Nils karlson; Post festum


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS KARLSON:
Postfestum
En övergripande orsak till att det
gick som det gick i valet är att
en stor andel av väljarna, men
även politikerna själva, är på
god väg att inse att den svenska
välfärdsstaten nått vägs ände.
Det förklarar uppkomsten av de
två nya riksdagspartierna samtidigt som moderaterna också
går framåt.
Det är också huvudskälet till
att förlorarna har problem med
sina ideologiska profiler och
uppfattar ansvarstagande som
kostsamt.
Nils Karlson är doktorand i
statsvetenskap.
N
är valrörelsens utspel, personangrepp, vältaliga löften och
skönmålande verklighetsbeskrivningar är över, och valvakornas festbord
till slut är skövlade, uppstår alltid frågan .
varför det gick som det gick. Det intressanta med dessa eftervalsdebatter är att
de i hög grad påverkar partiers självsyn,
och därmed deras framtida färdriktning
och handlande i opposition eller regeringsställning. Speciellt gäller detta de
partier som har tappat röster, men självfallet också de partier som har ökat sitt
röstetal.
En felaktig eller bristfällig analys leder
oundvikligen till problem för partiet i frå-
ga, vare sig det ser sig som vinnare eller
förlorare. Förutom risken att okritiskt ta
till sig motståndarnas förklaringar, är det
inte minst viktigt att undvika att stirra sig
blind på kortsiktiga, taktiska faktorer. Det
väsentliga är långsiktiga förändringar i
väljarkårens värderingar och verklighetsuppfattning, inte vad som hände eller sas
månader före valet. All erfarenhet visar
att det är en sak att uttrycka sympati för
ett parti i en opinionsundersökning, en
helt annan att rösta på partiet i fråga. Valrörelser i sig avgör endast relativa förskjutningar mellan i grunden likartade
partier.
Bortförklaringar
Varför gick det då som det gick? Hur
kommer det sig, för att inledningsvis hålla
sig till förlorarna, att socialdemokraterna
tappade knappt sex procent av rösterna,
folkpartiet och centerpartiet cirka tre procent vardera, miljöpartiet ungefår två och
vänsterpartiet drygt en procent? Vilka är
de vanligaste bortförklaringarna till vall
\
l
474
resultatet 1991? Något förenklat tror jag
dessa kan sammanfattas i fem punkter:
• Profilen otydlig i rättvise- och fördelningsfrågor (s+c)
• Ansvarstagande bestraffas (s+c+fp)
• Internationell högervåg (s+v+mp)
• Position a) för nära, alternativt b) för
långt ifrån, socialdemokraterna och
moderaterna (c+fp)
• Miljöfrågorna kom bort i valrörelsen
(mp+c)
Det är dock uppenbart att dessa förklaringar är om inte helt felaktiga, så åtminstone endast av underordnad eller indirekt betydelse. Visserligen är det säkert
riktigt att socialdemokraterna och centern jämfört med tidigare har tonat ned
vad som brukar kallas rättvise- och fördelningsfrågor. Men vad beror i så fall det
på? Likaså anser sig socialdemokraterna,
centern och folkpartiet tveklöst ha tagit
något sorts ansvar i samband med skatteomläggningen, energiuppgörelsen, förändringen i sjukförsäkringen, EG-frågan
osv. Men vari ligger egentligen detta ”ansvarstagande” och varför har det blivit så
kostsamt? Kanske finns det också en internationell högervåg, manifesterad t ex i
östkommunismens sönderfall. Men på
vad sätt har den påverkat socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet?
Och har inte en sådan funnits under hela
80-talet?
Vad gäller mittenpartiernas ställning
mellan socialdemokraterna och moderaterna, kan man undra varför denna tidigare så attraktiva position i svensk politik
plötsligt har blivit till ett svart hål, i vilket
väljarna mysteriöst bara försvinner. Det
kan väl inte samtidigt vara riktigt att centern låg för nära socialdemokraterna och
att folkpartiet låg för nära moderaterna?
Eller kan det det? Helt omöjligt är emellertid, vilket vissa centerskribenter tycks
mena, att centern samtidigt låg för nära
både socialdemokraterna och moderaterna .. . Vidare krävs det givetvis en fristående förklaring till varför miljöfrågorna faktiskt inte dominerade valet i år
såsom 1988.
För att börja med det sistnämnda, vilket är en sak i sig, tror jag att det är så
enkelt att samtliga riksdagspartier, nya
som gamla, faktiskt har gått och blivit
Den seriösa miljödiskussionen rör
idag medel, inte de mål varom partierna i stort är ense.
miljöpartier. Miljöpartiets inträde i riksdagen, tillsammans med opinionsinstitutens ständigt återkommande resultat att
miljön, vid sidan av jobben och ekonomin, är högt prioriterade inom samtliga
väljargrupper, har helt enkelt tvingat de
andra partierna att tänka om. Den seriösa
miljödiskussionen rör idag medel, inte de
mål varom partierna i stort är ense. Och
därför blir miljön en fråga som dels inte är
tillräckligt kontroversiell, dels är alltför
komplicerad för att massmedierna skall
släppa fram den i valrörelsen.
Miljöpartiets, men även centerns,
eftervalsanalys torde alltså vara korrekt i
denna del. Och de utgör paradoxalt nog
själva en orsak till att så är fallet. Förutsatt
att övriga partier även fortsättningsvis tar
miljöproblemen på allvar lär miljöpartiets
historiska insats därmed vara avslutad.

Övergripande orsak
Bakom samtliga övriga förklaringsförslag
finns emellertid en övergripande, generell
orsak som de förlorande partierna kanske
helst vill bortse ifrån. Nämligen, att en stor
andel av väljarna, men även politikerna
själva, är på god väg att inse att den svenska välfärdsstaten har nått vägs ände. Konstigare än så är det inte. De partier som uttalat, om än på olika sätt, har ställt sig kritiska till den traditionella politiken har
gått framåt, medan de som alltför tydligt
har associerats med denna, inklusive den
”socialdemokratiska” delen av borgerligheten, har gått bakåt.
Uppemot 800 000 nya ”högervä/jare” tillkom, en ökning med 14,5 %.
På annat sätt kan uppkomsten av de två
nya riksdagspartierna, kristdemokraterna
och ny demokrati, samtidigt som moderaterna också går framåt, inte förstås. Vinnarna vann genom att framstå som alternativ till den etablerade ordningen. Sammantaget tillkom uppåt 800 000 nya
”högerväljare”, en ökning med 14,5 procent. Och totalt utgör dessa tre partiers
väljarunderlag hela 35,7 procent utav de
röstande.
Inte sedan 1914, dvs före den allmänna
rösträttens införande, har ”högern” varit
starkare. Den avgörande skillnaden är
emellertid att dåtidens höger stod för
status quo, för bevarandet av det gamla
samhället. Idag står ”höger” för förändring, för nya mål och medel i politiken.
Denna orsak är också huvudskälet till
varför förlorarna har problem med sina
ideologiska profiler och uppfattar
ansvarstagande som kostsamt. Påståen- 475
den om att valsystemet omöjliggör starka
regeringar eller att det idag skulle vara
omöjligt att sitta vid makten är bara undanflykter. Det är politikens innehåll som
har varit avgörande. Likaså är säkert konsekvenserna av den specifikt svenska varianten av s k välfärdspolitik tydliga nog i
sig själva – kommunismens fall kan endast indirekt ha bidragit genom att öppna
ögonen på vissa väljare.
Ohållbart för (s)
För socialdemokraternas del blev det naturligtvis ohållbart att, å ena sidan, hävda
att allt är bra, att politiken och ideologin
ligger fast, samtidigt som de, å andra sidan, genomför en rad stora beslut som
deras kritiker har förespråkat i åratal, och
som då har utmålats som orättfärdiga och
fördelningspolitiskt förkastliga. Likaså är
det självklart att ansvarstagande kostar
om det är lika med att svika sin egen ideologi av det skälet att man själv har tvingats
inse att det krävs för att rädda jobben och
Sveriges ekonomi. De traditionella medlen fungerar helt enkelt inte längre – de
snarare förvärrar Sveriges problem.
Vad än (s)-ledningen har gjort så har
det alltså blivit fel. Exempelvis är nog en
av de mer bestående effekterna av skatteomläggningen, att väljarna genom momsoch hyreshöjningarna till sist har blivit
medvetna om Sveriges extremt höga skattetryck. Socialdemokraterna har hamnat i
en rävsax som det är svårt att se hur de
skall kunna ta sig ur.
På ett likartat sätt förhåller det sig med
centerpartiets tillbakagång. Det går inte
att hävda att man är icke-socialistiska, eller i djärva ögonblick ”borgerliga”, samtidigt som partiet gång på gång har gjort
476
upp med socialdemokraterna, och ibland
t o m angripit dessa från vänster. Ofrånkomligen blir profilen diffus. Och enligt
Valu-91, Sveriges televisions valundersökning, har också centern läckt som ett
såll åt höger, inte minst har partiets tidigare väljare ibland företagare lämnat skutan.
Folkpartiets situation är något annorlunda. Visserligen har partiet också vid
upprepade tillfällen gjort upp med vänstern, ”tagit ansvar”. Men samtidigt har en
tydlig ideologisk omsvängning vad gäller
synen på den svenska välfärdsstaten skett
det senaste året – folkpartiet har alltmer
anammat moderaternas inställning till
skattetrycket, behovet av att minska
offentlig sektor, skolpolitiken osv. Det
troliga är dock att denna kursförändring
har kommit alltför sent. Och dessutom
har inte moderaternas politik förändrats i
motsvarande grad, vilket faktiskt har varit
förödande för folkpartiet. Dess forna väljare har hellre röstat på det tydligare och
trovärdigare alternativet. Och folkpartiet
har följaktligen, enligt Valu-91, tappat
hela 27 procent av sina forna väljare till
moderaterna, men även kristdemokraterna har fått sin beskärda del.
Förskjutning åt höger
Annorlunda uttryckt visar valet att hela
väljarkåren på tre år har förskjutits till
höger. Om vi något förenklat, men ej helt
orealistiskt, antar att väljarnas preferenser efter vänster-högerskalan är normalfördelade, d v s fördelar sig symmetriskt
kring medianväljaren (MY), och dessutom ungefärligen placerar in partierna
utefter denna.skala, illustrerar nedanstå-
ende figur den förändring som har skett:
.,.,t •1 l ~tV……….. l
·dlj5re 11968 (l\
i / r–c—->’ . l
’\l / l..i l ___,_,.. l
199!
;:-:~;:;c fp :n 1
d
;’~
l
: \l \
l l
l l \
j .,/ ..
() !______:..’n=:–:..–’_ _~–:’===-*=-=”’*-
i pM ?v se
:-l
b
Folkpartiet har tappat 27 %av sina
forna väljare till moderaterna, men
även kristdemokraterna har fått sin
beskärda del.
Samtidigt har emellertid de etablerade
riksdagspartierna också förflyttat sig
högerut. Men i och med att moderaterna
har rört sig mindre än de andra har tre
viktiga konsekvenser uppstått: (1) den
ideologiska spridningen, i ord och handling, partierna emellan, har minskat, b ifiguren är mindre än a; (2) det politiska
mittfältet, mellan socialdemokraterna
och moderaterna, har krympt radikalt –
därav förlusterna hos centern och folkpartiet,men även miljöpartiets minskning; och (3)ett ideologiskt tomrum eller
vakum, med ett stort antal potentiella väljare, har skapats till höger om moderaterna, vilket förklarar uppkomsten av ny
demokrati och framgångarna för kristdemokraterna. Dessutom har vänsterpartiet fått en ny nisch ute till vänster om
socialdemokraterna.
Flera slutsatser följer av detta resonemang. Om moderaterna hade profilerat
sig tydligare åt höger, hade det sannolikt
gått ännu bättre för dem själva,folkpartiet
hade fått fler röster och ny demokrati,
men troligen även kristdemokraterna,
hade aldrig kommit in i riksdagen. A
andra sidan är det möjligt, men på intet
sätt självklart, att det då också hade varit
svårare att bilda en stark borgerlig regenng.
Ca 40 %av de två nya riksdagspartiernas väljare menar att de varken
är höger eller vänster.
Vänster – högerskalan gäller inte
längre
En möjlig invändning mot ovanstående
analys är dock att det är tveksamt om
kristdemokraterna och ny demokrati
verkligen kan betraktas som partier till
höger om moderaterna. Och visst ligger
det någonting i detta. Ser vi på hur dessa
partiers egna väljare placerar sig på vänster-högerskalan visar det sig, enligt Valu- 91 , att betydligt färre, jämfört med moderatväljarna, anser sig vara till höger. Istället menar i runda tal 40 procent av de två
nya riksdagspartiernas väljare att de varken är höger eller vänster. Likaså betraktar en mindre andel av dessa respektive
partis ideologi som ett mycket viktigt skäl
till att de röstade som de gjorde.
Samtidigt kan dessa siffror tolkas på ett
annat, och som jag tror rimligare, sätt.
Nämligen att många av dessa partiers väljare helt enkelt inte villlåta sig inplaceras
utefter den traditionella vänster-högerskalan – de har röstat på någonting nytt,
477
på alternativ till den etablerade ordningen, på sådant som de tycker saknas i dagens Sverige. Och om vi istället ser vänster-högerskalan ur.detta perspektiv, som
grad av kritik mot den svenska välfärdsstaten, där vänster står för status quo och
höger för förändring, torde tveksamheten
om kristdemokraternas och ny demokratis inplacering minska.
Huruvida detta förhållande även kommer att gälla fortsättningsvis är dock i
högsta grad oklart. Det är inte bara väljarna som idag är osäkra, utan även politikerna. Att inse att den svenska välfärdsstaten inte fungerar, utan istället gång på
gång och på område efter område producerar perversa konsekvenser, är naturligtvis inte detsamma som att förstå vad som
behöver göras åt problemen.
Och tvärtemot vad som vanligtvis brukar sägas tror jag att kristdemokraterna
utgör det största frågetecknet bland valets
vinnare. Skälet är att det är tveksamt om
de verkligen har tänkt om vad gäller synen på vilka medel som är effektiva för
lösandet av samhälleliga problem. Exempelvis är Alf Svenssons återkommande
recept för att lösa krisen inom sjukvården
att pumpa in ytterligare pengar, bl a från
löntagarfonderna.
Nödvändig avpolitisering
Skall en ny regering lyckas måste emellertid välfärdsstaten inte bara förändras utan
även successivt avvecklas. Det är det mandat som väljarna har givit. Det räcker inte
med kosmetiska förändringar inom redan
givna strukturer. Skall nya jobb kunna
skapas, dynamiken öka, lag och ordning
förbättras, initiativkraft och ansvarstagande befrämjas, människors verkliga
478
välfärd utvecklas och den nuvarande politikens konsekvenser försvinna, krävs faktiskt en radikal avpolitisering av hela samhället.
Jag tror att kristdemokraterna utgör
det största frågetecknet bland valets
vinnare.
Om inte, riskerar Bildt, Westerberg &
Co att göra ny demokrati till nästa vals
enda vinnare o o o
Ge
Svensk
Tidskrift
somjulklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften 1992, kr 270:-
(pensionärer kr 245:-), insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto 7 27 44-6
Ange på girokupongen namn och adress
både på er själv och mottagaren