Robert L Wolkoff; Fred eller förenkling
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROBERT L WOLKOFF:
Fred eller förenkling?
Mer än BO % av Israels befolkning ser inte något religiöst eller
ideologiskt hinder mot att ge
upp delar av Judeen, Samarien
och Gaza och en bred majoritet
skulle tala med PLO om Israels
rätt att existera erkändes och
terrorismen upphörde.
Vi är inte fanatiker, men vi
tycker att de åsikter som fredsrörelsen och dess meningsfränder förespråkar minst sagt är
diskutabla, skriver Robert L
Wo/koff.
Skall Sverige bli en brobyggare i Israel måste landet först
göra ansträngningar att förstå
den andra sidan i Israel. Då
denna representerar en majoritet av befolkningen leder ovilja
härtill till utrikespolitisk förlamning.
Robert L Wo/koff har tjänstgjort
som rabbin i Göteborgs judiska
församling och är nu föreläsare
och samhällsdebattör.
E
n väsentlig regel, vad gäller utrikespolitik, är att man för att göra
en riktig bedömning, måste sätta
sig in i förhållandena i ett främmande land,
där allmänhetens kulturella värderingar
och politiska åsikter markant kan skilja sig
från de svenska. I en situation där vissa i
det främmande samhället tycks dela det
svenska perspektivet, och andra inte gör
det, uppstår faran att man inte gör ansträngningen att förstå den ”andra” sidan. I
stället hävdar man, inte utan en smula arrogans, att vissa har ”sett ljuset” (dvs det
svenska ljuset) medan andra fortfarande
lever i mörkret (i väntan på att de av bl a
svenskarna blir upplysta). I det fall den
”andra” sidan.återspeglar en majoritet av
det främmande landets befolkning och/eller politiska ledning, leder denna lathet,
ovilja eller arrogans till utrikespolitisk förlamning. I stället för att kunna bidra som
rådgivare och brobyggare, intar man en
kritisk ställning som lätt kan avvisas av landet i fråga som partisk eller okunnig. Det
är precis detta som har hänt med svensk
utrikespolitik vad gäller Mellanöstern.
Många svenska bedömare har bestämda uppfattningar beträffande det som på
de av Israel ockuperade områdena händer,
och bör hända. Deras åsikter motsvarar
vanligtvis vad Israels ”fredsrörelse” hävdar. Eftersom den ”självklara” politik
”fredsrörelsen” förespråkar inte blivit allmänt accepterad, måste man ställa frågan
varför. Detta är ett återkommande tema i
svenska massmedia (Cordelia Edvardsson
i Svenska Dagbladet och Anita Goldman i
Göteborgs-Posten tar upp frågan ideligen).
Det finns de som är (och alltid har varit)
beredda att hänföra det till ren illvilja, dvs
att förkasta Israel som barbariskt och se i
intifadan och Israels reaktion därpå en be- -~—- – – —————– ——-’
126
kräftelse på alla de negativa föreställningar
man i decennier har haft om ”den sionistiska enheten”. Denna tolkning faller på
sin egen orimlighet, något som bör vara
klart för alla med minsta kännedom om Israels historia. Politiskt sett leder den dessutom inte någonvart. Man kan aldrig förvänta sig att israelerna skulle vara beredda
att utgå från att de är barbarer. Följaktligen
kan dessa bedömare ignoreras.
Det finns emellertid de som har betydligt mer trovärdighet, människor som inte
på något sätt kan beskrivas som ”antiIsrael”, ”anti-sionist” eller ”anti-semit”,
som är genuint bekymrade över händelser i Israel. En sådan personlighet är
Ingrid Segerstedt-Wiberg, som nyligen
återvände från ett besök i Israel och i en
serie artiklar gav sitt svar på frågan. Hon
skriver att ”den officiella tystnaden kring
vad som händer i de ockuperade områdena gör det svårt för den enskilde medborgaren att skaffa sig kunskap”; dessutom har israelerna ”en mångtusenårig
historia i skräckens tecken” som används
”som förklaring till regeringens okloka
politik”. Med andra ord, hävdar ISW att
judarna, om de bara visste vad som egentligen pågår, och om de kunde övervinna
sin historiskt sett förståeliga, men i dag
oberättigade rädsla, skulle agera ”besinningsfullt”. Det vill säga, göra som ISW,
fredsrörelsen och antagligen en majoritet
av svenskar vill.
Håller då hennes förklaring till varför
israelerna inte agerar på detta sätt? Är det
så att israelerna inte vet vad som pågår i
”områdena”? Jag var kanske inte ensam
om att notera att artikeln om ”informationsbristen” i Israel fick lika mycket utrymme på Göteborgs-Postens utrikes-sida
som reportage om förhållandet Moskva-Litauen, förhandlingarna på Nordirland, regeringskrisen i Östtyskland, och
nyheter i korthet från Kina, FN, Hong
Kong och DDR – sammanlagt! Detta var
ju i G-P, men i Israel, där intifadan är lokala nyheter, är rapporteringen betydligt
mer omfattande. Det är inte alls ovanligt
att tidningar har 10 eller 20 artiklar om situationen – reportage, ledare, analyser,
insändare, uttalanden från vänster och
höger, från judar och araber, från inom
och utanför regeringen – varje dag. Till
detta måste man tillägga lV-sändningar
(från bl a Jordanien!), böcker, och en kontinuerlig ström av föreläsningar och demonstrationer, för att inte nämna tal i Israels riksdag. Därtill måste man hålla i
minnet att nästan varje familj har haft nå-
gon som själv tjänstgjort som soldat i områdena och kan beskriva vad han personligen har sett. Om det någon gång har funnits en militär konflikt som har varit föremål för mer omfattande övervakning och
fleringående analyser än just intifadan, är
det inte mig bekant. Att hävda att israelerna förtiger eller är okunniga om saken är,
med ett ord, befängt.
Vasser Arafats uttalande
Den andra förklaringen är mer verklighetsförankrad, men ändå bristfällig. Visst
har judarna i Israel påverkats av sin historia och i synnerhet av förintelsen. Det går
inte att glömma att vissa försökte utplåna
det judiska folket, och de flesta andra (med
ett begränsat antal undantag, bl a ISW
själv) inte gjorde ett dugg för att rädda det.
Att detta för judar är det sammanhang i
vilket allt måste tolkas, betyder emellertid
inte att judarna inte kan skilja mellan dåtid
och nutid. En tolkning av Israels agerande
som går ut på att israelerna måste omyndigförklaras p g a sin förmodade paranoida sinnesförvirring är både politiskt impotent (tror man verkligen att israelerna skulle gå med på en sådan tolkning?) och falsk.
Det som skrämmer israelerna i dag är inte
Hitlers hot om utrotning, utan i stället Yasser Arafats ”Denna kamp kommer inte att
sluta till dess att den sionistiska enheten
utplånas och Palestina befrias” (i ett tal till
Fatah kongress, 1980). Enligt sornliga har
Arafat ändrat sina åsikter, men 90 % av israelerna litar inte på honom. Det är inte ett
spöke från det förflutna som förklarar
denna attityd, utan i stället det faktum att
arabernas våldsamma retorik och hänsynslösa terrorism ideligen fortsätter.
Dessutom är det bara att konstatera att
den hatfyllda uppfostran för vilken PLO
svarar har påverkat generationer av palestinska araber, och inte går att vifta bort
med ett par diplomatiska kafferep. Det är
förvisso möjligt att israelerna gör en felbedömning av situationen, men det är å andra sidan alldeles solklart att ISW:s, fredsrö-
relsens och vissa delar av den svenska allmänhetens självsäkerhet vad gäller PLO:s
åsikter och avsikter är oberättigad. Det
står israelerna, som själva kommer att betala priset om de har fel, fritt att vara bergsäkra på att Arafat har ändrat sig. Utomstående (särskilt vi i Sverige som nyligen
bevittnat terroristrättegången och den senaste Säpo-skandalen i samband med en
misstänkt PLO-terroristledare) bör vara
betydligt mer förtänksamma.
Majoritetens åsikt
Om det varken är informationsbristen
eller skräckfantasier som förklarar israelernas vägran att följa fredsrörelsen, hur
127
kan det då förklaras? Svaret är helt enkelt
att människor, utan att vara förblindade,
förskräckta eller förvirrade (än mindre
moraliskt sett fördärvade) kan ha, och faktiskt har, en annan politisk åsikt.
De (rättare sagt, vi) utgör en majoritet
av staten Israels befolkning, och en betydande del, kanske en majoritet, av världens judar. Opinionsmätningar visar att
mer än 80 %av Israels judiska befolkning
inte ser något religiöst eller ideologiskt
hinder att ge upp delar av Judeen, Samarien och Gaza, och en bred majoritet
skulle tala med PLO om vissa villkor uppfylls (erkännandet av staten Israels rätt att
existera och upphörandet av terrorism, av
vilka ingetdera, Sten Andersson till trots,
har skett). Vi är alltså inte ”fanatiker”,
men vi tycker att de åsikter som fredsrörelsen, och dess meningsfränder, förespråkar minst sagt är diskutabla. För att
kortfattat ta upp ett par exempel:
l) Genevekonventionen brukar spela
en stor roll i bedömningar och fördömanden av Israels agerande. Dessa kritiker
bortser emellertid från det faktum att denna (Art 2) uttryckligen gäller territorium
som tillhör en suverän stat med vilken
ockupationsmakten förhandlar, något som
inte är fallet i de ockuperade områdena.
En tillämpning av denna konvention i det
här fallet skulle avsevärt försämra situationen, därför att man därmed skapar ett tillstånd där inte någon berättigad förhandlingspart till Israel kundefinnas- områdena var ju, då de ockuperades år 1967, varken själva suveräna eller del av andra suveräna stater! Det som råder i dessa områden
är ett ”suveränitets-vakuum”, där Israel,
vars ockupation av området orsakades av
ett defensivt krig, åtnjuter vissa rättigheter
som en ”belligerent occupier” inte skulle
128
haft. Det som folkrätten faktiskt kräver
från Israel är samråd med den lokala befolkningen (i motsats till ”internationella
konferenser”). Här är det alltså just det
som Israel förespråkar, nämligen lokala
val, som är det lämpliga.
2) Man är på vissa håll van vid att åberopa FN-beslut i palestinafrågan, och att krä-
va att Israel skulle finna sig i dessa. Det är,
för det första, märkligt att man i allmänhet
är beredd att tillskriva länder som Iran,
Irak, Kina, Libyen, Syrien, Rumänien osv,
som har en automatisk majoritet i FN, en
moralisk auktoritet i frågor beträffande de
mänskliga rättigheterna. Vad gäller deras
åsikter om Israel är tanken helt enkelt
absurd. FN har inte precis tagit en balanserad ställning vad gäller PLOs terroristangrepp mot Israel. Hur skulle FN kunna
detta, då sionisterna enligt FNs beslut GA
3379 är rasister medan PLO enligt FNs
beslut GA 3236 får använda ”alla medel”
att nå sitt mål?! Precis hur mycket trovärdighet förväntar man sig att FN skall ha i
israelernas ögon? Tror man verkligen att
israelerna plötsligt skall upptäcka att de är
rasister därför att Iran och Kina säger så?
Här har man ett påfallande och extremt exempel på den ovannämnda blandningen av
falskhet och politisk impotens,alltjämt i en
atmosfär av självgod arrogans.
3) Ett kännetecken som både fredsrörelsen och Israels svenska kritiker tycks
dela är ”apokalyptiskt” tänkande. ”Israel
gräver sin egen grav”, ”Israel förlorar sin
själ”, ”Israel måste agera innan det är för
sent” lyder rubrikerna. Detta är, med ett
ord, nonsens. Visst uppstår svåra problem som skapar spänningar i det israeliska samhället (i vilket samhälle uppstår
inte problem, förresten?) men finns det
något belägg för att Israel nu står på gränsen till avgrunden? I så fall, på vilket område? Militärt, ekonomiskt, demografiskt,
och politiskt är Israel inte bara i ”acceptabelt skick”. Man kunde faktiskt hävda att
Israels situation i dag sammanlagt är
bättre än någonsin. Konflikten med de palestinska araberna kan naturligtvis inte ignoreras, men så allvarligt, kvantitativt och
kvalitativt, är det bara inte. Att man vill
komma ur den rådande obehagliga situationen så snabbt som möjligt är självklart.
Därmed inte sagt att den desperation som
präglar fredsrörelsen och vissa Israel-kritiker rättfärdiggör oberättigade och förhastade politiska beslut.
Betyder detta att vi som opponerar oss
mot fredsrörelsen är ”emot fred”? Själva
frågan visar hur orimlig denna tanke är.
Man behöver delta i fredsrörelsen för att
visa ett intresse för fred lika litet som man
för att bry sig om miljön måste vara miljö-
partist, eller för att bry sig om folk, folkpartist. Man kan t o m hävda att man har
en bättre fredslösning än fredsrörelsen,
precis som de borgerliga hävdar att de kan
göra mer för arbetare än arbetarrörelsen.
Det är precis detta som en majoritet av Israels befolkning gör.Visst är det möjligt att
de har fel, men det är ju med (och inte ”ner
till”) dem som svenskar och andra intresserade måste tala. Deras åsikter, rent intellektuellt sett, förtjänar dessutom en betydligt bättre behandling än att viftas bort av
dem som betraktar sig som ”de upplysta”.
Man kan inte ifrågasätta att dessa menar
väl. Därmed är emellertid inte sagt att de
har monopol på historisk insikt eller politisk vishet. Umberto Eco kunde haft dem i
tanke då han i Focaults Pendel skrev: ”För
varje komplicerat problem finns det en enkel lösning, och den är fel.”
Fred eller förenkling?
Mer än BO % av Israels befolkning ser inte något religiöst eller
ideologiskt hinder mot att ge
upp delar av Judeen, Samarien
och Gaza och en bred majoritet
skulle tala med PLO om Israels
rätt att existera erkändes och
terrorismen upphörde.
Vi är inte fanatiker, men vi
tycker att de åsikter som fredsrörelsen och dess meningsfränder förespråkar minst sagt är
diskutabla, skriver Robert L
Wo/koff.
Skall Sverige bli en brobyggare i Israel måste landet först
göra ansträngningar att förstå
den andra sidan i Israel. Då
denna representerar en majoritet av befolkningen leder ovilja
härtill till utrikespolitisk förlamning.
Robert L Wo/koff har tjänstgjort
som rabbin i Göteborgs judiska
församling och är nu föreläsare
och samhällsdebattör.
E
n väsentlig regel, vad gäller utrikespolitik, är att man för att göra
en riktig bedömning, måste sätta
sig in i förhållandena i ett främmande land,
där allmänhetens kulturella värderingar
och politiska åsikter markant kan skilja sig
från de svenska. I en situation där vissa i
det främmande samhället tycks dela det
svenska perspektivet, och andra inte gör
det, uppstår faran att man inte gör ansträngningen att förstå den ”andra” sidan. I
stället hävdar man, inte utan en smula arrogans, att vissa har ”sett ljuset” (dvs det
svenska ljuset) medan andra fortfarande
lever i mörkret (i väntan på att de av bl a
svenskarna blir upplysta). I det fall den
”andra” sidan.återspeglar en majoritet av
det främmande landets befolkning och/eller politiska ledning, leder denna lathet,
ovilja eller arrogans till utrikespolitisk förlamning. I stället för att kunna bidra som
rådgivare och brobyggare, intar man en
kritisk ställning som lätt kan avvisas av landet i fråga som partisk eller okunnig. Det
är precis detta som har hänt med svensk
utrikespolitik vad gäller Mellanöstern.
Många svenska bedömare har bestämda uppfattningar beträffande det som på
de av Israel ockuperade områdena händer,
och bör hända. Deras åsikter motsvarar
vanligtvis vad Israels ”fredsrörelse” hävdar. Eftersom den ”självklara” politik
”fredsrörelsen” förespråkar inte blivit allmänt accepterad, måste man ställa frågan
varför. Detta är ett återkommande tema i
svenska massmedia (Cordelia Edvardsson
i Svenska Dagbladet och Anita Goldman i
Göteborgs-Posten tar upp frågan ideligen).
Det finns de som är (och alltid har varit)
beredda att hänföra det till ren illvilja, dvs
att förkasta Israel som barbariskt och se i
intifadan och Israels reaktion därpå en be- -~—- – – —————– ——-’
126
kräftelse på alla de negativa föreställningar
man i decennier har haft om ”den sionistiska enheten”. Denna tolkning faller på
sin egen orimlighet, något som bör vara
klart för alla med minsta kännedom om Israels historia. Politiskt sett leder den dessutom inte någonvart. Man kan aldrig förvänta sig att israelerna skulle vara beredda
att utgå från att de är barbarer. Följaktligen
kan dessa bedömare ignoreras.
Det finns emellertid de som har betydligt mer trovärdighet, människor som inte
på något sätt kan beskrivas som ”antiIsrael”, ”anti-sionist” eller ”anti-semit”,
som är genuint bekymrade över händelser i Israel. En sådan personlighet är
Ingrid Segerstedt-Wiberg, som nyligen
återvände från ett besök i Israel och i en
serie artiklar gav sitt svar på frågan. Hon
skriver att ”den officiella tystnaden kring
vad som händer i de ockuperade områdena gör det svårt för den enskilde medborgaren att skaffa sig kunskap”; dessutom har israelerna ”en mångtusenårig
historia i skräckens tecken” som används
”som förklaring till regeringens okloka
politik”. Med andra ord, hävdar ISW att
judarna, om de bara visste vad som egentligen pågår, och om de kunde övervinna
sin historiskt sett förståeliga, men i dag
oberättigade rädsla, skulle agera ”besinningsfullt”. Det vill säga, göra som ISW,
fredsrörelsen och antagligen en majoritet
av svenskar vill.
Håller då hennes förklaring till varför
israelerna inte agerar på detta sätt? Är det
så att israelerna inte vet vad som pågår i
”områdena”? Jag var kanske inte ensam
om att notera att artikeln om ”informationsbristen” i Israel fick lika mycket utrymme på Göteborgs-Postens utrikes-sida
som reportage om förhållandet Moskva-Litauen, förhandlingarna på Nordirland, regeringskrisen i Östtyskland, och
nyheter i korthet från Kina, FN, Hong
Kong och DDR – sammanlagt! Detta var
ju i G-P, men i Israel, där intifadan är lokala nyheter, är rapporteringen betydligt
mer omfattande. Det är inte alls ovanligt
att tidningar har 10 eller 20 artiklar om situationen – reportage, ledare, analyser,
insändare, uttalanden från vänster och
höger, från judar och araber, från inom
och utanför regeringen – varje dag. Till
detta måste man tillägga lV-sändningar
(från bl a Jordanien!), böcker, och en kontinuerlig ström av föreläsningar och demonstrationer, för att inte nämna tal i Israels riksdag. Därtill måste man hålla i
minnet att nästan varje familj har haft nå-
gon som själv tjänstgjort som soldat i områdena och kan beskriva vad han personligen har sett. Om det någon gång har funnits en militär konflikt som har varit föremål för mer omfattande övervakning och
fleringående analyser än just intifadan, är
det inte mig bekant. Att hävda att israelerna förtiger eller är okunniga om saken är,
med ett ord, befängt.
Vasser Arafats uttalande
Den andra förklaringen är mer verklighetsförankrad, men ändå bristfällig. Visst
har judarna i Israel påverkats av sin historia och i synnerhet av förintelsen. Det går
inte att glömma att vissa försökte utplåna
det judiska folket, och de flesta andra (med
ett begränsat antal undantag, bl a ISW
själv) inte gjorde ett dugg för att rädda det.
Att detta för judar är det sammanhang i
vilket allt måste tolkas, betyder emellertid
inte att judarna inte kan skilja mellan dåtid
och nutid. En tolkning av Israels agerande
som går ut på att israelerna måste omyndigförklaras p g a sin förmodade paranoida sinnesförvirring är både politiskt impotent (tror man verkligen att israelerna skulle gå med på en sådan tolkning?) och falsk.
Det som skrämmer israelerna i dag är inte
Hitlers hot om utrotning, utan i stället Yasser Arafats ”Denna kamp kommer inte att
sluta till dess att den sionistiska enheten
utplånas och Palestina befrias” (i ett tal till
Fatah kongress, 1980). Enligt sornliga har
Arafat ändrat sina åsikter, men 90 % av israelerna litar inte på honom. Det är inte ett
spöke från det förflutna som förklarar
denna attityd, utan i stället det faktum att
arabernas våldsamma retorik och hänsynslösa terrorism ideligen fortsätter.
Dessutom är det bara att konstatera att
den hatfyllda uppfostran för vilken PLO
svarar har påverkat generationer av palestinska araber, och inte går att vifta bort
med ett par diplomatiska kafferep. Det är
förvisso möjligt att israelerna gör en felbedömning av situationen, men det är å andra sidan alldeles solklart att ISW:s, fredsrö-
relsens och vissa delar av den svenska allmänhetens självsäkerhet vad gäller PLO:s
åsikter och avsikter är oberättigad. Det
står israelerna, som själva kommer att betala priset om de har fel, fritt att vara bergsäkra på att Arafat har ändrat sig. Utomstående (särskilt vi i Sverige som nyligen
bevittnat terroristrättegången och den senaste Säpo-skandalen i samband med en
misstänkt PLO-terroristledare) bör vara
betydligt mer förtänksamma.
Majoritetens åsikt
Om det varken är informationsbristen
eller skräckfantasier som förklarar israelernas vägran att följa fredsrörelsen, hur
127
kan det då förklaras? Svaret är helt enkelt
att människor, utan att vara förblindade,
förskräckta eller förvirrade (än mindre
moraliskt sett fördärvade) kan ha, och faktiskt har, en annan politisk åsikt.
De (rättare sagt, vi) utgör en majoritet
av staten Israels befolkning, och en betydande del, kanske en majoritet, av världens judar. Opinionsmätningar visar att
mer än 80 %av Israels judiska befolkning
inte ser något religiöst eller ideologiskt
hinder att ge upp delar av Judeen, Samarien och Gaza, och en bred majoritet
skulle tala med PLO om vissa villkor uppfylls (erkännandet av staten Israels rätt att
existera och upphörandet av terrorism, av
vilka ingetdera, Sten Andersson till trots,
har skett). Vi är alltså inte ”fanatiker”,
men vi tycker att de åsikter som fredsrörelsen, och dess meningsfränder, förespråkar minst sagt är diskutabla. För att
kortfattat ta upp ett par exempel:
l) Genevekonventionen brukar spela
en stor roll i bedömningar och fördömanden av Israels agerande. Dessa kritiker
bortser emellertid från det faktum att denna (Art 2) uttryckligen gäller territorium
som tillhör en suverän stat med vilken
ockupationsmakten förhandlar, något som
inte är fallet i de ockuperade områdena.
En tillämpning av denna konvention i det
här fallet skulle avsevärt försämra situationen, därför att man därmed skapar ett tillstånd där inte någon berättigad förhandlingspart till Israel kundefinnas- områdena var ju, då de ockuperades år 1967, varken själva suveräna eller del av andra suveräna stater! Det som råder i dessa områden
är ett ”suveränitets-vakuum”, där Israel,
vars ockupation av området orsakades av
ett defensivt krig, åtnjuter vissa rättigheter
som en ”belligerent occupier” inte skulle
128
haft. Det som folkrätten faktiskt kräver
från Israel är samråd med den lokala befolkningen (i motsats till ”internationella
konferenser”). Här är det alltså just det
som Israel förespråkar, nämligen lokala
val, som är det lämpliga.
2) Man är på vissa håll van vid att åberopa FN-beslut i palestinafrågan, och att krä-
va att Israel skulle finna sig i dessa. Det är,
för det första, märkligt att man i allmänhet
är beredd att tillskriva länder som Iran,
Irak, Kina, Libyen, Syrien, Rumänien osv,
som har en automatisk majoritet i FN, en
moralisk auktoritet i frågor beträffande de
mänskliga rättigheterna. Vad gäller deras
åsikter om Israel är tanken helt enkelt
absurd. FN har inte precis tagit en balanserad ställning vad gäller PLOs terroristangrepp mot Israel. Hur skulle FN kunna
detta, då sionisterna enligt FNs beslut GA
3379 är rasister medan PLO enligt FNs
beslut GA 3236 får använda ”alla medel”
att nå sitt mål?! Precis hur mycket trovärdighet förväntar man sig att FN skall ha i
israelernas ögon? Tror man verkligen att
israelerna plötsligt skall upptäcka att de är
rasister därför att Iran och Kina säger så?
Här har man ett påfallande och extremt exempel på den ovannämnda blandningen av
falskhet och politisk impotens,alltjämt i en
atmosfär av självgod arrogans.
3) Ett kännetecken som både fredsrörelsen och Israels svenska kritiker tycks
dela är ”apokalyptiskt” tänkande. ”Israel
gräver sin egen grav”, ”Israel förlorar sin
själ”, ”Israel måste agera innan det är för
sent” lyder rubrikerna. Detta är, med ett
ord, nonsens. Visst uppstår svåra problem som skapar spänningar i det israeliska samhället (i vilket samhälle uppstår
inte problem, förresten?) men finns det
något belägg för att Israel nu står på gränsen till avgrunden? I så fall, på vilket område? Militärt, ekonomiskt, demografiskt,
och politiskt är Israel inte bara i ”acceptabelt skick”. Man kunde faktiskt hävda att
Israels situation i dag sammanlagt är
bättre än någonsin. Konflikten med de palestinska araberna kan naturligtvis inte ignoreras, men så allvarligt, kvantitativt och
kvalitativt, är det bara inte. Att man vill
komma ur den rådande obehagliga situationen så snabbt som möjligt är självklart.
Därmed inte sagt att den desperation som
präglar fredsrörelsen och vissa Israel-kritiker rättfärdiggör oberättigade och förhastade politiska beslut.
Betyder detta att vi som opponerar oss
mot fredsrörelsen är ”emot fred”? Själva
frågan visar hur orimlig denna tanke är.
Man behöver delta i fredsrörelsen för att
visa ett intresse för fred lika litet som man
för att bry sig om miljön måste vara miljö-
partist, eller för att bry sig om folk, folkpartist. Man kan t o m hävda att man har
en bättre fredslösning än fredsrörelsen,
precis som de borgerliga hävdar att de kan
göra mer för arbetare än arbetarrörelsen.
Det är precis detta som en majoritet av Israels befolkning gör.Visst är det möjligt att
de har fel, men det är ju med (och inte ”ner
till”) dem som svenskar och andra intresserade måste tala. Deras åsikter, rent intellektuellt sett, förtjänar dessutom en betydligt bättre behandling än att viftas bort av
dem som betraktar sig som ”de upplysta”.
Man kan inte ifrågasätta att dessa menar
väl. Därmed är emellertid inte sagt att de
har monopol på historisk insikt eller politisk vishet. Umberto Eco kunde haft dem i
tanke då han i Focaults Pendel skrev: ”För
varje komplicerat problem finns det en enkel lösning, och den är fel.”