Svend Dahl; Bland röda tröjor, rutiga skjortor och professionella presidentkandidater


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BLAND RÖDA TRÖJOR, RUTIGA
SKJORTOR OCH PROFESSIONELLA
PRESIDENTKANDIDATER
SVEND DAHL
I USA är det presidentval år 2000. Men kandidater har redan börjat formera sig. Republikaner som vill till
Vita Huset omvärderar sin politiska profil. Och tänker på vad de har i garderoben.
D
et dröjer ett bra tag
innan kampanjerna
infor nästa amerikanska presidentval
år 2000 drar igång
på allvar. Men de politiker som tänker sig en framtid i Vita huset har for
länge sedan skaffat klippkort på flyget
till Iowa och New Hampshire, som
av tradition är de delstater som håller
de forsta primärvalen. Och gör man
bra ifrån sig där i januari år 2000, är
chansen stor att man blir sitt partis
presidentkandidat.
Vecka efter vecka under våren och
sommaren har de som hoppas på att
bli presidentkandidater ägnat åt sådana saker som politiska kandidater gör
mest. De träffar lokala politiska aktivister som röstar i primärvalen. De
håller tal på handelskammaren i
Manchester, New Hampshire. De
SVEND DAHL är projektledare på
Timbro.
underhåller ledarskribenter i Des
Moines, Iowa.
Skandaler skadar Gore
Presidentvalet 1996 var ett av de trå-
kigaste på mycket länge. Redan innan Bob Dole blivit republikanernas
kandidat, var det klart att Bill
Clinton skulle vinna. Men presidentvalet år 2000 har alla forutsättningar
att bli intressant, vilket inte minst
märks i Washington DC, där politiska tyckare och kampanjkonsulter redan funderar över de tänkbara kandidaternas for- och nackdelar.
Det är nämligen inte alls självklart
att vicepresident Al Gore kan dra
fordel av Clintons popularitet, och
med lätthet bli vald till president.
Kopplingen till Clinton kan i stället
bli en belastning om skandalerna i
Vita huset fortsätter att vara den dominerande frågan i debatten. Men
framforallt saknar Gore helt den karisma som gjort Clinton till en fenomenal kampanjpolitiker.
En annan faktor som borgar for en
SVENSK TIDSKRIFT
spännande kampanj är det stora antalet republikaner som är intresserade.
1996 valde många topprepublikaner
att inte kandidera, eftersom de insåg
att det var omöjligt att vinna över
Clinton. Listan över tänkbara republikanska kandidater infor år 2000
innehåller däremot, enligt The
Almanac ofAmerican Politics, redan 27
namn.
Även om det är omöjligt att säga
exakt vilka av de 27 som kommer att
kandidera och hur den politiska miljön kommer att vara om ett och ett
halvt år tänkte jag presentera några av
de republikaner som överväger att
kandidera.
Moderat sydstatsguvernör med
stort nätverk
Om man skall tro de opinionsmätningar som gjorts under våren kan
USA:s nästa president mycket väl heta – ja, just det – George Bush.
George W. Bush, populär republikansk guvernör i Texas och son till
den forre presidenten, har under vå-
29
ren seglat upp som den starkaste republikanska kandidaten. Opinionsmätningar visar t o m att han skulle
slå Al Gore.
Naturligtvis skall man inte fasta
alltfor stor vikt vid opinionsmätningar som görs mer än två år innan valet
i november år 2000. Bush har inte
ens sagt att han är intresserad av att
kandidera. I stället har han nu i höst
antytt att han kanske inte ställer upp,
eftersom han inte vill utsätta sin familj for den granskning och uppmärksamhet som en presidentvalskampanj skulle innebära. Och till
skillnad från många andra har han
varken rest till New Hampshire och
Iowa eller besökt republikanska gräsrotskonferenser. Men om Bush ställer upp lär han bli en stark kandidat.
Omfattande nätverk
Att Bush är guvernör i en stor och
viktig delstat som Texas har betydelse. Det gör det lätt for honom att
samla in pengar till sin kampanj. Och
att vinna Texas, vilket Bush med lätthet skulle göra, är ett viktigt steg på
vägen till Vita Huset. Namnet Bush
gör, forutom att han redan är känd på
nationell nivå, också att han har tillgång till ett omfattande politiskt nätverk som fadern byggt upp under
åren, vilket gör det lätt att skapa en
kampanjorganisation.
På ett helt annat sätt än fadern är
George W. Bush dock en produkt av
det nya republikanska partiet, dominerat av konservativa aktivister och
med den geografiska tyngdpunkten i
södra och sydvästra USA. Och till
30
skillnad från fadern, som trots många
år som företagare i Texas, framstod
som en medlem av den traditionella
eliten från nordöstra USA, känner
George W . Bush sig hemma bland
vanliga väljare.
Men hans konservatism har varken
populistiska eller religiösa förtecken.
Tvärtom har Bush gång på gång utmanat det republikanska partiet i
Texas som kontrolleras helt av den
religiösa högern. Bushs politiska
budskap bygger inte på den konservativa sociala agendan, många konservativa muttrar t ex över att han inte bryr sig om abortfrågan. I stället är
paradfrågan utbildning. I Texas har
han arbetat mycket med att forbättra
kvaliteten i de offentliga skolorna.
Till skillnad från många konservativa
arna med Clinton for några år sedan
har Gingrich varit den minst populä-
ra politikern i USA, men de senaste
månaderna har hans popularitet börjat stiga. För att fårbättra sin image
har han poserat i röd tröja och jeans,
erkänt att republikanerna övertolkade sitt fårändringsmandat 1994 och
forsökt framstå som en mer ödn~uk
och mindre konfrontationsinriktad
politiker.
Presidentkampanj som sorti
Det som talar fcir Gingrich är naturligtvis att han är populär bland partiaktivisterna och att han inte skulle ha
några som helst problem att finansiera sin kampanj. Men hans popularitetssiffror är, den röda tröjan till trots,
fortfarande så låga att det blir svårt att
i Texas är han också for öppna grän- ta honom på allvar den dagen han
ser, en – med tanke på närheten till
Mexiko – stundtals kontroversiell
fråga. Han är en varm anhängare av
frihandel, och förespråkar en aktiv
amerikansk utrikespolitik
Denna moderata konservatism riskerar forstås att väcka en hel del missnöje bland republikanska aktivister,
som gärna ser högljutt abortmotstånd
som det enda måttet på en bra kandidat, och som dominerar bland dem
som röstar i primärvalen. Men bland
väljare i allmänhet lär Bushs budskap
kunna gå hem.
Även om George W. Bush skulle
ra stöd från stora delar av den republikanska partiapparaten, är den
verklige etablissemangskandidaten
representanthusets talman Newt
Gingrich. Sedan sammandrabbningSVENSK TIDSKRIFT
tillkännager att han vill bli president.
De flesta är också överens om att
Gingrich mest ser en presidentkampanj som ett bra sätt att dra sig tillbaka från politiken.
Lamar Alexander, en gång guvernör i Tennessee och senare George
Bushs utbildningsminister, heter en
republikansk politiker som också
lockas av Vita Huset. Men det enda
Alexander är känd fcir är att han hade
en röd storrutig skjorta på sig när han
fårsökte bli republikanernas presidentkandidat 1996. Han vann inga
primärval, ja han förlorade t o m ganska rejält i varenda val. Men i stället
fcir att dra den rimliga slutsatsen av
valförlusterna och dra sig tillbaka till
Tennessee, är Alexander i full gång
med att planera nästa kampanj.
Alexander är typexemplet på vad
som kan kallas de professionella presidentkandidaterna. Alltså personer
som på fullt allvar har det som heltidssysselsättning att kandidera till
presidentposten. Visst, de säger inte
att de kandiderar, men de gör alla saker som är typiska för presidentkandidater, som t ex att dyka upp i små-
städer i New Hampshire för att hålla
tal.
Abortförbud och skolböner
Bland de professionella kandidaterna
återfinns också Dan Quayle, George
Bushs vicepresident. Quayle, som
mest är känd för att inte kunna stava,
har sedan Bush förlorade 1992 ägnat
sig åt sin egen kampanj. Framförallt
har han genom att betona frågor som
abortförbud och skolbön försökt att
bli den kristna högerns kandidat.
Men i och med att flera andra starkare kandidater, som Steve Forbes och
John Ashcroft, försöker vinna deras
röster, har Quayle enligt många tappat sin naturliga bas. Visst försöker
han betona sin erfarenhet, och visst
framstår han både som mognare och
mer påläst nu än när han var vicepresident. Men hans avtryck som vicepresident och dessförinnan som senator, är knappast imponerande. Och
att vara ett nationellt skämt är ingen
bra grund för en framgångsrik kampanj.
Steve Forbes har visserligen ett riktigt jobb – chefredaktör för den egna
affärstidningen Forbes – men det verkar inte vara en alltför betungande
sysselsättning. För prec1s som
Quayle, verkar Forbes inte göra
mycket annat än att vara presidentkandidat.
” Om man skall
tro de opinionsmätHingar som gjorts under våren kan USA: s
nästa president mycket
11äl heta -ja, j11st det
– George Bush.
”1996 var det ingen som tog Forbes
kandidatur på allvar. Han reste omkring i sitt flygplan ”Capitalist Too!”
och höll ett och samma tal om behovet av en platt inkomstskatt på 17
procent. Det gjorde honom visserligen populär bland libertarianerna på
Cato Institute i Washington, men
knappast rill en seriös kandidat.
Därför har Forbes sedan 1996 systematiskt bearbetat viktiga konservativa organisationer, som t ex Christian Coalition. Och han har tagit sig
tid att besöka konservativa aktivister
på de mest osannolika platser, många
säger skämtsamt att man kan fa
Forbes som talare på familjefesten om
man bara frågar.
Engagemanget har givit utdelning.
Forbes har inte bara blivit en av favoritkandidaterna bland den kristna hö-
gern, han har också blivit den främsta
anti-etablissemangskandidaten.
brett ut sig bland partiaktivisterna.
Gingrich och majoritetsledaren i senaten, Trent Lott, är alldeles för
kompromissvilliga heter det ofta.
Och de gör inget för att främja traditionella farniljevärderingar, klagar ledarna för den kristna högern. Som en
politisk nykomling kan Forbes med
trovärdighet spela på detta missnöje.
Moraliskt laddat budskap
För att attrahera konservativa republikaner har Forbes också modifierat
sitt budskap. Numera talar han minst
lika mycket om vikten av att återupprätta den traditionella moralen
som om betydelsen av sänkta skatter.
Och när han för ett tag sedan fick frå-
gan om vad han skulle prioritera om
han som president var tvungen att
välja mellan sänkt skatt och förbud
mot abort, valde han abortförbudet.
Även om Forbes etablerat sig som
en seriös kandidat, är det fortfarande
svårt att ta honom på allvar. När han
med entonig röst uttalar sig låter han
fortfarande som en nybakad ungdomsförbundspolitiker med ett enkelt budskap, men utan politiskt och
ideologiskt djup. Visst kan det gå bra
för honom i primärvalen, men att
tänka sig Forbes som president ter sig
nästan lika orimligt som Quayle i
Vita huset.
Forbes verkliga styrka är rollen
som kritiker av republikanerna i
Washington. En annan republikan
med ett liknande budskap är senatorn
Sedan republikanerna fick majori- från Missouri, John Ashcroft. Från
tet i senaten och representanthuset
hösten 1994 har missnöjet nämligen
SVENSK TIDSKRIFT
att ha varit så gott som okänd har
Ashcroft under våren bö~at etablera
31
sig som en seriös socialkonservativ
kandidat. Precis som Forbes talar han
om hur republikanerna tappat sin
ideologiska kompass. Men framforallt
har han blivit den skarpaste republikanske kritikern av Bill Clinton. Och
han har tagit varje tillfålle i akt att på-
peka att en person med Clintons moral inte är lämpad att vara president.
Om skandalerna i Vita huset blir
en valfråga lär Ashcroft kunna dra
fordel av det. 1976 valdes Jimmy
Carter till president tack vare en
kampanj som handlade om vikten av
moral i Washington. Precis som
Watergate banade väg for Carter tror
en del republikanska strateger att
Clintons skandaler kan bana väg for
en republikansk Carter. Och det
skulle mycket väl kunna vara John
Ashcroft.
En ny Reagan
John Kasich tillhör, i egenskap av
ordforande for representanthusets
budgetutskott, i allra högsta grad det
republikanska etablissemanget
Washington. Det var t ex Kasich som
låg bakom överenskommelsen med
Bill Clinton, som ledde till att man
for forsta gången på många år kunde
presentera en budget i balans. Denna
roll har dock inte forhindrat Kasich
från att under våren börja tala om att
republikanerna glömt bort varfor de
blev valda.
Därmed pekar han på ett missnöje
som sträcker sig långt utanfor den
kristna högern. Tidigare i våras ställde t ex journalisten David Frum, som
skrivit två läsvärda böcker om den
32
amerikanska högern, frågan om republikanerna någonsin kommer att
våga stå for någonting modigare än
att använda skattepengar till vägbyggen. Frurns känsla var att republikanerna helt enkelt glömt bort att de
kom till Washington for att sänka
skatter och skära i utgifterna, och i
stället blivit precis som demokraterna
var när de kontrollerade kongressen.
Kasich blev känd när han tillsammans med en liberal demokrat från
Kalifornien forsökte skrota ett republikanskt favoritprojekt, B-2-bombplanet, med motiveringen att planet
efter Sovjetunionens fall var slöseri
med skattepengar. Nu är hans måltavla en ledande republikansk politiker. Bud Shuster, som är ordforande
i representanthusets transportutskott,
har nämligen foreslagit att man under
de konm1ande åren skall satsa 214
miljarder dollar på vägar, broar och
annat smått och gott som kan forgylla tillvaron i kongressledamöternas
valdistrikt, något som i Kasichs ögon
borde vara otänkbart for en republikansk politiker. Det är en hållning
som fatt många att tala om Kasich
som en ny Reagan.
Kasich betonar inte bara skattesänkningar och en mindre statsmakt,
som är populära frågor bland väljarna. Han är också en ny sorts republikan som kan attrahera nya väljargrupper. Han kommer från enkel
bakgrund, pappan var brevbärare.
Och fastän han är konservativ, har
han inte mycket till övers for den
kristna högerns moraliserande. ”Jag
har en personlig relation till Gud,
SVENSK T ID SKRIFT
och jag är övertygad om att han gillar
rock”, forklarade Kasich for en må-
nad sedan i New York Times, apropå
att delar av den kristna högern anser
att rock är omoraliskt. Att Kasich
dessutom är mediernas favorit gör
honom knappast till en sämre kandidat.
Liberal republikan
De flesta kanske skulle skratta åt tanken på en republikansk president
som är uttalat for rätten till abort,
mot rätten att bära vapen och for homosexuellas rättigheter. Ändå är det
inte alls osannolikt att N ew Yorks
republikanske borgmästare Rudy
Guiliani kommer att kandidera.
Under våren har han hunnit med att
tala på republikanska konferenser i
både Iowa och Arizona. Kort sagt har
han börjat bete sig som om han vore
intresserad av en politisk karriär efter
att hans andra och sista mandatperiod
som borgmästare löper ut år 2000.
Visst är Guiliani liberal i många sociala frågor, men samtidigt har han
reformerat N ew Yorks välfärdssystem och hållit stadens utgifterna under kontroll. Och så har han forstås
bekämpat brottsligheten och gjort
N ew York till en säker stad, vilket
gjort honom känd långt utanfor
USA. Det är saker som imponerar
även på konservativa republikanska
primärvalsväljare. Men Guilianis politik som borgmästare lär också tilltala väljare långt utanfor republikanernas kärntrupp. Inte minst lär budskapet gå hem hos dem som brukar kallas ”Reagandemocrats”, alltså lägre
medelklass som av tradition röstat på
demokraterna, men som röstade på
Reagan under 80-talet, och som nu
återvänt till Clinton.
Vem kan forval ta Clintons
arv?
Några av de republikaner jag skrivit
om kommer inte att ställa upp, men
många av dem kommer under 1999
att officiellt tillkännage att de kandiderar till presidentposten. Med det
stora antalet kandidater och den stora
spännvidden i åsikter och profil, lär
va och moderata falanger. Och utgången av denna partiinterna strid
kan mycket väl bli en avgörande faktor i presidentvalet.
Men ännu viktigare är vilken kandidat som med trovärdighet kan göra
anspråk på att förvalta det politiska
arvet efter Clinton.
Bill Clinton har, trots skandalerna,
varit en oerhört framgångsrik president. Hans politik – t ex reformer av
välfårdssytemet och en balanserad
budget – har avspeglat medelamerikanens åsikter. Och tillsammans med
primärvalen bli en hård strid mellan en god ekonomi har det bidragit till
det republikanska partiets konservati- hans popularitet.
SVENSK TIDSKR.IFT
Även om Clintons ställning försämrats avsevärt i och med Lewinskyaffåren, lär frågan som många väljare kommer att ställa sig i valet att bli
vilken kandidat som är bäst lämpad
att fortsätta på Clintons politiska
kurs. Det gör självklart Al Gore till
en svårslagen kandidat. Men republikanerna har en rad kandidater som
skulle kunna ge Gore en rejäl match.
Och kanske är det så att George W.
Bush, John Kasich eller rentav Rudy
Guiliani representerar Bill Clintons
ideer bättre än Al Gore.
33