Magnus Nilsson; Stå för moralen


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

alltmer urvattnade välfärdssystemen, tänkt helhetsförslag på detta (samt inte
kommer att medföra att människor själva
kommer att ställa sig frågan hur ett framtida välfärdssystem skall se ut. Jag tror att
det parti som kan leverera ett genomminst på hur sysselsättningen skall kunna
öka) kommer att gå en mycket ljus
framtid till mötes. Moderaterna bör ha
förutsättningar att rycka åt sig initiativet.
Magnus Nilsson svarar Robert Gidehag direkt:
STÅ FÖR MORALEN
J
ag har formulerat mig slarvigt. Och
eftersom all kommunikation som
bekant sker på mottagarens villkor
skall jag försöka vara lite tydligare.
Jag vill först understryka att det finns en
grupp människor i samhället som är i
genuint behov av stöd, nämligen de som
har fötts handikappade eller råkat ut för
svåra olyckor, men denna grupp är ur
statsfinansiell synpunkt totalt oproblematisk.
Självklart är det inte frågan om två väl
avgränsade grupper varav den ena betalar
för den andra. I stället är det ett system
med betydande rundgång och det faktum
att folk inte vet hur monstruöst mycket
skatt de betalar är bara ett av problemen.
Det andra problemet illustreras väl av
MAGNUS NILSSON är for/agsredaktör på Timbro.
exemplet med pappan till dagisbarnen:
Många vet inte heller hur mycket deras
tillvaro belastar de offentliga kassorna.
Gidehag menar därför, om jag har förstått honom rätt, att eftersom alla har sina
tassar i sylten är det oförnuftigt att påpeka
att detta är fel. I stället skall man förklara
produktionens förutsättningar och
understryka det destruktiva i ett högt
skattetryck. Så snart alla förstår vad ett
gott företagarklimat kan göra för dem på
bara tio år kornn1er de att bete sig förnuftigt vid valurnan. Ack, vad jag önskar
att vi vore skapta så.
Jag tror inte att detta ensamt är en
framgångsväg. Det är nämligen rationellt
för individen att försvara de bidrag och
förmåner som kornn1er att trilla in till
månadsskiftet. Det är nämligen då, och
inte om tio år, som räkningarna skall
betalas.
260 SVENSK TIDSKRIFT

Vad som dessutom krävs är en aktiv for- Om den tidigare moralen går att återändring av moralen (eller dygden eller skapa vet jag inte. Men en sak vet jag;
vad månadens modeord nu kan vara).
Låt mig ta ett konkret exempel. Min
mom1or är över 90 och numera lite
knagglig. När hon var 18 flyttade hon
från Dalarna till Stockholm for att fi
j·obb. På 30-talet dog morfar, mormor
blev ensam med två barn. Hon brukar
påpeka att de var fattiga, men att hon såg
till att ha jobb så att de inte skulle behöva
ligga samhället till last. För hennes generation var det självklart att flytta dit där
det fanns jobb, att en vuxen frisk människa forsörjde sig själv och att man rättade mun efter matsäcken.
Sådana foreställningar är helt nödvändiga for att ett samhälle skall kunna vara
framgångsrikt. l dag ser vi detta mycket
tydligt. Gruppen av kassaklienter är stor
och dessutom ser majoriteten av befolkningen det som en självklarhet att en
betydande del av nettoinkomsten består
av bidrag. Det som forr var skamligt är i
dag en rättighet.
den kommer inte åter av sig själv. Någon
måste våga stå for den. I dag finns det i
princip ingen politisk kraft som talar i
dessa termer.
Möjligen är det som Gidehag tror, att
budskapet skrämmer bort väljare. Må så
vara. Ett parti måste trots allt ha någon
uppgift vid sidan av att vara karriännaskin. Tror man sig inte om att kunna
samla 30 procent eller mer av väljarkåren
kring självklarheter därfor, att de uppfattas som en aning krävande, har man
nog inte i politiken att göra.
Klara sig själv
Själv är jag absolut övertygad om att det
finns en marknad for lite gammaldags
arbetsmoral och foreställningen om att
man bör klara sig själv. Framfor allt därfor
att alternativet, att forlita sig på vad man
kan kräva av staten, visar sig allt mer osä-
kert. Driften att göra dygd av nödvändigheten skall inte underskattas.
SVENSK TIDSKRIFf 261
—–~