m Göran Perssons regenngsförklaring var en osedvanligt tunn historia, så blev hans ministerlista desto mer överraskande. Utnänmingen av Erik Åsbrink till finansminister far väl sägas vara - som ett av fondkonmlissionärföretagen uttryckte det bästa uppnåeliga val. Varje borgerligt lagd person känner nog viss tillförsikt i det valet: Kenth Pettersson och grabbarna hade sin tid före och i någon mån under (s)- kongressen. Men finansen tänker inte gå deras ärenden. Frågetecken har däremot rests för Åsbrinks förrnåga att agera kraftfullt i egen politisk kapacitet - har han den rent politiska auktoritet som krävs? Med tiden lär vi ra svaret. Den övriga regeringen rymmer positiva överraskningar och 2 ULF KRISTERSSON : Mer seriös oenighet! förutsägbara tråkigheter. Två av rekryteringarna från den egna riksdagsgruppen är med traditionella mått mätt vågade, men kloka och inspirerande. Med Thomas Östros inflyttning finansdepartementet bredvid Åsbrik kommer en seriös intellektuell i bästa fall till sin fulla rätt. Utöver akademiska meriter jag inte kan bedöma, utan bara referera, har han flera gånger indikerat en befriande politisk nyfikenhet. I en DN debatt-artikel förra året skrev han: "Det finns ändå anledning att i efterhand vara självkritisk över valrörelsen. Vi kunde ha utnyttjat den politiska diskussionen också till att tydligare sprida ytterligare ett budskap: Massarbetslösheten är det största problem och den största utmaning som den svenska arbetarrörelsen stått inför och det finns ingen enkellösning som bara väntar på att bli genomförd. (---) I (löne)förhandlingarna väger inte de arbetslösas intressen tillräckligt tungt för att löneavtalen skall hamna på rimliga nivåer. (---)Jag tror att det finns områden där arbetarrörelsen måste vara beredd till omprövning. Ett sådant är arbetsmarknadspolitiken." SVENSK TIDSKRIFT Jag träffade Östros några gånger i den nu tyvärr avsomnade lilla tvärpolitiska "källarklubben" Salong höger/vänster, innan han kom in i riksdagen. Lyckas han gå oskadd igenom den anpassningsprocess som en regering rimligen måste innebära, och far behålla sin ton och insiktsfulla distans till det politiska hantverket, kan han konu11a att markera ett intressant trendbrott den ekononliska politiken. Återigen: det återstår att se, men jag tror han har ovanligt goda förutsättningar. Ledargestalt I den uppgiften hoppas jag att han far sällskap av en annan riksdagsrekrytering: Ulrika Messing, som nu tar plats arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för arbetsrätt och jämställdhet. Hon nusslyekades ironiskt nog nyligen med att bli ordförande i SSU. Messing är ingen djupsinnig intellektuell, men har - kanske just därför? - goda förutsättningar att bli en bra socialdemokratisk ledargestalt. Missförstå tmg inte; djupt intellektuella blir sällan bra politiska ledare. Min bild av henne är istället att hon bestirter en slags mänsklig klokskap - civilitet, lågmäldhet och en sympatisk personlig resonansbotten. Hur långt dessa egenskaper överlever i den lätt bisarra värld av medialiserad och professionaliserad politik som regeringskansliet erbjuder, kan man naturligtvis fråga sig. Men givet att Göran Persson skulle rekrytera några nya statsråd från riksdagskretsen vore det ogint - och felaktigt - att inte uppskatta symbolvärdet och det politiska substansvärdet hos dessa två. Kan Thomas Östros och Ulrika Messing dessutom leva upp till sina personligheter och erbjuda ett seriöst tuggmotstånd när borgerlighetens riksdagsmän kräver konkret nytänkande och civilkurage i handling, borgar det for att alla riksdagsdebatter inte kommer bli lika trista de kommande åren. Seriös oenighet är vad svensk politik just nu behöver mer av! Sämsta traditionerna Två andra ministrar ger mindre skäl till entusiasm. Med Margaretha Winberg som chef for arbetsmarknadsdepartementet rar denna koloss politiken en politisk uttolkare som oroväckande väl passar in i den sämsta av socialdemokratins traditioner. Kraftfulla, storslagna, gammeJmodiga och statliga lär hennes projekt bli. Det är just det sista vi behöver mer av i det svenska arbetslivet. Det lär bli retorik som passar de tragiska existenser som i dagarna ser till att 7 Eleven tvingas sparka ett antal unga anställda, eftersom man naturligtvis inte kan ra sälja varmkorv och en liter mjölk i samma butik, vid samma tid på natten och av sanuna personal. Har vi tur blir det bara tom och tröttsam retorik. Eller som en vidsynt socialdemkrat påpekade samma dag som hon utnämndes: "på den posten placerar man ingen av sina närmaste vänner." '' r·ar{ör - fragar 111<111 sig da kall illtC socialdemok ra ti11 käHna Iite ent11sias111 bi'er samhällets fömyclsc, b1:iaka istället för att fömrka att 90-ta/ mastc tolkas annorlr111da ä11 30-ra/ 0111 politikctl ska l111 11•1.~011 markkonmtakt alls? För 111i.!t tillirör det gatorna i den va11ligastc socialde111okratiska lll)'thildtlill_!!Cil. ' ' Det är en tidens ironi att de områden i samhället som mer än de flesta präglas av snabb omvandling, internationalisering, kunskapsackumulering och värderingsforändringar arbetslivet och medierna - nu ska styras av den moderna tidens arvtagare till leninismen. För tillsammans med Winberg är nog just Marita Ulvskog den som har ratt arbetsuppgifter som hon minst av allt är lämpad for. Kanske handlar det helt enkelt om en resignerad bromsar-strategi från statsministerns sida. Människors vilja till arbete- hur och när och varfor de ska jobba och teknologins fornyande kraft i medielandskapet, är så mycket kraftfullare än politikens formåga att styra och ställa. Den som SVEN S K TID SKRIFT mest vill bromsa och forhindra riskerar att bli överkörd av verkligheten, vilket naturligtvis är bra. Ingen tror längre på allvar att berlinmurs-tänkande som parabolforbud och tvingande söndagsstängning kan lösa några problem, eller ens vara relevanta forslag i debatten. Varfor - frågar man sig då - kan inte socialdemokratin känna åtminstone lite entusiasm och glädje över samhällets fornyelse? För mig tillhör det gåtorna den socialdemokratiska foreställningsvärlden. Ministrarna - människorna - är naturligtvis viktiga, men långt ifrån allt. Även människor verkar i en intellektuell miljö, i en kontext och en kultur som sätter gränser. En av dessa brukar vara regnngsforklaringen. Och den ar inte innehållslös i den vanliga meningen. Den är tvärtom trots sitt blygsanmta format - rejält pretentiös. Alla populära klicheer i den politiska debatten finns med: Livslångt lärande, halverad arbetslöshet, klimat for foretagande. Men ord är ju trots allt bara ord. Ytlig regeringsförklaring kontrast mot den omsorg och den fortjusning som Göran Persson visade vid presentationen av sin nya regering, var själva regenngsforklaringen närmast demonstrativt ytlig, oengagerad och intellektuellt torftig. TV bevakar som bekant hellre glada människor än tradiga texter. Det visste Göran Persson. 3 Det blir säkert en munter vår for intressera honom. Han är ingen Göran Persson. Han har goda nyfiken person. "Jag är oerhört möjligheter att dominera scenen - -skeptisk till 80-talsflummet om det och han gillar det i motsats till sin postindustriella samhället. Industriforeträdare. Samtidigt som det är produktionen kommer att vara det omöjligt att inte motvilligt viktigaste under överskådlig tid" Imponeras av hans makt- och macho-stil, är det svårt att frigöra sig från känslan att han tillhör ett forgånget decennium. En generation politiker fOr WC, PV och TV, som Patrik Engellau så träffande skrev i en karaktäristik. Göran Persson är nog mästare i sin genre. Men den lite djupare framtiden verkar knappt 4 muttrade Persson på en konferens for några år sedan. Han beskrev sin trygghet och sin verklighet. Den hållningen kan ännu en tid samla majoriteter i val. Men kan den ingjuta mod och msp1rera till kreativitet? Göran Persson leder en rörelse extremt behov av att manifestera ny SVENS K TID SKRIFT enighet och ny lojalitet till nya ledare. Han fyller tomrummet efter ett frustrerande inter-regnum. Men är han framtidens ledare? Mig påmmner han om barndomens "kung Sune" i Eskilstuna. En bräkande kommunalpamp som trivdes i bruksortens hierarkiska kultur. Han var symbolen for att vi hade fatt det så bra som vi kunde ta det. Men inte den samlande symbolen for ett växande och dynamiskt Sverige. Förr eller senare hoppas jag att det är det vi vill ha.