Jonas Hellman; media
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
E
o
c:
o
~
w
Jonas Hellman om SEX OCH PENGAR
B
jörn och Carina Wilke såg yrvakna och häpna ut. De
hade blivit inbjudna till Rapport morgon för att tala om sin nyutgivna barnbok om aktier, Chans eller risk.
Eftersom de visste hur programmet brukar vara upplagt
hade de väntat sig ett stillsamt soffsamtal. Men programledaren Bo Holmström gick på i samma anklagande tonfall som när han försöker ställa någon mot väggen i TVprogrammet Reportrarna:
”Redan från åtta års ålder ska de bli fullfjädrade kapitalister, barnen. Är det så?”
Björn Wilke, som till vardags skriver om aktier i Veckans Affärer, förstod inte programledarens upprördhet.
Det finns 1,7 miljoner barn under 15 år i Sverige, och
hälften av dessa äger aktier eller fondandelar, förklarade
han. Därför behövs det en pedagogisk barnbok om aktier.
Tanken att barn inte bara ska kunna äga aktier, utan
dessutom ska kunna lära sig att göra aktieaffarer, gjorde Bo
Holmström ännu mer upprörd:
”Hur många sådana här böcker kan man sälja?”
”7 000 har de tänkt att sälja i första läget”, svarade
Björn Wilke.
”Så minst 7 000 nya kapitalister ska vi ha?”
Bo Holmström var märkbart skakad av den nya information han hade fått. Två olika världsbilder hade kolliderat med varandra, ekonomireporterns och politikreporterns.
HOLMSTRÖM ÄR, liksom många andra politikreportrar, präglad av det samhällsklimat som rådde under
sjuttiotalet. Då betraktades företagande och aktier som
något suspekt. Holmström tycker inte att barn ska lära
sig att göra aktieaffärer av samma skäl som många förr i
tiden motsatte sig sexualupplysning i skolan. Vi kanske
inte kan hindra tonåringar från att synda, men vi behö-
ver för den skull inte lära ut hur man gör, resonerar han.
Under sextio- och sjuttiotalen genomgick Sverige en
sexuell revolution. Gamla tabun dumpades. Under åttiooch nittiotalen har Sverige genomgått en motsvarande
ekonomisk revolution. En del har inte uppfattat det ännu,
men det räcker med att följa utvecklingen inom medierna för att förstå hur omfattande förändringen är.
Det talas mycket om att kvällstidningarna säljer genom
att anspela på sex. När det inte finns något annat på lager
lyfter de gärna fram en undersökning om ”Svenskarnas
sexvanor’: Men ett minst lika stort dragplåster som sex
är ekonomi. Löpsedlarna lockar allt oftare med privatekonomisk rådgivning. ”Så lägger du om lånen” och ”Här
hittar du billigaste bensinen” är typiska rubriker under
sommartorkan.
DAGsTIDNINGARNA BYGGER STÄNDIGT Ut sina ekonomisektioner. ”Nya” tidningar som Dagens Industri,
Finanstidningen och Computer Sweden har en nästan
renodlat ekonomisk inriktning. Sveriges Television har
inrättat ett särskilt nyhetsprogram för ekonominyheterA-ekonomi.
För den som inte själv är företagare eller ägnar sig åt
aktiehandel framstår mediernas ekonomibevakning ofta
som tråkig. Vem är intresserad av torra fakta om företag,
räntor och marknader? ”Tråkigheten” avslöjar vilka drivkrafter som står bakom den ökade efterfrågan av ekonominyheter. Det handlar inte om underhållning utan
om renodlad nytta. Börskurserna säljer eftersom det går
att tjäna pengar på att följa dem.
Antalet som intresserar sig för ekonomi ökar hela
tiden. 1980 fanns det färre än en miljon aktieägare i Sverige. 1998 var antalet 4,8 miljoner. Svenskt näringsliv har
i dag dubbelt så många ägare som anställda. Med Karl
Marx språkbruk finns det dubbelt så många ”kapitalister” som ”arbetare’:
EN VANLIG UPPFATTNING bland medietyckare är att
rapporteringen blir alltmer oseriös. Dagens Nyheters
chefredaktör Hans Bergström lägger gärna pannan idjupa
veck och beklagar sig över att folk inte ”engagerar sig’:
Vad Bergström syftar på är att den politiska rapporteringen har minskat i status och omfattning. Det är dock
inte samma sak som att rapporteringen blivit mindre seriös. Tvärtom, det återspeglar hur verkligheten ser ut. För
de flesta har börskurserna större betydelse än vad centerledaren Lennart Daleus har sagt i sitt senaste tal.
Politikrapporteringen är på väg ut. I gengäld är ekonomirapporteringen på väg in. I framtiden kommer vi
att fä se allt färre journalister som är som Bo Holmström
och allt fler som är som Björn Wilke. Det är kanske trist
för den som har gjort karriär på att vara politisk tyckare.
Men för samhället som helhet är det nog nyttigt och sunt.
Jonas Hellman U_hellman@hotmail.com) är redaktör för
NäringslivetsMediainstitut
mi] lSvensk Tidskrift 11999, nr 41
o
c:
o
~
w
Jonas Hellman om SEX OCH PENGAR
B
jörn och Carina Wilke såg yrvakna och häpna ut. De
hade blivit inbjudna till Rapport morgon för att tala om sin nyutgivna barnbok om aktier, Chans eller risk.
Eftersom de visste hur programmet brukar vara upplagt
hade de väntat sig ett stillsamt soffsamtal. Men programledaren Bo Holmström gick på i samma anklagande tonfall som när han försöker ställa någon mot väggen i TVprogrammet Reportrarna:
”Redan från åtta års ålder ska de bli fullfjädrade kapitalister, barnen. Är det så?”
Björn Wilke, som till vardags skriver om aktier i Veckans Affärer, förstod inte programledarens upprördhet.
Det finns 1,7 miljoner barn under 15 år i Sverige, och
hälften av dessa äger aktier eller fondandelar, förklarade
han. Därför behövs det en pedagogisk barnbok om aktier.
Tanken att barn inte bara ska kunna äga aktier, utan
dessutom ska kunna lära sig att göra aktieaffarer, gjorde Bo
Holmström ännu mer upprörd:
”Hur många sådana här böcker kan man sälja?”
”7 000 har de tänkt att sälja i första läget”, svarade
Björn Wilke.
”Så minst 7 000 nya kapitalister ska vi ha?”
Bo Holmström var märkbart skakad av den nya information han hade fått. Två olika världsbilder hade kolliderat med varandra, ekonomireporterns och politikreporterns.
HOLMSTRÖM ÄR, liksom många andra politikreportrar, präglad av det samhällsklimat som rådde under
sjuttiotalet. Då betraktades företagande och aktier som
något suspekt. Holmström tycker inte att barn ska lära
sig att göra aktieaffärer av samma skäl som många förr i
tiden motsatte sig sexualupplysning i skolan. Vi kanske
inte kan hindra tonåringar från att synda, men vi behö-
ver för den skull inte lära ut hur man gör, resonerar han.
Under sextio- och sjuttiotalen genomgick Sverige en
sexuell revolution. Gamla tabun dumpades. Under åttiooch nittiotalen har Sverige genomgått en motsvarande
ekonomisk revolution. En del har inte uppfattat det ännu,
men det räcker med att följa utvecklingen inom medierna för att förstå hur omfattande förändringen är.
Det talas mycket om att kvällstidningarna säljer genom
att anspela på sex. När det inte finns något annat på lager
lyfter de gärna fram en undersökning om ”Svenskarnas
sexvanor’: Men ett minst lika stort dragplåster som sex
är ekonomi. Löpsedlarna lockar allt oftare med privatekonomisk rådgivning. ”Så lägger du om lånen” och ”Här
hittar du billigaste bensinen” är typiska rubriker under
sommartorkan.
DAGsTIDNINGARNA BYGGER STÄNDIGT Ut sina ekonomisektioner. ”Nya” tidningar som Dagens Industri,
Finanstidningen och Computer Sweden har en nästan
renodlat ekonomisk inriktning. Sveriges Television har
inrättat ett särskilt nyhetsprogram för ekonominyheterA-ekonomi.
För den som inte själv är företagare eller ägnar sig åt
aktiehandel framstår mediernas ekonomibevakning ofta
som tråkig. Vem är intresserad av torra fakta om företag,
räntor och marknader? ”Tråkigheten” avslöjar vilka drivkrafter som står bakom den ökade efterfrågan av ekonominyheter. Det handlar inte om underhållning utan
om renodlad nytta. Börskurserna säljer eftersom det går
att tjäna pengar på att följa dem.
Antalet som intresserar sig för ekonomi ökar hela
tiden. 1980 fanns det färre än en miljon aktieägare i Sverige. 1998 var antalet 4,8 miljoner. Svenskt näringsliv har
i dag dubbelt så många ägare som anställda. Med Karl
Marx språkbruk finns det dubbelt så många ”kapitalister” som ”arbetare’:
EN VANLIG UPPFATTNING bland medietyckare är att
rapporteringen blir alltmer oseriös. Dagens Nyheters
chefredaktör Hans Bergström lägger gärna pannan idjupa
veck och beklagar sig över att folk inte ”engagerar sig’:
Vad Bergström syftar på är att den politiska rapporteringen har minskat i status och omfattning. Det är dock
inte samma sak som att rapporteringen blivit mindre seriös. Tvärtom, det återspeglar hur verkligheten ser ut. För
de flesta har börskurserna större betydelse än vad centerledaren Lennart Daleus har sagt i sitt senaste tal.
Politikrapporteringen är på väg ut. I gengäld är ekonomirapporteringen på väg in. I framtiden kommer vi
att fä se allt färre journalister som är som Bo Holmström
och allt fler som är som Björn Wilke. Det är kanske trist
för den som har gjort karriär på att vara politisk tyckare.
Men för samhället som helhet är det nog nyttigt och sunt.
Jonas Hellman U_hellman@hotmail.com) är redaktör för
NäringslivetsMediainstitut
mi] lSvensk Tidskrift 11999, nr 41