Ledare; Theorin och Hussein


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

’FDARE
Theorin och Hussein
A
ldrig kan en ide avslöjas så grymt
som när den prövas mot verkligheten. Då finns det inga undanflykter, enbart mänskliga konsekvenser av
att ideen inte höll vad den lovade i diskussionen. När det gäller ideer om säkerhet
och fred, handlar konsekvenserna om liv
och död, frihet ellerförtryck ochom nationell självständighet. Det finns därför inget
annat områdedär det är så befogat att ställa krav på realism som i den säkerhetspolitiska debatten.
Inom svensk socialdemokrati återuppväcktes under 1970-talet en gammal pacifistisk och anti-militaristisk ideströmning.
Maj Britt Theorin – numera svensk nedrustningsambassadör – gick i täten för
denna tendens. Vid några socialdemokratiska partikongresser lyckades hon få ombuden med sig på en gradvis nedrustning
av det svenska försvaret. Diskussionen på
kongresserna och i media var framgångsrik. Sedan 1970-talets början har det
svenska försvaret sakta men säkert nedrustats. Den politiska debattens effekter
på verkligheten är uppenbara och den kan
uttryckas i termer av nedlagda brigader,
utebliven materiel, ett halverat flygvapen
och en halverad marin. Det som Maj Britt
Theorin och andra sade, och vad den
socialdemokratiska partiledningen frivilligt och ofrivilligt gick med på, har fått
direkta konsekvenser för den svenska
säkerhetspolitikens förutsättningar.
När Saddam Hussein nu har invaderat
och ockuperat Kuwait ger han ett exempel
som gör att man kan testa Maj Britt Theorins, med fleras, säkerhetspolitiska ideer
gentemot verkligheten. Inte minst för deras moraliskaansvarbordedetvaraavvärde att se om kraven på ensidig nedrustning
håller gentemot verkligheten. Det är svårt
att finna någon av Theorins säkerhetspolitiska teorier som håller mot politiskaledare som Saddam Hussein.
En tes iden säkerhetspolitiskadebatten
har varit att ett gemensamt politiskt förtroende är viktigare än avskräckande försvar. Är det över huvud taget någon som
kan hävda att denna tes hade varit av relevans för Kuwait?
Hur skall man för det första kunna få
förtroende för en personsommördategen
civilbefolkning och som tidigare kastat in
sitt land i ett fullkomligt hänsynslöst krig?
Ochhurskullepolitisktförtroende kunnabyggasuppgentemotSaddamHussein?
Hur skulle politiska förhandlingar kunna
avvärja krigshandlingar när det i själva
verket var så attHussein-liksom tidigare
andra despoter – använde förhandlingarna till att ställa omöjliga krav, som gav honom motiv för krig?
En ytterligare tes i den säkerhetspolitiska debatten – som inte bara Theorin
utan också t ex Svenska Freds- och skiljedomsföreningen bygger sitt tänkande på
– är att militärt försvar i sig är konfliktskapande samt att militärer i synnerhet
men även politiker i allmänhet vill ha ett
militärt försvar för att de sitter fast i ett
gammaldags konflikttänkande.
Detta skulle möjligtvis kunna sägas om
Saddam Hussein men vore ur kuwaitiskt
perspektiv, och ur den övriga världens,
fullkomligt meningslöst. Saddam Hussein
fanns ju där, och hade knappast förändrats av ett par timmars fredsfostran med
Maj Britt Theorin.
Ingen kan hävda att det befintliga
kuwaitiska försvaret var konfliktskapande. Invasionen berodde inte på att kuwaitisk militär och det kuwaitiska försvaret
provocerade Saddam Hussein. Kriget kan
ej heller skyllas på att kuwaitiska militärer
och politiker sitter fast i gamla förlegade
militära konfliktdoktriner.
Om Kuwait inte hade haft något försvar alls hade detta knappast hindrat Saddam Hussein.
När allt detta är sagt kommer den kanske viktigaste frågan till den socialdemokratiska nedrustningsflygeln och till organisationer som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Anser de att man bör
låta en diktator utplåna andra nationers
suveränitet? Detta är nämligen den yttersta och oundvikliga konsekvensen som
måste följa på allt tal om ensidig nedrustning.
Saddam Husseinkommer inte att lämna Kuwait så länge han inte måste. Han
kommer att fortsätta att vara ett militärt
hot mot andra länder så länge han inte
309
möter ett militärt försvar som är starkare
än hans egna militära styrkor. Den ekonomiska blockaden skulle han kunna
nonchalera om den inte hade en militär
uppbackning. Maj Britt Theorin m fl tar
på sig ett betydande moraliskt ansvar om
de inte kan visa att ensidig nedrustning
inte lämnar fåltet fritt och öppet för
despoter.
Detta vore den inbyggda konsekvensen
av Maj Britt Theorins säkerhetspolitik för
svensk del. Om inte teorin om att en
svensk nedrustning avhåller från angrepp
fungerar gentemot Saddam Hussein, hål- .ler den inte heller gentemot andra despoter, som vi sett i Europa och som vi aldrig
kan räkna bort. För de allra flesta är den
konsekvensen oacceptabel. Svensk socialdemokrati har anledning att klargöra
att man inte tror på Theorin.