Håkan A. Bengtsson; Den goda politiken

HÅKAN A. BENGTS ON:
DEN GODA POLITIKEN
E
n bok som inbjuder till en
och annan ironisk kommentar är Janerik Larssons
och Markus Uvells Den goda
politiken. Bortom rädslans onda cirklar
(Timbro). Vem vill eller vågar vara mot
det goda? Och utan hallstämpeln
”Timbro” hade bokens titel for övrigt
kunnat tas for ett nytryck av en ungsocialdemokratisk skrift från 1970-talet.
Den goda politiken. Bortom rädslans
onda cirklar, alltså. Föreställningen att det
existerar onda och goda kraftfalt är ingalunda ny, utan snarare typisk for hela vår
kultur. Michelangelos Yttersta domen i
Sixtinska kapellet skildrar en kraftmätning mellan ont och gott, mellan himmel
och helvete. Sagor har under århundradena vävt skrönor kring sarruna enkla
men effektfullt sammansatta konflikt. För
att inte tala om våra dagars deckare och
thrillers; James Bonds fiender är alltid
onda och fula.
Och även politiken faller i sina sämsta
stunder till foga for denna bipolaritet,
något som är viktigt inte minst for att
elda de egna. Definitionen av det goda i
Den goda politiken är dock inte alldeles
glasklar, och ett mått av ödestro gör sig
Detr goda politiken, av Markus Uvell och Janerik
Larsson, Timbro 1995.
härvidlag gällande: utvecklingen forebådar och bereder väg for det nya och det
goda
Mot denna kolartro ställer författama
en oerhört dyster bild av det svenska
samhällets och den svenska politikens
formåga att hantera framtidens utmaningar. ”Ingen vill se hur illa läget är”,
heter det i en typisk formulering. Men
politikens tillkortakommande skär knappast i forfattamas hjärta, utan bekräftar
snarare det som skulle bevisas. Allt går åt
helvete. Om inte det nya släpps fram. Ja,
det är ett effektivt grepp.
Greiderianer
Samtidigt hotas utvecklingen och allt
detta goda av onda krafter, av miljöfundamentalister (det är inte miljöproblemen
som står i fokus!) och greiderianer (efter
forfattaren Göran Greider). Varfor bry sig
om dessa onda hot om framtiden rymmer
så många möjligheter som forfattama vill
göra gällande.
Den goda politiken innehåller ett mått
av resonemang, en resonerande hållning
och en vettig attityd: ”Vad som behövs är
en politik bortom tvärsäkerheten”.
Författama forhåller sig kritiska till den
politik som bedrevs av de borgerliga partierna 1991 – 1994. Men sarnn1antaget
verkar det mest ha varit fel på marknads- 274 SVENSK TIDSKR.IFT
foringen och inte på själva politiken.
”Valet 1994 var en brakforlust for personer och partier, men egentligen inte for
ideer”, skriver Larsson och Uvell- något
som mer framstår som besvärjelse och
peptalk än en relevant beskrivning av
läget.
Det talas vidare i boken om samforstånd även om samforståndets eventuella
forutsättningar egentligen inte utvecklas,
forutom att det handlar om ett bejakande
av framtiden och de ståndpunkter forfattama själva hyser. Detta forordande av
samforstånd är dock i sig välkommet. All
politik är också en fråga om kompromisser, om samforstånd, om att kunna
mötas och att låta olika intressen samspela. SAFs ordforande Ulf Laurin sa for
några år sedan att det har varit for mycket
samforstånd och for lite konflikter i
Sverige. Av en rad politiska och ekonomiska skäl är detta en felaktig slutsats.
Ny balans
Författama kritiserar den svenska konformismen och den spridda misstänksamheten mot människor som vill göra saker
själv och som inte vill gå i ledband. I en
vid mening delar jag den kritiken.
En ny balans mellan individ och kollektiv behöver emellertid knappast ses
som en seger for nyliberalismen eller som
ett stöd for en borgerlig samhällsutveckling.
De så kallade ”greiderianerna” spelar
en viktig roll i boken. Denna heterogena
skara av debattörer vill på olika sätt
bromsa utvecklingen, menar forfattarna.
Inget parti på vänsterkanten foreträder
dock något som kan kallas greiderianism,
varken socialdemokraterna eller vänsterpartiet.
Varfor ägna ett stort -ja, forvånande
stort – utrynlllle åt en grupp debattörer
som visserligen har stort medialt genomslag men som inte har något reellt inflytande i den praktiska politiken?
Möjligen handlar det om behovet –
speciellt for en idesmedja som Timbro –
att ha en fiende, inte minst nu när kommunismen forsvunnit genom en fallucka
i historien och socialdemokratin tappat
kontakten med sina socialistiska grundsatser.
Ideologisk positionering
En annan forklaring är att ”idekampen” i
grunden handlar om ideologisk positionering for att på sikt påverka den politiska debatten och det politiskt möjliga.
Idedebattens dilemma är – skulle man
kunna säga – att den inte alltid är i fas
med dagspolitiken.
Herbert Tingstens roll som idekämpe
och propagandist skärskådas på ett intressant sätt av Alf W Johansson i boken
Herbert Tingsten och det kalla kriget
{Tiden). Tingsten hade motsägelsefullt
nog inte så stort inflytande på dagspolitiken men stor betydelse for det debattklimat som i det långa loppet påverkar
politiken.
Samma sak kan sägas om 68-vänstern
och SAFs opinionsbildning från 1970-
talets mitt.
Larssons och Uvells kritik mot dessa så
SVENSK T!DSKRIFT
275
kallade ”greiderianer” drabbar alltså inte
huvuddelen av det politiska fåltet, utan
bara ett mindre skikt av enskilda debattörer. De aktualiserar inte någon diskussion om den faktiska politik som bedrivs
och de frågor som ligger på Riksdagens
eller fullmäktigesalamas bord. Det blir
om man så vill en debatt mellan tänkta
positioner. Däri ligger bokens största
begränsning.
Och nog bygger väl det goda politiska
samtalet på att man bemöter sina motståndares bästa argument?
Samma kritik kan riktas mot forfattamas forsvar for ”marknaden”. Det är
forvånande att de inte tar tillfållet i akt att
kvalificera debatten, utan låter en suddig
retorik mot marknaden ersättas av en
minst lika suddig motretorik. Författama
ger också en forskönande och ideologisk
bild av det privata ägandet och av kapitalismen. Detta humana och idylliska
system ställs sedan mot den ”kortsiktighet” som kännetecknar det politiska
systemet. Det är mycket möjligt att politiken är kortsiktig. Men samma kritik
skulle i så fall kunna riktas mot de finansiella marknadernas nuvarande sätt att
fungera. Det finns också skäl att framhålla
att kritiken mot de fria kapitalrörelserna
inte är samma sak som ett allmänt ”skall”
mot marknaden.
Varfor ta exempelvis finansmarknadernas nuvarande funktioner for givna?
Retoriken i Den goda politiken hör i
detta avseende mer hemma på en MUFkurs for nyblivna medlemmar än mellan
två bokpäm1ar; forfattama frågar sig till
exempel retoriskt om det är någon som
känner sig hotad av en !CA-handlare.
Den reella frågeställningen, det saken
egentligen handlar om, rymmer betydligt fler komplikationer. Jag menar att
marknader utan friktioner, utan transaktionskostnader och utan tidsfordröjningar
tenderar att bli instabila. Stabilitet och
forutsägbarhet är ekonomiskt rationellt.
För att åstadkomma detta krävs politiskt
ingrepp och institutionella anordningar
av olika slag for att, med Gösta Rehns
ord, ”forverkliga det som den fria marknaden inte kan forverkliga”.
Det fors en omfattande internationell
debatt om olika kapitalistiska modeller
och deras utvecklingsmöjligheter. Den
japanska samhällsmodellen kan exempelvis knappast skrivas in i ett nyliberalt
framgångsrecept. Man brukar vidare
skilja mellan den alpinska modellen
(inriktad på samarbete och långsiktighet)
och den anglosaxiska modellen (mer
konfliktorienterad och kortsiktig).
Konflikter och kortsiktighet är forenade
med kostnader for såväl individer som for
foretag – och därmed for samhällsekonomin i stort.
Den svenska modellen var en samarbetsmodell av alpinskt slag, låt vara mer
avancerad. Den kan formodligen inte
repriseras rakt av i framtiden. Men en allmängiltig lärdom är ändå att samarbete är
mer lönande än konflikter.
276 SVENSK TIDSKRIFr
Jag menar också att Sverige och många
andra västländer i flera avseende rört sig
for mycket mot den anglosaxiska hållet.
Men dessa centrala frågeställningar
ägnar sig inte Larsson och Uvell åt, utan
de bekämpar greiderianer. Det forefaller
mig mer konstruktivt om forfattarna hade
valt att något distansera sig från den avregleringsmyt som präglat ett decennium i
svensk politik, som har byggt på foreställningen att alla marknader ser ut som i
den nationalekonomiska läroboken, samt
att snart sagt alla verksamheter i samhället
kan göras om till eller betraktas som
marknader. Denna foreställning har
betingat ett högt politiskt pris for borgerligheten och är inte heller som en allmän
fonnel ekonomiskt rationell.
För mycket trygghet
Avvägningen mellan samarbete och konflikt på makroplanet har sin betydelse
även på individnivån. Författarna for i
boken ett resonemang om att trygghet –
i va~e fall for mycket trygghet – är negativt for kreativiteten. Det är säkert riktigt
i en allmän mening. I praktiken är det
alltid en fråga om en avvägning, där
exempelvis arbetsgivarna roreträder en
position och facket en annan, eftersom de
har olika intressen. Det är också – vilket
komplicerar saken ytterligare – så att ideologiska preferenser styr var man tycker
att balanspunkten mellan trygghet och
otrygghet ska ligga. Min grundläggande
invändning mot den borgerliga positionen är härvidlag att den tycks bygga på
foreställningen att de välsituerade
behöver morötter och att de som har det
sämre ställt behöver piska. I sin mest
absurda form har de välbeställdas ekonoIniska otrygghet helt opererats bort (fallskärmar, etc).
Det politiska program som antyds i
Den goda politiken är också väl tunt; man
vill ha goda forutsättningar for foretag
och entreprenörer, på olika sätt bereda
väg for det nya och uppmuntra frivilligt
arbete av olika slag.
Bortskämda gnällspikar
De svenska medborgarna och deras vardagliga problem lyser med sin frånvaro i
Den goda politiken. Eller rättare sagt de
framträder på två sätt. För det forsta
behandlas foretagarnas problem, roreträ-
desvis småforetagamas. Det är inget fel att
forfattama for fram foretagamas intressen,
Janerik Larsson är informationsdirektör
på SAF och Timbro ägs for övrigt av
näringslivet. För det andra framträder de
svenska medborgarna som bortskämda
gnällspikar och lata bidragsätare. Jag fornekar inte att en eller annan svensk är
bortskämd eller lat. Men jag kan knappast
tro att det är en rimlig beskrivning av det
svenska folket. Jag ser det snarare som en
ideologiskt färgad bild och undrar hur
den kan produceras och reproduceras så
pass okritiskt.
Rimligare vore att utgå från frågeställningen hur västvärlden och Sverige bör
hantera det allomfattande hotet om ett
tvåtredjedelssamhälle, det vill säga en
samhällsutveckling som leder till att en
stor grupp av människor ställs åt sidan
SVENSK TiDSKRIFf 277
och marginaliseras. Går det att motverka
en sådan utveckling? Jag envisas med att
tro att detta är möjligt. Och att det noga
besett är en central uppgift för det politiska systemet att motverka ett skiktat och
splittrat samhälle.
”Industrisamhällets mest grundläggande strukturer och ekonomiska ’sanningar’ ko1nn1er sannolikt att överleva”,
ANDERS HULTIN:
skriver författarna – insprängt mellan alla
försäkringar om att mycket i vår värld
kommer att förändras. Det är när allt
kommer omkring en ganska förvånande
slutsats. Mycket tyder på att varken
högem eller vänstern ännu har funnit en
nyckel till framtiden. Men det är en
annan diskussion.
KÄRNKRAFTSBLÄNDE
UTAN HOPP
M
ed samma regelbundenhet som Spanarna
på Hill Street repriseras
i statstelevisionen dyker
energifrågan upp som en tillsynes evig
följetong i svensk politik. Till hösten är
det dags igen; Energikommissionen, som
tillsattes av den borgerliga regeringen i ett
svagt ögonblick, presenterar då sitt betänkande och därn1ed lär en proposition från
regeringen komma framåt vårkanten.
Väntar oss således samma politiska
cirkus som alltid när kärnkraften kommit
upp på den akuta politiska dagordningen?
Det är svårt att säga. Det är hur som helst
upplagt för långdragna och segslitna
kompromissförsök mellan parter som
Att aweckla eller i”te- satmingws minutför kämkra.ften,
Karl-Axel Edin, Industrilitteratur 1995.
allgämt ligger djupt nedgrävda sina
skyttegravar. Centern och Olof
Johansson drömmer sig tillbaka till sin
glans dagar på 70-talet och hoppas att
enveten motsträvighet även denna gång
skall ställa partiet i centrum för den politiska/ mediala uppmärksamheten.
Socialdemokraterna är lika kluvna som
förra gången och har under de 15 år som
förflutit sedan sist mest ägnat sig åt avancerade positioneringsförsök i syfte att
undkomma varje konkret ställningstagande i sakfrågan. Ingvar Carlsson talar
slugt om den ”moraliska förpliktelse” han
anser att folkomröstningsresultatet
medför och hoppas därmed slippa ha en
egen uppfattning. I buskarna lurar kds,
kärnkraftsmotståndets doldis och folkpartiet, som duckar men ändå hoppas på att
bollen, i det avgörande ögonblicket, skall
278 SVENSK TIDSKRIFT