Ledare; Inne i Europa – ta tjuren vid hornen
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
INNE I EUROPA-TA TJUREN
VID HORNEN!
D
et är hög tid att a upp sä-
kerhetspolitiken på bordet.
Nu när medlemskapet är
säkrat måste neutralitetsliturgin, som upplevde en renässans under
folkornröstningskampanjen, läggas åt sidan. Istället måste den ge plats for en
konstruktiv debatt om vad som kommer
att krävas av vårt land om det vill vara en
god medlem av Gemenskapen.
Accepterade problemformuleringar
Under kampanjen var det nej-sidan som
tog upp säkerhetspolitiken och tillskansade sig problernformuleringsprivilegiet:
Finns det risk for att EU skall utvecklas till
en forsvarsgemenskap? Skulle deltagande
kunna innebära att Sverige frivilligt ger
upp sin alliansfrihet och riskerar att dras in i
krig? Ja-sidan accepterade denna problemformulering och svarade att nej, det är
knappast sannolikt annat än på mycket
lång sikt, och nej vi kan själva avgöra om
vi vill kunna behålla vår alliansfrihet.
Nej-sidan vädjade också till den nationella egoismen och hävdade att EVmedlemskap skulle kunna innebära att
svenska soldater skulle tvingas riskera livet fcir andra folk. Ja-sidan hukade även
här men bedyrade att detta var otänkbart.
Nej-sidans nattståndna och enfaldiga
argumentation hade fortjänat att bemötas
mera offensivt, med ett ifrågasättande av
själva grundvärderingarna. Men under
rådande omständigheter var det omöjligt.
Diffus barnatro
Det var ingalunda frågan om någon tystnadens konspiration, som Nej-sidan nu
vill göra gällande. Ja-sidan är/var mycket
betrogen vad beträffar säkerhetspolitisk
syn. Många av dess foreträdare är väl så
goda neutralitetsfundamentalister som
Nej-fcireträdarna. Andra har tämligen
dimmiga begrepp om vad svensk säkerhetspolitik handlar om men har i botten
en diffus barnatro på att vår urgamla neutralitetspolitik. De mer insiktsfulla och
366 SVENSK TI DSK RI FT
öppna har klokt nog insett att det i en delser får detta. Om kriget blivit hett
kort folkomröstningskampanj fylld av allt hade chansen får att vi skulle kunna stå
mellan himmelshöga visioner och jordnära detaljer hade varit en omöjlig pedagogisk uppgift och ett opinionsmässigt
självmord art ifrågasätta vår säkerhetspolitiska dogm. Alltså enklare att bedyra att
allt kunde bli vid det gamla om vi själva
bara ville.
Fyllt av problem
Detta var heller inte ett bedrägeri. Formellt kan ingen tvinga in oss i ett samarbete. Vad det handlar om är inte formaliteter utan nationella intressen och internationell moral. Oavsett om vi är medlemmar i EU eller ej lever vi i ett Europa
fyllt av säkerhetspolitiska problem som
inte känner några gränser. Vi hör till de
stater som har störst behov av att dessa
problem kan hanteras gemensamt. Vi är
också en nation som kan lämna väsentliga
bidrag till en fredsprocess och som inte
med bibehållen självaktning kan avsvära
sig detta ansvar.
Först gäller det att beröva neutralitetspolitiken dess gloria genom att säga några
brutala sanningar.
Kärnvapensjälvmordet
Alliansfriheten har aldrig varit någon garanti får att vi skulle kunna stå utanfår ett
eventuellt krig. Under andra världskriget
räddades vi mera genom turen och skickliga avsteg från den strikta neutraliteten.
Under det kalla kriget var vi klart medvetna om att vi behövde hjälp om vi angreps och vidtog även praktiska fårbereutanfår troligen varit mycket liten. Ytterst vilade vår säkerhet på att USAs president skulle vara beredd att utlösa det
ömsesidiga kämvapensjälvmordet.
Nej-sidans argumentation- fård med
moraliskt darr på stämman – vittnade i
själva verket om trolig inbilskhet, självtillräcklighet och egoism: Vi har hållit oss
utanfår de elaka stormaktemas spel, varfår skulle vi nu ge upp vår självständighet
frivilligt? Varfår skall vi som alltid stått på
egna ben behöva ta risker får andras
skull?
Högt värderade soldater
Vad vår framtida politik bör utgå ifrån är
en annan tradition i svensk säkerhetspolitik: Den solidaritetspolitik som fick oss
att med avsteg från neutralitetspolitiken
gå in i Nationernas Förbund och Förenta
Nationerna, som manifesterar sig i deninternationellt högt värderade – svenska
styrkan i Bosnien och tagit sig uttryck i
stödet till Baltikum.
I slutet av kampanjen plockade nej-sidan fram ur rockärmen vad som skulle ha
kunnat bli ett ess: Argumentet att det var
onödigt att vi bestämde oss nu, att det var
bättre att vänta på översynskonferensen
1996 då vi skulle veta hur det blir med
fårsvarspolitiken. Detta bondtangartrick
lyckades nu inte, men resultatet blev i alla
fall att uppmärksamheten fåstes på året
1996. Krav på en ny folkomröstning då
har redan framfarts.
SvENsK TIOsKRIFT 367
: l
,,
Nyafrågor
Föreställningen om att vi om ???? blott
väntar några år kommer att se klart in i
framtiden är lika enfaldig som svårutrotlig. Argumentet har framförts i olika sammanhang i det förgångna, särskilt efter
det omstörtande året 1989. Men erfarenheten visar att efterhand som en del frå-
gor visserligen besvaras tillkommer ständigt nya.
I själva verket vet vi redan nu vad den
europeiska säkerhetspolitiska agendan
korruner att innehålla för överskådlig tid
framåt: Den fundamentala uppgiften är
att hjälpa de länder som förhärjats av socialismen att bygga upp en civiliserad
samhällsstruktur. I den processen ingår
också att möta alla de hot, miljö-
katastrofer, brottslighet, farsoter etc som
uppstår ur de sammanstörtande gamla
systemen. Och att hindra brottslingar på
statlig nivå, Milosevicar och Karadzicar
att med våld bevara eller tillvälla sig
makt. Det är en säkerhetspolitisk uppgift
som kräver alla säkerhetspolitikens
medel, politiska, ekonomiska och militära.
Gemensam säkerhetspolitik
Av de nya medlemsländerna i EU ligger
Sverige och Finland närnust det land vars
öde avgör Europas framtid, Ryssland,
och närmast de presumtiva medlemsstater som känner sig mest hotade av
sönderfallsprocessen i öst, de baltiska.
Norden har alltså störst intresse av en gemensam säkerhetspolitik – inklusive försvarspolitik. Det vore absurt att tro att vi
med bibehållen trovärdighet skulle kunna sluta oss inom vårt skal och lämna åt
andra att hantera problemen i vårt närområde.
Den europeiska gemenskapens agenda
har tidigare ofta blivit omkörd av verkligheten. Utmaningarna kan komma
mycket tidigare än 1996. Sverige med sin
förtrogenhet med problem kring Östersjön skulle kunna bidra till att man inte
än en gång kommer i efterhand, som i
fallet Jugoslavien.
Men än viktigare för oss är att fa igång
den interna debatten. En del tabun har
redan brutits. Men mycket barnatro återstår som det är smärtsamt att frigöra sig
från.
Nationell egoism
Det är ingen övermäktig uppgift. Bland
allmänheten finns mycket sunt förnuft,
och ofta en skeptisk distans till neutralitetsretoriken. Yngre generationer som
antas känna för internationell ~olidaritet
borde kunna fas att genomskåda Nejsidans och vänsterns snäva nationella
egoism.
Kanske är det svårare att övertyga politiker som inte kommer ur de gamla
dogmerna, för att de inte kan – de förstår
inte bättre – eller inte vill – neutralitetspolitiken har alltid varit ett omtyckt tillhygge i inrikespolitiken – eller inte törs –
de är rädda för en svekdebatt.
Den sistnämnda har redan blossat upp.
De som nu vill ifrågasätta liturgin anklagades för att ha försökt föra folket bakom
ljuset. Alla har inte lika gott samvete på
368 SVENSK TIOSKRI FT
den punkten som Svensk Tidskrift, som tiska skäl hittills tigit måste ta svekunder senare år ofortröttligt svurit i kyr- debatten. Det blir i alla fall inte bättre av
kan, eller som Folkpartiet som i sitt EU- att man väntar med att forsöka tänka igeprogram uttalade att samarbete låg i nom problemen. Vi har ett par år på oss,
svenskt intresse. kanske mindre, att formulera problemen
så att debatten i framtiden handlar om
Dogmernas sagovärld den europeiska verkligheten, och inte
Men de som av – helt forståeliga – tak- om dogmernas sagovärld.
SvENsK TIDsKRIFT 369
– ————————–=~
INNE I EUROPA-TA TJUREN
VID HORNEN!
D
et är hög tid att a upp sä-
kerhetspolitiken på bordet.
Nu när medlemskapet är
säkrat måste neutralitetsliturgin, som upplevde en renässans under
folkornröstningskampanjen, läggas åt sidan. Istället måste den ge plats for en
konstruktiv debatt om vad som kommer
att krävas av vårt land om det vill vara en
god medlem av Gemenskapen.
Accepterade problemformuleringar
Under kampanjen var det nej-sidan som
tog upp säkerhetspolitiken och tillskansade sig problernformuleringsprivilegiet:
Finns det risk for att EU skall utvecklas till
en forsvarsgemenskap? Skulle deltagande
kunna innebära att Sverige frivilligt ger
upp sin alliansfrihet och riskerar att dras in i
krig? Ja-sidan accepterade denna problemformulering och svarade att nej, det är
knappast sannolikt annat än på mycket
lång sikt, och nej vi kan själva avgöra om
vi vill kunna behålla vår alliansfrihet.
Nej-sidan vädjade också till den nationella egoismen och hävdade att EVmedlemskap skulle kunna innebära att
svenska soldater skulle tvingas riskera livet fcir andra folk. Ja-sidan hukade även
här men bedyrade att detta var otänkbart.
Nej-sidans nattståndna och enfaldiga
argumentation hade fortjänat att bemötas
mera offensivt, med ett ifrågasättande av
själva grundvärderingarna. Men under
rådande omständigheter var det omöjligt.
Diffus barnatro
Det var ingalunda frågan om någon tystnadens konspiration, som Nej-sidan nu
vill göra gällande. Ja-sidan är/var mycket
betrogen vad beträffar säkerhetspolitisk
syn. Många av dess foreträdare är väl så
goda neutralitetsfundamentalister som
Nej-fcireträdarna. Andra har tämligen
dimmiga begrepp om vad svensk säkerhetspolitik handlar om men har i botten
en diffus barnatro på att vår urgamla neutralitetspolitik. De mer insiktsfulla och
366 SVENSK TI DSK RI FT
öppna har klokt nog insett att det i en delser får detta. Om kriget blivit hett
kort folkomröstningskampanj fylld av allt hade chansen får att vi skulle kunna stå
mellan himmelshöga visioner och jordnära detaljer hade varit en omöjlig pedagogisk uppgift och ett opinionsmässigt
självmord art ifrågasätta vår säkerhetspolitiska dogm. Alltså enklare att bedyra att
allt kunde bli vid det gamla om vi själva
bara ville.
Fyllt av problem
Detta var heller inte ett bedrägeri. Formellt kan ingen tvinga in oss i ett samarbete. Vad det handlar om är inte formaliteter utan nationella intressen och internationell moral. Oavsett om vi är medlemmar i EU eller ej lever vi i ett Europa
fyllt av säkerhetspolitiska problem som
inte känner några gränser. Vi hör till de
stater som har störst behov av att dessa
problem kan hanteras gemensamt. Vi är
också en nation som kan lämna väsentliga
bidrag till en fredsprocess och som inte
med bibehållen självaktning kan avsvära
sig detta ansvar.
Först gäller det att beröva neutralitetspolitiken dess gloria genom att säga några
brutala sanningar.
Kärnvapensjälvmordet
Alliansfriheten har aldrig varit någon garanti får att vi skulle kunna stå utanfår ett
eventuellt krig. Under andra världskriget
räddades vi mera genom turen och skickliga avsteg från den strikta neutraliteten.
Under det kalla kriget var vi klart medvetna om att vi behövde hjälp om vi angreps och vidtog även praktiska fårbereutanfår troligen varit mycket liten. Ytterst vilade vår säkerhet på att USAs president skulle vara beredd att utlösa det
ömsesidiga kämvapensjälvmordet.
Nej-sidans argumentation- fård med
moraliskt darr på stämman – vittnade i
själva verket om trolig inbilskhet, självtillräcklighet och egoism: Vi har hållit oss
utanfår de elaka stormaktemas spel, varfår skulle vi nu ge upp vår självständighet
frivilligt? Varfår skall vi som alltid stått på
egna ben behöva ta risker får andras
skull?
Högt värderade soldater
Vad vår framtida politik bör utgå ifrån är
en annan tradition i svensk säkerhetspolitik: Den solidaritetspolitik som fick oss
att med avsteg från neutralitetspolitiken
gå in i Nationernas Förbund och Förenta
Nationerna, som manifesterar sig i deninternationellt högt värderade – svenska
styrkan i Bosnien och tagit sig uttryck i
stödet till Baltikum.
I slutet av kampanjen plockade nej-sidan fram ur rockärmen vad som skulle ha
kunnat bli ett ess: Argumentet att det var
onödigt att vi bestämde oss nu, att det var
bättre att vänta på översynskonferensen
1996 då vi skulle veta hur det blir med
fårsvarspolitiken. Detta bondtangartrick
lyckades nu inte, men resultatet blev i alla
fall att uppmärksamheten fåstes på året
1996. Krav på en ny folkomröstning då
har redan framfarts.
SvENsK TIOsKRIFT 367
: l
,,
Nyafrågor
Föreställningen om att vi om ???? blott
väntar några år kommer att se klart in i
framtiden är lika enfaldig som svårutrotlig. Argumentet har framförts i olika sammanhang i det förgångna, särskilt efter
det omstörtande året 1989. Men erfarenheten visar att efterhand som en del frå-
gor visserligen besvaras tillkommer ständigt nya.
I själva verket vet vi redan nu vad den
europeiska säkerhetspolitiska agendan
korruner att innehålla för överskådlig tid
framåt: Den fundamentala uppgiften är
att hjälpa de länder som förhärjats av socialismen att bygga upp en civiliserad
samhällsstruktur. I den processen ingår
också att möta alla de hot, miljö-
katastrofer, brottslighet, farsoter etc som
uppstår ur de sammanstörtande gamla
systemen. Och att hindra brottslingar på
statlig nivå, Milosevicar och Karadzicar
att med våld bevara eller tillvälla sig
makt. Det är en säkerhetspolitisk uppgift
som kräver alla säkerhetspolitikens
medel, politiska, ekonomiska och militära.
Gemensam säkerhetspolitik
Av de nya medlemsländerna i EU ligger
Sverige och Finland närnust det land vars
öde avgör Europas framtid, Ryssland,
och närmast de presumtiva medlemsstater som känner sig mest hotade av
sönderfallsprocessen i öst, de baltiska.
Norden har alltså störst intresse av en gemensam säkerhetspolitik – inklusive försvarspolitik. Det vore absurt att tro att vi
med bibehållen trovärdighet skulle kunna sluta oss inom vårt skal och lämna åt
andra att hantera problemen i vårt närområde.
Den europeiska gemenskapens agenda
har tidigare ofta blivit omkörd av verkligheten. Utmaningarna kan komma
mycket tidigare än 1996. Sverige med sin
förtrogenhet med problem kring Östersjön skulle kunna bidra till att man inte
än en gång kommer i efterhand, som i
fallet Jugoslavien.
Men än viktigare för oss är att fa igång
den interna debatten. En del tabun har
redan brutits. Men mycket barnatro återstår som det är smärtsamt att frigöra sig
från.
Nationell egoism
Det är ingen övermäktig uppgift. Bland
allmänheten finns mycket sunt förnuft,
och ofta en skeptisk distans till neutralitetsretoriken. Yngre generationer som
antas känna för internationell ~olidaritet
borde kunna fas att genomskåda Nejsidans och vänsterns snäva nationella
egoism.
Kanske är det svårare att övertyga politiker som inte kommer ur de gamla
dogmerna, för att de inte kan – de förstår
inte bättre – eller inte vill – neutralitetspolitiken har alltid varit ett omtyckt tillhygge i inrikespolitiken – eller inte törs –
de är rädda för en svekdebatt.
Den sistnämnda har redan blossat upp.
De som nu vill ifrågasätta liturgin anklagades för att ha försökt föra folket bakom
ljuset. Alla har inte lika gott samvete på
368 SVENSK TIOSKRI FT
den punkten som Svensk Tidskrift, som tiska skäl hittills tigit måste ta svekunder senare år ofortröttligt svurit i kyr- debatten. Det blir i alla fall inte bättre av
kan, eller som Folkpartiet som i sitt EU- att man väntar med att forsöka tänka igeprogram uttalade att samarbete låg i nom problemen. Vi har ett par år på oss,
svenskt intresse. kanske mindre, att formulera problemen
så att debatten i framtiden handlar om
Dogmernas sagovärld den europeiska verkligheten, och inte
Men de som av – helt forståeliga – tak- om dogmernas sagovärld.
SvENsK TIDsKRIFT 369
– ————————–=~