Dagens frågor


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRiGOR
Socialdemokratins sönderfall
E
n klassisk språkblomma är lärjungens konstaterande att ”getingen sönderfaller vid betraktande i tre delar” – ett imponerande resultat
av blotta tittandet.
Men som så ofta överträffar verkligheten dikten. Genom att bara titta på EG
har socialdemokratin i pur förskräckelse
sönderfallit i tre delar.
Där ryms nämligen numera linje ett:
”Ja- fast inte alls så mycket Ja som regeringen vill”. Denna linje företräds förstås
främst av socialdemokratins Ledning som
nu sliter med frågan hur man skall förklara för Fotfolket att denna ståndpunkt ändå innebär att man skall rösta på samma
Ja som den slemma regeringen företräder.
Och så linje två: ”Visst måste det väl
finnas ett Alternativ till EG? Snälla, det
gör det väl?” Bland denna linjes företrä-
dare återfinner vi framförallt besvikna
ledarskribenter i A-pressen som finner
det en smula svårsmält att nu, efter att i
åratal ha förtalat den efterblivna europeiska kontinenten, känna trycket att behö-
va argumentera för en anslutning till densamma. Man lider med dem.
Och slutligen linje tre: ”Nej, aldrig i livet”. Denna linjes ledning har stor erfarenhet av att säga Nej till det mesta. Och
säkert är det nostalgiska vemodet vid tanken på den glada tiden före kärnkraftsomröstningen för tio år sedan en starkt bidragande orsak till att ärrade kämpar som
Pelle Månsson drar ut i strid igen.
Så ser det ut i det socialdemokratiska
partiet så här en tid innan slaget skall börja. Att Ledningen får med sig det mesta av
Fotfolket är väl sannolikt, men den gör
klokt som inte underskattar resonansbotten inom Partiet för att säga Nej. Piruetten
hösten 1990 var nog litet för snabb och
många känner sig säkert fortfarande yra i
skallen.
Samtidigt kan Ledningen trösta sig
med att ett stort Parti måste rymma
många åsikter. Och att omfamna såväl Ja,
som Nej, som Kanske, kan ju möjligen
fungera som en försäkring för framtiden.
Vem vet, en dag måste Ledningen kanske
byta åsikt igen i EG-frågan?
Inget systemskifte i biståndet
”Problemet var att socialdemokraterna inte ville att Sverige
ekonomiskt sett skulle höra till
det västra lägret. Man ville gå en tredje
väg och ha en tredje ståndpunkt och man
lämnade villigt bistånd av skattebetalarnas pengar till socialistiska experiment i
den tredje världen .. . När nu socialismens sammanbrott gör att det snart inte
längre finns någon socialistisk andra värld
kan det heller inte finnas någon tredje
värld. Det finns bara en värld. Och den
skimrar i blått.”
Så sammanfattar civilekonomen Rolf
Englund svensk biståndspolitik under 30
år i debattboken ”Till vänster om marknaden. Bistånd med slagsida” (Timbro).
Nu är svensk biståndspolitik kommen till
vägs ände, och insikten verkar sakta sippra fram till den nya regeringen.Men det är
nog snarare misslyckandena i mottagarländerna på grund av planhushållningen
-än aldrig så många kritiska debattinlägg
genom åren som till slut urholkat stenen.
I budgetpropositionen infrias löftet
från regeringsdeklarationen om en omläggning av biståndspolitiken. ”Den svenska utrikespolitiken skall vara en klar röst
för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i världens alla hörn. De svenska
biståndsinsatserna ska därför vara ett aktivt stöd till demokratisk utveckling och
mänsliga rättigheter även i tredje världen”, heter det så vackert.
Men ännu återstår att se hur regeringen
tänker gå från ord till handling. Visserligen skärs pengasurnmorna ner till länder
som Vietnam, Moc;:ambique och Tanzania. Men det ger i sig ingen demokratisk
och marknadsekonomisk utveckling i
dessa länder. Och biståndsbyråkratin
med dess kultur, styrd av socialister som
Carl Tham, lär väl förbli intakt, liksom det
fortsatta stödet till ineffektiv och korrumperad verksamhet i FN-organen.
Något systemskifte är det inte frågan
om, men det kanske heller inte var att
vänta från en fyrklöverregering där moderaterna offrar tidigare principer – t ex
inga pengar till Vietnam och Kuba – för
andra vinster i de politiska kompromissernas spel.
Att devalvera eller icke, det är frå-
gan
S
kall man devalvera, eller inte? Helst
inte, naturligtvis. Helst bör det vara
så att landets ekonomi utvecklas i
7
lugn, inte överhettad takt, att priserna är
stabila, sysselsättningen så full som önskvärt är, samtidigt som bytesbalansen mot
omvärlden är i lämplig balans. Detta förhållande bör även råda i vår omvärld, så
att vår egen ekonomi inte rubbas av faktorer utifrån, som t ex fördubblade oljepriser eller ras för bilförsäljningen.
Frågan är således inte om man bör devalvera (revalvera) eller inte, utan om
man bör ändra växelkursen eller istället
göra något annat. Om detta eviga och
angelägna ämne har SNS utgivit en lärd
bok ”Devalveringen 1982- rivstart eller
snedtändning” med Lars Jonung som redaktör.
Målet med devalveringarna var att å-
stadkomma en expansion av den svenska
ekonomins konkurrensutsatta sektor (Ksektorn) genom överföring av produktionsresurser från den skyddade sektorn
(S-sektorn). Devalveringarna 1977, 1981
och 1982 förbättrade konkurrenskraften
och var i den bemärkelsen framgångsrika.
I sitt bidrag, ”Devalveringens politiska
tillkomst och logik”, ställer Hans Bergström tre frågor: ”Vad hände 1982? Varför hände det? Kan det hända igen?”.
Enligt honom har devalveringen många
lockande politiska egenskaper för en ny
regering. Regeringen förfogar i praktiken
helt över instrumentet. Det omedelbara
sambandet mellan beslut och effekt är
klart och direkt. För de flesta andra medel
är effekten osäker och långsam. Efter ett
val gäller det att ta svåra beslut genast. Då
är legitimiteten som störst; samma åtgärd
senare kan framstå som ett bakslag och
alla problem kan omedelbart efter tillträ-
det skyllas på den gamla regeringen.
Devalveringen har en politiskt lockande
tidsprofiL De samhällsekonomiska för- 8
delarna syns tidigt, medan den troliga
baksmällan kommer senare.
En skillnad nu 1992 mot 1982 är enligt
Hans Bergström att riksbanken idag torde anse sig ha nödigt handlingsutrymme
för att försvara kronkursen, även om räntepriset blir högt. Det gäller nu för regeringen att även under tryck demonstrera
att man menar allvar med att inte devalvera för att slippa den högre ränta som politiskt betingad misstro medför. Utvecklingen kan tänkas skapa något av en
tvångssituation 1992-93, skriver han.
Lars Wohlin skriver att ”om Sverige
inte har några specifika fördelar som produktionsland framför andra europeiska
länder går vi mot, som ekonomerna säger,
en faktorprisutjämning. Det finns ingen
anledning att Sverige skall ha högre löner
än övriga EG-länder”. Om vi kommer i
fundamental ojämvikt är det mycket svårt
att inom nära nog nolltillväxt av löner å-
stadkomma de relvativlöneförändringar
som är nödvändiga mellan S- och K-sektorn. Jag tycker, skriver Lars Wohlin, att
man skall vara tydlig och säga att har Sverige väl hamnat i en fullt utvecklad kostnadskris förstärkt av industriella strukturproblem finns ingen annan lösning än att
devalvera.
Vi måste således se till att inte hamna i
en sådan situation. Lars Jonung sammanfattar inläggen med, att enligt en tolkning
var devalveringen 1982 en riktig åtgärd,
men dess eftervård var misslyckad. Den
andra tolkningen anlägger en helhetssyn
– man kan inte och får inte skilja mellan
devalveringen och dess eftervård. De utgör delar av samma system. Enligt detta
synsätt visar utvecklingen 1983-90 att
devalveringen var ett felsteg.
Socialdemokratin och de stora
klippen
I
kommentar till regeringens första
hundra dagar talar socialdemokraterhögt och ljudligt om den stora orättvisan i att premiera dem som under 80-talets klippekonomi skapade miljonförmö-
genheter.
Alldeles bortsett från det skeva idenna
beskrivning av åtgärder som behövs för
att inte kapital och företagande skall fly
från landet kan man fråga: Vilket parti regerade när dessa förmögenheter skapades? Vilket parti höll i det längsta fast vid
ett skattesystem som gjorde att nästan det
enda sättet att skapa förmögenheter var
genom klipp på börsen?
Vilket parti hade valrörelsen 1985 en
affisch med yuppie i sportbil med dalmatiner yttrande (yuppien, inte hunden): Jag
röstar på socialdemokraterna, för jag vill
ha fart på Sveriges ekonomi?
(Han fick fart på sin egen i alla fall.)
Privatisera mera
A
ffären Volvo/ Procordia ger upphov till många reflexioner: om
Volvo-chefers egon, om attraktionskraften i drömmen om Den stora Fusionen och om Sveriges litenhet.
Men en än viktigare aspekt är frågan
vad staten bör göra när den så att säga redan står där med handen i syltburken?
Om dr Gyllenhammars bevekelsegrunder för sitt agerande kan man bara spekulera, och varje sannolikt svar är förmodligen mindre smickrande för den gode doktorn i Göteborg. Men trots det bör han få
poäng för sitt påpekande att det är märkligt att en regering som säger sig vara
emot intervention på marknaden, ändå
intervenerar när en av de större affärerna i
svenskt näringsliv är aktuell.
Det enkla svaret är, att staten som en av
huvudägarna i Procordia har en rätt och
en skyldighet att agera och ta ställning
precis som alla andra starka ägare i företag. Men det är ett litet för enkelt svar.
Regeringen har en principiell syn på
statligt ägande av industrier: Det bör inte
förekomma. Politiker är generellt sett usla
ägare; känsliga för andra intressen än de
kommersiella och lätta offer för krav på
subsidier hämtade från skattebetalarnas
fickor. Därav planerna på privatisering av
det statliga aktieinnehavet i bortåt 35
företag.
Tills det har skett bör staten som ägare
rimligen agera så att tillgångar och konkurrenskraft inte äventyras. Å ena sidan.
Å andra sidan måste man inse att en regering som gör gällande att företagande inte
bör skötas av politiker, och samtidigt uttalar sig om industriella för- och nackdelar med enskilda affärer och företagsbeslut, riskerar att undergräva legitimiteten i
den principiella hållningen, även om man
råkar vara ägare.
Det finns bara ett sätt att bli av med
detta Moment 22 och det är att så snabbt
som det överhuvudtaget är möjligt göra
sig av med det statliga ägandet. Det leder
till att en marknadsorienterad regering
slipper dagtinga med de ideer den baserar
9
sin politik på. Och det ökar också legitimiteten hos en regering som framöver
måste ta aktiv del i kampen mot de krafter
inom den europeiska gemenskapen som
vill vrida på industristödskranen och som
nu vädrar morgonluft.
Angående nationell katastrof
E
n liten gissningstävlan: Vem eller
vilka har uttalat nedanstående?
”Bröder, vad har hänt oss?
Varför har sluga och uppblåsta herrar,
fiffiga och listiga avfällingar och lystna,
rika girigbukar tagit makten, medan de
hånat oss, gycklat med våra övertygelser
och dragit fördel av vår naivitet? Varför
dömer de oss till ett ömkligt vegeterande
liv i slaveri och underkastelse under våra
allsmäktiga grannar genom att stjäla våra
rikedomar, ta ifrån folket dess hem, fabriker och mark, hacka landet i bitar, få oss
att gräla, förlöjliga oss och bannlysa oss
från det förflutna? Hur har det kunnat ske
att vi vid våra öronbedövande massmö-
ten, i vår irritation och otålighet, i vår
längtan efter förändring och att vårt land
skulle blomstra, lät dem få makten som
inte älskar detta land, som kryper för utländska herrar och som söker råd och pris
på andra sidan haven?
Svar: Nej, det är inte Stig Malm och
Ingvar Carlsson utan en grupp ryssar som
låg bakom augustikuppen 1991.