Lorentz Lyttkens; Sociologins följeslagare
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LORENTZ LYTTKENS:
SociOLOGINs FÖLJEsLAGARE
I
en civilisation med lätt anorektiska drag är det log~skt att
mångamänniskorärytterligt upptagna av sitt utseende. Ångestindustrin med produkter som smalmat,
gym,joggingmaskiner, solarier, hygienprodukter och mycket annat har befunnit sig i stark tillväxt sedan länge. Det
ungdomliga utseendet symboliserar
energi, vitalitet, framåtanda och andra
hett eftertraktade värden i den västerländska- och snart den globala- kulturen.
Människan har säkert sedan sin urhistoria dekorerat sig och intresserat sig for
sitt utseende. Särskilt under den period
ilivet när parbildningen skett. Men i vår
egen tid, i Sverige sedan några decennier, harenforskjutninginträffati mångas
syn på utseendets betydelse.
En människas utseende är hennes
estetiska totalgestalt såsom andra uppfattar den. Individens hållning, gester, tal
och tonfall, röstens klang, blicken men
Sociologimfoijeslagare. Hans L Zetterberg.
Ratio 1993
också frisyr, ansiktsdrag, muskulatur och
muskelton, gångens spänst och det svårflngade som ligger i begreppet närvaro
är element i en persons utseende. Detsamma gäller kläder och doften från ett
rakvatten eller en parfym.
Utseendet har alltmer blivit foremål
for påverkan och allt mindre något människor tar for givet. Det ses inte längre
som något medfott och naturligt.
Hur ska man forstå den här forändringen? Man kan exempelvis ta hjälp av
Max Weber.
”När det bästa och mest fruktbara i vårt
århundrades samhällsvetande skall destilleras
och sammanfattas kommer några narrm att
nämnas oftare än andras. Sigmund Freud och
John Maynard Keynes är till exempel sådana.
Mindre känt får en bred allmänhet är att också
Max Weber (1864-1920) är självskriven bland
århundradets stora samhällsvetare. l …/ Bättre
än någon arman kunde han tala om vad som var
speciellt får det tjugonde seklet och unikt får
vår civilisation.”
Det är Hans L Zetterberg som filler det
här omdömet om Max W eber i sin bok
Sociologinsföljeslagare. W eber hann med
SvENsK TIDsKRIFT 299
mycket men hans analys av rationaliseringsprocessen är nog ett huvudnummer i sociologins historia och med
fortsatt relevans i vår egen tid. Zetterberg sammanfattar den här processen
med fommleringar som nog kommer
att citeras ofta.
”Rationalisering är en dubbelstjärna mot
vilken utvecklingen styr: dels ordnas människotankens mångfald till system, dels ordnas
människolivets stora handlingsrepertoar till
enhetliga institutioner.
Det fcirra innebär bl a att rationaliseringen
sekulariserar religioner, avmystifierar naturen,
bryter konstens fcirtrollning, blottlägger den
magiska kunskapen, avdramatiserar makten.
Det senare innebär bl a att rationaliseringen
tillrättalägger vardagslivet, organiserar yrkeslivet, ritualiserar andaktslivet, kalkylerar aJf:irslivet, byråkratiserar fcirvaltningen.”
Zetterberg får läsaren vidare i W ebers analys av den omdanande rationaliseringsprocessen. Weberskiljermellan värderationalitet och må/rationalitet.
Handlingar som är värderationella styrs
av ideal som inte tillåter några kompromisser. De grundas på en principetik. Det
innebär att handlingarna fåljer en princip oavsett vilka konsekvenserna blir.
Målrationaliteten är instrumentell
ochstyrs av praktiska resultat. Den grundas i en ansvarsetik vilket betyder att den
som utfår handlingen tar ansvar får dess
konsekvenser. Värde- resp målrationalitet ger upphov till helt olika syn på
moral, till skilda etiska skolor.
Vad har nu det här med utseendet att
göra?
När utseendet i en kulturs fåreställningar slutar att vara något naturligt och
givet och blir till ett ”fåremål” som kan
påverkas, och rar påverkas, lämnar utseendet värderationalitetens värld och trä-
der in i målrationalitetens.
Följer man debatten i Sverige om
kosmetisk kirurgi går konflikten mellan
värde- och målrationaliteten i dagen.
Det blir också tydligt att den senare är
på väg att ta över. Man finner allt fårre
idag som uppfattar ansiktslyftningar och
andra ingrepp som kränkningar av ”det
naturliga åldrandet”, som ”en fårlust av
äkthet” eller som ”ett fårsvar får en
livslögn”. I dessa argument ger sig
värderationaliteten till känna. De som
däremot anser det helt OK att med
ingreppens hjälp behålla det ungdomliga utseendet agerar i enlighet med
målrationaliteten.
När målrationaliseringen tränger in
på ett livsområde har den ansvarsetiken
som medhjälpare. När utseendet blir
något som tros kunna påverkas, och kan
påverkas, är det oundvikligt att vi anser
människor ansvariga får hur de ser ut.
Det ansvaret kan vara en tung börda får
många människor att bära.
Det är snarare i de weberska rationaliseringsprocesserna, ochinte i psykologiska faktorer, de djupaste orsakerna
300 SVENSK TIOSKRIFT
till en alltmer spridd anorexia och ett
växande bruk av anabola stereoider bör
sökas.
Stig Malms chaufför är väl mest känd
för ett uttryck som normalt inte används
ioffentligheten. Chaufförens tunga slant
måhända och det är möjligt att det han
sa kan berätta något betydelsemättat om
LO:s attityder till kvinnor. Men säkert
är det inte. Det är hur som helst avgjort
mindre intressant vad chauffören sa än
att Stig Malm har en chaufför. LObasen tycks ha en kringservice som en
stor företagsledare.
Robert Michels (1876 -1932) forsö-
kerforklara och begripasamhällsutvecklingen genom en teori om organisationer och deras samspel. Hans teori, säger
Zetterberg, utgår från ett dokumenterat
faktum:
”ingen orga.njsation forblir i det långa loppet egalitär. Va.tje organisation utvecklar inom
sig en elit bestående av ledankap med stab.
Endast denna elit har de specialkunskaper som
krävs for att göra organisationen framgångsrik.
Organisationen konlffier att dom.ineras av sin
elit, inte av sina medlemmar.
/ …/
Organisationens perspektiv på tillvaron blir
med tiden annorlunda än medlemmarnas, även
om ledarna en gång själva varit vanliga medlemmar {t ex arbetare}. Eliten upprätthåller
nätverken till andra organisationer, den forhandlar med dem som motparter. Mer eller
m.indre omedvetet kommer dess perspektiv att
f:irgas en smula av motpartens verklighetsuppfattning.”
Det är, trorjag, med de här utgångspunkterna man kan forklara Stig Malms
chaufför.
Kanske finns det personersom menar
att någon förklaring inte behövs, att det
är naturligt att den som är LO-bas har
tjänstefolk som sköter bilen. Men helt
självklart kan det inte gärna vara.
Landsorganisationens chefägnar sig yrkesmässigt åt att påtala orättvisor, att
betona solidaritet och jämlikhet, han
arbetar for ekonomisk utjämning och
solidarisk lönepolitik, han kräver högre
skatter på höginkomsttagare (alla över
brytpunkten) och snart sagt alla som har
en slant över.
Nog måste det vara åtminstone lite
problematiskt att en person som med
storkraftfor fram åsikter på talartribunen
av det här slaget blir körd till tribunen av
sin chaufför. SAF-chefen har inte det
här problemet. Han kan utan inkonsekvens bli körd dit han önskar eftersom
han aldrig gjort sig till förespråkare fcir
jämlikhetens Höga Visa.
Robert Michels har nog en poäng.
Eliten i LO har under lång tid i små steg
alltmer kommit att likna sin motpart.
Deras levnadsvillkor påminnermera om
SAF-ledningens än om LO-medlemmamas.
Enligt Zetterberg ligger styrkan i
Michels’ analys i att han fokuserar på
SVENSK TIDSKRIFT 301
vad sociologer kallar ”strukturella faktorer”. Det är i allt väsentligt
”attribut hos organisationsstmkturen, inte
personlighetsdrag hos medlemmar och ledare,
som driver de demokratiska organisationernapartier, fackforeningar, folkrörelser, intressegrupper- mot oligarki.”
Utvecklingen har inget, eller mycket
litet, med maktlystnad hos eliten att
göra. Det är, paradoxalt nog, ”goda
demokrater som bemannar allt mindre
och mindre demokratiska organisationer”. Om Stig Malms bilforare far symbolisera den lag om demokratiska organisationers utveckling mot fatalsvälde
Robert Michels formulerat så beror det
inte på att det skulle vara ett unikt
forhållande. Överallt där man finner
gamla, en gång demokratiska organisationer finner man chaufforer – om än i
olika skepnader.
Hans L Zetterbergs bok Sociologim
följeslagare tar med läsaren till en rad
möten med sociologins stora forgrundsgestalter. Undermötena uppstårettsamtal mellan läsaren, Zetterberg och klassikerna. I hans bok träder Claude Henri
de Saint-Simon, KarlMarx, MaxW eber,
Robert Michels, Vilfredo Pareto, Ernile
Durkheim och några andra fram som
stridbara, skarpsinniga och anmärkningsvärt nutida tänkare. Mer nutida i själva
verket än de flesta läroböcker i sociologi.
Med ett språk som är ogrumlat av
jargong ger Sociologinsföljeslagare mer än
näringfortankarna. Den erbjudertankeverktyg och teorier for den som bättre
vill forstå sin samtid. Och eftersom den
är skriven med nyfikenhet väcker den
lust till fortsättning. För min egen del
tänker jag fordjupa en gammal relation
till Weber, Michels och de andra märkligt vitala herrarna.
302 SVENSK TIDSKRIFT
SociOLOGINs FÖLJEsLAGARE
I
en civilisation med lätt anorektiska drag är det log~skt att
mångamänniskorärytterligt upptagna av sitt utseende. Ångestindustrin med produkter som smalmat,
gym,joggingmaskiner, solarier, hygienprodukter och mycket annat har befunnit sig i stark tillväxt sedan länge. Det
ungdomliga utseendet symboliserar
energi, vitalitet, framåtanda och andra
hett eftertraktade värden i den västerländska- och snart den globala- kulturen.
Människan har säkert sedan sin urhistoria dekorerat sig och intresserat sig for
sitt utseende. Särskilt under den period
ilivet när parbildningen skett. Men i vår
egen tid, i Sverige sedan några decennier, harenforskjutninginträffati mångas
syn på utseendets betydelse.
En människas utseende är hennes
estetiska totalgestalt såsom andra uppfattar den. Individens hållning, gester, tal
och tonfall, röstens klang, blicken men
Sociologimfoijeslagare. Hans L Zetterberg.
Ratio 1993
också frisyr, ansiktsdrag, muskulatur och
muskelton, gångens spänst och det svårflngade som ligger i begreppet närvaro
är element i en persons utseende. Detsamma gäller kläder och doften från ett
rakvatten eller en parfym.
Utseendet har alltmer blivit foremål
for påverkan och allt mindre något människor tar for givet. Det ses inte längre
som något medfott och naturligt.
Hur ska man forstå den här forändringen? Man kan exempelvis ta hjälp av
Max Weber.
”När det bästa och mest fruktbara i vårt
århundrades samhällsvetande skall destilleras
och sammanfattas kommer några narrm att
nämnas oftare än andras. Sigmund Freud och
John Maynard Keynes är till exempel sådana.
Mindre känt får en bred allmänhet är att också
Max Weber (1864-1920) är självskriven bland
århundradets stora samhällsvetare. l …/ Bättre
än någon arman kunde han tala om vad som var
speciellt får det tjugonde seklet och unikt får
vår civilisation.”
Det är Hans L Zetterberg som filler det
här omdömet om Max W eber i sin bok
Sociologinsföljeslagare. W eber hann med
SvENsK TIDsKRIFT 299
mycket men hans analys av rationaliseringsprocessen är nog ett huvudnummer i sociologins historia och med
fortsatt relevans i vår egen tid. Zetterberg sammanfattar den här processen
med fommleringar som nog kommer
att citeras ofta.
”Rationalisering är en dubbelstjärna mot
vilken utvecklingen styr: dels ordnas människotankens mångfald till system, dels ordnas
människolivets stora handlingsrepertoar till
enhetliga institutioner.
Det fcirra innebär bl a att rationaliseringen
sekulariserar religioner, avmystifierar naturen,
bryter konstens fcirtrollning, blottlägger den
magiska kunskapen, avdramatiserar makten.
Det senare innebär bl a att rationaliseringen
tillrättalägger vardagslivet, organiserar yrkeslivet, ritualiserar andaktslivet, kalkylerar aJf:irslivet, byråkratiserar fcirvaltningen.”
Zetterberg får läsaren vidare i W ebers analys av den omdanande rationaliseringsprocessen. Weberskiljermellan värderationalitet och må/rationalitet.
Handlingar som är värderationella styrs
av ideal som inte tillåter några kompromisser. De grundas på en principetik. Det
innebär att handlingarna fåljer en princip oavsett vilka konsekvenserna blir.
Målrationaliteten är instrumentell
ochstyrs av praktiska resultat. Den grundas i en ansvarsetik vilket betyder att den
som utfår handlingen tar ansvar får dess
konsekvenser. Värde- resp målrationalitet ger upphov till helt olika syn på
moral, till skilda etiska skolor.
Vad har nu det här med utseendet att
göra?
När utseendet i en kulturs fåreställningar slutar att vara något naturligt och
givet och blir till ett ”fåremål” som kan
påverkas, och rar påverkas, lämnar utseendet värderationalitetens värld och trä-
der in i målrationalitetens.
Följer man debatten i Sverige om
kosmetisk kirurgi går konflikten mellan
värde- och målrationaliteten i dagen.
Det blir också tydligt att den senare är
på väg att ta över. Man finner allt fårre
idag som uppfattar ansiktslyftningar och
andra ingrepp som kränkningar av ”det
naturliga åldrandet”, som ”en fårlust av
äkthet” eller som ”ett fårsvar får en
livslögn”. I dessa argument ger sig
värderationaliteten till känna. De som
däremot anser det helt OK att med
ingreppens hjälp behålla det ungdomliga utseendet agerar i enlighet med
målrationaliteten.
När målrationaliseringen tränger in
på ett livsområde har den ansvarsetiken
som medhjälpare. När utseendet blir
något som tros kunna påverkas, och kan
påverkas, är det oundvikligt att vi anser
människor ansvariga får hur de ser ut.
Det ansvaret kan vara en tung börda får
många människor att bära.
Det är snarare i de weberska rationaliseringsprocesserna, ochinte i psykologiska faktorer, de djupaste orsakerna
300 SVENSK TIOSKRIFT
till en alltmer spridd anorexia och ett
växande bruk av anabola stereoider bör
sökas.
Stig Malms chaufför är väl mest känd
för ett uttryck som normalt inte används
ioffentligheten. Chaufförens tunga slant
måhända och det är möjligt att det han
sa kan berätta något betydelsemättat om
LO:s attityder till kvinnor. Men säkert
är det inte. Det är hur som helst avgjort
mindre intressant vad chauffören sa än
att Stig Malm har en chaufför. LObasen tycks ha en kringservice som en
stor företagsledare.
Robert Michels (1876 -1932) forsö-
kerforklara och begripasamhällsutvecklingen genom en teori om organisationer och deras samspel. Hans teori, säger
Zetterberg, utgår från ett dokumenterat
faktum:
”ingen orga.njsation forblir i det långa loppet egalitär. Va.tje organisation utvecklar inom
sig en elit bestående av ledankap med stab.
Endast denna elit har de specialkunskaper som
krävs for att göra organisationen framgångsrik.
Organisationen konlffier att dom.ineras av sin
elit, inte av sina medlemmar.
/ …/
Organisationens perspektiv på tillvaron blir
med tiden annorlunda än medlemmarnas, även
om ledarna en gång själva varit vanliga medlemmar {t ex arbetare}. Eliten upprätthåller
nätverken till andra organisationer, den forhandlar med dem som motparter. Mer eller
m.indre omedvetet kommer dess perspektiv att
f:irgas en smula av motpartens verklighetsuppfattning.”
Det är, trorjag, med de här utgångspunkterna man kan forklara Stig Malms
chaufför.
Kanske finns det personersom menar
att någon förklaring inte behövs, att det
är naturligt att den som är LO-bas har
tjänstefolk som sköter bilen. Men helt
självklart kan det inte gärna vara.
Landsorganisationens chefägnar sig yrkesmässigt åt att påtala orättvisor, att
betona solidaritet och jämlikhet, han
arbetar for ekonomisk utjämning och
solidarisk lönepolitik, han kräver högre
skatter på höginkomsttagare (alla över
brytpunkten) och snart sagt alla som har
en slant över.
Nog måste det vara åtminstone lite
problematiskt att en person som med
storkraftfor fram åsikter på talartribunen
av det här slaget blir körd till tribunen av
sin chaufför. SAF-chefen har inte det
här problemet. Han kan utan inkonsekvens bli körd dit han önskar eftersom
han aldrig gjort sig till förespråkare fcir
jämlikhetens Höga Visa.
Robert Michels har nog en poäng.
Eliten i LO har under lång tid i små steg
alltmer kommit att likna sin motpart.
Deras levnadsvillkor påminnermera om
SAF-ledningens än om LO-medlemmamas.
Enligt Zetterberg ligger styrkan i
Michels’ analys i att han fokuserar på
SVENSK TIDSKRIFT 301
vad sociologer kallar ”strukturella faktorer”. Det är i allt väsentligt
”attribut hos organisationsstmkturen, inte
personlighetsdrag hos medlemmar och ledare,
som driver de demokratiska organisationernapartier, fackforeningar, folkrörelser, intressegrupper- mot oligarki.”
Utvecklingen har inget, eller mycket
litet, med maktlystnad hos eliten att
göra. Det är, paradoxalt nog, ”goda
demokrater som bemannar allt mindre
och mindre demokratiska organisationer”. Om Stig Malms bilforare far symbolisera den lag om demokratiska organisationers utveckling mot fatalsvälde
Robert Michels formulerat så beror det
inte på att det skulle vara ett unikt
forhållande. Överallt där man finner
gamla, en gång demokratiska organisationer finner man chaufforer – om än i
olika skepnader.
Hans L Zetterbergs bok Sociologim
följeslagare tar med läsaren till en rad
möten med sociologins stora forgrundsgestalter. Undermötena uppstårettsamtal mellan läsaren, Zetterberg och klassikerna. I hans bok träder Claude Henri
de Saint-Simon, KarlMarx, MaxW eber,
Robert Michels, Vilfredo Pareto, Ernile
Durkheim och några andra fram som
stridbara, skarpsinniga och anmärkningsvärt nutida tänkare. Mer nutida i själva
verket än de flesta läroböcker i sociologi.
Med ett språk som är ogrumlat av
jargong ger Sociologinsföljeslagare mer än
näringfortankarna. Den erbjudertankeverktyg och teorier for den som bättre
vill forstå sin samtid. Och eftersom den
är skriven med nyfikenhet väcker den
lust till fortsättning. För min egen del
tänker jag fordjupa en gammal relation
till Weber, Michels och de andra märkligt vitala herrarna.
302 SVENSK TIDSKRIFT