Anders Wijkman; Vår miljö – vad får den kosta


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS WIJKMAN:
Vår miljö- vad får den
kosta?
Miljöförstöringen har nu på en
rad områden gått så långt att
skadorna är irreparabla. Det
gäller ozonlagrets uttunning, på-
verkan på klimatet, utsläppen av
icke nedbrytbara ämnen samt
förändringarna i markens kemi
efter decenniers sura regn.
En rad ekosystem är på väg
mot kollaps. Utgångspunkten för
debatten kan inte längre vara
”Vad får miljön kosta?” utan
”Vad tål miljön?”
Utökade förbud, aktiv användning av ekonomiska styrmedel och en högre beredskap
att betala mera för miljöskyddet
än i dag kan ge oss andrum.
Ytterst är det dock fråga om en
djupgående debatt kring målen
för samhällsutvecklingen och
därmed målen för våra liv.
Anders Wijkman är generalsekreterare i Röda Korset.
D
agligen möts vi av olika larmrapporter från miljöområdet Freonutsläppen som hotar ozonlagret.
”Green-house-effekten” som hotar klimatbalansen. Sura regn som förstör sjöar
och skogar.
Senast i raden var uppgifterna att drygt
100 000 km2
av Östersjöns bottenyta slagits ut, en yta motsvarande en knapp fjärdedel av Sveriges hela areal.
I den fattiga delen av världen har miljö-
förstöringen ett delvis annorlunda ansikte. Där dominerar skogsskövling och
jordförstöring, en förklaring till att många
fattiga länder får allt svårare att klara matförsörjningen. I takt med en ökad industrialisering, hotar även här försurningsskador, gift och tungmetallutsläpp m m.
Det är viktigt att inse att medan miljö-
förstöringen i vår del av världen är resultatet av allt högre materiell standard och
bekvämlighet, så är perspektivet i de fattiga länderna det motsatta. Där är miljöförstöringen en konsekvens dels av den
snabba folkökningen, dels av den ofta
bottenlösa fattigdomen.
Det är några faktorer som gör det särskilt svårt att förstå vad som håller på att
ske med vår natur:
För detförsta. Osäkerheten om orsaker
och samband är stor. Vi möter hela tiden
rapporter, som ger ny belysning från olika
problemområden. Forskarna är sällan entydiga i sina slutsatser.Deras krav på noggrannhet gör att deras bedömningar inrymmer många reservationer.
Ett annat problem består i att många
skador i miljön blir synliga först efter lång
tid. Det är lätt att förstå katastrofhändelser av typ Tjernobyl. Där är påverkan
omedelbar och direkt. Annorlunda är det
med de krypande katastroferna, d v s
skador som är resultatet av decenniers utsläpp. Plötsligt passeras en ”tröskel” och
hela ekosystem slås ut. Aktuella exempel
på detta är försurningen av både sjöar och
skogsmark.
Ett tredje problem utgörs av miljöfrå-
gornas alltmera globala karaktär. Så länge
industrisamhällets miljöpåverkan var lokal var problemen hanterliga. En allt högre omsättning av energi och råvaror – en
dryg fyrdubbling bara sedan 1950- har
dock gjort att utsläppen märks allt tydligare över hela klotet. ”Utspädningsfilosofin” fungerade så länge de totala utsläppen låg på en låg nivå. I dag är den inte
längre hållbar.
Medan miljöförstöringen i vår del
av världen är resultatet av allt högre
materiell standard så är perspektivet i de fattiga länderna det motsatta.
Vad värre är, ett enskilt land bestämmer inte över sin miljösituation. Det krävs
ett nära internationellt samarbete för att
tackla ett antal av de mest akuta miljöhoten. De avtal om begränsningar vad gäller
svavelutsläpp och freoner som hittills
träffats är bra men räcker inte på långt när
för att lösa problemen.
Ettfjärde problem har att göra med formerna för nyhetsförmedlingen. Larmsignalerna från miljöområdet når oss som en
del av ett allt rikare nyhetsutbud. Mord
och våldsbrott, börsklipp och börskrascher, aids, trafikolyckor, krig, svältkatastrofer, nöjesreportage, sporthändelserallt i en salig röra. Det är sannerligen inte
lätt att sortera ut de verkliga och långsiktiga problemen från allt det kortsiktiga.
103
Till detta skall läggas att den ekonomisk-politiska debatten, den debatt som
till stor del förutsätts handla om framtiden, aldrig belyser frågor som har samband med miljö- och naturresurserna.
Miljöfrågorna passar inte in i ekonomernas modeller över ekonomisk tillväxt, inflation, handelsbalans etc. Några kopplingar mellan prognoserna för BNP-tillväxt å ena sidan och hoten mot miljön å
den andra görs inte. Det är som vore det
två helt skilda världar!
Som medborgare kan man dra två slutsatser. Antingen är de ekonomiska experterna helt övertygade om att ny teknik
successivt skalllösa miljöproblemen eller
är det så att den klassiska ekonomiska
teorin lider av bristen att bortse från naturresursernas uthållighet och bärkraft!
Jag vill inte på något sätt undervärdera
teknikens möjligheter att lösa vissa miljö-
problem. Det finns många exempel på att
teknikutvecklingen givit bra lösningar.
Samtidigt är det uppenbart att tekniken
inte kan lösa alla problem. Vi ska ha tilltro
till tekniken, däremot ingen övertro!
Att blint lita på att ny teknik successivt
löser miljöproblemen är en attityd som
redan är omkullsprungen av utvecklingen. Vi ser i dag en rad exempel där förstö-
ringen gått så långt att skadorna är irreparabla. Jag tänker på ozonlagrets uttunning, påverkan på klimatet, utsläppen av
icke nedbrytbara ämnen i miljön samt
förändringarna i markens kemi efter decenniers sura regn.
Använd styrmedel
Om nu inte ny teknik ensamt är svaret på
alla de svåra miljöhot människan står inför – i vilken anda ska vi närma oss pro- 104
blemen? Är det genom att sätta pris på
miljön?
Till en del skulle tveklöst ett större utnyttjande av ekonomiska styrmedel
tvinga fram både bättre teknik och förändrade beteenden och konsumtionsmönster. Vi lever alla på en marknad och
är vana att väga in kostnader och priser i
våra vardagsbeslut Att mera konsekvent
försöka väga in miljökonsekvenserna redan i investeringskalkyler och konsumtionsbeslut framstår därför som högst
önskvärt.
Det finns många exempel där frånvaron av miljöbedömningar i valet av produktion, transportsystem respektive konsumtionsmönster fått starkt negativa konsekvenser. Ett naturligt exempel att lyfta
fram just i dag gäller trafikområdet.
En lång rad transporter som borde gå
på järnväg sker i stället med bil. Det gäller
inte minst inom godstrafiken. En av orsakerna är naturligtvis att lastbilen har fördelar framför järnvägen. Men det är
också så att frånvaron av miljökonsekvensbedömningar har gjort att
landsvägstrafiken favoriserats på bekostnad av järnvägen.
På motsvarande sätt är det alldeles
uppenbart så att vi konsumenter kunde få
bättre stöd ”uppifrån” att mera konsekvent värna miljön i vår vardagskonsumtion. Så länge det inte kostar extra att använda privatbilen under rusningstrafik lär
det bli svårt att dämpa privatbilismen i
stadskärnorna. Så länge inte en systematisk sortering av vårt hushållsavfall uppmuntras, t ex via avgifter, rabatter och
panter, så lär inte sophanteringen och alla
problem i samband med denna förbättras.
Sopberget
Det är för övrigt viktigt att lyfta fram hela
frågan om sophanteringen. Dels därför att
det samlade sopberget växer kraftigt år
för år. Dels därför att bland soporna finns
ett stort antal produkter som innehåller
ämnen som är starkt skadliga för miljön.
Det är gott och väl att industrin på
många områden begränsar sina utsläpp
av t ex kemiska ämnen. I de produkter
som industrin säljer ingår dock många av
dessa kemiska föreningar. Om inte sophanteringen förbättras kommer ämnena
förr eller senare ut i ekosystemen, t ex via
förbränningen eller avloppsvattnet.
Plötsligt passeras en ”tröskel” och
hela ekosystem slås ut.
Jag kan inte se varför inte varje hushåll
på sikt skulle utrustas med separata fack
för plåt, plast, glas, tidningar, batterier, lä-
kemedel samt biologiskt avfall. För att stimulera detta kan ekonomiska styrmedel
vara effektiva.
Miljön kan inte prissättas
Att förorda ekonomiska styrmedel innebär dock inte att jag accepterar tesen att
vår natur enkelt kan prissättas. Miljön
kan inte betraktas som vilken annan mätbar storhet som helst.
Det är visserligen sant att vissa miljö-
störningar kan översättas i prislappar. Så
t ex kan kostnaden för att åtgärda vissa
utsläpp ganska enkelt beräknas. På andra
områden är det däremot svårt – eller rent
av omöjligt att sätta pris på miljön.
Ett intressant bidrag till debatten om
miljökostnader har givits av den västtyske
professorn Lutz Wicke. Han har försökt
beräkna vad miljöförstöringen årligen
kostar det tyska samhället. Hans beräkningar slutar på lågt räknat 100 miljarder
D-mark, d v s en kostnad motsvarande
6-7 % av förbundsrepublikens BNP.
Wicke har i sin analys försökt uppskatta kostnaderna för att effektivt rena olika
utsläpp i luft och vatten. Den negativa på-
verkan på skogar och jordar har beräknats liksom även medborgarnas subjektiva upplevelser av att t ex tvingas leva i en
bullersam miljö.
Vi ser i dag en rad exempel därförstöringen gått så långt att skadorna
är irreparabla.
Wicke erkänner att hans beräkningar
endast ger en del av sanningen. Det han
tvingas utelämna är konsekvenserna av
den miljöpåverkan som rent definitionsmässigt inte går att beräkna. Det gäller för
all den påverkan där vi i dag inte har kunskap om framtida effekter.
Det gäller framför allt de situationer
där olika utsläpp hotar att slå ut djur- och
växtarter eller hela ekosystem. Hur kan vi
överhuvud taget sätta kostnader eller priser på något som hotas av utrotning? Ytterst kan hela vår överlevnad stå på spel.
Och hur skall vi kunna sätta ett ekonomiskt värde på den osäkerhet som råder
beträffande konsekvenserna av framtida
klimatförändringar. Där är det inte livsvillkoren för dagens aktiva generation vi
talar om. Det är våra barnbarn och deras
barn det gäller.
Utgångspunkten för debatten kan alltså inte vara ”vad miljön får kosta?” Utgångspunkten måste vara vad miljön tål?
105
Vi måste på ett helt annat sätt försöka
förstå naturen. Naturen har i och för sig
en otrolig förmåga till anpassning och regenerering.
Men ekosystemen sätter klara gränser
och människan är på väg att slå igenom
taket på ett antal områden. Jag har redan
pekat på flera här.Jag villlyfta fram ytterligare ett, kemisamhället
Totalt uppskattas för närvarande mer
än 70 000 olika kemiska ämnen vara i
kommersiellt bruk. Experterna hävdar att
vi känner de miljömässiga konsekvenserna för knappt ett tusental. Med tanke på
att många ämnen är ytterst stabila och ej
passar in i miljön är situationen djupt allvarlig. Ett exempel bland många är dioxinerna.
Genuin osäkerhet om framtiden
De närmaste decennierna inrymmer
en genuin osäkerhet vad gäller miljöproblemen. Rapporter från skilda områden
visar att en rad ekosystem är på väg mot
kollaps. Lägger vi därtill riskerna för
drastiska förändringar i klimatbalansen
blir hotbilden ytterligt påträngande.
Frågan är nu hur våra samhällen reagerar på hotbilderna? Har vi förmågan att
utan än större tryck utifrån reagera och
vidta effektiva motåtgärder eller måste
miljökatastroferna bli än mera omfattande innan vi lägger om kurs?
De förslag till lösningar som hittills
presenterats visar på en stark polarisering
i debatten.Å ena sidan miljörörelsen som
kräver omgående och drastiska förändringar i vårt sätt att leva. Å andra sidan
det etablerade samhället – inte minst industrins företrädare- som hävdar att endast ökad tillväxt kan ge utrymme för miljöförbättringar.
106
Jag tror inte att vi har något annat val
än att lyssna noga både på miljörörelsen
och industrin. Vi lever i ett oerhört komplicerat samhälle. Vi kan inte byta system
över en natt. Samtidigt är det uppenbart
att samhällsutvecklingen på lång sikt måste ske i helt andra former än hittills. Slitoch slängmentaliteten måste brytas.
Kort och långt perspektiv
Som jag ser det är det fråga om ett tvådimensionellt perspektiv. På kort sikt måste
politiken inriktas på en kombination av
utökade förbud, aktiv användning av ekonomiska styrmedelför att tvinga fram mera
miljövänliga produktions- och konsumtionsformer samt en, allmänt sett, högre
beredskap att betala mera för miljöskyddet
än i dag. En sådan politik kan dämpa de
akuta hoten och ge oss tid att förändra vå-
ra grundläggande synsätt och värderingar.
De kortsiktiga lösningarna ger oss andrum, inte mera. På lång sikt måste vi utveckla ett annorlunda tänkande och tilllägna oss en attityd till naturen och natursystemen som på många punkter stämmer överens med vad miljörörelsen för
fram. Ytterst är det fråga om en djupgående debatt kring målen för samhällsutvecklingen och därmed målen för våra liv.
Jag tillhör själv en generation som fostrades i femtiotalets framtidsoptimism. I
det samhället fanns en rad materiella behov som var naturliga att tillgodose.
I dag är läget annorlunda. Den materiella standarden är hög för de flesta. Det
beror på en närmast enastående produktivitetsutveckling sedan andra världskriget.
Frågan är nu vilka mål dagens människor har att långsiktigt sträva för? Som jag
upplever det lever vi i ett samhälle utan visioner. Den materiella tillväxten, som var
naturlig efter kriget,fortsätter att dominera vårt tänkande. Samtidigt känner allt
flera människor tveksamhet inför utvecklingen.
Miljöproblemen är det mest uppenbara frågetecknet. Men även frågor om jäkt
och stress, svårigheten att få tiden att
räcka till för umgänge med familj och vänner – inte minst barnen – tränger sig på.
För många människor är livet ett snabbt
snurrande ekorrhjul där det blir allt svå-
rare att prioritera. Det som kommer på
Mer än 70 000 olika kemiska ämnen är i kommersiellt bruk – vi
känner de miljömässiga konsekvenserna för knappt ett tusental.
mellanhand är det som inte är direkt mätbart – det som inte går att översätta i
pengar.
Är jag då förespråkare av nolltillväxt?
Nej. Jag tror inte på möjligheten att sätta
något slags tak för människans utveckling.
Jag tror på människans kreativitet, fantasi, nyfikenhet och skaparkraft. Vad jag
hoppas på är en breddad debatt om tillväxtens innehåll.
Det är inte självklart att produktivitetsförbättringen ska tas ut i form av ständigt
ökad materiell konsumtion. Men som
BNP och nationalräkenskaperna är uppbyggda så finns det inte plats för några
kvalitativa resonemang. Där är huvudsaken att den totala omsättningen höjs i
ekonomin, oavsett vad omsättningsökningen består av. Huruvida vi konsumerar mer sötsaker, åker mer bil eller ägnar
oss mer åt kultur tycks vara irrelevant.
Ytterst är det fråga om en djupgående
attitydförändring. Vår herremansinställning till naturen måste brytas. En större
ödmjukhet inför både livet och naturen är
på sin plats.
Det är inte självklart attproduktivitetsförbättringen ska tas ut iform av
ständigt ökad materiell konsumtion.
Under alla förhållanden måste en ökad
ekonomisk tillväxt ske i former där större
hänsyn tas till miljö- och naturresurserna.
En huvudfråga måste vara vilken belastning naturen tål?
På sikt måste vi sålunda förändra vår
107
attityd. Dels till den materiella tillväxten
som sådan. Dels till teknikanvändningen.
Vi måste stimulera teknikanvändning
som försöker kopiera naturen så mycket
som möjligt.
En sådan attitydförändring tar tid och
förutsätter en bred diskussion bland medborgarna. Den framstår dock som en fascinerande utmaning, för medborgarna
men också specifikt för industrin. Med
vårt stora kunnande inom en rad områ-
den bör svenska företag kunna ligga långt
framme i den teknikutveckling som förestår! Industriländerna har under efterkrigstiden givit sina medborgare en hög
materiell standard och bekvämlighet. Utvecklingen har haft ett högt pris. Vi borde
nu alla känna ett ansvar i att länka utvecklingen i banor som gör att framtida generationer får hyggliga förutsättningar för
sina liv – och inte riskerar att få ägna all
sin tid åt att sopa upp efter vår fest!