Per Dahl; En enkel samhällssyn-men riktig


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

332
våldsorgien i det forna Jugoslavien (ingen
part är i mina ögon oskyldig) är en uppenbar illustration. Fred och frihandel är viktigare än nationalismens strävan efter att
skapa avgränsningar.
– Miljöopinionen är centralplanerarnas och förmyndamas sista stora chans.
Ohederliga problembeskrivningar och ett
samspel med västliga medias kärlek för
negativa nyheter kommer att spela en viktig roll på 90-talet. Här är ett område där
”högerns frikyrkor” hittills knappast gjort
något alls.
Feminismen är kanske en liknande utmaning. Sture Eskilsson har i sitt VD-tal
till Näringslivets fonds stämma i år pekat
på detta fenomen.
PER DAHL:
Vi har förvisso anledning att följa frå-
gor som t ex emanerar från de mycket
speciella och tragiska förhållanden som
råder i några få amerikanska storstäders
innerstäder. Men hur intressant detta än
är så är det inte särskilt meningsfullt att
därav dra slutsatser för svenskt vidkommande.
Ett större intresseför Sverige tycker jag
också hör till 90-talets debattagenda.
Det fria samhällets grundläggande värden, insikterna om hur en fri ekonomi
fungerar – detta är givetvis det grundläggande, permanenta uppdraget för den liberal-konservativa ”rörelsen”.
En enkel samhällssyn – men riktig?
M
UP-ordföranden Ulf Kristersson argumenterar i Svensk
Tidskrift 4-5/1992 på ett slagkraftigt vis för tanken att folkrörelserna är
döende. Att den svenska samhällssubventionerade varianten ligger på sitt yttersta
är nog sant. Men kärnan i riksdagsman
Kristerssons artikel är egentligen inte detta, utan den syn på en politikers upedrag i
en demokrati som framskymtar. Ar Ulf
Kristerssons hållning en illusionsfri realism, eller är den en visserligen slagkraftig
men ändå lättköpt cynism, en alltför utarmad samhällssyn? Cynismens förmåga att
ändra den relativa vikten av positiva och
negativa faktorer kan leda till en passivitet, där tesen ”det tjänar ändå inget till”
blir ett bekvämt svepskäl för att inte göra
det som ändå kan göras åt problem.
En cynikers främsta teknik är ofta reduktionen. A är egentligen intet annat än
det långt simplare B, men utstyrt i grannare trasor. Han visar att allt har ett pris,
men intet ett värde. På följande vis beskriver Ulf Kristersson den socialdemokratiska partiledningens inställning till medlemsinflytande:
”Naturligtvis var det ingen i partiledningen som på allvar tänkte bry sig om
synpunktema från Backens socialdemokratiska förening. Naturligtvis var allt ett
spel för gallerierna och naturligtvis fattar
en regering beslut i viktiga frågor även
utan rådslag, studiecirklar och skenhelig
partidemokrati. Så ser verkligheten ut,
och det vet varenda politiker på ledande
nivå. Det som slog snett den här gången
var att hyckleriet blev alltför uppenbart.”
(UK:s kursiveringar.)
Jag vet inte vad den socialdemokratiska partiledningen tycker och inte tycker
internt. Jag vet heller inte hur Ulf Kristersson förhåller sig till medlemmarna i
sin egen organisation, MUF. Men jag betvivlar att ”varenda ledande politiker”
som inte hycklar skriver under Ulf Kristerssons påstående.
Det är självklart så, att en regering eller
en partiledning ofta måste fatta beslut
utan att höra medlemmar eller medborgare, eller ens riksdagsmännen. Den demokrati vi lever i är inte en direktdemokrati, utan en representativ sådan, med i
princip ett inslag av aristokrati i sig – styrelse av de bästa. Man kan betvivla att urvalet i partier och organisationer fungerar
väl. Men tanken är ändå, att vi till riksdagsposter, partiledningar osv sållar fram
dem vi hyser visst förtroende för, så mycket att de tilltros fatta beslut utan att i alla
lägen tillfråga oss gräsrötter.
Det demokratiska elementet fungerar
här på flera plan. Ett av dessa är representativiteten. Vi struntar i om styrelseordföranden i börskoncernen har något gemensamt med oss själva. Han är en anonym man vars utåtriktade samhällsroll är
att säkra kundemas varor och ägamas
vinst. Politikern fungerar dock på annat
vis. Hans uppgift är ofrånkomligen opinionsbildarens, ja i vissa lägen fostrarens
Gämför Margaret Thatcher). Inte minst
fungerar den framgångsrike politikern så,
att han visar, hur värden i den lilla värld
som utgör medborgarens vardag faktiskt
återspeglas i den stora världen, i statslivet
Då måste även utbytet kunna ske i motsatt riktning, och politikern ge sig själv
möjlighet att ta del av väljamas åsikter, då
och då möta deras samhällsperspektiv.
Utan denna ömsesidighet, som främst
sker utanför det formella, kommer demo- 333
kratin att utarmas, och dess politiker att
reduceras till samhällsingenjörer.
Är det inte just detta som t ex håller på
att ske i EV-debatten? Få misstror EVförespråkarnas sakkunskaper. Men EVmotståndarna kan vinna stöd p g a motsidans hittills teknokratiska inställning till
opinionsbildningen och samspelet med
medborgarna.
Ja, till sist, medborgarna. Ulf Kristersson skriver om hur löjligt det är att engagera sig politiskt för att få vara med och
påverka, t ex genom att hålla tal på en
stämma. Han har den vällovliga ambitionen att förskona allmänheten från den
sortens politik som hindrar ansvarstagande och valfrihet i vardagen. Men en läsare
får dock det bestämda intrycket att Kristersson inte gör någon skillnad på sådant
och den sorts rent politiska frågor som visserligen inte påverkar vår vardag, men
som ändå måste engagera medborgama –
försvar, rättsfrågor, grundlagsfrågor, dvs
de rent politiska. Gäller samma attityd
här: att valmännen skall vara mottagare av
åsikter, men inte belasta diskussionen
med sina egna amatörmässiga åsikter?
Men det är just tanken att upprätta ett
någorlunda formaliserat forum där alla
får vara med att påverka som är en av demokratins rötter, må det ha varit i en folkförsamling eller på sockenstämman. Tanken på demokratin inte som en mekansikt
präglad beslutsmaskin och elitkontroll,
utan som medborgarskapets manifestation är faktiskt ingen socialistisk tanke,
Ulf Kristersson. Du tycks tro att den demokratisynen snabbt och ofrånkomligt
leder till förmynderi och överhetsvälde.
Är det inte så att det är den attityd Du visar som får vanliga medborgare att rösta
på Ny demokrati?