Thomas Idergard; Tankeväckande om välfärdsstatens etiska grund
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
THOMAS IDERGARD:
Tankeväckande om välfärdsstatens
etiska grund
M
ånga samhällsvetare och politiker har utropat 1990-talet till
”etikens årtionde”. Om vardagslivet på 80-talet dominerades av
materialism och konsumism, kommer det
under 90-talet att präglas av sökande
efter existentiella värden och principiella
sammanhang i tillvaron. Intresset för religiositet och andlighet ökar. Sveriges riksdag har i höst begåvats med ett parti- Kds
-vars valslogan bl a är just mer ”etik och
moral” i politiken.
Betrand de Jouvenel: Omfördelningens
etik. Att ta från rika – och fattiga. Ratio
1991
Huruvida förutsägelserna om 90-talet
och etiken är självuppfyllande profetior
eller ej, ska inte vidare utredas här. Etiska
diskussioner har förts tidigare och kommer sannolikt att föras i framtiden också.
Betrand de Jouvenels bok, ursprungligen
utgiven 1951, är ett bra bevis för att reflektioner kring politikens och samhällslivets etiska grundvalar, är ett något äldre
fenomen än meditationskongresser i Globen och anti-abortdemonstrationer med
Ulf Ekman, anno 1991.
Fransmannen de Jouvenels väldisponerade och lättillgängliga skrift, är en studie av den etik som finns bakom tanken
på omfördelningen av inkomster i de
moderna industriländerna. Författaren
ger mycket få konkreta exempel på omfördelningspolitikens utfall. I stället är
hans syfte att diskutera omfördelningstanken rent principiellt: Om en total utjämning av människors inkomster skulle
kunna genomföras utan att incitamenten
för materiell produktion i samhället på-
verkades negativt, vore detta då något bra
och eftersträvansvärt? Är total inkomstutjämning, ur etisk synvinkel, ett ideal att
sträva efter?
Svaret på detta är, menar de Jouvenel,
helt avhängigt vilken föreställning man
har om inkomsten som sådan. Anhängarna av omfördelningsidealet ser inkomsten
som ett sätt för konsumenten att tillfredsställa sina behov. Av denna anledning kan
de hävda att rättvisan kräver att alla människor ska ha samma tillfredsställelse. de 1
Jouvenel förnekar inte att inkomsten tillfredsställer människors konsumtionsbehov, men pekar på att den måste ses i ett
vidare perspektiv: inkomsten bör i första
hand betraktas som ett medel för människor att prestera något. Med detta synsätt
finns ingen grund för påståendet om att
rättvisan kräver jämtfördelade inkomster.
För att ett samhälle ska nå framåtskridande – socialt, ekonomiskt och kulturellt – som stegvis kommer allt större
grupper av människor till del, behövs eliter, vars löner ligger över genomsnittet
och vars produktion riktas mot en liten,
exklusiv skara. Och de Jouvenel ger ett
enkelt; men poängfullt, exempel på den
sociala nyttan med höga inkomster. Om
man anser att Karl Marx’ verksamhet
varit betydelsefull för att förbättra arbetarklassens villkor världen över, måste
man förstå att han inte kunnat skriva sina
böcker eller formulera sina teorier utan
det ekonomiska stöd som emanerade från
Friedrich Engels’ obeskattade företagsvinster!
Folket – allmogen – tycks i alla tider
ha accepterat sociala eliter, ja t o m frivilligt försörjt dem, så länge man betraktat
medlemmarna av eliterna såsom högre
stående och så länge dessa återbördat
folkets uppskattning genom olika former
534
av skådespel och underhållning. Detta
faktum gällde för aristokratin, och gäller
idag för artister av olika slag. Det
paradoxala, visar de Jouvenel, är att kapitalistens inkomst och elitstatus – som till
skillnad från t ex adelns uppkommit så-
som en konsekvens av människors frivilliga avtal på marknaden- däremot betraktas med avsky och avund. En politisk filosofi som likt socialismen lyckas exploatera denna avund, kan också vinna folklig
legitimitet åt inkomstutjämningsidealet
de Jouvenel förnekar inte behovet av
en beskattning som tillför resurser till
svaga eller utsatta individer och grupper.
Men, hävdar han, detta har inte varit syftet med den omfördelningspolitik som
bedrivs i de moderna välfärdsstaterna.
Att bara rikta offentlig välfärdshjälp till
vissa människor, strider ju mot omfördelningsivrarnas jämlikhetsfilosofi. Därför
drivs utvecklingen dithän, att offentliga
bidrag och subventioner omfattar alla
inkomsttagare och härigenom också
måste betalas av alla. Vad som i Sverige
kallas generell välfärdspolitik är försöket
att på politisk väg förverkliga en fullständig likhet i inkomstfördelningen.
Att denna strävan inte drivits till sin
spets, inte ens i Sovjetunionen, beror på
att det även bland omfördelningsivrarna
finns en förståelse för den gräns som sätts
av att incitamenten till arbete och sparande- och därmed den materiella basen för
fortsatt omfördelning – försvinner vid en
totalt inkomstutjämning.
Häri ligger också en förklaring till den
stora skillnad i behandling som omfördelningspolitiken ger hushåll och familjer
å den ena sidan och företag å den andra,
resonerar författaren. Denna tydliggörs i
skillnader i det skatteuttag som blir nödvändigt för att hålla den gigantiska omfördelningsprocessen i gång. Privatinkomster diskrimineras i beskattningshänseende, jämfört med företagsvinster. de
Jouvenel pekar på att familjer knappast
tillåts göra avdrag för nödvändiga kostnader för barnomsorg eller utbildning,
medan beskattning av nettobehållningen
-efter avdrag för kostnader- anses som
självklart när det gäller företag. Konsekvenserna av detta blir långtgående.
Familjen, den institution som bär upp
samhället och skänker det arbetskraft,
skattebetalare och soldater, klarar inte
själv sina välfärdsutgifter eller kostnader
för utbildning. Någon annan måste gripa
in. Fältet ligger således öppet för staten.
I själva verket är det övergripande
målet med omfördelningsmekanismerna i
välfärdsstaten inte att flytta tillgångar från
rika till fattiga, utan att flytta makt från
individen till staten. Det primära resultatet av decenniers omfördelningspolitik
är inte färre fattiga, anser de Jouvenel. I
stället är det att maktöverföringen från
individen till staten genererat en ny härskande klass i samhället, välfärdsbyråkraterna. De krav på jämlikhet i levnadsvillkor och konsumtion som omfördelningsförespråkarna ställt, har i verkligheten
inte riktats mot ojämlikheten som sådan,
utan mot att en viss grupp människor –
de som nått framgång och rikedom på
marknaden – varit mer ojämlika än
andra.
Hela den omfördelnings- och jämlikhetsideologi som med.några få undantag
idag omhuldas av såväl socialdemokrater,
socialliberaler som högerpartier, kan med
andra ord avklädas till inget annat än en
ideologisk maskering av ett utbyte av
samhällseliter. Generell välfärdspolitik
och inkomstutjämning har inte tjanat
något annat syfte än att bygga välfärdsbyråkratier och föda upp nya härskare i
samhället. de Jouvenel avslutar sin framställning med en undran inför om detta är
en utvecklingsprocess med andra ändamål och en väldigare omfattning än vad vi
idag kan förstå.
Någon käJJförteckning finns inte i
boken, men det är svårt att inte se parallellerna till sociologen Max Webers teorier om rationaliseringsprocessens konsekvenser och uttrycksformer. Dessutom
har de Jouvenels elitperspektiv och tankar om ett nytt härskande skikt i samhället intressanta beröringspunkter med den
kritik som under 70-och 80-talen riktats
mot välfärdsstaten från vänster (se t ex
den danske marxisten J S Dich), även om
de Jouvenels utgångspunkt hela tiden är
CARL JOHAN LJUNGBERG:
535
omsorgen om det fria samhället, och inte
någon förvirrad historiematerialism.
Betrand de Jouvenels bok är en mycket
tankeväckande studie av den moderna
välfärdsstatens etiska grundvalar, och de
invändningar som ur etiskt perspektiv
kan riktas mot den. Boken har ett särskilt
Jäsvärde i dessa dagar, dels för att etiska
resonemang så att säga ligger i tiden, men
allra främst därför att den anknyter till
den debatt som just nu förs i bl a Svensk
Tidskrift, om en borgerlig välfärdspolitik
som till sitt väsen skiljer sig från den socialdemokratiska. Kunde fler välfärdsdebattörer inom moderata samlingspartiet
och borgerligheten ta sig tid att gå igenom
de drygt 90 sidorna i de Jouvenels bok,
tror jag att den välfärdspolitiska diskussionen skulle vitaliseras och fördjupas
avsevärt.
Än lever ”jakobinerna”
K
an fd socialisterefterden fria ekonomins seger tänkas hylla marknad och kontraktsrätt utan att isitt
hjärtas djup förstå eller uppskatta dessa
ting? Kan en ny fanatism uppstå på basen
av önskan att sprida dem som en feberbrand runt det klot som socialismen just
lämnat?
Claes G Ryn: The New Jacobins: Can
Democrary Survh·e? National Humanities Institute, Washington D C 1991
Allt detta är möjligt, svarar statsvetaren
Claes G Ryn, svensk-amerikansk idedebattör och insiktsfull kritiker av amerikanskt folkstyre. Kravet på en friare ekonomi kan födas ur avund och egalitär”missionsanda”, mer än ur önskan om bättre
ekonomiska chanser i allmänhet, hävdar
Ryn. Hans stridsskrift The New Jacobins:
Can Democrary Survive? har i USA väckt
visst rabalder. Inte minst för att den även
kritiserar dem som under presidenterna
Reagan och Bush lockats till övertro på vad
kapitalismen och demokratin kan uppnå,
THOMAS IDERGARD:
Tankeväckande om välfärdsstatens
etiska grund
M
ånga samhällsvetare och politiker har utropat 1990-talet till
”etikens årtionde”. Om vardagslivet på 80-talet dominerades av
materialism och konsumism, kommer det
under 90-talet att präglas av sökande
efter existentiella värden och principiella
sammanhang i tillvaron. Intresset för religiositet och andlighet ökar. Sveriges riksdag har i höst begåvats med ett parti- Kds
-vars valslogan bl a är just mer ”etik och
moral” i politiken.
Betrand de Jouvenel: Omfördelningens
etik. Att ta från rika – och fattiga. Ratio
1991
Huruvida förutsägelserna om 90-talet
och etiken är självuppfyllande profetior
eller ej, ska inte vidare utredas här. Etiska
diskussioner har förts tidigare och kommer sannolikt att föras i framtiden också.
Betrand de Jouvenels bok, ursprungligen
utgiven 1951, är ett bra bevis för att reflektioner kring politikens och samhällslivets etiska grundvalar, är ett något äldre
fenomen än meditationskongresser i Globen och anti-abortdemonstrationer med
Ulf Ekman, anno 1991.
Fransmannen de Jouvenels väldisponerade och lättillgängliga skrift, är en studie av den etik som finns bakom tanken
på omfördelningen av inkomster i de
moderna industriländerna. Författaren
ger mycket få konkreta exempel på omfördelningspolitikens utfall. I stället är
hans syfte att diskutera omfördelningstanken rent principiellt: Om en total utjämning av människors inkomster skulle
kunna genomföras utan att incitamenten
för materiell produktion i samhället på-
verkades negativt, vore detta då något bra
och eftersträvansvärt? Är total inkomstutjämning, ur etisk synvinkel, ett ideal att
sträva efter?
Svaret på detta är, menar de Jouvenel,
helt avhängigt vilken föreställning man
har om inkomsten som sådan. Anhängarna av omfördelningsidealet ser inkomsten
som ett sätt för konsumenten att tillfredsställa sina behov. Av denna anledning kan
de hävda att rättvisan kräver att alla människor ska ha samma tillfredsställelse. de 1
Jouvenel förnekar inte att inkomsten tillfredsställer människors konsumtionsbehov, men pekar på att den måste ses i ett
vidare perspektiv: inkomsten bör i första
hand betraktas som ett medel för människor att prestera något. Med detta synsätt
finns ingen grund för påståendet om att
rättvisan kräver jämtfördelade inkomster.
För att ett samhälle ska nå framåtskridande – socialt, ekonomiskt och kulturellt – som stegvis kommer allt större
grupper av människor till del, behövs eliter, vars löner ligger över genomsnittet
och vars produktion riktas mot en liten,
exklusiv skara. Och de Jouvenel ger ett
enkelt; men poängfullt, exempel på den
sociala nyttan med höga inkomster. Om
man anser att Karl Marx’ verksamhet
varit betydelsefull för att förbättra arbetarklassens villkor världen över, måste
man förstå att han inte kunnat skriva sina
böcker eller formulera sina teorier utan
det ekonomiska stöd som emanerade från
Friedrich Engels’ obeskattade företagsvinster!
Folket – allmogen – tycks i alla tider
ha accepterat sociala eliter, ja t o m frivilligt försörjt dem, så länge man betraktat
medlemmarna av eliterna såsom högre
stående och så länge dessa återbördat
folkets uppskattning genom olika former
534
av skådespel och underhållning. Detta
faktum gällde för aristokratin, och gäller
idag för artister av olika slag. Det
paradoxala, visar de Jouvenel, är att kapitalistens inkomst och elitstatus – som till
skillnad från t ex adelns uppkommit så-
som en konsekvens av människors frivilliga avtal på marknaden- däremot betraktas med avsky och avund. En politisk filosofi som likt socialismen lyckas exploatera denna avund, kan också vinna folklig
legitimitet åt inkomstutjämningsidealet
de Jouvenel förnekar inte behovet av
en beskattning som tillför resurser till
svaga eller utsatta individer och grupper.
Men, hävdar han, detta har inte varit syftet med den omfördelningspolitik som
bedrivs i de moderna välfärdsstaterna.
Att bara rikta offentlig välfärdshjälp till
vissa människor, strider ju mot omfördelningsivrarnas jämlikhetsfilosofi. Därför
drivs utvecklingen dithän, att offentliga
bidrag och subventioner omfattar alla
inkomsttagare och härigenom också
måste betalas av alla. Vad som i Sverige
kallas generell välfärdspolitik är försöket
att på politisk väg förverkliga en fullständig likhet i inkomstfördelningen.
Att denna strävan inte drivits till sin
spets, inte ens i Sovjetunionen, beror på
att det även bland omfördelningsivrarna
finns en förståelse för den gräns som sätts
av att incitamenten till arbete och sparande- och därmed den materiella basen för
fortsatt omfördelning – försvinner vid en
totalt inkomstutjämning.
Häri ligger också en förklaring till den
stora skillnad i behandling som omfördelningspolitiken ger hushåll och familjer
å den ena sidan och företag å den andra,
resonerar författaren. Denna tydliggörs i
skillnader i det skatteuttag som blir nödvändigt för att hålla den gigantiska omfördelningsprocessen i gång. Privatinkomster diskrimineras i beskattningshänseende, jämfört med företagsvinster. de
Jouvenel pekar på att familjer knappast
tillåts göra avdrag för nödvändiga kostnader för barnomsorg eller utbildning,
medan beskattning av nettobehållningen
-efter avdrag för kostnader- anses som
självklart när det gäller företag. Konsekvenserna av detta blir långtgående.
Familjen, den institution som bär upp
samhället och skänker det arbetskraft,
skattebetalare och soldater, klarar inte
själv sina välfärdsutgifter eller kostnader
för utbildning. Någon annan måste gripa
in. Fältet ligger således öppet för staten.
I själva verket är det övergripande
målet med omfördelningsmekanismerna i
välfärdsstaten inte att flytta tillgångar från
rika till fattiga, utan att flytta makt från
individen till staten. Det primära resultatet av decenniers omfördelningspolitik
är inte färre fattiga, anser de Jouvenel. I
stället är det att maktöverföringen från
individen till staten genererat en ny härskande klass i samhället, välfärdsbyråkraterna. De krav på jämlikhet i levnadsvillkor och konsumtion som omfördelningsförespråkarna ställt, har i verkligheten
inte riktats mot ojämlikheten som sådan,
utan mot att en viss grupp människor –
de som nått framgång och rikedom på
marknaden – varit mer ojämlika än
andra.
Hela den omfördelnings- och jämlikhetsideologi som med.några få undantag
idag omhuldas av såväl socialdemokrater,
socialliberaler som högerpartier, kan med
andra ord avklädas till inget annat än en
ideologisk maskering av ett utbyte av
samhällseliter. Generell välfärdspolitik
och inkomstutjämning har inte tjanat
något annat syfte än att bygga välfärdsbyråkratier och föda upp nya härskare i
samhället. de Jouvenel avslutar sin framställning med en undran inför om detta är
en utvecklingsprocess med andra ändamål och en väldigare omfattning än vad vi
idag kan förstå.
Någon käJJförteckning finns inte i
boken, men det är svårt att inte se parallellerna till sociologen Max Webers teorier om rationaliseringsprocessens konsekvenser och uttrycksformer. Dessutom
har de Jouvenels elitperspektiv och tankar om ett nytt härskande skikt i samhället intressanta beröringspunkter med den
kritik som under 70-och 80-talen riktats
mot välfärdsstaten från vänster (se t ex
den danske marxisten J S Dich), även om
de Jouvenels utgångspunkt hela tiden är
CARL JOHAN LJUNGBERG:
535
omsorgen om det fria samhället, och inte
någon förvirrad historiematerialism.
Betrand de Jouvenels bok är en mycket
tankeväckande studie av den moderna
välfärdsstatens etiska grundvalar, och de
invändningar som ur etiskt perspektiv
kan riktas mot den. Boken har ett särskilt
Jäsvärde i dessa dagar, dels för att etiska
resonemang så att säga ligger i tiden, men
allra främst därför att den anknyter till
den debatt som just nu förs i bl a Svensk
Tidskrift, om en borgerlig välfärdspolitik
som till sitt väsen skiljer sig från den socialdemokratiska. Kunde fler välfärdsdebattörer inom moderata samlingspartiet
och borgerligheten ta sig tid att gå igenom
de drygt 90 sidorna i de Jouvenels bok,
tror jag att den välfärdspolitiska diskussionen skulle vitaliseras och fördjupas
avsevärt.
Än lever ”jakobinerna”
K
an fd socialisterefterden fria ekonomins seger tänkas hylla marknad och kontraktsrätt utan att isitt
hjärtas djup förstå eller uppskatta dessa
ting? Kan en ny fanatism uppstå på basen
av önskan att sprida dem som en feberbrand runt det klot som socialismen just
lämnat?
Claes G Ryn: The New Jacobins: Can
Democrary Survh·e? National Humanities Institute, Washington D C 1991
Allt detta är möjligt, svarar statsvetaren
Claes G Ryn, svensk-amerikansk idedebattör och insiktsfull kritiker av amerikanskt folkstyre. Kravet på en friare ekonomi kan födas ur avund och egalitär”missionsanda”, mer än ur önskan om bättre
ekonomiska chanser i allmänhet, hävdar
Ryn. Hans stridsskrift The New Jacobins:
Can Democrary Survive? har i USA väckt
visst rabalder. Inte minst för att den även
kritiserar dem som under presidenterna
Reagan och Bush lockats till övertro på vad
kapitalismen och demokratin kan uppnå,