Gustaf Petrén; Luckor i regeringsformens rättsstatsskydd


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUSTAF PETREN:
Luckor i regeringsformens rättsstatsskydd
Regeringsrådet GustafPetren granskar
ingående regeringsformens skyddför
rättsstaten. Han pekar bla på att regeln
i RF om allas lika värde endast gäller
enskildafysiska personer. Detta gör att
riksdagen kunnat anta regler för
beskattning av bostadsrättsföreningar,
som medför extra avgifterför de
föreningar som ej tillhör en
socialdemokratisk huvudorganisation.
Det finns betydande brister i
rättsskyddet bla beträffande skyddet av
äganderätten, familjen och den
personliga integriteten, menar
författaren. Sverige behöver en
författningsdomstol inför vilken
medborgarna kan dra frågor om en viss
behandling eller en viss åtgärd står i
överensstämmelse med rättsordningen.
Regeringsformens portalparagraf inne·
håller den stolta devisen: Den offentliga
makten utövas under lagarna. Den tiD·
kom på initiativ av JO, som under remissbehandlingen framförde önskemål
om att vårt rikes karaktär av rättsstat”
skulle markeras redan från böljan.
Onekligen innehåller också regeringsfor·
men i sin fortsättning ett stort antal
regler som syftar till att säkerställa fullföljandet av våra rättsstatliga traditioner.
Men det finns också betänkliga lakuneri
den grundlagsfästa rättsordningen. Vi
upplever därför i vår vardag åtskilligt
som måste anses oförenligt med de krav
som ställs på den klassiska rättsstaten.
Avsikten med dessa rader är att peka pA
några av de brister som gjort sig märk·
bara sedan 1975, då den nya regeringsformen (RF) trädde i kraft.
Låt oss bölja vår granskning med l
kap RF, betitlat ”Statsskickets grunder.” Det innehåller i 2 § vissa målsätt·
ningsstadganden, som i förstone kan
tyckas vara av rent programmatisk karaktär. Deras rättsliga betydelse skaft
dock inte underskattas.
Är verkligen alla lika inför lagen?
Maximen om allas likhet inför lagen har
kommit till klart uttryck endast vad gäl.
ler domstolar och andra myndigheter 1
9 §. Vad gäller riket som helhet har dea
ersatts med grundsatsen i 2 § att den fl.
fentliga makten skall utövas med respeb
för alla människors lika värde. stadgandet har i första hand betraktats som ca
anvisning till de maktägande – riksdal
och regering – att verka för en långtglo
ende ekonomisk utjämning människo111
emellan. Respekten för alla människm
lika värde anses fordra att alltför stora
olikheter människor emellan beträffande
levnadssätt och ekonomisk ställning bör
avlägnas. Därom kan mycket sägas.
Den långt drivna ekonomiska utjämningen föder nämligen i ett fritt samhälle
en lång rad problem, som ofta visar sig
svåra att bemästra utan att friheten och
andra medborgerliga rättigheter kommer
i farozonen. Vi har bl a fått bevissäkringslag, betalningssäkringslag, angiverilag och generalklausul i skattemål som
följder av iitt medborgarna sätter sig till
motvärn mot en skattevägen med stor
konsekvens driven inkomstutjämning.
Från andra fålt finns fler exempel.
Det bör noteras att regeln om allas lika
värde är begränsad att gälla enskilda fysiska personer. När det blir fråga om
juridiska personer är det slut med kraven
på respekt för lika värde. Det har därför
varit möjligt för riksdagen att antaga
regler för beskattning av bostadsrättsföreningar, enligt vilka en förening som tillbör en socialdemokratisk huvudorganisation går fri från den offentliga avgift,
som de bostadsrättsföreningar som icke
tillhör en sådan huvudorganisation har
att erlägga. Intressant är hur kravet i 9 §
att domstolar och förvaltningsmyndigbeter i sin verksamhet skall beakta allas
likhet inför lagen blir att tillämpa i ett fall
som detta. Om riksdagen antager en lag
som ger socialdemokratiska bostadsrättsföreningar en skattefrihet som andra
inte åtnjuter, är en sådan lag visserligen
formellt giltig. Men måste inte domstolar
och förvaltningsmyndigheter underlåta
att tillämpa den på grund av åläggandet i
9§att i sin verksamhet beakta allas likbet inför lagen? En sådan tillämpning av
l kap 9 § RF skulle få stor betydelse för
251
motverkande av politiska korruptionstendenser.
Regeln i l kap 9 § RF är av grundläggande betydelse för vårt lands ställning
som rättsstat genom att den ställer krav
på domstolar och förvaltningsmyndigheter att iakttaga saklighet och opartiskhet. Svagheter är att såväl riksdagen så-
som lagstiftare som våra folkvalda kommunala församlingar icke är underkastade dessa krav i sin verksamhet som
normgivare. Det är beklagligt att grundsatsens räckvidd är begränsad till de tilllämpande organen i statsskicket.
Saklighet och opartiskhet
Grundlagsföreskriften i 9 § om saklighet
och opartiskhet har särskild betydelse
för myndigheter i vilka politiker är beslutsfattare. De är nämligen som medlemmar i valda församlingar, som nyss
nämnts, icke underkastade detta krav i
sin normgivande verksamhet i dessa församlingar. Däremot skall de leva upp till
det då de sätter sig i regering, i andra
statliga myndigheter och i kommunala
styrelser och nämnder för att där ägna
sig åt förvaltning. De kan ha svårt att
hålla isär de skilda krav som de har att
fylla i de olika positionerna.
Inte minst då det gäller verksamheten i
sådana kommunala nämnder och styrelser, vilkas beslut kan angripas endast genom s k kommunalbesvär men därmed
kan underkastas en legalitetskontroll,
har grundlagsstadgandet om saklighet
och opartiskhet vikt. Det ger kommunmedlemmarna en god grund att anföra
kommunalbesvär. Dessa kan denna väg
påkalla en prövning av lagligheten av de
tyvärr alltför många kommunala beslut
l
l
\
1
252
som fattas med åsidosättande av grundlagens föreskrift om saklighet och opartiskhet och få dem upphävda.
Fri- och rättigheterna
En av grundvalarna för en rättsstat är de
fri- och rättigheter som medborgarna tillerkänts. Åtskilliga av de politiker som
står bakom vår nuvarande regeringsform
hade i vissa skeden av förarbetena den
meningen att medborgarna inte behövde
några rättigheter. Opinionstrycket blev
dock efterhand så starkt att partierna i
enighetens tecken nu byggt ut 2 kap i RF
till en samling föreskrifter som ger ett
icke föraktligt rättighetsskydd. Tyvärr är
reglerna alltför okända bland medborgarna, även bland dem som i rättsliga
frågor brukar företräda andra! Det finns
här ett latent skydd som endast människorna själva kan göra verksamt. Mer
information erfordras.
Betydande brister finns emellertid alltjämt. Det finns tex luckor i själva rättighetskatalogen. Påtagligast är det
utomordentligt svaga skydd som beretts
äganderätten. I de klassiska rättighetskatalogerna intar den en central ställning
jämsides med de till personen anknutna
rättigheterna. Förklaringen till äganderättens åsidosättande är enkel. Det har
inte gått att nå enighet med företrädarna
för de socialistiska partierna om regler
för bättre skydd av ägandet. Av liknande
skäl saknar vi bestämmelser till skydd
för familjen och den personliga integriteten till viss del. Näringsfriheten har också lämnats obeaktad i rättighetssammanhang. I ett samhälle av vår nuvarande
struktur borde dess luckor fyllas igen
snarast.
Organisationernas makt
Rättighetsreglerna i 2 kap RF lämnar
skydd i stort sett endast mot det aJI.
männa, dvs mot stat och kommuner.
Lagstiftaren har under senare tid funri
en enkel metod att kringgå grundlagsskyddet. Genom lagstiftning lägger maa
nämligen då och då över viktiga uppgifter som kan innefatta frihetsinskränt·
ningar på organisationer som hör privaträtten till. Därmed gäller inte längre
grundlagsskyddet i RF. De privaträttsJi.
ga subjekten kan vidta drastiskt frihettkränkande åtgärder mot enskilda utan al
komma i konflikt med grundlagsret
lerna. Formellt blir det fråga om förbi
landet mellan två enskilda. Jag tänK
här främst på den maktställning i förbi
lande till andra enskilda som fac~
sammanslutningar av olika slag giva
De har i många lägen en faktisk mOJ»
polposition. Deras ingripanden mot eg11
medlemmar och mot andra blir d~
nom långt farligare för den enskildes fii.
het än många av de åtgärder som dill
allmänna kan företa med enskilda SCII
adressater.
I realiteten får enskilda korporati
utöva samhällsmakt vid sidan av
grundlagsregler. I förarbetena till
ringsformen har man tagit avstånd
korporativismen. I stället tillåts del .
smyga sig in via den ordinära lagstio
niogen och gör de enskilda medborgaiii
i många lägen rättslösa.
Inte minst intressant är i detta •
manhang det grundlagsskydd orgaJiål.
tionerna fått i 2 kap 17 § RF för sin ..
att vidta fackliga stridsåtgärder. Sidl
rätt föreligger för bl a förening av arbelt
tagare eller av arbetsgivare, förutsatt•
annat icke följer av lag eller avtal. Dl
fackliga organisationerna har sålunda en
grundlagsskyddad rätt att tillgripa stridsltgärd, t ex blockad, medan motsidans
rätt tex att få åtnjuta avtalsfrihet eller
föreningsfrihet saknar grundlagsskydd i
förhållande till organisationerna. Grundlagen ger sålunda dessa ett övertag. Det
råder med andra ord en bristande balans
mellan olika enskildas ställning vad beträffar grundlagsskydd.
Avsaknad av kontrollmekanismer
Redan vid den nya regeringsformens antagande kunde förutses att det största
felet med den nya konstitutionen skulle
visa sig vara den i det närmaste totala
avsaknaden av kontrollmekanismer, vad
gäller riksdagen som tillagts den centrala
maktfunktionen. Den gamla maktdelningsläran har i den nya regeringsformen
ersatts av folksuveränitetens princip.
Någon närmare analys av vad denna innebär gjordes aldrig som underlag för utformningen av det nya konstitutionella
systemet. Folkets makt överlämnas till
riksdagen, som därmed får monopol på
denna makt. Inget organ kan enligt teoriens förespråkare placeras över folkets
företrädare: de måste få suveränt och
okontrollerat utöva folkets makt. Riksdagen står ett steg över alla andra komJl(menter i statsskicket.
Regeringsformen innehåller visserligen ett kapital – 12 kap – vilket fått
titeln ”Kontrollmakten.” Det handlar
emellertid inte om hur den översta maktinnehavaren, riksdagen, skall kontrolleras utan om hur riksdagen kontrollerar
andra element i statsskicket. Kapitlets
första fem paragrafer handlar om huru
riksdagen kontrollerar regeringen. De
253
nästföljande gäller riksdagens kontroll
viajustitieombudsmännen av förvaltning
och domstolar och via riksdagens revisorer av den statliga verksamheten i
stort. slutligen finns ett stadgande om
hur medlemmar av de två högsta domstolsinstanserna skall övervakas.
Det enda kontrollmoment som finns
berörande riksdagen är stadgandet i 11
kap 14 § RF om den s k lagprövningsskyldigheten. Den innebär att domstol
eller annan myndighet vid behandling av
något aktuellt fall icke skall tillämpa en
föreskrift som den anser står i strid med
grundlagen eller annan norm av högre
valör – även om föreskriften finns i en
av riksdagen antagen lag. En grundlagsstridig lagregel skall sålunda icke vinna
tillämpning i det aktuella fallet, om den
är behäftad med ett uppenbart fel.
En författningsdomstol behövs
Vad medborgarna framför allt saknar i
Sverige är möjligheten att direkt inför en
kvalificerad domstol uppta frågan om en
viss föreskrifts eller en viss åtgärds
grundlagsenlighet eller överhuvd om
dess förenlighet med gällande bestämmelser. Kort brukar man säga att vi saknar en författningsdomstoL Tanken på
en sådan har då och då förts fram men i
allmänhet omedelbart avvisats som oförenlig med riksdagens obundna utövande
av folkets suveräna makt.
Detta spörsmål är av central betydelse. I en rättsstat måste medborgarna ha
praktisk möjlighet att av en auktoritativ
domstolsinstans få ett svar på frågor om
en viss behandling, en viss åtgärd eller
vad det nu kan vara för offentligrättslig
insats står i överensstämmelse med
. l
254
rättsordningen. Sverige har sedan gammalt ett konstitutionellt system med åtskilliga brister i det nu angivna hänseendet.
Europarådsdomstolens dom från september 1982 i det s k Sporrong/Lönnroths-målet har klart visat på svagheterna. Regeringsbeslut om anstånd med
att fullfölja expropriationsförfarandet
beträffande en fastighet är i Sverige av
rent administrativ natur. Någon möjlighet att få riktigheten av uppskovsbesluten prövade av domstol finns inte i Sverige. Denna brist utgjorde enligt Buroparådsdomstolen ett brott mot en artikel i
Europarådskonventionen om de grundläggande friheterna, vilken Sverige förpliktat sig att följa. Konventionen tillförsäkrar de enskilda en rätt till domstolsprövning om deras ”civila rättigheter”
ifrågasätts. Det är oklart hur långt delllll
artikel sträcker sig, men domen pekar!i
en inneboende brist i vårt konstitutionella system. Vi kommer att tvingas til
en omprövning.
Denna korta framställning är rapsodisk. En systematisk genomgång skulle
avslöja åtskilliga andra brister i skydde!
för rättsstaten. Efterhand som den (j.
fentliga sektorn vidgas, blir också britterna mera uppenbara och kännbara. Vi
en översyn av fölfattningen finns det al
anledning att observera dem. Spörsmåli
om längden av riksdagens mandat
rioder är inte den enda aktuella författ.
ningsfrågan, som man kanske skulll
kunna tro.