Per Dahl; Med kamel under vattnet


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– ————- —
PER DAHL:
Med kamel under vattnet
H
ört sent i höstas. Åhöraren, en
flicka, frågar på mycket lantlig
skånska: ”Men när du möter allt
fler främmande utlänningar i vardagen, i
affären, igranskapet blir du inte rädd då?”
John Biggins: Sailor of Austria. Secker &
Warburg, London 1991
Diskrimineringsombudsmannens maner
när han svararäraristokratisktsirliga.”jaa,
min familj har under detta århundrade varit verksam i Sverige, Danmark, Ryssland
och några andra länder. Vad jagminns har
vi aldrig varit rädda.”
Vad krävs för att någon skall känna
trygghet utan språkgemenskap? Bildning,
världsvana, familjetraditioner? Institutioner som, likt den katolska kyrkan eller det
multinationella företaget, står fast oföränderliga ovanför den begränsade nationalstaten?
Kanske är den traditionella historiska
berättelsenhopplöst passe, men för att vara passe är John Biggins Sailor of Austria
både spännande och rolig, ochhåller säker
distans både till sentimental melodram
och pojkboksheroism. I en stil som något
påminner om Evelyn Waughs i trilogin
Sword of Honour låter Biggins Otto Prohaska dela med sig av minnena från tiden
på Medelhavet. Den italiensk-polske
tjecken Ottokar Ritter von Prohaska var i
romanen nämligen framgångsrik österrikisk-ungersk u-båtskapten 1915-18.
Med Pola, S:t Veit am Flaum och Cattaro
som baserverkställer han ett allt merverklighetsfrämmande k u k marinministeriums planer ända till den dag hemmahamnarna befinnes heta Pula, Fiume och
Kotor. 1918 flockar sig folkhavet, likt ankommen mjölk, i skilda språkgrupper.
Ingen läsare skallvänta sig programmatisk naturalism av Remarques slag i denna
bok, författaren håller stilen svalt distansierad. Huvudpersonens hållning påminner inte sålitetom den, som kavallerigeneralen Mannerheim företer under samma
period, som.den skildras av Stig Jägerskiöld.MenBigginsväjerinteför ohyggligheter, t ex besättningsmäns psykoser när
de fått reda på att de torpederat ett trupptransportfartyg med 2 000 man ombord,
eller när Prohaska själv anklagas för att av
misstagsänktdenu-båthans svågerfannsi.
Mindre dramatiska prövningar för besättningen gör sitttillför sjökrigets vardag: det
kan varaatt bli utfordrad enbartmed polsk
kålpuddingjust innan de får uppdraget att
ligga under vattenytan i minst 24 timmar.
Eller att frakta den ovanligt ädla och argsinta kamel, som en upprorisk shejk vill ge
kjesar Karl, från Libyens kust tillbaka till
Dalmatien. I u-läge …
Varför en engelsk lektor i Wales stannar för just detta ämne är svårt att lura ut.
John Biggins har dock gjort ett gott hantverk, tycks kunna sin mellaneuropeiska
historia och behärska en stil som inte avkräver verkligheten högre rationalitet än
man har anledning av förvänta. Möjligen
lider han av en viss ställföreträdande titelsjuka och förmåga till idealisering av dubbelmonarkin, men detta uppvägs snart av
sinne för lokalfärg och en ton av medkännande humor.
Kan fictionlitteratur över huvud taget
berika oss med erfarenheter vi själva sällan gör? Om så någon gång är fallet skulle
den nu anmälda skildringen kanske kunna ge oss en något ökad insikt i hur lojaliteter och samhörighet kan te sig i det
mångnationella samhället.