Staffan Heimerson; Världen har blivit en vit fläck på svenskens karta
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄRLDEN HAR BLIVIT EN VIT FLÄCKo
PA SVENSKENS KARTA
STAFFAN HEJMERSON
En människa hungrig på spänning ska veta,
att den största tänkbara sensationen är döden
– såväl i konsten som i verkligheten.
enry Morton
Stanley var 27 år
gammal, när han
efter en reportagebragd 1868 på
ett hotell i Kairo njöt en god cigarr
och från New York Heraids utgivare
tog emot beskedet, att han utsetts till
rovingforeign correspondent.
Befordran och beröm fick inte
Stanley att koppla av och sänka garden. ”Mitt andra klipp ska bli en lika
stor sucd: som det första.”
Så blev det. Senhösten 1869, då
han skildrade ett inbördeskrig i
Spanien, kallades Stanley till Paris för
att på Grand Hotel träffa sin tidnings
ägare, James Gordon Bennett. Stanley har beskrivit mötet:
”Kom in”, hörde jag en röst säga.
När jag kom in, fann jag Mr Bennett i sängen.
STAFFAN HEJMERSON är författare
och Sveriges Radios korrespondent i
Washingtotl.
14
Viktor Frank/
”Vem är ni?”, frågade han. ”Mitt
namn är Stanley”, svarade jag.
”Javisst. Sitt ner. Jag har viktiga
uppdrag på gång för er.”
När han lagt en morgonrock över
axlarna, frågade Mr Bennett: ”Var
tror ni Livingstone är?”
”Det har jag ingen aning om.”
”Tror ni att han lever?”
”Kanske, kanske inte”, svarade jag.
”Nåväl, jag tror att han lever och
att det går att hitta honom och jag
tänker sända er att leta rätt på honom.”
”Vad!”, sa jag. ”Tror ni verkligen,
att jag kan hitta Doktor Livingstone?
Menar ni att jag ska ge mig av till
Centralafrika?”
”…naturligtvis följer ni era egna
planer och gör det ni tror är bäst –
MEN HITTA LIVINGSTONE!”
Det är en dialog – sannolikt spetsad
av Stanley – som far det att susa i reportervenerna. Den gör den mest romantiska av sysslor, utrikeskorrespondentens, än mera romantisk.
dess klassiska form – episk och äventyrlig, indignerad och iakttagande,
kåserande eller analyserande, men
aldrig tråkig – befinner sig i sina
dödsryckningar, fascineras jag av tidningsutgivarens professionella levnadsregel, hans vision, att ingenting
slår en bra story. Och den far kosta
slantar.
H ittade Livingstone
Än mera fascinerande är, att Stanley
– efter logistiska mardrömmar och
med brutalitet och umbäranden –
1871 krönte uppdraget med framgång. I Afrikas hjärta fann han den
brittiske missionären och upptäcktsresanden, som i flera år varit försvunnen och vars öde sysselsatte allmänhetens fantasi.
Allra mest fascinerande är Stanleys
sätt att närma sig uppgiften. På väg
till Zanzibar, varifrån expeditionen in
till Tanganyikasjön skulle starta, rapporterade Stanley från Suezkanalens
invigning. Han gjorde därefter, på
I en era, då utrikesjournalistiken i Bennetts uttalade uppdrag, en resa till
SVENSK TIDSKRIFT
Övre Nilen ”for att beskriva vad som
är intressant for turister”. Efter det
reste Stanley till Jerusalem for att skildra nyss gjorda arkeologiska upptäckter där. Stanley fjärmade sig därefter
från sin naturliga resrutt genom att
åka norrut istället for söderut, mot
Europa istället for Afrika. Från
Konstantinopel skrev han en serie resebrev om den ottomanska sultanens
problem med den egyptiske Khediven. ”Sedan, låt mig se”, sa Bennett,
”tycker jag att du likaväl kan besöka
Krim och skildra de gamla slagfälten
där”; Krimkriget var nyss överståndet. ”Korsa sedan Kaukasus och åk
till Kaspiska havet. Därifrån kan du
åka genom Persien till Indien. Du
kan skriva ett intressant resebrev från
Persepolis…”, som är Persiens antika
huvudstad.
redaktörer och läsekrets GILLADE
utrikes rapportering.
Utan kärlek till målande, kryddoch krutdoftande skildringar från udda och exotiska miljöer, fascinerande
och farliga mål dör utrikesjournalistiken. Korrespondenten måste i storstadsdjungelns lianer svinga sig mellan maktens boningar och bohemeriets loft. Han måste som konstnären
Francis Bacon kunna säga, att
för att finna dig själv måste du
ha största möjligafrihet att
driva vindför våg, ströva rurtt.
Innan Ernie Pyle blev andra världskrigets bästa och mest älskade krigsreporter (han dödades i slutskedet)
hade han varit roving comspondent i
sitt hemland. Under sex år skrev han
sex kolumner i veckan från amerikanska småstäder och från den ameriskriva. Berlin utan Muren är inte
märkvärdigare än Ljusdal. Sydafrika
med apartheid, Sydamerika med militärjuntor, Sovjet utan glasnost hade
den onska, som ger bett i skildringar.
Det är fascinerande att se hur väl
Francis Fukuyamas provokativa analys hållit, fast han skrev den i Natio11al
Interest redan 1989 innan facit fanns,
att kommunismen skulle kollapsa:
…the end ofhistory as such: that is, the
end point cif mankind’s ideological evolution and the universalization of
Western liberal democracy as the final
form cifhumall govemment.
För tio år sedan var diktaturerna på
jorden fler än demokratierna. Idag
måste även en allmänbildad människa
tänka efter for att i ett huj komma på
tio totalitärt styrda länder. Fruktan –
eller forhoppningen – att kapitalism
kanska landsbygden och från ameri- och kommunism i många länder
Långt koppel
Innan Stanley ens nådde avstampen
for sin Livingstoneexpedition, hade
han på vägen dit – transportsträckan
alltså – gjort en fjorton månader lång
reportageresa i vitt skilda delar av
världen.
Om utrikeskorrespondenten Stanley hölls i koppel, var det ett koppel
av avsevärd längd, och Stanley skulle
ha gjort sin resa till en succe, även
om han inte funnit den forsvunne
upptäcktsresanden och missionären
och fatt möjlighet att yttra den hälsning, som både blivit klassisk och
dragit på sig ett löjets skimmer:
kanska landsvägar om amerikanska
foreteelser och noterade:
Jag har inget hem.
Mitt hem är där jag ställt mitt extra bagage
och därjag har min bil långtidsparkerad
och dit jag råkarfå posten eftersänd.
Mitt hem är Amerika.
Någon hade bett honom leva det
livet, ty det gjorde läsare lyckliga.
Det är lätt att se, att utrikes rapportering med närvarokänsla nu dör
framfor ögonen på oss.
Det är lika lätt att se varfor. Utan
en polariserad värld, utan en supermaktskonflikt med kärnvapenhot,
skulle smälta samman till en ny fonn
av politisk utövning inträffade inte.
Samuel Hurrtingtons spådom om en
civilisationernas sammandrabbning
ser snarare ut att dunsta bort än öka i
hot. Segern for både ekonomisk och
politisk frihet blev total, påskyndad
av kommunikationsteknologi och
globalisering.
Intrig och spänning
Den som skriver manuskript till tvåloperor tejpar ovanfor sin PC upp orden ”ondska”, ”konflikt”, ”vassa
kanter” och ”cliffhanger” for att veta
hur intrig och spänning ska åstad- ”Doktor Livingstone, formodar utan en ideologiernas kamp är värl- kommas.
jag…” den helt enkelt inte spännande.
Detta skedde i en tid, då utgivare, Berlin med Muren var något att beSVEN SK TID S KRIFT
I den nya nyhetslösa epoken har
utrikesrapporteringen till största de- 15
len berövats momenten ”ondska”
och ”konflikt”. Cliffhangern, de nervpirrande faktorerna, är sällsynta.
Tabellen som visar oväntat fall for
priset på bränsle har inte den rysareffekt som bilden av en Pinochet, när
denne just gjort en militärkupp.
Blod är gockare än olja.
En bättre värld är mindre spännande.
Det är alltså inte konstigt, att sven- 16
ska medier drastiskt knappar in på sin
utrikesbevakning. Bara Sveriges
Radio har kvar ett fullskaligt korresponde.ntnät.
Dagens Nyheters korrespondenter
for Mellanöstern, Sydamerika och
Balkan har ett gemensamt; de bor i
Stockholm. Tidningsledningen har
sannolikt rätt, när den resonerar, att
den raka nyheten, baserad på
Reutertelegram, skrivs lika rakt –
SVEN S K TID SKRIFT
och
mycket
billigare
Marieberg som de
skrivs på plats i Kairo, Rio
och Sarajevo. Analysen blir kortare, om den befrias från färger, dofter, röster.
Sveriges Television har kallat hem
sina rapportörer från hela världen
frånsett Washington, Moskva och
Bryssel. (BU-rapporteringen är for
övrigt inte utrikesrapportering utan
en gren av inrikespolitiken. Bryssel är
en inrikes ort, där svenska politiker
kan glorifieras bland tullar och tariffer).
Aftonbladet och Expressen är mest
radikala. De inte ens låtsas ha en utlandssida.
Mecliema är på väg att göra hela
världen till en vit fläck på svenskens
karta.
Bristen på bevakning av utlandet
innebär emellertid inte, att de som
yrkesmässigt behöver vara informerade är sämre underrättade nu än förr i
tiden. Den så kallade CNN-effekten
– vi ser alla med egna ögon det som
händer medan det händer – sprider
allt vidare ringar.
” Aftonbladet och
Expressen är mest radikala . De inte ens låtsas ha en utlandssida.
Medierna är på väg att
göra hela världen till
en vit fläck på svenskens karta.
”
Det är mer än tio år sedan nyhetsbyrån Reuters sålunda insåg, att bokstäverna, orden och nyhetsartiklarna
den distribuerade till sina abonnenter
var en bisak jämfört med de hårddata
– börskurser, valutanoteringar, råvarupriser – som i den globala, postpolitiska världen betyder mera än händelser och uppiskad debatt.
Utrikesdepartementet och utrikespolitiska institutet kan logga in sig på
nätet och ha tillgång till främmande
länders policyhandlingar i samma
ögonblick som de offentliggörs. En
intresserad elit i Stockholm läser på
Internet Washington Posts ledare redan innan tidningen clistribuerats i
den amerikanska huvudstaden.
För en generation sedan fanns det
för folket på hemmaplan en spänning
i att fa kontakt med ”honom där
ute”. Öppningsfrågan på en brusande
eller knastrande linje var den givna:
”Hur ligger det till med…”
De kommunikationsteknologiska
förändringarna – satelliter, e-post,
ISDN- har skapat en kynnesförändring. Idag är öppningsorden från
hemmaplan inte en nyfiken formule- . ring. Det är inte en fråga. Det är ett
påstående:
”Så här ligger det till…”
Teknologiberoendet – att ha läget
på tre skärmar framför ögonen, kompletterat med en lur mot örat – är så
stort, att koncepten tappas. I ett
Sarajevo under belägring och bombardering fanns det av naturliga (eller
snarare onaturliga) skäl inte en radda
telefonnummer att jaga korrespondenten på. Korrespondenten kunde
bara säga: ”Jag kommer igen, när jag
har något att berätta och om jag har
tur och kommer åt en satellittelefon…”
Jag minns uppbragtheten hos en av
mina redaktörer, när hon sa: ”Så här
kan vi inte ha det…” Det lät som om
hon var emot kriget, därför att telefonlinjerna var klippta.
Så skulle det inte låtit mellan Bennett och Stanley.
Svenska korrespondenter har parallellt själva bidragit till att döda intresset för utrikes händelser.
SVENSK TIDSKR.IFT
Under mer än en generation har
en huvuddel av korrespondenterna
åkt ut på kortvariga posteringar, utan
lystenhet på det exotiska, udda och
annorlunda. Redan 1964 sågade
Allan Fagerström en bok som
Londonkorrespondenten Jussi Anthal
skrivit om Storbritannien. Anthal
gnällde över allt engelskt. Fagerström
undrade varför man hade en korrespondent som inte fattade det specifikt brittiska.
Legat från överheten
De senaste omgångarna korrespondenter har tagit sysslan som ett jobb.
Inte som ett sätt att leva. Ofta har de
sökt utrikesplaceringen för att kortvarigt vinna skattemässiga fördelar.
Jan Guillou har i en av sina
Hamiltonthrillers träffande karakteriserat utnämningarna som ett överhetens utdelande av legat.
Självklart är en svensk korrespondents främsta egenskap, att han har
svenska ögon. Han har svenska värderingar och jämförelser i ryggmärgen. Han kan peka på likheter och
skillnader i livsstil och tänkesätt. Han
kan skriva rätt metaforer. Men eftersom han samticligt tar på sig det officiella Sveriges världsförbättrarjingoism, blir det en typ av returinformation, i vilken han stäncligt är kränkt i
ett land, där sopsorteringen inte går
till på samma sätt som i Sverige, eller
där dagis har andra rutiner. Han blir
personligen förorättad över att amerikanen tar så mycket kortare semester än svensken.
Alltför sällan rapporterar vi korre- 17
spondenter om våra adopterade länder ur deras egna känslolägen och
perspektiv. Så vill nämligen inte
hemmaredaktionen ha det. Många av
oss har också formats på läroanstalter,
som lärt oss att ta allvarligt på sådant
som är allvarligt.
Vi gör oss bekymmerstyngda och
märkvärdiga. Humoristen Dave
Barry har i Miami Hera/d hävdat, att
”det finns ett ganmult talesätt inom
journalistiken: Om det är någonting
du inte begriper måste det vara betydelsefullt.”
Fantasi viktigare än fakta
Vi har därfår de senaste trettio åren
får mycket sysslat med ”sådant som
är viktigt”. Kriser, utspel, politik.
Vi har sett träden men missat skogen. Vi har bommat stämningarna,
inte litat på vår ryggmärgskänsla, när
det gällt att ”kolla läget”. Det är seklets största vetenskapsman, Albert
Einstein, inte en flummare, som sagt,
att han värdesätter fantasi mer än fakoss av med korrespondentsysslans
själ.
Sven Auren blev en legendarisk
rapportör från Paris, inte främst får
att han insiktsfullt skrev om den sjuttonde regeringskrisen under den fjärde republiken. Han kom att älskas,
därfår att han tog sina läsare i handen
och förde dem till kafeer, kajer och
bouquinister. Agne Hamrin fick positionen den störste Romrapportören
någonsin, inte får att han var snabbast
att rapportera lirans kursfall, utan får
att han skrev, så att läsaren kände värme stråla ut ur marmorn i Colosseums ruiner.
Kanske blev dessa utrikesreportrar
så bra, och fårmådde ge sådana dimensioner och djup, därfår att de inte var rekryterade ur skolan undersö-
kande reportrar. De hade gått i parallellklassen: njutande reportrar.
Vem som helst kan logga in sig och
ta fram korrekta OECD-siffror. Men
det krävs talang får att skapa det som
Rudyard Kipling karakteriserade:
ta. ”Journalistik är litteratur under brådSensualismen försvann. Vi gjorde ska.”
18 SVENSK TIDSKRIFT
Salman Rushdie har på liknande
vis skrivit, att journalistens roll är ungefår densamma som författarens:
Den består i att skapa en sammanhängande och personlig bild av världm,
som kan roa, intressera, stimulera, provocera och behärska läsarna.
Jag fårstår hur lycklig jag ska vara
över att som tonåring ha fatt min
lystnad på främmande miljöer stimulerad av Frank Hellers romaner,
Stanleys samlade reportage, Haakon
Mielche, om vilken jag ingenting vet
men som var reseberättare i Allers,
och sannolikt dansk, den lärde och
lätt mytomane Olle Strandberg i
Veckojournalen, Jolo Dagens
Nyheter och Noel Barber i Daily
Mail, korrespondentglamouren personifierad, när han vandrade upp på
Himalayas berg och i ett pass mötte
Dalai Lama på flykt undan kineserna
i Lhasa.
För att utrikesjournalistiken ska
återuppväckas fordras att fler inser –
som Fred Allen uttryckte det – att
för journalistiken är en människa
en nyhet inslagen i hud.
PA SVENSKENS KARTA
STAFFAN HEJMERSON
En människa hungrig på spänning ska veta,
att den största tänkbara sensationen är döden
– såväl i konsten som i verkligheten.
enry Morton
Stanley var 27 år
gammal, när han
efter en reportagebragd 1868 på
ett hotell i Kairo njöt en god cigarr
och från New York Heraids utgivare
tog emot beskedet, att han utsetts till
rovingforeign correspondent.
Befordran och beröm fick inte
Stanley att koppla av och sänka garden. ”Mitt andra klipp ska bli en lika
stor sucd: som det första.”
Så blev det. Senhösten 1869, då
han skildrade ett inbördeskrig i
Spanien, kallades Stanley till Paris för
att på Grand Hotel träffa sin tidnings
ägare, James Gordon Bennett. Stanley har beskrivit mötet:
”Kom in”, hörde jag en röst säga.
När jag kom in, fann jag Mr Bennett i sängen.
STAFFAN HEJMERSON är författare
och Sveriges Radios korrespondent i
Washingtotl.
14
Viktor Frank/
”Vem är ni?”, frågade han. ”Mitt
namn är Stanley”, svarade jag.
”Javisst. Sitt ner. Jag har viktiga
uppdrag på gång för er.”
När han lagt en morgonrock över
axlarna, frågade Mr Bennett: ”Var
tror ni Livingstone är?”
”Det har jag ingen aning om.”
”Tror ni att han lever?”
”Kanske, kanske inte”, svarade jag.
”Nåväl, jag tror att han lever och
att det går att hitta honom och jag
tänker sända er att leta rätt på honom.”
”Vad!”, sa jag. ”Tror ni verkligen,
att jag kan hitta Doktor Livingstone?
Menar ni att jag ska ge mig av till
Centralafrika?”
”…naturligtvis följer ni era egna
planer och gör det ni tror är bäst –
MEN HITTA LIVINGSTONE!”
Det är en dialog – sannolikt spetsad
av Stanley – som far det att susa i reportervenerna. Den gör den mest romantiska av sysslor, utrikeskorrespondentens, än mera romantisk.
dess klassiska form – episk och äventyrlig, indignerad och iakttagande,
kåserande eller analyserande, men
aldrig tråkig – befinner sig i sina
dödsryckningar, fascineras jag av tidningsutgivarens professionella levnadsregel, hans vision, att ingenting
slår en bra story. Och den far kosta
slantar.
H ittade Livingstone
Än mera fascinerande är, att Stanley
– efter logistiska mardrömmar och
med brutalitet och umbäranden –
1871 krönte uppdraget med framgång. I Afrikas hjärta fann han den
brittiske missionären och upptäcktsresanden, som i flera år varit försvunnen och vars öde sysselsatte allmänhetens fantasi.
Allra mest fascinerande är Stanleys
sätt att närma sig uppgiften. På väg
till Zanzibar, varifrån expeditionen in
till Tanganyikasjön skulle starta, rapporterade Stanley från Suezkanalens
invigning. Han gjorde därefter, på
I en era, då utrikesjournalistiken i Bennetts uttalade uppdrag, en resa till
SVENSK TIDSKRIFT
Övre Nilen ”for att beskriva vad som
är intressant for turister”. Efter det
reste Stanley till Jerusalem for att skildra nyss gjorda arkeologiska upptäckter där. Stanley fjärmade sig därefter
från sin naturliga resrutt genom att
åka norrut istället for söderut, mot
Europa istället for Afrika. Från
Konstantinopel skrev han en serie resebrev om den ottomanska sultanens
problem med den egyptiske Khediven. ”Sedan, låt mig se”, sa Bennett,
”tycker jag att du likaväl kan besöka
Krim och skildra de gamla slagfälten
där”; Krimkriget var nyss överståndet. ”Korsa sedan Kaukasus och åk
till Kaspiska havet. Därifrån kan du
åka genom Persien till Indien. Du
kan skriva ett intressant resebrev från
Persepolis…”, som är Persiens antika
huvudstad.
redaktörer och läsekrets GILLADE
utrikes rapportering.
Utan kärlek till målande, kryddoch krutdoftande skildringar från udda och exotiska miljöer, fascinerande
och farliga mål dör utrikesjournalistiken. Korrespondenten måste i storstadsdjungelns lianer svinga sig mellan maktens boningar och bohemeriets loft. Han måste som konstnären
Francis Bacon kunna säga, att
för att finna dig själv måste du
ha största möjligafrihet att
driva vindför våg, ströva rurtt.
Innan Ernie Pyle blev andra världskrigets bästa och mest älskade krigsreporter (han dödades i slutskedet)
hade han varit roving comspondent i
sitt hemland. Under sex år skrev han
sex kolumner i veckan från amerikanska småstäder och från den ameriskriva. Berlin utan Muren är inte
märkvärdigare än Ljusdal. Sydafrika
med apartheid, Sydamerika med militärjuntor, Sovjet utan glasnost hade
den onska, som ger bett i skildringar.
Det är fascinerande att se hur väl
Francis Fukuyamas provokativa analys hållit, fast han skrev den i Natio11al
Interest redan 1989 innan facit fanns,
att kommunismen skulle kollapsa:
…the end ofhistory as such: that is, the
end point cif mankind’s ideological evolution and the universalization of
Western liberal democracy as the final
form cifhumall govemment.
För tio år sedan var diktaturerna på
jorden fler än demokratierna. Idag
måste även en allmänbildad människa
tänka efter for att i ett huj komma på
tio totalitärt styrda länder. Fruktan –
eller forhoppningen – att kapitalism
kanska landsbygden och från ameri- och kommunism i många länder
Långt koppel
Innan Stanley ens nådde avstampen
for sin Livingstoneexpedition, hade
han på vägen dit – transportsträckan
alltså – gjort en fjorton månader lång
reportageresa i vitt skilda delar av
världen.
Om utrikeskorrespondenten Stanley hölls i koppel, var det ett koppel
av avsevärd längd, och Stanley skulle
ha gjort sin resa till en succe, även
om han inte funnit den forsvunne
upptäcktsresanden och missionären
och fatt möjlighet att yttra den hälsning, som både blivit klassisk och
dragit på sig ett löjets skimmer:
kanska landsvägar om amerikanska
foreteelser och noterade:
Jag har inget hem.
Mitt hem är där jag ställt mitt extra bagage
och därjag har min bil långtidsparkerad
och dit jag råkarfå posten eftersänd.
Mitt hem är Amerika.
Någon hade bett honom leva det
livet, ty det gjorde läsare lyckliga.
Det är lätt att se, att utrikes rapportering med närvarokänsla nu dör
framfor ögonen på oss.
Det är lika lätt att se varfor. Utan
en polariserad värld, utan en supermaktskonflikt med kärnvapenhot,
skulle smälta samman till en ny fonn
av politisk utövning inträffade inte.
Samuel Hurrtingtons spådom om en
civilisationernas sammandrabbning
ser snarare ut att dunsta bort än öka i
hot. Segern for både ekonomisk och
politisk frihet blev total, påskyndad
av kommunikationsteknologi och
globalisering.
Intrig och spänning
Den som skriver manuskript till tvåloperor tejpar ovanfor sin PC upp orden ”ondska”, ”konflikt”, ”vassa
kanter” och ”cliffhanger” for att veta
hur intrig och spänning ska åstad- ”Doktor Livingstone, formodar utan en ideologiernas kamp är värl- kommas.
jag…” den helt enkelt inte spännande.
Detta skedde i en tid, då utgivare, Berlin med Muren var något att beSVEN SK TID S KRIFT
I den nya nyhetslösa epoken har
utrikesrapporteringen till största de- 15
len berövats momenten ”ondska”
och ”konflikt”. Cliffhangern, de nervpirrande faktorerna, är sällsynta.
Tabellen som visar oväntat fall for
priset på bränsle har inte den rysareffekt som bilden av en Pinochet, när
denne just gjort en militärkupp.
Blod är gockare än olja.
En bättre värld är mindre spännande.
Det är alltså inte konstigt, att sven- 16
ska medier drastiskt knappar in på sin
utrikesbevakning. Bara Sveriges
Radio har kvar ett fullskaligt korresponde.ntnät.
Dagens Nyheters korrespondenter
for Mellanöstern, Sydamerika och
Balkan har ett gemensamt; de bor i
Stockholm. Tidningsledningen har
sannolikt rätt, när den resonerar, att
den raka nyheten, baserad på
Reutertelegram, skrivs lika rakt –
SVEN S K TID SKRIFT
och
mycket
billigare
Marieberg som de
skrivs på plats i Kairo, Rio
och Sarajevo. Analysen blir kortare, om den befrias från färger, dofter, röster.
Sveriges Television har kallat hem
sina rapportörer från hela världen
frånsett Washington, Moskva och
Bryssel. (BU-rapporteringen är for
övrigt inte utrikesrapportering utan
en gren av inrikespolitiken. Bryssel är
en inrikes ort, där svenska politiker
kan glorifieras bland tullar och tariffer).
Aftonbladet och Expressen är mest
radikala. De inte ens låtsas ha en utlandssida.
Mecliema är på väg att göra hela
världen till en vit fläck på svenskens
karta.
Bristen på bevakning av utlandet
innebär emellertid inte, att de som
yrkesmässigt behöver vara informerade är sämre underrättade nu än förr i
tiden. Den så kallade CNN-effekten
– vi ser alla med egna ögon det som
händer medan det händer – sprider
allt vidare ringar.
” Aftonbladet och
Expressen är mest radikala . De inte ens låtsas ha en utlandssida.
Medierna är på väg att
göra hela världen till
en vit fläck på svenskens karta.
”
Det är mer än tio år sedan nyhetsbyrån Reuters sålunda insåg, att bokstäverna, orden och nyhetsartiklarna
den distribuerade till sina abonnenter
var en bisak jämfört med de hårddata
– börskurser, valutanoteringar, råvarupriser – som i den globala, postpolitiska världen betyder mera än händelser och uppiskad debatt.
Utrikesdepartementet och utrikespolitiska institutet kan logga in sig på
nätet och ha tillgång till främmande
länders policyhandlingar i samma
ögonblick som de offentliggörs. En
intresserad elit i Stockholm läser på
Internet Washington Posts ledare redan innan tidningen clistribuerats i
den amerikanska huvudstaden.
För en generation sedan fanns det
för folket på hemmaplan en spänning
i att fa kontakt med ”honom där
ute”. Öppningsfrågan på en brusande
eller knastrande linje var den givna:
”Hur ligger det till med…”
De kommunikationsteknologiska
förändringarna – satelliter, e-post,
ISDN- har skapat en kynnesförändring. Idag är öppningsorden från
hemmaplan inte en nyfiken formule- . ring. Det är inte en fråga. Det är ett
påstående:
”Så här ligger det till…”
Teknologiberoendet – att ha läget
på tre skärmar framför ögonen, kompletterat med en lur mot örat – är så
stort, att koncepten tappas. I ett
Sarajevo under belägring och bombardering fanns det av naturliga (eller
snarare onaturliga) skäl inte en radda
telefonnummer att jaga korrespondenten på. Korrespondenten kunde
bara säga: ”Jag kommer igen, när jag
har något att berätta och om jag har
tur och kommer åt en satellittelefon…”
Jag minns uppbragtheten hos en av
mina redaktörer, när hon sa: ”Så här
kan vi inte ha det…” Det lät som om
hon var emot kriget, därför att telefonlinjerna var klippta.
Så skulle det inte låtit mellan Bennett och Stanley.
Svenska korrespondenter har parallellt själva bidragit till att döda intresset för utrikes händelser.
SVENSK TIDSKR.IFT
Under mer än en generation har
en huvuddel av korrespondenterna
åkt ut på kortvariga posteringar, utan
lystenhet på det exotiska, udda och
annorlunda. Redan 1964 sågade
Allan Fagerström en bok som
Londonkorrespondenten Jussi Anthal
skrivit om Storbritannien. Anthal
gnällde över allt engelskt. Fagerström
undrade varför man hade en korrespondent som inte fattade det specifikt brittiska.
Legat från överheten
De senaste omgångarna korrespondenter har tagit sysslan som ett jobb.
Inte som ett sätt att leva. Ofta har de
sökt utrikesplaceringen för att kortvarigt vinna skattemässiga fördelar.
Jan Guillou har i en av sina
Hamiltonthrillers träffande karakteriserat utnämningarna som ett överhetens utdelande av legat.
Självklart är en svensk korrespondents främsta egenskap, att han har
svenska ögon. Han har svenska värderingar och jämförelser i ryggmärgen. Han kan peka på likheter och
skillnader i livsstil och tänkesätt. Han
kan skriva rätt metaforer. Men eftersom han samticligt tar på sig det officiella Sveriges världsförbättrarjingoism, blir det en typ av returinformation, i vilken han stäncligt är kränkt i
ett land, där sopsorteringen inte går
till på samma sätt som i Sverige, eller
där dagis har andra rutiner. Han blir
personligen förorättad över att amerikanen tar så mycket kortare semester än svensken.
Alltför sällan rapporterar vi korre- 17
spondenter om våra adopterade länder ur deras egna känslolägen och
perspektiv. Så vill nämligen inte
hemmaredaktionen ha det. Många av
oss har också formats på läroanstalter,
som lärt oss att ta allvarligt på sådant
som är allvarligt.
Vi gör oss bekymmerstyngda och
märkvärdiga. Humoristen Dave
Barry har i Miami Hera/d hävdat, att
”det finns ett ganmult talesätt inom
journalistiken: Om det är någonting
du inte begriper måste det vara betydelsefullt.”
Fantasi viktigare än fakta
Vi har därfår de senaste trettio åren
får mycket sysslat med ”sådant som
är viktigt”. Kriser, utspel, politik.
Vi har sett träden men missat skogen. Vi har bommat stämningarna,
inte litat på vår ryggmärgskänsla, när
det gällt att ”kolla läget”. Det är seklets största vetenskapsman, Albert
Einstein, inte en flummare, som sagt,
att han värdesätter fantasi mer än fakoss av med korrespondentsysslans
själ.
Sven Auren blev en legendarisk
rapportör från Paris, inte främst får
att han insiktsfullt skrev om den sjuttonde regeringskrisen under den fjärde republiken. Han kom att älskas,
därfår att han tog sina läsare i handen
och förde dem till kafeer, kajer och
bouquinister. Agne Hamrin fick positionen den störste Romrapportören
någonsin, inte får att han var snabbast
att rapportera lirans kursfall, utan får
att han skrev, så att läsaren kände värme stråla ut ur marmorn i Colosseums ruiner.
Kanske blev dessa utrikesreportrar
så bra, och fårmådde ge sådana dimensioner och djup, därfår att de inte var rekryterade ur skolan undersö-
kande reportrar. De hade gått i parallellklassen: njutande reportrar.
Vem som helst kan logga in sig och
ta fram korrekta OECD-siffror. Men
det krävs talang får att skapa det som
Rudyard Kipling karakteriserade:
ta. ”Journalistik är litteratur under brådSensualismen försvann. Vi gjorde ska.”
18 SVENSK TIDSKRIFT
Salman Rushdie har på liknande
vis skrivit, att journalistens roll är ungefår densamma som författarens:
Den består i att skapa en sammanhängande och personlig bild av världm,
som kan roa, intressera, stimulera, provocera och behärska läsarna.
Jag fårstår hur lycklig jag ska vara
över att som tonåring ha fatt min
lystnad på främmande miljöer stimulerad av Frank Hellers romaner,
Stanleys samlade reportage, Haakon
Mielche, om vilken jag ingenting vet
men som var reseberättare i Allers,
och sannolikt dansk, den lärde och
lätt mytomane Olle Strandberg i
Veckojournalen, Jolo Dagens
Nyheter och Noel Barber i Daily
Mail, korrespondentglamouren personifierad, när han vandrade upp på
Himalayas berg och i ett pass mötte
Dalai Lama på flykt undan kineserna
i Lhasa.
För att utrikesjournalistiken ska
återuppväckas fordras att fler inser –
som Fred Allen uttryckte det – att
för journalistiken är en människa
en nyhet inslagen i hud.