Robert Dalsjö; Sverige Östersjön


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ROBERT DAI.SJÖ:
Sverige och Östersjön
Sveriges politik i Ostersjöområ-
detharunderefterkrigsffden
ofta varit försiktig, i kontrast till
statsledningens agerande vad
gäller mer fjärran områden. Från
baltutlämningen 1945 och framåt har Sverige givit intryck av att
i många avseenden huka sig inför den sovjetiska jätten. Efter
det kalla krigets slut och Sovjetväldets upplösning finns ännu
mindre anledning att hålla fast
vid den linjen. Hotet är nu inte i
första hand invasion, utan snarare instabilitet. Ett mer aktivt
och ”europeiskt normalt”
svenskt uppträdande, liksom
hjälp till de baltiska staterna att
markera sin suveränitet, skulle
bidra till ökad säkerhet i vårt
närområde.
Robert Dalsjö är avdelningsdirektör på FOA.
M
ilitärt sett var Östersjön fram
till Berlinmurens fall i praktiken helt dominerad av Sovjetunionen. Moskva kontrollerade de östra
och södra stränderna och med sin stora
militära styrka skulle man i krig kunna
utöva sjöherravälde fram till åtminstone
Bomholmsgattet och till Sveriges och
Finlands kustfarvatten. Vad övriga östersjöstater skulle ha kunnat göra var att försöka skydda sina kuster och att – i viss
mån och för viss tid – bestrida Sovjets
herravälde på det öppna havet.
Dessa förhållanden och Moskvas
maktställning och maktanspråk i allmänhet fick genomslag i fredstid på olika sätt:
sovjetiska örlogsfartyg uppträdde – kanske främst på internationellt vatten öster
om Gotland – inte sällan som om de hade
en särställning gentemot annan militär
och civil sjöfart. Västliga fartyg prejades
eller bordades; sovjetiska övningar bedrevs på ett provokativt sätt och andra
fartyg kördes bort från områden där sovjetiska övningar pågick. Under vattnet visade man tydligt att Moskvas intressen
och anspråk på inflytande inte gjorde halt
vid territorialgränsen. Den svenska reaktionen på det sovjetiska beteendet var tvetydig: visst protesterade Sverige ibland
eller fållde sjunkbomber, men Sverige
skickade också signaler om anpassning
och undvek att ”provocera”, bl a lades
restriktioner på svenska örlogsfartygs
uppträdande öster om Gotland.
Med murens fall och Warszawapaktens
sammanbrott såg Östersjön ett tag ut att
förvandlas från ett av Sovjet dominerat
bakvatten till ett tänkbart konfrontationsområde i händelse av kris eller konflikt
mellan Öst och Väst. Utan sovjetiska baser i Tyskland och Polen blev det militärpolitiska utgångsläget betydligt mer jämnt
mellan de två parterna, vilket kunde öppna för konfrontation och incidenter i händelse av kris. Via Östersjön och dess luftrum skulle också de båda sidorna kunna
nå varandra utan att behöva blanda in de
nu fria statema Polen och Tjeckoslovakien. Östersjön skulle vidare, som den
innersta försvarszonen, kunna bli viktigare för Moskva och den sovjetiska flottan när de yttre zonerna av olika skäl fallit
bort. Många menade också att en rivalitet
på sikt. skulle kunna uppstå i Östersjön
mellan Sovjet och det förenade Tyskland.
Med Sovjetunionens upplösning har
läget ännu en gång förändrats. Utan överhöghet över Estland, Lettland och Litauen, och – nota bene – under förutsättning att man också lämnar sina baser där,
blir Rysslands marinstrategiska läge vid
Östersjön trängt. Det enda tillträdet till
Östersjön blir då några remsor av kusten
vid S:t Petersburg och vid Kaliningrad/
Königsberg, den senare avskuren från
moderlandet.
Jämfört med situationen före november 1989 är skillnaden qramatisk och parallellerna med mellankrigstidens situation verkar påtagliga:I stället för att utöva
sjöherravälde verkar nu Östersjöflottans
uppgift bli att bestrida det. Inte bara baseringsmöjligheterna för fartyg och marinflyg påverkas av de baltiska statemas
självständighet, utan även möjligheterna
att genomföra en invasion över havet.
Förändras gör också förutsättningarna
för luftförsvaret av hjärtlandet, och, mer
allmänt, förutsättningarna för olika slags
maktprojektion på, över och under Östersjön.
385
Kaliningrads framtida roll
Hur•.stor den militärstrategiska förändrfugen slutligen blir beror bl a på hur regionen Kaliningrad/Königsbergs framtid
ter sig och vilken militär roll det får. Området kan tänkas bli en framskjuten
språngbräda, ett befäst härläger fullt av
moderna militära förband. Aandra sidan
kan det också bli en avsnörd och instängd
bas med politisk snarare än militär betydelse, en sorts rysk motsvarighet till den
amerikanska Guantanamobasen på Kuba. Mellan dessa ytterligheter ligger
”Östersjöns Gibraltar”, en flott- och flygbas med påtaglig men främst defensiv
kapacitet. Till dessa osäkerheter kommer
att området kan bli en källa till instabilitet,
särskilt om den politiska kontrollen från
Moskva över de militära styrkoma uppfattas som svag eller om tvister uppstår
kring transiträttigheter.
På den icke-militära sidan medförde
Warszawapaktens och Sovjetunionens
sammanbrott att Rysslands landkommunikationer med väst nu löper genom självständiga stater vilka tidigare förtryckts.
Dessa kan tänkas ha ett långt minne. Den
enda riktigt säkra transportvägen till väst
går därför via havet, vilket kan öka Östersjöns betydelse som rysk försörjningsled.
Förändringarna innebär också att Moskva har förlorat nästan hela sin tidigare stora ekonomiska-/fiskezon i Östersjön.
Revanschistiska strömmar
En viktig övergripande fråga är om
Moskva på sikt kommer att anpassa den
maktpolitiska aptiten i Östersjön till det
förändrade läget. Detta är möjligt och i
högsta grad önskvärt, men på intet sätt sä-
kert. Förutsättningarna för maktprojek- 386
tion har visserligen försämrats, men samtidigt kan incitamenten att vid en kris
”förbättra sitt läge” och ”tillfredsställa legitima säkerhetsbehov” ha ökat. Starka
revanschistiska strömmar finns också i
Ryssland, där en allians mellan ryska nationalister och sovjetnostalgiker gör sig
allt mer märkbar. Känslan av nationell
förödmjukelse stiger, liksom besvikelsen
över att reformerna och västanpassningen
inte avkastat de omedelbara materiella
förbättringar som man hade hoppats.
Vi får också dagligen bevis i tidningarna för att många ryssar och före detta sovjetmilitärer inte förstått eller i varje fall
inte känslomässigt accepterat att Sovjetunionen inte längre existerar och att bl a
Estland, Lettland och Litauen är självständiga stater. De tror sig fortfarande ha
rätt till en särställning, vilket märks tydligt
vad gäller såväl frågan om trupptillbakadragandet som frågan om etniska ryssars
ställning i de tre staterna. Att ubåtskränkningarna mot Sverige fortsätter är också
ett oroande tecken på att de senare årens
förändringar på sina håll inte accepterats,
eller på att de ses som övergående.
Mot denna bakgrund borde det vara
klart att ett snabbt tillbakadragande av de
ryska förbanden i Estland, Lettland och
Litauen inte bara är av baltiskt och principiellt, utan också av svenskt och reellt intresse. Likaså är det av intresse för Sverige att de ryska styrkorna i Kaliningrad/
Königsberg-området får en storlek och
sammansättning som inte överstiger legitima defensiva behov. Den svenska regeringen har hittills gjort en hel del för att
främja ett ryskt tillbakadragande, men insatserna har framstått som halvhjärtade.
Åtminstone den synliga politiken i baltiska frågor har tidvis givit intryck av tveksamhet och en ovilja att stöta sig med
ryssarna.
Även om nu det värsta – ett ryskt inbördeskrig eller en.revanschistisk regim i
Moskva som åter ockuperar de baltiska
staterna och hotar de övriga länderna
runt Östersjön – inte inträffar, så medför
det nya läget problem för Sverige, men
också möjligheter.
Osäkerheten om framtiden är genuin,
men en inte alltför vågad gissning är att
den östra delen av östersjöbäckenet under lång tid kommer att präglas av ekonomisk svaghet, stora miljöproblem, folkligt
missnöje och politisk oro, nationella motsättningar och allmän instabilitet. Moskvastaten kommer alltfort att vara militärt
betydelsefull men ekonomiskt obetydlig.
De nya statema kommer att förbli bräckliga i många avseenden och se västerut för
hjälp och stöd.
I en sådan situation är incidenter,
gränstvister, myterier eller självsvåldigt
agerande från militära förband, privatverksamhet, stora flyktingströmmar, bråk
om fiskerättigheter, dumpning av gifter
m m inte osannolika. Situationen kompliceras av att de baltiska statema för närvarande varken klarar av att övervaka sina
territorialvatten och fiskezoner eller att
upprätthålla ordning där. Samtidigt är
Östersjön av särskild betydelse för balterna som den enda säkra förbindelsen med
Väst.
Ideer har framförts om att dämpa eller
lösa dessa problem med olika typer av
rustningskontroll eller internationellt
samarbete. Lämpliga och praktiskt genomförbara förslag saknas dock till större
delen.

Demilitarisera inte Östersjön
Förslaget att demilitarisera Östersjön,
framfört i aprilnumret av den respekterade amerikanska tidskriften Proceedings,
är av flera skäl direkt olämpligt. Havens
frihet är inte bara viktig som princip, utan
också därför att flottstyrkor är, vid sidan
av kärnvapen, det instrument som gör sä-
kerheten global. Vänligt inställda flottstyrkor fungerar ofta som ”utjämnare”
när en liten stat ställs mot en mäktig granne, något som borde vara uppenbart för
de flesta intresserade nordbor. En demilitarisering av Östersjön skulle också innebära att Ryssland, Tyskland och kanske
Sverige bara behövde ombasera sina flottor, medan Finland, Estland, Lettland och
Polen skulle stå utan skydd för sina sjö-
gränser.
Den typ av marin rustningskontroll
som skulle kunna tänkas bidra till stabilitet i Östersjön är möjligen frivilligt samarbete och ”mjukare” förtroendeskapande
åtgärder, såsom kontakter mellan flottor,
procedurer för frivillig föranmälan av övningar, samt en gemensam signalhandbok
för undvikande av missförstånd och oönskad friktion. En del av de ideer som förts
fram av Gunnar Jervas om samarbete
mellan nationella organ för sjötrafikkontroll, skulle också kunna vara värda att
beakta i detta sammanhang.
Sveriges säkerhetspolitiska ansvar
Några potentiellt viktigare svenska bidrag
till stabilitet i Östersjön ligger dock utanför rustningskontrollens område. Det
första gäller en större och närmast
permanent närvaro av svenska enheter på
internationellt vatten i Östersjön. Visserligen har Emil Svenssons uttalanden i
387
denna riktning mött stark kritik från Pierre Schori, men frågan är ur internationell
synpunkt inte alls kontroversiell. Svenskarna, som nu är på väg att lägga av neutralitetspolitikens kyskhetsbälte och bli
normala europeer, börjar upptäcka att
landet, precis som andra länder, har nationella intressen som inte upphör vid
tolvmilsgränsen. Många av dessa intressen är dessutom gemensamma med andra
länder, t ex i EG eller ESK. Flottpatrullering och förmåga till krishantering är fullt
normala och legitima sätt att markera och
bevaka sådana intressen.
Inte minst kan det visa sig att man från
europeiskt håll förväntar sig att Sverige, i
egenskap av en rik nation och Östersjöns
största strandägare, ska ta ett större sä-
kerhetspolitiskt ansvar för att främja stabilitet och dämpa kriser ivårt eget närområde. Tyskland, som annars kanske skulle
kunnatfylla den rollen, har tills vidare lagt
Östersjön åt sidan för att inom ramen för
NATO och WEU, i stället koncentrera sig
på Nordsjön, Atlanten och Medelhavet.
En ändring av svenskt marint uppträ-
dande med ökad tonvikt på patrullering
och krishantering fordrar dock på sikt att
också den svenska flottans struktur ändras; enkelt uttryckt behöver flottan större
och mer sjödugliga fartyg som kan ligga
ute längre och som – inte helt oviktigt –
ser någorlunda imponerande ut. Fartygen
bör vara flexibla och allsidigt användbara
och förbanden bör ha en hög beredskap.
Värt att notera är också att större och
allsidigt användbara fartyg skulle underlätta svenskt deltagande i multinationella
operationer, en uppgift som av·flera skäl
kan komma att bli politiskt angelägen och
nödvändig i framtiden. Deltagande med
fartygsenheter på internationellt vatten
388
är, särskilt om alternativet är att skicka
marktrupp, ett relativt okomplicerat och
mindre krävande sätt att markera solidaritet.
En sådan omriktning måste rimligen gå
ut över den traditionella uppgiften att
möta en stort upplagd kustinvasion, men
denna uppgift ter sig ändå mindre relevant, bl a mot bakgrund av förändringarna i närområdet. Om ett angrepp över
Östersjön mot Sverige skulle bli aktuellt
verkar metoden strategiskt överfall, liknande det tyska angreppet på Norge
1940, den rimligaste. Ett strategiskt överfall kräver inte att angriparen har mycket
stora styrkor eller många baser; i ett rörigt
Europa kommer det också att vara svårt
för den angripne att i tid upptäcka anfallsförberedelser, tolka signaler och besluta
om mobilisering. Denna typ av angrepp är
också särskilt farlig från svensk synpunkt
eftersom det svenska försvarets struktur
och mobiliseringsberoende gör oss mycket sårbara.
I det senaste försvarsbeslutet prioriteras också försvarets uppgift att utgöra en
”tröskel” mot ett strategiskt överfall. I detta sammanhang är det en fördel om svenska örlogsfartyg normalt ligger ute och
därmed kan samla underrättelser, ge tidig
varning och snabbt göra insatser. Självfallet behöver också armen förband lämpade för s k tröskeluppgifter, med hög beredskap, slagkraft och rörlighet. Sådana
förband skulle dessutom vara användbara för krishantering och för multinationella insatser.
Den andra betydelsefulla insatsen Sverige kan göra för stabilitet i Östersjön är
att ge de baltiska statema möjlighet att
själva övervaka sitt territorium, sina gränser och sina fiskeområden och att upprätthålla ordning där -ytterst att markera
sin suveränitet. Att så kan ske är ett
svenskt och västligt intresse – om inte
baltema kan, vem skall då t ex ta hand om
ryska myterister? Detta intresse borde
Sverige och andra västländer befrämja genom att upphöra med sin vägran att sälja
försvarsmateriel, och dessutom genom att
hjälpa till med utbildning och uppbyggnad av försvarsmaktema.
Rimligen kommer de tre statema framgent att vara militärt svaga jämfört med
sin store granne, men militärt försvar är
därför inte på något sätt hopplöst för dessa länder – det är tvärtom nödvändigt.
Även relativt små styrkor skulle kunna
bjuda så pass mycket motstånd att en
kuppartad invasion inte kan genomföras
utan stridsbilder på t ex CNN. En blygsam hjälp med försvarsmateriel och utbildning skulle också kunna ge påtagliga
resultat vad gäller förmåga till övervakning och att upprätthålla ordning, och
därmed verka krisförebyggande.