Thede Palm; Det mörklagda kriget
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UtiERATUR
THEDEPALM:
Det mörklagda kriget
E
tt sätt att recensera den bok, som
Maria-Pia Boethius författat och
som handlar om vissa förhållanden i Sverige under andra världskriget, är
att helt enkelt konstatera att den är ett
exempel på dålig historieskrivning. Så
förhåller det sig nämligen. Men det är
knappast riktigt att stanna där. Hon har
själv tagit sitt arbete på allvar. En allvarligt menad bedömning är också motiverad.
Maria-Pia Boethius: Heder och samvete.
Sverige och andra världskriget. Norstedts 1991
Maria-Pia Boethius har samlat ett stort
antal fakta, som huvudsakligen berör personer i ansvarig ställning, från Per Albin
Hansson och nedåt. Hon talar om vad de
sagt och gjort under tiden från krigsutbrottet 1939 och framåt, särskilt från den
9 april 1940. Hon bedömer sedan vad
som hände och hon är mycket säker i sina
omdömen. Sverige stödde inte Finland
tillräckligt mycket under vinterkriget i.
november 1939 fram till våren 1940. Vi
gick inte med i världskriget, inte ens då
tyskarna besatte Danmark och Norge. Vi
gav efter för tyskamas krav och lät de
tyska permittenttågen till och från Norge
gå genom Sverige. Vi lät en division tyska
trupper överföras från Norge till Finland
genom Sverige, detta sedan Finland gått
med tyskarna i det så kallade fortsättningskriget Vi lät flottan skydda tyska
fartyg, som otvivelaktigt hade trupper
ombord och gick med dem i svenska vatten.
Dessa fakta undanhöll regeringen och
regeringstrogna tidningar för det svenska
folket. Åtminstone var avsikten tydlig.
Folket skulle inte få veta vad som hände
och förstod inte heller vad som försiggick.
Detta och mer därtill berättar Boethius
som nyheter för sig själv och andra. Därom är ingenting att säga. Men mot hennes
bedömningar måste man reagera och det
viktiga, som hon förbigår eller utesluter,
bör också komma fram.
Sverige bistod faktiskt Finland med vapen under vinterkliget i en utsträckning,
som på ansvarigt håll bedömdes som farligt. I april 1940 visade det sig att det förhöll sig så. Sverige gjorde sitt yttersta för att
inte komma med i världskriget och framför
allt att inte göra det i underläge, vilket kanske inte var så lätt som författarinnan tror.
Hon säger rent ut att vad som skedde –
eller inte skedde – berodde på regeringsmedlemmamas och andras feghet.
Tag till exempel hennes sätt att bedöma
utrikesminister Giinther. Ingen enda positiv antydan om hans verksamhet under
kriget går att leta upp i hela boken. Hans
egen sammanfattning efter kriget, att han
var glad över att vi klarade oss levande
igenom, anförs understruket emot honom. Författarinnan har i stället gått till
Sven Grafström i hans för två år sedan utgivna, utomordentligt intressanta dagboksanteckningar. I ett sammanhang
skrev Grafström, att svenska folket borde
ha beretts tillfälle att kämpa för sin frihet.
Hon framhåller Grafströms mod mot
Giinthers feghet. Här skall inte dessa
bedömningar analyseras. Men om Boethius velat uppträda som en god historiker,
borde hon åtminstone ha påpekat att
Giinther, utrikesministern, bar på ett
tunf1 ansvar, medan Grafström, då han
få~~ sitt yttrande, var en ung tjänsteman
i T_t! där han inte hade något ansvar alls i
dess… frågor.
452
Visst finns det områden, där det går att
komma med kritik och djupgående sådan.
Ett sådant är flyktingpolitiken. Där har
författarinnan samlat skakande exempel.
Vad man saknar hos Boethius är just djup
i kritiken.Det är kanske för mycket begärt
att hon skulle ha analyserat antisemitismen, som faktiskt förekom i Sverige, för
övrigt kanske mera under första världskriget än under det andra. Ämnet är både
stort och svårt, men nog borde hon ha försökt. Hon kunde också, om hon velat, ha
kompletterat sina exempel på orättfårdig
behandling av judar med den stora hjälp,
som UD-tjänstemän gav den mosaiska
församlingen i Köpenhamn inför hotet att
dessa danskar skulle föras till Tyskland
för att mördas. Det goda mottagande,
som snabbt organiserades på den svenska
sidan av Öresund, hör till samma bild,
men den har inte heller kommit med.
I kritiken av flyktingfrågorna i allmänhet hade det funnits möjlighet att nämna,
att Sverige tog emot bortåt 44 000 flyktingar från Norge. Hur redan den svenska
gränsbefolkningen hjälpte dem har inte
mycket talats om. Här har dessaflyktingar
inte ens omnämnts.
Detta är inte platsen att gå igenom hela
boken. Vad som bör understrykas är tendensen. Den är helt igenom negativ. De
längst gående påståendena, att svenska
folket skulle ha hållits i okunnighet och att
det förblev okunnigt, är naturligtvis nonsens. Hur tror Boethius t ex att inkallelserna bedömdes och vad menar hon att
de hemmavarande tänkte?
Då man läser boken kommer mari
ibland att möta en historiebeskrivning,
som påminner om Vilhelm Mobergs historievandringar. Inte själva texten; ingen
begär att någon skall skriva lika bra som
han gjorde. Det gäller hans egenhet att
döma i historien, detta också oberoende
av tid och plats och omvärld. Kung Karl
Knutsson Bonde, som dog 1470, lät en
gång avrätta fyra bönder på ett ovanligt
grymt sätt. Moberg återkom till detta flera
gånger. Han tyckte utomordentligt illa om
Karl Knutsson Bonde. Maria-Pia Boethius tycker illa, mycket illa, om ett antal
personer, visserligen inte från 1400-talet
utan från en tid som är oss närmare, fastän den inte var hennes egen. Hon har naturligtvis rättighet att bedöma dem, men
nog hade boken blivit bättre om hon gjort
något enda försök att förstå dem. Nu finns
inget gott att säga om dem.
Vad man efterlyser i en bok, som väl
ändå vill gälla som historieskrivning,är en
eller annan ljusglimt i mörkret. Eller är
detta en orimlig begäran?
THEDEPALM:
Det mörklagda kriget
E
tt sätt att recensera den bok, som
Maria-Pia Boethius författat och
som handlar om vissa förhållanden i Sverige under andra världskriget, är
att helt enkelt konstatera att den är ett
exempel på dålig historieskrivning. Så
förhåller det sig nämligen. Men det är
knappast riktigt att stanna där. Hon har
själv tagit sitt arbete på allvar. En allvarligt menad bedömning är också motiverad.
Maria-Pia Boethius: Heder och samvete.
Sverige och andra världskriget. Norstedts 1991
Maria-Pia Boethius har samlat ett stort
antal fakta, som huvudsakligen berör personer i ansvarig ställning, från Per Albin
Hansson och nedåt. Hon talar om vad de
sagt och gjort under tiden från krigsutbrottet 1939 och framåt, särskilt från den
9 april 1940. Hon bedömer sedan vad
som hände och hon är mycket säker i sina
omdömen. Sverige stödde inte Finland
tillräckligt mycket under vinterkriget i.
november 1939 fram till våren 1940. Vi
gick inte med i världskriget, inte ens då
tyskarna besatte Danmark och Norge. Vi
gav efter för tyskamas krav och lät de
tyska permittenttågen till och från Norge
gå genom Sverige. Vi lät en division tyska
trupper överföras från Norge till Finland
genom Sverige, detta sedan Finland gått
med tyskarna i det så kallade fortsättningskriget Vi lät flottan skydda tyska
fartyg, som otvivelaktigt hade trupper
ombord och gick med dem i svenska vatten.
Dessa fakta undanhöll regeringen och
regeringstrogna tidningar för det svenska
folket. Åtminstone var avsikten tydlig.
Folket skulle inte få veta vad som hände
och förstod inte heller vad som försiggick.
Detta och mer därtill berättar Boethius
som nyheter för sig själv och andra. Därom är ingenting att säga. Men mot hennes
bedömningar måste man reagera och det
viktiga, som hon förbigår eller utesluter,
bör också komma fram.
Sverige bistod faktiskt Finland med vapen under vinterkliget i en utsträckning,
som på ansvarigt håll bedömdes som farligt. I april 1940 visade det sig att det förhöll sig så. Sverige gjorde sitt yttersta för att
inte komma med i världskriget och framför
allt att inte göra det i underläge, vilket kanske inte var så lätt som författarinnan tror.
Hon säger rent ut att vad som skedde –
eller inte skedde – berodde på regeringsmedlemmamas och andras feghet.
Tag till exempel hennes sätt att bedöma
utrikesminister Giinther. Ingen enda positiv antydan om hans verksamhet under
kriget går att leta upp i hela boken. Hans
egen sammanfattning efter kriget, att han
var glad över att vi klarade oss levande
igenom, anförs understruket emot honom. Författarinnan har i stället gått till
Sven Grafström i hans för två år sedan utgivna, utomordentligt intressanta dagboksanteckningar. I ett sammanhang
skrev Grafström, att svenska folket borde
ha beretts tillfälle att kämpa för sin frihet.
Hon framhåller Grafströms mod mot
Giinthers feghet. Här skall inte dessa
bedömningar analyseras. Men om Boethius velat uppträda som en god historiker,
borde hon åtminstone ha påpekat att
Giinther, utrikesministern, bar på ett
tunf1 ansvar, medan Grafström, då han
få~~ sitt yttrande, var en ung tjänsteman
i T_t! där han inte hade något ansvar alls i
dess… frågor.
452
Visst finns det områden, där det går att
komma med kritik och djupgående sådan.
Ett sådant är flyktingpolitiken. Där har
författarinnan samlat skakande exempel.
Vad man saknar hos Boethius är just djup
i kritiken.Det är kanske för mycket begärt
att hon skulle ha analyserat antisemitismen, som faktiskt förekom i Sverige, för
övrigt kanske mera under första världskriget än under det andra. Ämnet är både
stort och svårt, men nog borde hon ha försökt. Hon kunde också, om hon velat, ha
kompletterat sina exempel på orättfårdig
behandling av judar med den stora hjälp,
som UD-tjänstemän gav den mosaiska
församlingen i Köpenhamn inför hotet att
dessa danskar skulle föras till Tyskland
för att mördas. Det goda mottagande,
som snabbt organiserades på den svenska
sidan av Öresund, hör till samma bild,
men den har inte heller kommit med.
I kritiken av flyktingfrågorna i allmänhet hade det funnits möjlighet att nämna,
att Sverige tog emot bortåt 44 000 flyktingar från Norge. Hur redan den svenska
gränsbefolkningen hjälpte dem har inte
mycket talats om. Här har dessaflyktingar
inte ens omnämnts.
Detta är inte platsen att gå igenom hela
boken. Vad som bör understrykas är tendensen. Den är helt igenom negativ. De
längst gående påståendena, att svenska
folket skulle ha hållits i okunnighet och att
det förblev okunnigt, är naturligtvis nonsens. Hur tror Boethius t ex att inkallelserna bedömdes och vad menar hon att
de hemmavarande tänkte?
Då man läser boken kommer mari
ibland att möta en historiebeskrivning,
som påminner om Vilhelm Mobergs historievandringar. Inte själva texten; ingen
begär att någon skall skriva lika bra som
han gjorde. Det gäller hans egenhet att
döma i historien, detta också oberoende
av tid och plats och omvärld. Kung Karl
Knutsson Bonde, som dog 1470, lät en
gång avrätta fyra bönder på ett ovanligt
grymt sätt. Moberg återkom till detta flera
gånger. Han tyckte utomordentligt illa om
Karl Knutsson Bonde. Maria-Pia Boethius tycker illa, mycket illa, om ett antal
personer, visserligen inte från 1400-talet
utan från en tid som är oss närmare, fastän den inte var hennes egen. Hon har naturligtvis rättighet att bedöma dem, men
nog hade boken blivit bättre om hon gjort
något enda försök att förstå dem. Nu finns
inget gott att säga om dem.
Vad man efterlyser i en bok, som väl
ändå vill gälla som historieskrivning,är en
eller annan ljusglimt i mörkret. Eller är
detta en orimlig begäran?