Eskil Block; Ordets och bildens makt


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ESKIL BLOCK:
Ordets och bildens makt
Med utgångspunkt i den del av
den statliga maktutredningen –
Makten över tanken – som utförts av Olof Petersson och
Ingrid Carlberg beskriver här
Eskil Block hur och av vem eller
vilka makten utövas i massmedia i Sverige. Inte minst
intressant är frågan om vem
som bestämmer vad som publiceras i dagstidningarna.
Författaren ger goda råd till
en kommande borgerlig regering
i syfte att undvika den vänsterdiktatur som vi var nära i massmedia på sjuttiotalet.
Tekn lic Eskil Block är framtidsforskare vid FOA.
”Vad är det för glädje med makt –
om man inte får missbruka den?”
utbrast i full förtvivlan en afrikan
som studenterna i det tidiga 1960-talets
Lund konfronterade med de slöserier och
övergrepp som politikerna i hans världsdel gjort sig skyldiga till. Åke Ortmark
och Herbert Söderström inledde sin
skjutjärnsjournalistik de åren – inte ville
vi vara sämre! För oss var begreppet
”makt” tämligen enkelt. Om företagsledare kunde ställa folk på gatan, politiker i
Tredje Världen stjäla av staten eller
supermaktsledare börja krig och fängsla
fritänkare, då var forskare och journalister pliktiga att trycka upp makthavarnas
missbruk för att hejda dem! Hade våra
företrädare skrivit öppnare om Hitlers
och Stalins övergrepp hade andra världskriget aldrig börjat, och miljoner liv kunde sparats. Forna radikaler gick snart in i
partikarriären. Välanpassade till tidsläget
ville de hellre beslöja det obehagliga än
belysa sådant som kunnat skada dem som
”vet bättre”. De som nått maktens tinnar
arbetade enligt bl a Jan Myrdal i ”politiska fält” – som de inte kunde kontrollera. De tog ”taktiska hänsyn”, aktade sig
även som reportrar för att ”vilseleda” allmänheten och försvaga underlaget för
”progressiv” politik – genom att blotta
smygande korruption i u-länderna,
knarkhandel i eller rymning från fängelserna, hur god ordning löstes upp i skolan, hur satsningar slog fel inom vården!
Liberaler kan inte så lätt skylla ifrån
sig, också över marxister vakar en Nemesis. Den som läser om folkskollärarnas
skräckvälde i Irak eller miljön i Östeuropa, undrar hur journalister som besökt de
länderna kan försvara sitt tigande. Vad
sker då kommunisternas hemliga polis
lämnar ut namn på de agenter som tog
emot pengar av dem? Hur försvarar sig
SIDA då oppositionen segrat i Etiopien
och klagar över att vi så länge höll deras
förtryckare under armarna?
Makten över tanken
Jag todde nog domens dag skulle komma
för diktaturen men inte så fort som i Östeuropa, så döm om min glädje när en volym istatens maktutredning ”Makten över
Tanken” (Carlssons bokförlag 1990) dök
Journalisten avgör ensam vilken
kunskap folket ”vill”ha.
upp på mitt bord! Säger jag den ger stenar
för bröd, grann dekor och stjärnspäckad
rollista men en svag replikföring utan levande skådespelare, är det för att jag väntade mig en konkret rapport om läget ivå-
ra massmedia – efter den dramatiska
maktförskjutning i ideologiernas värld vi
alla upplevde efter andra världskriget.
Kyrka, skola och bokförlag förlorade
sina tätpositioner till nya medier: de ideer
som förs ut i etern skiftade hamn lika
drastiskt som musiken och fast perspektiven vidgats i rummet har de stympats i
tiden! Tydligast framgår det av TV:s allmänbildningstävling där idrott och underhållning tränger ut statsmän, krigare, uppfinnare och vismän från forna sekler, av
att äldre personer bahandlas mer nedlå-
tande än i tysk eller fransk TV och i bildningskraven på dem som skall företräda
svenska folket i deras monopolmedier.
Om så konkreta maktmissbruk ger docent Olof Petersson och assistent Ingrid
Carlberg föga besked: det är knappt hel- 429
ler meningen, i den bästa av världar där
de som sätts att granska makten, själv utses av den! Kunnigt folk kan dock med utgångspunkt i deras bok ställa friska frå-
gor. Själv medger de att kampen om sjä-
larna hårdnar och att de som makten
haver brukar alltmera ogenerad~ metoder
för att hindra undersåten från att bilda sig
en självständig uppfattning.
Makthavare som sällan medger att de
har någon säges här förfoga över tre slags
makt – att belöna, straffa eller forma de
tankar som växer fram i vanligt folks
huvuden! Romanförfattaren Flaubert
(och det fria Tjeckoslovakiens film- och
bokidol Kundera) sägs ha upptäckt att
TV-ålderns människa blivit tom i huvudet
efter alla bilder som forsat igenom det.
Men präster och politiker har nog format
vårt medvetande alltsedan skriften fanns
upp! Redan kejsar Konstantin gav katolska kyrkan monopol på nya tankar i utbyte
mot att de gav hans stat evigare liv. På
1600-talet stred jesuiterna lika häftigt
med våra biskopar om själarna, som kommunister efter kriget med anhängarna av
ett fritt styrelseskick – fast tekniken ändrats drastiskt. På medeltiden hade varje
yrkesgille monopol på utbildning och
styrde sina egna gesällers åsikter, en ordning som Frankrike bröt först med sin
revolution. Men parlament och kung i
månget protestantiskt land hade långt
dessförinnan avskaffat den!
En egen världsbild
Strävan att låta var mänska läsa sig till sin
egen världsbild är lika med protestantism
multiplicerad med boktryckarkonst. I sitt
korta perspektiv ser författarna den rätten som naturgiven medan den i verklig- 430
heten måste erövras av var ny generation
och i vart nytt land. Den saknas redan i
våra biståndsländer, och skiftande teknik
gör massmediasatsningarna dyrare än
protestanternas gamla tryckerier. Det
borde stegra de inblandades ansvarskänsla! Men i opinionsbildningens mörkrum tassar författarna fram på tå och de
snavar i dunklet över de opinionsbildare
tidningen Marknaden på oklara grunder
kallat Sveriges främste. De frågor de ställer har Marknaden behandlat: bland sina
intervjuobjekt skiljer den mellan opinionsbildare som skapar, förmedlar och
vaktar grindar mot nya ideer. De ”ickebeslut” och den ”programformulerande
dagordning” filosoferna talar om är lika
påtaglig för frilansare som betong.
Den som ej törs undersöka enskilda
makthavare kan ändå ge akt på organisationer som vunnit i makt. Författarna vrider därför sin teoritumskruv ett varv:
lärarna inramar barnens verklighetsbild
med tolkning och sprider därigenom sina
värderingar. Förskolelärarnas beteendemönster påverkar alltfler medan nya
resultat, begrepp och teorier forsar ur
våra universitet. Samfund och studiecirklar för en uppehållande strid, yrkespolitiker och ombudsmän växer i antal och belöningsmakt. Företag och myndigheter lå-
ter konsulter sköta sin information, tiotusentals lever på litterära och konstnärliga yrken. Förlag och media fyller ut landets 200 000 kulturarbetare. Begränsar
”osynliga fält” deras handlingsfrihet i
arbetet, bidrar ändå deras organisationer
till att vidmakthålla dem.
Massmedias roll
Morgon- och kvällstidningar, radio och
1V tar tillhopa sex timmar av vår dag;
bokens fortsatta analys inriktas därför på
dessa. Därmed avsäger sig författarna
varje möjlighet att granska de miljöer där
nya ideer formas. Lärares och opinionsbildares utbildning lämnas åt sidan -liksom den ideglidning som sker i många
organisationer. I stället nämns de få familjer som äger och röstmässigt behärskar
någon upplagestor tidning, och hur det
etermonopol vi haft naggas i kanten. Hur
ägare trycker på sina anställda åsikter
lämnas till memoarförfattare, nu senast
Olof Lagercrantz. Författarnas metod
räcker ej heller till att visa hur vänsterextremistiska stormöten kunde göra revolution i borgerliga tidningar – eller på radio-lV
Sällan lyfts långa tidsperspektiv fram,
jämförelser med utlandet kunde varit fler.
Massmedia ser författarna både som en
arena för stridande viljor, och som självständig aktör vilken inte påverkar genom
ordergivning, utan smyger in nya bilder i
våra huvuden! När de jämför medias sätt
att fungera med idealbilderna vi gör av
dem lyfter de fram deras inre maktkamp
(vem som deltar, vilka regler och resurser), deras yttre makt på omgivning och
anställda, hur maktrelationerna ter sig
dem emellan, samt hur samhället utanför
förändrar dem i allmänhetens intresse
och via teknisk utveckling. Viktiga frågor
ställs, men svar ges sällan i denna maktutredning. Trots sin klara disposition håller
återstoden av denna bok samma armbågs
lucka till massmediernas rinnande politiska sår som andra akademiker – vad
skall då deras undersökning tjäna till?
Ägande och upplaga kan vi själva överblicka och med hjälp av tillgänglig statistik
se hur mångfalden minskar på tidningssidan men stegras i etern. En utveckling
som utifrån börjat spridas till Sverige är
att koncerner köper upp mediaföretag i
flera orter och branscher: förutom Bonniers nämns Kinnevik. Specialtidningarna
antydes bara.
Journalisterna
Yttrandefrihetens gränser och journalistens ställning debatteras på flera håll. Ett
riktigt scoop är den undersökning författarna låtit göra om journalistrekrytering,
fast de också här hade bort tränga djupare! Journalisternas antal och organisationsgrad ökar drastiskt, även om nya
personalkategorier räknas in. solidaritet
med facket kan väga tyngre än kunskap
och förmåga till oberoende bedömning.
Att vpk och mp är våldsamt överrepresenterade, att mindre än 1/ 3 har journalistutbildning – och något fler enstaka
kurser – kan inte förvåna: universitetsexamina omnämns inte ens! Centern saknas helt, kontinentens doktorer välkomnas ej i svensk press. Stort väsen görs av
att l reporter av 3 är kvinna, att obetydligt
färre är invandrare än deras andel i befolkningen. Var tionde föddes av journalister och var fjärde i akadernikerhem.
Hälften är under 40, 80 % födda på fyrtiotalet eller senare.40 %har släkt i branschen, kvällspress umgås nästan bara med
varann.
Kollektivets ställning stärks- de bättre
utbildade trängs undan. Journalisthögskolan åtog sig (enligt sin rektor Lars Furhoff) att standardisera och svetsa samman
kåren, skapa gemensam kunskap och erfarenhet, gemensamma normer samt en
hederskodex som ”ställer publikens frå-
gor och utmanar etablissemanget”. Det är
431
ren enfald, skrev Furhoff, att kräva
”ovinklad information”. Han slutade med
att vi finner oss i ett läge ”då journalisten
måste ta ledningen” och makten – den
frihetsälskande Bengt Nerman instämde
inte däri. Elitism står mot populism: journalisten fick allas uppdrag att nå ut till folket med kunskaper de inte kan finna på
egen hand, men han ensam avgör vilken
kunskap de ”vill” ha. Författarna föreslår
heller ingen åtgärd som kunde avhjälpt
missförhållandena: bättre utbildning i de
ämnen som tas upp eller någon sorts forskarmoraL
Välkända är de förenklingar massmedier frestas till för att hålla kvar sin publik
– likaså de personliga bindningar som är
vapliga i småstäder och rörelseanknuten
press som i snabb takt spridas till Stockholm. Bokens analys av makt över media
är svagare. Mot ägarintresset säges inflytandet för allmänheten öka på två vägar:
via partipolitiken och via marknadskrafterna.Men mer makt samlas inte bara i ett
fåtal tidnings- och radio1Vkoncerner
utan också i journalisternas fackorganisation! Dessutom hårdnar grindväktarnas
vilja att ej blott spegla utan styra debatten.
Forna tiders fria författare spelade ut
medierna mot varann hellre än att arbeta i
dem. Den chansen försvann då ledande
tidningars kolumnister slapp kritik utifrån
och då en tidning vägrar ta in kritik av de
andra. Det skall bli intressant att se vad
som händer på det planet, då vi får oberoende 1V-kanaler, nya specialtidningar
och datamedia!
Massmedia som arena
Behandlingen av massmedia som ARENA för utomstående krafter är än mer
432
skissartad. Offentlighetsprincipen är för
svenskar självklar – i få länder har journalisterna samma möjlighet att tränga in i
ämbetsverken. Redaktioners eget arbete
är inte lika tillgängligt ens på allmänhetens egen monopolradio. Politiker och
ämbetsmän är på så vis i underläge, sarntidigt som befattningshavarna blir allt
skickligare i att läcka välavvägda ”hemligheter” till pressen och bjuda befordringsmöjligheter åt de mest välartade journalisterna. Ett förmedlande skikt professionella informatörer uppstår – med i huvudsak samma rekrytering som pressen,
bara äldre och erfarnare. Kampen media
emellan gäller folkets uppmärksamhet
som dock mattas av ökat utbud. 1V-tiden
begränsas av sömn och arbete, kanalernas
antal av tekniska skäl – om denna tid
konkurreras lika intensivt som om annonsörerna! Följden kan bli ett förflackat utbud, samlat kring faror, kriser och nyckelpersoner. Urvalet görs av yrkesmän i
dagspress och etermedia. Häri har de stor
makt, men de påverkas i sin tur av på-
tryckare. Författarna skriver helst om statens och näringslivets. I frågor som inte
mycket intresserar vanligt folk uppträder
också beteendeavvikare, och politiska
extremister från främmande länder. Dem
tar boken inte upp – däremot redovisar
den en hel del forskning kring effektiviteten i sådana påtryckningar. På frågan vilken makt journalister tror sig ha svarar de
själva att de utan vidare manipulerar försäljning av skivor och film, i viss mån valrörelser och politikers image mellan
valen, i mindre grad tunga ekonomiska
eller politiska beslut. Folket kan lättare
manipuleras, än politiker och näringslivets toppar. Journalister tror lokalpress
skapar mer opinion än närradio, 1V slår
härdare än riksradio. Hur välgrundade är
sådana bedömningar? Kärnkraften hämmades i sin utveckling av media, men sentida sondering visar att massmedias massiva propaganda för dalt med våldsverkare föll på hälleberget. Massmedia kan väl
fördröja, men knappt förhindra vår EGanslutning. Alltför cynisk manipulation
kan provocera fram samma förakt på 90-
talet för ”åsiktstekniker” i upplagestor
press och etermedia som politikerna led
Mer maktsamlas inte bara i ettfåtal
tidnings- och radioTVkoncerner
utan också i journalisternas fackorganisationer.
av på 80-talet. När det gäller manipulering riktad mot dem själva tror pressfolk
att personliga kontakter och exklusiv information är vanligare och mer effektiv än
mutor, förmånliga köp etc. De hårdaste
tacklingarna sägs komma från småföretagare och lokala politiker samt rikta sig
mot lokala tidningar, lokalradion etc.
Man beskriver sina egna kontakter som
brett allsidiga; svårast att nå fram har små
partier och företag.
Aktuell är muslimska invandrares klagan att deras religiösa och kulturella tradition hånas av skribenter som oreflekterat utgår från europeisk kolonialtradition,
staten Israels intresse och det kristna hat
som stammar från korstågen. Enligt boken genomtrampar svenska massmedier i
sådana frågor samma stelbenta ”koreografi”. En debatt som förts av experter i
skymundan blommar ut i pompösa ”utspel” i någon stockholmstidning, övergår
i förvirrad debatt om debatten själv i 1V
och på insändarplats tills en rekapitulering av ståndpunkterna fastslår den hållning folket bör inta. Hur kan ett fritt land
tåla sådant? Här talas om biskoplig uniformitet på 1600-talet, samlingsregeringens censur i senaste kriget. Svensken sägs
vara blyg, mindre verbal, frukta konflikt. I
vissa ämnen får aggressiva avvikare nästan automatiskt kulturredaktörernas öra
– han känner själsfrändskap med avvikarna och finner dem underhållande.
Efter kriget tyckte vi att de som lidit skulle
behandlas mildare, men kurderna skyddar man inte! Liberalens djupaste strävan
är att göra makten synlig: de som har den
bör svara för hur den används. Varför
skall då medias makthavare utfrågas, men
inte själva synas i sömmarna? Inte ens
Publicistklubbens ledande poster besätts
med oberoende skriftställare utan med
chefer i våra mäktigaste media.
Hur kan då politiker ställas till svars för
sina löftesbrott runt skolan, vården,
brottsskyddet, u-hjälpen, de statliga fonder som skulle säkra pensionen åt det
stora flertalet svenskar? Hur skall de ekonomireportrar ställas till svars som haussade upp Reefat el Sayed, teknikkritiker
som överdrev kärnkraftens risker men
förteg fossilbränslets växthuseffekt, de
feminister som offrade barn för egna karriären, de debattglada psykologer som lät
brottsbelastade och psykiskt störda våldsverkares rörelsefrihet gå före offrens?
När makt av ekonomiska skäl samlas på
få redaktioner, hos enstaka inköpare av
ideologibärande program, hos dem som
tager emot eller refuserar läsekretsens bidrag, bör ansvar dess ivrigare utkrävas.
Vem bestämmer vad som
publiceras?
433
Vi vill veta mer om hur nyckelposter tillsätts och beslut fattas i de verkligt tunga
medierna än hyggliga statsvetare kan belägga med sina snäva metoder. Forskarna
borde lära av den undersökande journalistiken – tränga in i trälhaven, fråga hur
påtryckare och trender värderats genom
åren och varför? Detta empiriska underlag sökte författarna hos Göran Beckerus
som på tio år i DN refuserat 50 000 artiklar- 20 per arbetsdag! Vart år publicerar
Stockholms morgontidningar 600 artiklar var, en månad kom 416 debattinlägg
till DN, varav 51 trycktes. De andra ställde DN till författarnas förfogande: där
fick de en sensation! Inlägg från storföretagare tas in nästan obesett, statsråd och
centralbyråkrater refuseras en gång av
fem. Partiledare och generaldirektörer får
in 3 av 5 artiklar, riksdagsmän 2 på 5.
Landshövdingarna tas in var fjärde gång,
professorer och ombudsmän en på fyra –
domare och generaler kan känna sig blåsta! Trots Beckerii hat mot dem kan det lö-
na sig att skriva i deras ämnen – om man
bara inte är fackman. Inlägg om partipolitiska finter ”smager best hvergang”. Vänsterkommunister tar Beckerus in hälften
av, centern och kristdemokraterna portas
helt. De stora partierna lyckas två gånger
på fem, mp var tredje.
Svenska Dagbladet tar sällan in en
kommunist – men moderater och folkpartister så ofta att det borgerliga blocket
helt dominerar. Grindväktare nöjer sig
inte med att gallra bland inläggen: halva
antaJet införda artiklar beställdes i förväg.
De trycktes också fortare, orkestrerades
för att tvinga fram reaktion ur motsidan!
Någon skillnad i ämnesval kunde ej påvi- 434
sas -Dagens Nyheter hade kanske något
mer om miljövård, Svenska Dagbladet
mer om sjukvård.Däremot har direktörer
och professorer lättare att komma fram i
Svenska Dagbladet – lärare och kvinnor
klagar på Dagens Nyheter. Forskarna tror
ändå inte att redaktionerna samarbetar
sinsemellan – mera på allmän koncensus
i Stockholm om vad som ligger i tiden.
Om opinionsbildningen professionaliseras dithän att kollektivens bättre förberedda och specialtränade representanter
skaffar sig mer utrymme i media än enskilda, om grindväktarnas makt tilltager
och män får mer utrymme än kvinnor –
då ställs svåra frågor i ett samhälle och en
mediaordning som ville syfta till ökat
folkvälde. För att värna om demokratin
föreslår författarna mera mångfald i
mediautbudet så att det vinklade och ensidiga motväges – och mera kunskap till
folket om knepen makthavare brukar för
att lura dem. I denna artikel har jag
klandrat författarna för att de inte i ännu
tydligare fallstudier kring konkreta samhällsfrågor främst i utrikespolitiken har
kunnat kartlägga vari massmedias vinklingar har bestått och vilken skada de
gjort. Tydligt är ändå att de har serverat
oss en begreppsapparat som underlättar
närmare studier t ex i organisationer som
värnar om åsikter som förr trampades
ned.
Det sägs ofta att om vi skulle avskaffa
värnplikten kan vi få en yrkesarme, och
sådana har i andra länder gjort högerrevolutioner. I massmedia var vi på sjuttiotalet farligt nära vänsterdiktaturen, vissa
radioreportrar stack heller aldrig under
stol med sitt mål. Skall inte detta upprepas, bör en ny borgerlig regering först och
främst ompröva reglerna för Sveriges
Radio, och därnäst dra in de journalisthögskolor vilkas lärare drog strån till
vänsterstacken, under de reguljära universiteten samt ändra deras intagningsregler så kunskaper i de ämnen en journalist vill avhandla räknas som en lika viktig
merit som köns- och klasstillhörighet eller
att kunna behärska tekniken, och manipulera allmänheten i en viss riktning. Alla
borgerliga tidningar bör, som Svenska
Dagbladet gjort, byta ut makthavare av
Göran Beckerii dignitet med viss regelbundenhet.