Paul Johnson; Stalin och hans hyllare


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAUL JOHNSON:
Stalin och hans hyllare
En tragikomisk röra av bristande
kunskaper, missriktad välvilja
och optimistiska fördomar präglade många samtidas bedömning av Stalin i Väst visar författaren Paul Johnson i denna artikel, som hämtats ur den nyligen
översatta boken ”Moderna tider”.
Paul Johnson ärjournalist och
historiker samt medarbetar regelbundet i Svensk Tidskrift.
I
världen utanför Sovjetunionen var
det praktiskt taget ingen som hade
den minsta aning om det stalinistiska
tyranniets omfattning, eller ens dess existens. De flesta av dem som reste tilllandet var antingen affärsmän, inriktade på
affärer och utan något intresse av att undersöka eller kritisera det som inte angick
dem, eller också intellektuella som kom
för att beundra eller, vilket oftare var fallet, få sin tro bekräftad. Om kristendomens nedgång skapade den moderne politiske fanatikern efterlämnade upplösningen av den religiösa tron ett själsligt
tomrum hos många västerländska intellektuella som lätt fylldes av profan vidskepelse. Det är den enda tänkbara förklaringen till att vetenskapsmän, vana vid
att utvärdera bevis, och skribenter, vilkas
enda uppgift var att studera och kritisera
samhället, så godtroget anammade den
grövsta stalinistiska propaganda. De behövde tro och ville bli bedragna. Sålunda
skrev Amabel Williams-Elis ett förord till
en bok om byggandet av Vitahavskanalen
– vars fasor senare har beskrivits av
Alexander Solzjenitsyn – som innehåller
följande mening: ”Denna skildring av genomförandet av ett mycket besvärligt
ingenjörsarbete mitt i urskogen, utfört av
tiotusentals statsfiender hjälpta – eller
bör jag säga bevakade? -av endast trettiosju OGPU-officerare, är en av de mest
spännande historier som någonsin har
publicerats.” Sidney och Beatrice Webb
sade om samma projekt: ”Det är upplyftande att begrunda att OGPU möttes med
de varmaste officiella lovord därför att de
inte bara hade utfört en stor ingenjörsteknisk bragd utan även åstadkommit en lysande mänsklig pånyttfödelse.” Harold
Laski berömde de sovjetiska fängelserna

för att de tillät fångarna att leva ”ett fullvärdigt liv med självaktning”. Anna Louise Strong skrev:”Arbetslägren har ett gott
rykte i hela Sovjetunionen som platser
där tiotusentals personer reformerats.
Den sovjetiska metoden för att omforma
människor är så välkänd och effektiv att
brottslingar numera själva ansöker om att
tas in”. George Bernard Shaw påstod att
medan en person i Storbritannien går in i
ett fängelse som en mänsklig varelse och
kommer ut som en kriminell, går han i
Sovjetunionen in ”som en kriminell och
skulle komma ut som en vanlig människa,
om det inte vore så svårt att övertala honom att lämna fängelset. Såvitt jag kunde
bedöma det hela fick de stanna så länge
de själva ville.”
Svälten 1932, den värsta i landets historia, fick praktiskt taget ingen publicitet
alls. När den var som svårast fann biologen Julian Huxley, som var på besök i landet, att folket befann sig på ”en nivå av
kroppslig och allmän hälsa som låg över
snarare än under den i England”. Alldeles
innan han korsade den sovjetiska gränsen
slängde Shaw ut sin medförda matsäck
genom tågfönstret, eftersom han var
”övertygad om att det inte rådde brist på
någonting i Ryssland”. ”Kan ni se att det
råder någon brist på mat?” frågade han
när han tittade sig omkring i restaurangen
reserverad för utlänningar, Metropol, i
Moskva. Han skrev också: ” Stalin har
uppfyllt önskemålen i en omfattning som
verkade omöjlig för tio år sedan, och jag
betygar honom min vördnad för det.”
Shaw och hans ressällskap lady Astor
kände till att det fanns politiska fångar i
landet. Lady Astor bad Stalin visa mildhet mot en kvinna som ville förenas med
sin make i Amerika (Stalin överlämnade
531
henne genast till OGPU). Hon frågade
honom också: ”Hur länge tänker ni fortsätta att döda människor.” Stalin svarade:
”Så länge det behövs”, varpå lady Astor
bytte samtalsämne och bad honom leta
rätt på en rysk barnjungfru åt hennes
barn.
Det som skrevs om Stalin åren
1929-34 utgör en märklig läsning. H G
Wells sade sig ”aldrig ha mött en mer
uppriktig, rättvis och hederlig människa … ingen är rädd för honom och alla
litar på honom”. Makarna Webb hävdade
att han hade mindre makt än en amerikansk president och bara handlade enligt
de order som utgick från centralkommitten och politbyrån. Domprosten av Canterbury Hewlett Johnson påstod att han
ledde ”sitt folk på nya och obekanta vägar
mot demokrati”. Den amerikanske ambassadören Joseph E Davies rapporterade att Stalin hade ”yrkat på en liberalisering av författningen” och ”planerade en
hemlig och allmän rösträtt”. ”Hans bruna
ögon är utomordentligt kloka och ömma”, skrev han vidare. ”Ett barn skulle
vilja klättra upp i hans knä och en hund
skulle smyga sig fram till honom.” Emil
Ludwig, välkänd som författare av biografier, fann honom vara en man ”i vars
vård jag utan betänkande skulle anförtro
uppfostran av mina barn”. Fysikern J D
Bernal hyllade både hans ”djupt vetenskapliga sätt att närma sig alla problem”
och hans ”emotionella kapacitet”. Den
chilenske poeten Pablo Neruda sade att
han var ”en godhjärtad, principfast människa”, och enligt domprost Johnson var
han ”en vänlig och gemytlig person”.
Somliga av hyllningarna hade sin grund
i korruption, fåfänga eller ren enfald. Davies , som konsekvent gav sin regering en
l
l
l
532
helt felaktig bild av Stalins Sovjetunion,
var i praktiken mutad av sovjetregimen,
som lät honom köpa ikoner och bägare
till sin egen samling till priser långt under
det normala. Malcolm Muggeridge gav en
god beskrivning av Anna Louise Strong:
”en enormt stor kvinna med högrött ansikte, massor av vitt hår och ett ansiktsuttryck av en sådan överväldigande enfald
att det resulterade i en sorts märklig skönhet”. Självbedrägeri var uppenbarligen
det huvudsakliga skälet till framställningen av en inte särskilt framgångsrik despoti
som ett Utopia i vardande. Men det förekom också medvetna bedrägerier av personer som såg sig själva som idealister,
och som vid den här tidpunkten var ärligt
övertygade om att deras systematiska lögner och förvrängningar av verkligheten
tjänade ett högre mänskligt syfte. Första
världskriget och dess exempellösa våld
gjorde världen brutalare, och den stora
depressionen korrumperade den genom
att skenbart begränsa de alternativ som
stod mänskligheten till buds och framställa dem i grällt motsägelsefulla termer. De
politiska aktivisterna kände sig tvingade
till ödesdigra ställningstaganden och måste sedan desperat klamra sig fast vid dem.
1930-talet var den heroiska lögnens tidsålder, och helgonlik lögnaktighet var dess
mest eftersträvansvärda dygd. Stalins plå-
gade Sovjetunion var det land som gynnades mest av denna helgade falskhet. Strä-
van efter att vilseleda blev ännu mer våldsam när stalinismen fick en livsfarlig rival
i Hitlers Tyskland.
Det låg en villfarelse nära kärnan i rivaliteten mellan kommunistisk och fascistisk totalitarism. De var sammanlänkade
med varandra som en del av den historiska utvecklingen. Kriget hade gjort det
möjligt för Lenin att gripa makten med
våld, och den tyska ”krigssocialismen”
hade gett honom en ekonomisk politik.
När den leninistiska staten hade etablerat
sig utgjorde den, med sitt enda parti som
kontrollerade alla det offentliga livets
områden och med sin systematiska moraliska relativism, ett mönster för alla dem
som avskydde det liberala samhället, parlamentarisk demokrati och lagens överhöghet. Den imiterades och fruktades,
och de som fruktade den mest var starkast benägna att konstruera sina egna modeller av totalitära stater. Totalitarismen
på vänsterkanten födde totalitarismen på
högerkanten, och kommunismen och fascismen blev hammaren och städet som
krossade liberalismen. Framväxten av
Stalins envälde hade inte bara förändrat
korruptionens art utan också dess omfattning. Förändringen var av stor betydelse
eftersom den skedde i så stor skala. Arresteringarna, fängelserna, lägren och deras antal, brutaliteten och våldet – inget
liknande hade någonsin förekommit eller
ens kunnat anas. Det ledde till att konkurrerande modeller som konstruerades blev
än mer monstruöst ambitiösa, och till att
den fruktan som låg bakom dem blev än
mer intensiv. Leninismen ledde till Mussolinis fascism, och stalinismen möjliggjorde det nazistiska vilddjuret.