Ledare; Efter folkomröstningen
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Efter folkomröstningen
I dagarna avgörs folkomröstningen om
kärnkraft. Därmed är det i bästa fall slut på
närmare 7 års förlamning av den svenska
politiken. Under dessa år har allt – val, regeringsbildningar, politiskt klimat och sakpolitik – legat i skuggan av kärnkraftsfrå-
gan.
Det är sannolikt ingen tillfållighet att det
ärjust under dessa sju år som den ekonomiska krisen har utvecklats i Sverige. Den politiska vardagen har i växande utsträckning
kommit att domineras av skräckvisioner av
stora olyckor eller otillfredsställande slutförvar av utbränt kärnbränsle. Frågor som innefattar risk för en olycka på l00 000 eller
på l 000 000 år har legat högst på den politiska dagordningen. Längre ner har de ekonomiska och näringspolitiska problemen
återfunnits.
Vi har nu målmedvetet under sju år offrat
morgondagen för ovissa spekulationer om
vad som kan tänkas ske om tusentals år. I det
perspektivet framstår inte vårt arv av upplysning och rationalism särskilt påtagligt. I det
perspektivet framstår inte heller de arabiska
regimer som bygger på muslimska stater och
hotar vår oljeförsörjning som särskilt oförnuftiga. Inte är det mer oförnuftigt att styra
en stat med utgångspunkt i vad som står i en
l 200 år gammal regelbok än att styra en stat
med utgångspunkt i vad som kan hända om
2 400 år i den svenska berggrunden. Inte är
det ovettigare av Khomeini att dra ner oljeproduktionen än av oss att helt stoppa uranbrytningen.
Vi står nu inför ett val av stor moralisk
dignitet. Skall vi även fortsättningsvis låta
kärnkraftsfrågan topprida oss? Skall vi av
underlåtenhet låta ekonomi och näringsliv
brytas ned därför att all vår aktiva kraft går
till att spekulera om ”Den stora olyckan”?
Skall vi godta att Sverige – ett av världens
främsta länder ifråga om teknik och välfärd
– snabbavvecklas och blir ett Nordeuropas
Iran? Eller skall vi säga: ”Nu är det slut.
Kära folk nu har ni bestämt vad som skall
ske med kärnkrafte’:l. Nu tänker vi politiker
ta oss an de problem som vi vet möter det
svenska samhället på åttiotalet. Nu får ni
själva välja om ni flyr från verkligheten in i
katastrofteoriernas masochistiska värld.
Men vi kommer inte att medverka. Verklighetsflykten och oförnuftets skräckvisioner
har vi avbördat oss och vill ni kära folk fortsätta att plåga er i hallucinatoriska riter får
ni söka er bort från oss.”
Väljer folket att fly verkligheten, att sätta
sin tilltro till katastrofteoriernas uttolkare
må det göras så. Men då överlever inte demokratin i landet. Demokrati är en modell
för att styra ett land rationellt. Det är ingen
modell för att sammanväga tvångsföreställningar och vakna människors mardrömmar.
Därför måste vi säga till folket att det just är
slut på sju års förlamning. Vi måste säga att
vi avsvär oss och fördömer oförnuftet. Annars kommer vi att spela med i ett drama
som måste ända i den svenska ekonomins
och demokratins nedgång och fall.
I dagarna avgörs folkomröstningen om
kärnkraft. Därmed är det i bästa fall slut på
närmare 7 års förlamning av den svenska
politiken. Under dessa år har allt – val, regeringsbildningar, politiskt klimat och sakpolitik – legat i skuggan av kärnkraftsfrå-
gan.
Det är sannolikt ingen tillfållighet att det
ärjust under dessa sju år som den ekonomiska krisen har utvecklats i Sverige. Den politiska vardagen har i växande utsträckning
kommit att domineras av skräckvisioner av
stora olyckor eller otillfredsställande slutförvar av utbränt kärnbränsle. Frågor som innefattar risk för en olycka på l00 000 eller
på l 000 000 år har legat högst på den politiska dagordningen. Längre ner har de ekonomiska och näringspolitiska problemen
återfunnits.
Vi har nu målmedvetet under sju år offrat
morgondagen för ovissa spekulationer om
vad som kan tänkas ske om tusentals år. I det
perspektivet framstår inte vårt arv av upplysning och rationalism särskilt påtagligt. I det
perspektivet framstår inte heller de arabiska
regimer som bygger på muslimska stater och
hotar vår oljeförsörjning som särskilt oförnuftiga. Inte är det mer oförnuftigt att styra
en stat med utgångspunkt i vad som står i en
l 200 år gammal regelbok än att styra en stat
med utgångspunkt i vad som kan hända om
2 400 år i den svenska berggrunden. Inte är
det ovettigare av Khomeini att dra ner oljeproduktionen än av oss att helt stoppa uranbrytningen.
Vi står nu inför ett val av stor moralisk
dignitet. Skall vi även fortsättningsvis låta
kärnkraftsfrågan topprida oss? Skall vi av
underlåtenhet låta ekonomi och näringsliv
brytas ned därför att all vår aktiva kraft går
till att spekulera om ”Den stora olyckan”?
Skall vi godta att Sverige – ett av världens
främsta länder ifråga om teknik och välfärd
– snabbavvecklas och blir ett Nordeuropas
Iran? Eller skall vi säga: ”Nu är det slut.
Kära folk nu har ni bestämt vad som skall
ske med kärnkrafte’:l. Nu tänker vi politiker
ta oss an de problem som vi vet möter det
svenska samhället på åttiotalet. Nu får ni
själva välja om ni flyr från verkligheten in i
katastrofteoriernas masochistiska värld.
Men vi kommer inte att medverka. Verklighetsflykten och oförnuftets skräckvisioner
har vi avbördat oss och vill ni kära folk fortsätta att plåga er i hallucinatoriska riter får
ni söka er bort från oss.”
Väljer folket att fly verkligheten, att sätta
sin tilltro till katastrofteoriernas uttolkare
må det göras så. Men då överlever inte demokratin i landet. Demokrati är en modell
för att styra ett land rationellt. Det är ingen
modell för att sammanväga tvångsföreställningar och vakna människors mardrömmar.
Därför måste vi säga till folket att det just är
slut på sju års förlamning. Vi måste säga att
vi avsvär oss och fördömer oförnuftet. Annars kommer vi att spela med i ett drama
som måste ända i den svenska ekonomins
och demokratins nedgång och fall.