtvis fråga
sig. Men givet att Göran Persson
skulle rekrytera några nya statsråd
från riksdagskretsen vore det ogint –
och felaktigt – att inte uppskatta
symbolvärdet och det politiska
substansvärdet hos dessa två.
Kan Thomas Östros och Ulrika
Messing dessutom leva upp till sina
personligheter och erbjuda ett seriöst
tuggmotstånd när borgerlighetens
riksdagsmän kräver konkret nytänkande och civilkurage i handling,
borgar det for att alla riksdagsdebatter
inte kommer bli lika trista de
kommande åren. Seriös oenighet är
vad svensk politik just nu behöver
mer av!
Sämsta traditionerna
Två andra ministrar ger mindre skäl
till entusiasm. Med Margaretha
Winberg som chef for arbetsmarknadsdepartementet rar denna
koloss politiken en politisk
uttolkare som oroväckande väl passar
in i den sämsta av socialdemokratins
traditioner. Kraftfulla, storslagna,
gammeJmodiga och statliga lär
hennes projekt bli. Det är just det
sista vi behöver mer av i det svenska
arbetslivet. Det lär bli retorik som
passar de tragiska existenser som i
dagarna ser till att 7 Eleven tvingas
sparka ett antal unga anställda,
eftersom man naturligtvis inte kan ra
sälja varmkorv och en liter mjölk i
samma butik, vid samma tid på
natten och av sanuna personal. Har vi
tur blir det bara tom och tröttsam
retorik. Eller som en vidsynt
socialdemkrat påpekade samma dag
som hon utnämndes: ”på den posten
placerar man ingen av sina närmaste
vänner.”
” r·ar{ör – fragar 111<111
sig da kall illtC
socialdemok ra ti11 käHna Iite
ent11sias111 bi’er samhällets
fömyclsc, b1:iaka istället för
att fömrka att 90-ta/ mastc
tolkas annorlr111da ä11 30-ra/
0111 politikctl ska l111 11•1.~011
markkonmtakt alls? För 111i.!t
tillirör det gatorna i den
va11ligastc socialde111okratiska
lll)’thildtlill_!!Cil. ’ ’
Det är en tidens ironi att de
områden i samhället som mer än de
flesta präglas av snabb omvandling,
internationalisering, kunskapsackumulering och värderingsforändringar arbetslivet och
medierna – nu ska styras av den
moderna tidens arvtagare till
leninismen. För tillsammans med
Winberg är nog just Marita Ulvskog
den som har ratt arbetsuppgifter som
hon minst av allt är lämpad for.
Kanske handlar det helt enkelt om en
resignerad bromsar-strategi från
statsministerns sida. Människors vilja
till arbete- hur och när och varfor de
ska jobba och teknologins
fornyande kraft i medielandskapet, är
så mycket kraftfullare än politikens
formåga att styra och ställa. Den som
SVEN S K TID SKRIFT
mest vill bromsa och forhindra
riskerar att bli överkörd av
verkligheten, vilket naturligtvis är
bra. Ingen tror längre på allvar att
berlinmurs-tänkande som parabolforbud och tvingande söndagsstängning kan lösa några problem,
eller ens vara relevanta forslag i
debatten. Varfor – frågar man sig då
– kan inte socialdemokratin känna
åtminstone lite entusiasm och glädje
över samhällets fornyelse? För mig
tillhör det gåtorna den
socialdemokratiska foreställningsvärlden.
Ministrarna – människorna – är
naturligtvis viktiga, men långt ifrån
allt. Även människor verkar i en
intellektuell miljö, i en kontext och
en kultur som sätter gränser. En av
dessa brukar vara regnngsforklaringen. Och den ar inte
innehållslös i den vanliga meningen.
Den är tvärtom trots sitt
blygsanmta format – rejält pretentiös.
Alla populära klicheer i den politiska
debatten finns med: Livslångt
lärande, halverad arbetslöshet, klimat
for foretagande. Men ord är ju trots
allt bara ord.
Ytlig regeringsförklaring
kontrast mot den omsorg och den
fortjusning som Göran Persson
visade vid presentationen av sin nya
regering, var själva regenngsforklaringen närmast demonstrativt
ytlig, oengagerad och intellektuellt
torftig. TV bevakar som bekant
hellre glada människor än tradiga
texter. Det visste Göran Persson.
3
Det blir säkert en munter vår for intressera honom. Han är ingen
Göran Persson. Han har goda nyfiken person. ”Jag är oerhört
möjligheter att dominera scenen – -skeptisk till 80-talsflummet om det
och han gillar det i motsats till sin postindustriella samhället. Industriforeträdare. Samtidigt som det är produktionen kommer att vara det
omöjligt att inte motvilligt viktigaste under överskådlig tid”
Imponeras av hans makt- och
macho-stil, är det svårt att frigöra sig
från känslan att han tillhör ett
forgånget decennium. En generation
politiker fOr WC, PV och TV, som
Patrik Engellau så träffande skrev i en
karaktäristik. Göran Persson är nog
mästare i sin genre. Men den lite
djupare framtiden verkar knappt
4
muttrade Persson på en konferens for
några år sedan. Han beskrev sin
trygghet och sin verklighet. Den
hållningen kan ännu en tid samla
majoriteter i val. Men kan den
ingjuta mod och msp1rera till
kreativitet?
Göran Persson leder en rörelse
extremt behov av att manifestera ny
SVENS K TID SKRIFT
enighet och ny lojalitet till nya
ledare. Han fyller tomrummet efter
ett frustrerande inter-regnum. Men
är han framtidens ledare? Mig
påmmner han om barndomens
”kung Sune” i Eskilstuna. En
bräkande kommunalpamp som
trivdes i bruksortens hierarkiska
kultur. Han var symbolen for att vi
hade fatt det så bra som vi kunde ta
det. Men inte den samlande
symbolen for ett växande och
dynamiskt Sverige. Förr eller senare
hoppas jag att det är det vi vill ha.