Per Ericson; Gör rent hus med nycentralismen
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Gör rent hus tned
nycentralismen
l av Per Ericson
Det är hög tid att göra rent hus med den historiska och ständigt ökande
centralismen i Sverige. Debatten bör handla om makten över vardagen i stället
för om vi skall införa någon form av presidentmakt.
N
ÅGON BORDE SKRIVA en spekulativ roman
om ett alternativt Sverige där Gustav Vasa
var mindre framgångsrik i kampen mot
Nils Dacke. Dacken var inte ute efter att
styra riket. Han hade nog nöjt sig med
lokalt självbestämmande i hemtrakterna.
Romanförfattaren skulle extrapolera sig fram från
ett fredsfördrag mellan Nils Dacke och Gustav Vasa till ett
tjugohundratal där storsmåland fortfarande är självständigt, öppet mot omvärlden, lågbeskattat och katolskt.
Hur skulle det se ut? Och hur skulle det påverka Sverige?
Frågan är intressant, men i verkligheten var det
naturligtvis de tyska knektarna och den svenska centralmakten som vann. Och på den vägen är det. Göran
Perssons mensjevikregering förvaltar i dag Vasaarvet med
stolthet och betydande skicklighet. Centralstaten är starkare än någonsin. Och stölden av kyrksilver framstår
som rena snatteriet jämfört med den systematiska exploatering av den producerande klassen som socialdemokratin har ägnat sig åt i modern tid.
Nycentralismen firar ständiga triumfer. Av
den
kommunala självstyrelsen återstår bara en solblekt pappfigur som får ett erkännande i lagböckerna och högtidstalen, men som inte syns till i just några andra sammanhang.
MAKTEN CENTRALlSERAs
Makten centraliseras. Individen är kommunens skatteobjekt. Kommunen är riksdagens dräng. Riksdagen är
regeringens transportkompani. Och statsråden är statsministerns sällskapsdamer. Landets opinionsbildare konstaterar med en uppgiven suck att det kanske är dags att
kalla rikets ledare för president. Mycket annat tycks inte
finnas att säga.
Skolorna blir hela tiden dyrare utan att för den sakens
skull bli bättre. Sjukvården har efterträtt det gamla
taximonopolet när det gäller att
skicka ut budskapet
”var god
o
CL
dröj”. Det politiska ansvaret ligger utan minsta tvivel
främst på socialdemokratin och dess rödgröna liggunderlag. Vad gör medborgarna? Revolution? Nä. De röstar fram samma gamla trötta gäng en gång till. Vi har
det tydligen ganska bra som vi har det.
När det gäller växtkraft spelar Sverige i samma liga
som Gobiöknen. Torkan är påtaglig. Bara de allra härdigaste plantorna förmår spira i detta ogästvänliga klimat.
Åtta av tio svenskar anser att skatterna på företagande
bidrar till ökat utiandsägande eller flytt av huvudkontor.
FÖRÄNDRINGAR EFTERFRÅGAs INTE
Sju av tio är övertygade om att höga skatter på företasärskilt svårt. Frågan, i Lenins beryktat otåliga anda,
måste nu vara:
Vad sjutton ska vi ta oss till?
Men innan frågan kan ställas måste den där leninska otåligheten infinna sig. Vi har inte ens kommit dit än.
Oppositionen har svårt att koppla greppet på mensjevikerna. Bara i ett fåtal frågor har det varit möjligt att bryta
igenom likgiltighetsvallen. Protesterna mot den groteska och uppenbart orättfärdiga fastighetsskatten har varit
ett av de få orosmolnen på Perssons himmel. Det är
undantaget som bekräftar regeln.
Möjligen finns det en murbräcka som ligger outnyttjad. Jag tror nämligen att frågan om lag och ordning
gande leder till färre nystartade
företag. Ändå röstar vi på de partier som vårdar ökenklimatet. Direktörerna själva fikar med ministrarna och gläder sig åt alla smulor från
skulle kunna kopplas ihop med en
”Göran Perssons mensjevik- del andra viktiga frågeställningar i
regering förvaltar i dag
maktens bord.
tiden och bli till något riktigt spännande, vilket skulle kunna ge oppositionen en sportslig chans att lanVasaarvet med stolthet och sera en dagordning som har goda
Det är just nu lite svårt att se
vad som skulle kunna bädda för en betydande skicklighet.”
förutsättningar att vinna gehör i
valmanskåren.
radikal förändring. Förändringar
tycks nämligen inte vara efterfrågade.
När jag gjorde lumpen och vi hade vinterutbildning
var det ett moment som handlade om att se upp för likgiltigheten. Man skulle hålla ett vakande öga på kamraterna och spana efter tecken på apati. En håglös uppsyn
kunde nämligen tyda på nedkylning eller allmän orkeslöshet. Sådant är farliga saker ute i naturen, när pulverchoklad med varmvatten är den mest spännande förfriskning som står till buds.
Den som såg misstänkt apatisk ut skulle man ruska
om. Vad man förväntades göra efter det kommer jag inte
riktigt ihåg. Möjligen handlade det om att värma förfrusna tår i varandras varma armhålor eller något liknande militäriskt.
Jag önskar att jag hade varit mer uppmärksam när
jag bar kronans kläder. Om man blir väckt mitt i natten
och avtvingad en kort redogörelse för läget i landet finns
det nämligen ett ord som helt säkert skulle leta sig fram
genom sömnens dimmor. Likgiltighet.
”Man vet”, som det heter, ”vad man har, men inte
vad man får.”
Fel. Det finns inget som är så dåligt att det inte kan
bli sämre. Att ställa diagnos på tillståndet i riket är inte
Svensken vill ha lag och ordning.
Mer än vad som bjuds i dag. Vi vet att även sossar i grova
drag ställer upp på högerns agenda och problemformuleringar när det handlar om tjyvar och poliser. Ändå har
inte ens moderaterna, som tydligast förknippas med hårdare batonger, lyckats utnyttja de revolutionära förutsättningar som borde finnas. Jag tror att det skulle gå att
formulera en ordningsvision med bättre förutsättningar att bryta liknöjdheten. Ordningsfrågan borde, enkelt
uttryckt, integreras med högerns ideer om radikal decentralisering, marknadens överlägsenhet och äganderättens avgörande betydelse.
HÖGSKATTESTATEN OCH POLISBRIST
Det finns ett jäsande missnöje i Sverige. Men det är ett
missnöje som egentligen inte kanaliseras av någon politisk aktör på riksplanet. 96 procent av landets ledande
kommunalpolitiker anser att det råder polisbrist (Kommunaktuellt 14/11). Brottsförebyggande rådets t f generaldirektör Jan Andersson kommenterar:
”Om alla önskemål skulle tillgodoses handlar det om
mellan 200 000 och 300 000 poliser, jämfört med dagens
16 000. Det är absurt.”
Ser man saken så återstår bara att finna sig i det
flB j Svensk Tidskrift l2oo2,nr 61
rådande eländet. Inget politiskt part kan väl gärna kräva
300 000 nya poliser, eller hur?
Det är dags att vägra spela med, och att i stället välta
schackbrädet över ända. Det handlar om att visa hur
problemet egentligen ser ut och vad som skulle kunna
göras åt det.
Nycentralismen, högskattestaten och polisbristen hör
ihop. Det borde påtalas. Högskattestaten berövar medborgarna makten genom att begränsa deras ekonomiska
handlingsutrymme. Därmed tvingas de förlita sig på den
service som högskattestaten eventuellt levererar. Högskattestatens prioriteringar görs långt ovanför våra huvuden. Resultatet kan beskådas inom område efter områ-
torn. Det är kanske inte så förvånande. På liknande sätt
tycks kommunala lärare här i Sverige ha snappat upp ett
och annat genom studiebesök på friskolor.
Dagens problem finns inte bara i glesbygd. Även
medborgarna i storstäder som den kungliga huvudkommunen har anledning att vara rasande. Grundläggande frågor måste ställas.
Sergels torg i Stockholm har i många år varit en uppsamlingsyta för sopor och kriminella. Bara ett par hundra meter därifrån finns ett annat torg dit allmänheten
har tillträde; NK: s entrehalL Där är det välstädat och
lugnt.
Den mest uppenbara skillnaden mellan de två platde. Polisbristen är ett av många
symtom på sjukan. Staten sväller,
men förmår inte sköta det som
antas vara kärnuppgifterna.
”Makten centraliseras.
Individen är kommunens
Jag vet att det anses mossigt att
ta upp saken och att poliserna själva avskyr blotta tanken, men hade
inte den gamla svenska modellen
med kommunala konstaplar en del
fördelar? Nog ligger det en poäng
i att medborgarna får ett ökat inflytande över ordningen på orten där
de bor?
serna är annars att NK är privatägt
medan torget är kommunalt. Det
spelar uppenbarligen viss roll. Med
privat ägande följer intresse av att
hålla ordning och dessutom ansvar,
skatteobjekt. Kommunen är resurser och befogenheter. Det betyder inte att varuhuset är oberoende
riksdagens dräng. Riksdagen av sådant som statliga domstolar
och poliser. Men Nordiska Kompaniet tycks i alla fall kunna hantera
många vardagliga ordningsproblem
på egen hand.
är regeringens transportkompani. Och statsråden
Prioriteringarna skulle kunna
göras av de närmast berörda.
Många tycker kanske, till skillnad
från Jan Andersson på BRA, inte
är statsministerns
Är det utopiskt att tänka sig en
situation där fler offentliga rum har
större likheter med NK:s entrehall
än med Sergels torg? Kanske, men
jag tror inte det. Ärligt talat, nog
sällskapsdamer.”
att det är absurt att betala extra för lag och ordning eller,
ännu hellre, att använda befintliga skattemedel annorlunda.
Så fungerar det förresten redan. Vaktbolagstjänster
köps in runtom i landet. Det tråkiga är väl bara att man
samtidigt måste betala skatt för de statliga poliser som
man kanske aldrig kommer att få någon nytta av.
Att privata företag träder in när staten missköter sig
är annars varken konstigt eller beklagansvärt. Vi bör ta
tillvara den kompetens och de resurser som finns inom
näringslivet. Precis som kättare för tjugo år sedan vågade hävda att daghem kanske skulle kunna vara privata
finns det i dag anledning att undersöka vad vi kan lära
oss av den enskilda sektorn när det gäller ordningsproblem.
Professor Bruce Benson har i en rad böcker och artiklar hävdat att minskningen av brottsligheten i USA
under 90-talet i rätt stor utsträckning hade att göra med
privata initiativ som grannsamverkan, bättre lås och
inbrottslarm, samt olika sorters tjänster som levereras
av den växande floran av säkerhetsföretag. I USA finns
det dessutom exempel på hur polisen har lärt sig av erfarenheterna i den snabbt växande privata ordningssekborde det finnas åtminstone något att lära av dem som
har varit framgångsrika där andra har misslyckats så
grundligt?
Här är tre krav som borde ställas:
l. Okat lokalt självbestämmande som öppnar för medborgarnära prioriteringar och lokalt anpassade lösningar.
2. Större ekonomiska möjligheter att anlita den privata
sektorns överlägsna tjänster.
3. Privatisering av det offentliga rummet.
Dessa tre komponenter skulle kunna utgöra stommen i
en politik som har förutsättningar att leverera något som
människor i dag efterfrågar mer än kanske något annat:
Trygghet för liv och egendom.
Inte bara det- politiken skulle också vara en del i en
strävan efter ett annat Sverige. Ett Sverige där mångfald,
egenmakt och lokalt självbestämmande ersätter presidentstyre och nycentralism.
Per Ericson (per.ericson@svd.se) är ledarskribent i Svenska
Dagbladet.
iJ
o
lSvensk Tidskrift l2002, nr 6 lfli
nycentralismen
l av Per Ericson
Det är hög tid att göra rent hus med den historiska och ständigt ökande
centralismen i Sverige. Debatten bör handla om makten över vardagen i stället
för om vi skall införa någon form av presidentmakt.
N
ÅGON BORDE SKRIVA en spekulativ roman
om ett alternativt Sverige där Gustav Vasa
var mindre framgångsrik i kampen mot
Nils Dacke. Dacken var inte ute efter att
styra riket. Han hade nog nöjt sig med
lokalt självbestämmande i hemtrakterna.
Romanförfattaren skulle extrapolera sig fram från
ett fredsfördrag mellan Nils Dacke och Gustav Vasa till ett
tjugohundratal där storsmåland fortfarande är självständigt, öppet mot omvärlden, lågbeskattat och katolskt.
Hur skulle det se ut? Och hur skulle det påverka Sverige?
Frågan är intressant, men i verkligheten var det
naturligtvis de tyska knektarna och den svenska centralmakten som vann. Och på den vägen är det. Göran
Perssons mensjevikregering förvaltar i dag Vasaarvet med
stolthet och betydande skicklighet. Centralstaten är starkare än någonsin. Och stölden av kyrksilver framstår
som rena snatteriet jämfört med den systematiska exploatering av den producerande klassen som socialdemokratin har ägnat sig åt i modern tid.
Nycentralismen firar ständiga triumfer. Av
den
kommunala självstyrelsen återstår bara en solblekt pappfigur som får ett erkännande i lagböckerna och högtidstalen, men som inte syns till i just några andra sammanhang.
MAKTEN CENTRALlSERAs
Makten centraliseras. Individen är kommunens skatteobjekt. Kommunen är riksdagens dräng. Riksdagen är
regeringens transportkompani. Och statsråden är statsministerns sällskapsdamer. Landets opinionsbildare konstaterar med en uppgiven suck att det kanske är dags att
kalla rikets ledare för president. Mycket annat tycks inte
finnas att säga.
Skolorna blir hela tiden dyrare utan att för den sakens
skull bli bättre. Sjukvården har efterträtt det gamla
taximonopolet när det gäller att
skicka ut budskapet
”var god
o
CL
dröj”. Det politiska ansvaret ligger utan minsta tvivel
främst på socialdemokratin och dess rödgröna liggunderlag. Vad gör medborgarna? Revolution? Nä. De röstar fram samma gamla trötta gäng en gång till. Vi har
det tydligen ganska bra som vi har det.
När det gäller växtkraft spelar Sverige i samma liga
som Gobiöknen. Torkan är påtaglig. Bara de allra härdigaste plantorna förmår spira i detta ogästvänliga klimat.
Åtta av tio svenskar anser att skatterna på företagande
bidrar till ökat utiandsägande eller flytt av huvudkontor.
FÖRÄNDRINGAR EFTERFRÅGAs INTE
Sju av tio är övertygade om att höga skatter på företasärskilt svårt. Frågan, i Lenins beryktat otåliga anda,
måste nu vara:
Vad sjutton ska vi ta oss till?
Men innan frågan kan ställas måste den där leninska otåligheten infinna sig. Vi har inte ens kommit dit än.
Oppositionen har svårt att koppla greppet på mensjevikerna. Bara i ett fåtal frågor har det varit möjligt att bryta
igenom likgiltighetsvallen. Protesterna mot den groteska och uppenbart orättfärdiga fastighetsskatten har varit
ett av de få orosmolnen på Perssons himmel. Det är
undantaget som bekräftar regeln.
Möjligen finns det en murbräcka som ligger outnyttjad. Jag tror nämligen att frågan om lag och ordning
gande leder till färre nystartade
företag. Ändå röstar vi på de partier som vårdar ökenklimatet. Direktörerna själva fikar med ministrarna och gläder sig åt alla smulor från
skulle kunna kopplas ihop med en
”Göran Perssons mensjevik- del andra viktiga frågeställningar i
regering förvaltar i dag
maktens bord.
tiden och bli till något riktigt spännande, vilket skulle kunna ge oppositionen en sportslig chans att lanVasaarvet med stolthet och sera en dagordning som har goda
Det är just nu lite svårt att se
vad som skulle kunna bädda för en betydande skicklighet.”
förutsättningar att vinna gehör i
valmanskåren.
radikal förändring. Förändringar
tycks nämligen inte vara efterfrågade.
När jag gjorde lumpen och vi hade vinterutbildning
var det ett moment som handlade om att se upp för likgiltigheten. Man skulle hålla ett vakande öga på kamraterna och spana efter tecken på apati. En håglös uppsyn
kunde nämligen tyda på nedkylning eller allmän orkeslöshet. Sådant är farliga saker ute i naturen, när pulverchoklad med varmvatten är den mest spännande förfriskning som står till buds.
Den som såg misstänkt apatisk ut skulle man ruska
om. Vad man förväntades göra efter det kommer jag inte
riktigt ihåg. Möjligen handlade det om att värma förfrusna tår i varandras varma armhålor eller något liknande militäriskt.
Jag önskar att jag hade varit mer uppmärksam när
jag bar kronans kläder. Om man blir väckt mitt i natten
och avtvingad en kort redogörelse för läget i landet finns
det nämligen ett ord som helt säkert skulle leta sig fram
genom sömnens dimmor. Likgiltighet.
”Man vet”, som det heter, ”vad man har, men inte
vad man får.”
Fel. Det finns inget som är så dåligt att det inte kan
bli sämre. Att ställa diagnos på tillståndet i riket är inte
Svensken vill ha lag och ordning.
Mer än vad som bjuds i dag. Vi vet att även sossar i grova
drag ställer upp på högerns agenda och problemformuleringar när det handlar om tjyvar och poliser. Ändå har
inte ens moderaterna, som tydligast förknippas med hårdare batonger, lyckats utnyttja de revolutionära förutsättningar som borde finnas. Jag tror att det skulle gå att
formulera en ordningsvision med bättre förutsättningar att bryta liknöjdheten. Ordningsfrågan borde, enkelt
uttryckt, integreras med högerns ideer om radikal decentralisering, marknadens överlägsenhet och äganderättens avgörande betydelse.
HÖGSKATTESTATEN OCH POLISBRIST
Det finns ett jäsande missnöje i Sverige. Men det är ett
missnöje som egentligen inte kanaliseras av någon politisk aktör på riksplanet. 96 procent av landets ledande
kommunalpolitiker anser att det råder polisbrist (Kommunaktuellt 14/11). Brottsförebyggande rådets t f generaldirektör Jan Andersson kommenterar:
”Om alla önskemål skulle tillgodoses handlar det om
mellan 200 000 och 300 000 poliser, jämfört med dagens
16 000. Det är absurt.”
Ser man saken så återstår bara att finna sig i det
flB j Svensk Tidskrift l2oo2,nr 61
rådande eländet. Inget politiskt part kan väl gärna kräva
300 000 nya poliser, eller hur?
Det är dags att vägra spela med, och att i stället välta
schackbrädet över ända. Det handlar om att visa hur
problemet egentligen ser ut och vad som skulle kunna
göras åt det.
Nycentralismen, högskattestaten och polisbristen hör
ihop. Det borde påtalas. Högskattestaten berövar medborgarna makten genom att begränsa deras ekonomiska
handlingsutrymme. Därmed tvingas de förlita sig på den
service som högskattestaten eventuellt levererar. Högskattestatens prioriteringar görs långt ovanför våra huvuden. Resultatet kan beskådas inom område efter områ-
torn. Det är kanske inte så förvånande. På liknande sätt
tycks kommunala lärare här i Sverige ha snappat upp ett
och annat genom studiebesök på friskolor.
Dagens problem finns inte bara i glesbygd. Även
medborgarna i storstäder som den kungliga huvudkommunen har anledning att vara rasande. Grundläggande frågor måste ställas.
Sergels torg i Stockholm har i många år varit en uppsamlingsyta för sopor och kriminella. Bara ett par hundra meter därifrån finns ett annat torg dit allmänheten
har tillträde; NK: s entrehalL Där är det välstädat och
lugnt.
Den mest uppenbara skillnaden mellan de två platde. Polisbristen är ett av många
symtom på sjukan. Staten sväller,
men förmår inte sköta det som
antas vara kärnuppgifterna.
”Makten centraliseras.
Individen är kommunens
Jag vet att det anses mossigt att
ta upp saken och att poliserna själva avskyr blotta tanken, men hade
inte den gamla svenska modellen
med kommunala konstaplar en del
fördelar? Nog ligger det en poäng
i att medborgarna får ett ökat inflytande över ordningen på orten där
de bor?
serna är annars att NK är privatägt
medan torget är kommunalt. Det
spelar uppenbarligen viss roll. Med
privat ägande följer intresse av att
hålla ordning och dessutom ansvar,
skatteobjekt. Kommunen är resurser och befogenheter. Det betyder inte att varuhuset är oberoende
riksdagens dräng. Riksdagen av sådant som statliga domstolar
och poliser. Men Nordiska Kompaniet tycks i alla fall kunna hantera
många vardagliga ordningsproblem
på egen hand.
är regeringens transportkompani. Och statsråden
Prioriteringarna skulle kunna
göras av de närmast berörda.
Många tycker kanske, till skillnad
från Jan Andersson på BRA, inte
är statsministerns
Är det utopiskt att tänka sig en
situation där fler offentliga rum har
större likheter med NK:s entrehall
än med Sergels torg? Kanske, men
jag tror inte det. Ärligt talat, nog
sällskapsdamer.”
att det är absurt att betala extra för lag och ordning eller,
ännu hellre, att använda befintliga skattemedel annorlunda.
Så fungerar det förresten redan. Vaktbolagstjänster
köps in runtom i landet. Det tråkiga är väl bara att man
samtidigt måste betala skatt för de statliga poliser som
man kanske aldrig kommer att få någon nytta av.
Att privata företag träder in när staten missköter sig
är annars varken konstigt eller beklagansvärt. Vi bör ta
tillvara den kompetens och de resurser som finns inom
näringslivet. Precis som kättare för tjugo år sedan vågade hävda att daghem kanske skulle kunna vara privata
finns det i dag anledning att undersöka vad vi kan lära
oss av den enskilda sektorn när det gäller ordningsproblem.
Professor Bruce Benson har i en rad böcker och artiklar hävdat att minskningen av brottsligheten i USA
under 90-talet i rätt stor utsträckning hade att göra med
privata initiativ som grannsamverkan, bättre lås och
inbrottslarm, samt olika sorters tjänster som levereras
av den växande floran av säkerhetsföretag. I USA finns
det dessutom exempel på hur polisen har lärt sig av erfarenheterna i den snabbt växande privata ordningssekborde det finnas åtminstone något att lära av dem som
har varit framgångsrika där andra har misslyckats så
grundligt?
Här är tre krav som borde ställas:
l. Okat lokalt självbestämmande som öppnar för medborgarnära prioriteringar och lokalt anpassade lösningar.
2. Större ekonomiska möjligheter att anlita den privata
sektorns överlägsna tjänster.
3. Privatisering av det offentliga rummet.
Dessa tre komponenter skulle kunna utgöra stommen i
en politik som har förutsättningar att leverera något som
människor i dag efterfrågar mer än kanske något annat:
Trygghet för liv och egendom.
Inte bara det- politiken skulle också vara en del i en
strävan efter ett annat Sverige. Ett Sverige där mångfald,
egenmakt och lokalt självbestämmande ersätter presidentstyre och nycentralism.
Per Ericson (per.ericson@svd.se) är ledarskribent i Svenska
Dagbladet.
iJ
o
lSvensk Tidskrift l2002, nr 6 lfli