HÅKAN A. BENGTS ON: DEN GODA POLITIKEN E n bok som inbjuder till en och annan ironisk kommentar är Janerik Larssons och Markus Uvells Den goda politiken. Bortom rädslans onda cirklar (Timbro). Vem vill eller vågar vara mot det goda? Och utan hallstämpeln "Timbro" hade bokens titel for övrigt kunnat tas for ett nytryck av en ungsocialdemokratisk skrift från 1970-talet. Den goda politiken. Bortom rädslans onda cirklar, alltså. Föreställningen att det existerar onda och goda kraftfalt är ingalunda ny, utan snarare typisk for hela vår kultur. Michelangelos Yttersta domen i Sixtinska kapellet skildrar en kraftmätning mellan ont och gott, mellan himmel och helvete. Sagor har under århundradena vävt skrönor kring sarruna enkla men effektfullt sammansatta konflikt. För att inte tala om våra dagars deckare och thrillers; James Bonds fiender är alltid onda och fula. Och även politiken faller i sina sämsta stunder till foga for denna bipolaritet, något som är viktigt inte minst for att elda de egna. Definitionen av det goda i Den goda politiken är dock inte alldeles glasklar, och ett mått av ödestro gör sig Detr goda politiken, av Markus Uvell och Janerik Larsson, Timbro 1995. härvidlag gällande: utvecklingen forebådar och bereder väg for det nya och det goda Mot denna kolartro ställer författama en oerhört dyster bild av det svenska samhällets och den svenska politikens formåga att hantera framtidens utmaningar. "Ingen vill se hur illa läget är", heter det i en typisk formulering. Men politikens tillkortakommande skär knappast i forfattamas hjärta, utan bekräftar snarare det som skulle bevisas. Allt går åt helvete. Om inte det nya släpps fram. Ja, det är ett effektivt grepp. Greiderianer Samtidigt hotas utvecklingen och allt detta goda av onda krafter, av miljöfundamentalister (det är inte miljöproblemen som står i fokus!) och greiderianer (efter forfattaren Göran Greider). Varfor bry sig om dessa onda hot om framtiden rymmer så många möjligheter som forfattama vill göra gällande. Den goda politiken innehåller ett mått av resonemang, en resonerande hållning och en vettig attityd: "Vad som behövs är en politik bortom tvärsäkerheten". Författama forhåller sig kritiska till den politik som bedrevs av de borgerliga partierna 1991 - 1994. Men sarnn1antaget verkar det mest ha varit fel på marknads- 274 SVENSK TIDSKR.IFT foringen och inte på själva politiken. "Valet 1994 var en brakforlust for personer och partier, men egentligen inte for ideer", skriver Larsson och Uvell- något som mer framstår som besvärjelse och peptalk än en relevant beskrivning av läget. Det talas vidare i boken om samforstånd även om samforståndets eventuella forutsättningar egentligen inte utvecklas, forutom att det handlar om ett bejakande av framtiden och de ståndpunkter forfattama själva hyser. Detta forordande av samforstånd är dock i sig välkommet. All politik är också en fråga om kompromisser, om samforstånd, om att kunna mötas och att låta olika intressen samspela. SAFs ordforande Ulf Laurin sa for några år sedan att det har varit for mycket samforstånd och for lite konflikter i Sverige. Av en rad politiska och ekonomiska skäl är detta en felaktig slutsats. Ny balans Författama kritiserar den svenska konformismen och den spridda misstänksamheten mot människor som vill göra saker själv och som inte vill gå i ledband. I en vid mening delar jag den kritiken. En ny balans mellan individ och kollektiv behöver emellertid knappast ses som en seger for nyliberalismen eller som ett stöd for en borgerlig samhällsutveckling. De så kallade "greiderianerna" spelar en viktig roll i boken. Denna heterogena skara av debattörer vill på olika sätt bromsa utvecklingen, menar forfattarna. Inget parti på vänsterkanten foreträder dock något som kan kallas greiderianism, varken socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Varfor ägna ett stort -ja, forvånande stort - utrynlllle åt en grupp debattörer som visserligen har stort medialt genomslag men som inte har något reellt inflytande i den praktiska politiken? Möjligen handlar det om behovet - speciellt for en idesmedja som Timbro - att ha en fiende, inte minst nu när kommunismen forsvunnit genom en fallucka i historien och socialdemokratin tappat kontakten med sina socialistiska grundsatser. Ideologisk positionering En annan forklaring är att "idekampen" i grunden handlar om ideologisk positionering for att på sikt påverka den politiska debatten och det politiskt möjliga. Idedebattens dilemma är - skulle man kunna säga - att den inte alltid är i fas med dagspolitiken. Herbert Tingstens roll som idekämpe och propagandist skärskådas på ett intressant sätt av Alf W Johansson i boken Herbert Tingsten och det kalla kriget {Tiden). Tingsten hade motsägelsefullt nog inte så stort inflytande på dagspolitiken men stor betydelse for det debattklimat som i det långa loppet påverkar politiken. Samma sak kan sägas om 68-vänstern och SAFs opinionsbildning från 1970- talets mitt. Larssons och Uvells kritik mot dessa så SVENSK T!DSKRIFT 275 kallade "greiderianer" drabbar alltså inte huvuddelen av det politiska fåltet, utan bara ett mindre skikt av enskilda debattörer. De aktualiserar inte någon diskussion om den faktiska politik som bedrivs och de frågor som ligger på Riksdagens eller fullmäktigesalamas bord. Det blir om man så vill en debatt mellan tänkta positioner. Däri ligger bokens största begränsning. Och nog bygger väl det goda politiska samtalet på att man bemöter sina motståndares bästa argument? Samma kritik kan riktas mot forfattamas forsvar for "marknaden". Det är forvånande att de inte tar tillfållet i akt att kvalificera debatten, utan låter en suddig retorik mot marknaden ersättas av en minst lika suddig motretorik. Författama ger också en forskönande och ideologisk bild av det privata ägandet och av kapitalismen. Detta humana och idylliska system ställs sedan mot den "kortsiktighet" som kännetecknar det politiska systemet. Det är mycket möjligt att politiken är kortsiktig. Men samma kritik skulle i så fall kunna riktas mot de finansiella marknadernas nuvarande sätt att fungera. Det finns också skäl att framhålla att kritiken mot de fria kapitalrörelserna inte är samma sak som ett allmänt "skall" mot marknaden. Varfor ta exempelvis finansmarknadernas nuvarande funktioner for givna? Retoriken i Den goda politiken hör i detta avseende mer hemma på en MUFkurs for nyblivna medlemmar än mellan två bokpäm1ar; forfattama frågar sig till exempel retoriskt om det är någon som känner sig hotad av en !CA-handlare. Den reella frågeställningen, det saken egentligen handlar om, rymmer betydligt fler komplikationer. Jag menar att marknader utan friktioner, utan transaktionskostnader och utan tidsfordröjningar tenderar att bli instabila. Stabilitet och forutsägbarhet är ekonomiskt rationellt. För att åstadkomma detta krävs politiskt ingrepp och institutionella anordningar av olika slag for att, med Gösta Rehns ord, "forverkliga det som den fria marknaden inte kan forverkliga". Det fors en omfattande internationell debatt om olika kapitalistiska modeller och deras utvecklingsmöjligheter. Den japanska samhällsmodellen kan exempelvis knappast skrivas in i ett nyliberalt framgångsrecept. Man brukar vidare skilja mellan den alpinska modellen (inriktad på samarbete och långsiktighet) och den anglosaxiska modellen (mer konfliktorienterad och kortsiktig). Konflikter och kortsiktighet är forenade med kostnader for såväl individer som for foretag - och därmed for samhällsekonomin i stort. Den svenska modellen var en samarbetsmodell av alpinskt slag, låt vara mer avancerad. Den kan formodligen inte repriseras rakt av i framtiden. Men en allmängiltig lärdom är ändå att samarbete är mer lönande än konflikter. 276 SVENSK TIDSKRIFr Jag menar också att Sverige och många andra västländer i flera avseende rört sig for mycket mot den anglosaxiska hållet. Men dessa centrala frågeställningar ägnar sig inte Larsson och Uvell åt, utan de bekämpar greiderianer. Det forefaller mig mer konstruktivt om forfattarna hade valt att något distansera sig från den avregleringsmyt som präglat ett decennium i svensk politik, som har byggt på foreställningen att alla marknader ser ut som i den nationalekonomiska läroboken, samt att snart sagt alla verksamheter i samhället kan göras om till eller betraktas som marknader. Denna foreställning har betingat ett högt politiskt pris for borgerligheten och är inte heller som en allmän fonnel ekonomiskt rationell. För mycket trygghet Avvägningen mellan samarbete och konflikt på makroplanet har sin betydelse även på individnivån. Författarna for i boken ett resonemang om att trygghet - i va~e fall for mycket trygghet - är negativt for kreativiteten. Det är säkert riktigt i en allmän mening. I praktiken är det alltid en fråga om en avvägning, där exempelvis arbetsgivarna roreträder en position och facket en annan, eftersom de har olika intressen. Det är också - vilket komplicerar saken ytterligare - så att ideologiska preferenser styr var man tycker att balanspunkten mellan trygghet och otrygghet ska ligga. Min grundläggande invändning mot den borgerliga positionen är härvidlag att den tycks bygga på foreställningen att de välsituerade behöver morötter och att de som har det sämre ställt behöver piska. I sin mest absurda form har de välbeställdas ekonoIniska otrygghet helt opererats bort (fallskärmar, etc). Det politiska program som antyds i Den goda politiken är också väl tunt; man vill ha goda forutsättningar for foretag och entreprenörer, på olika sätt bereda väg for det nya och uppmuntra frivilligt arbete av olika slag. Bortskämda gnällspikar De svenska medborgarna och deras vardagliga problem lyser med sin frånvaro i Den goda politiken. Eller rättare sagt de framträder på två sätt. För det forsta behandlas foretagarnas problem, roreträ- desvis småforetagamas. Det är inget fel att forfattama for fram foretagamas intressen, Janerik Larsson är informationsdirektör på SAF och Timbro ägs for övrigt av näringslivet. För det andra framträder de svenska medborgarna som bortskämda gnällspikar och lata bidragsätare. Jag fornekar inte att en eller annan svensk är bortskämd eller lat. Men jag kan knappast tro att det är en rimlig beskrivning av det svenska folket. Jag ser det snarare som en ideologiskt färgad bild och undrar hur den kan produceras och reproduceras så pass okritiskt. Rimligare vore att utgå från frågeställningen hur västvärlden och Sverige bör hantera det allomfattande hotet om ett tvåtredjedelssamhälle, det vill säga en samhällsutveckling som leder till att en stor grupp av människor ställs åt sidan SVENSK TiDSKRIFf 277 och marginaliseras. Går det att motverka en sådan utveckling? Jag envisas med att tro att detta är möjligt. Och att det noga besett är en central uppgift för det politiska systemet att motverka ett skiktat och splittrat samhälle. "Industrisamhällets mest grundläggande strukturer och ekonomiska 'sanningar' ko1nn1er sannolikt att överleva", ANDERS HULTIN: skriver författarna - insprängt mellan alla försäkringar om att mycket i vår värld kommer att förändras. Det är när allt kommer omkring en ganska förvånande slutsats. Mycket tyder på att varken högem eller vänstern ännu har funnit en nyckel till framtiden. Men det är en annan diskussion. KÄRNKRAFTSBLÄNDE UTAN HOPP M ed samma regelbundenhet som Spanarna på Hill Street repriseras i statstelevisionen dyker energifrågan upp som en tillsynes evig följetong i svensk politik. Till hösten är det dags igen; Energikommissionen, som tillsattes av den borgerliga regeringen i ett svagt ögonblick, presenterar då sitt betänkande och därn1ed lär en proposition från regeringen komma framåt vårkanten. Väntar oss således samma politiska cirkus som alltid när kärnkraften kommit upp på den akuta politiska dagordningen? Det är svårt att säga. Det är hur som helst upplagt för långdragna och segslitna kompromissförsök mellan parter som Att aweckla eller i"te- satmingws minutför kämkra.ften, Karl-Axel Edin, Industrilitteratur 1995. allgämt ligger djupt nedgrävda sina skyttegravar. Centern och Olof Johansson drömmer sig tillbaka till sin glans dagar på 70-talet och hoppas att enveten motsträvighet även denna gång skall ställa partiet i centrum för den politiska/ mediala uppmärksamheten. Socialdemokraterna är lika kluvna som förra gången och har under de 15 år som förflutit sedan sist mest ägnat sig åt avancerade positioneringsförsök i syfte att undkomma varje konkret ställningstagande i sakfrågan. Ingvar Carlsson talar slugt om den "moraliska förpliktelse" han anser att folkomröstningsresultatet medför och hoppas därmed slippa ha en egen uppfattning. I buskarna lurar kds, kärnkraftsmotståndets doldis och folkpartiet, som duckar men ändå hoppas på att bollen, i det avgörande ögonblicket, skall 278 SVENSK TIDSKRIFT