August Åman; Det sociala tvånget


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
AUGUST ÅMAN:
Det sociala tvånget
När 1907 års riksdag begärde en utredning
om tvångsvist omhändertagande av
alkoholister, ledde detta till en lagstiftning,
som utgickfrån att alkoholisters anhöriga
och närstående kunde behöva skydd. Denna
inriktning av det sociala tvånget kallarförre
byråchefen i Socialstyrelsen August Åman
”den svenska linjen” i tvångslagstiftningen.
Den linjen har nu snedvridits eller rent av
glömts bort. l denna artikel har han därför
gjort en sammanställning av olika notiser om
det sociala tvångetför alkoholister. Inte
minstför nutidens lagstiftare är det
nödvändigt, menar han, att de känner till
hur den svenska linjen konstruerats.
Sedan några år tillbaka är det sociala etablissemanget i färd med att smula sönder det
lagstadgade skydd mot oförrätter, som hustrur och barn till alkoholister åtnjuter i vårt
land sedan sextiofem år tillbaka. Drivkrafterna vid detta skadliga förehavande är en
ofattbar okunnighet om den rätta naturen
hos detta skydd och vantro om skyddets verkan.
Det sociala tvånget för alkoholister tillkom
på begäran om utredning ”om internering
av alkoholister även mot deras vilja”, som
1907 års riksdag framställde till Kungl
Maj:t.
Riksdagen hade starkt skäl för sin önskan.
Inte en av tusen vårdbehövande alkoholister
kom till behandling på den tiden. Denna
bedrövlighet berodde inte på brist på möjlighet att få vård för den som ville komma ur
sitt elände. I Dalarna måste ett litet vårdhem
slå igen, sedan det förgäves hade tålmodigt
väntat under tio månader på sin första alkoholistpatient.
Då endast femtio av landets femtiotusen
alkoholister självmant kom till vård, såg man
ingen annan utväg än att låta det sociala
tvånget ombesörja vård för de ohågade.
Märkligt stöd härvid lämnade de stora internationella antialkoholkongresserna i Paris
och Wien åren 1899 och 190 l genom den
upprepade förklaringen, att ”det knappt
lönar mödan att upprätta alkoholistanstalter, om man avstår från tvångsmässig anstaltsbehandling”.
Under den tvångsfria tiden före alkoholistlagens ikraftträdande på sommaren 1916
kom endast en halv procent av de vårdbehö-
vande alkoholisterna till behandling. Efter
tvångets inträde har denna andel förstorats
trettiofaldigt till omkring femton procent.
Riksdagen träffade följaktligen rätt, när den
för över sjuttio år sedan beställde en tvångslagstiftning för alkoholister för att medelst
denna bringa en större del av de vårdbehö-
vande till bättring. Den trettiofaldiga stegringen av antalet omhändertagna alkoholister under alkoholistlagens tillvaro visar, att
det sociala tvånget utövar en kraftig infångande effekt på alkoholistklientelet. Det bör
därför bibehållas för framtiden.
En märkesman visar vägen
Till lycka för den svenska nykterhetsvården
ankom det på landshövding Johan Widen,
ordförande i 1907 års märkliga fattigvårdskommittc, att utarbeta förslag till den av
riksdagen beställda interneringslagen för alkoholister. Widcn var den tidens främste sociala lagskrivare.
Widen hyste en hög ambitionsgrad beträffande detta betydelsefulla uppdrag. Han
godtog inte utan vidare riksdagens begäran
om en interneringslag med inbyggda tvångsmedel mot alkoholisterna. För en sådan åtgärd mot en medmänniska, som innebar intrång i dennes självbestämmande, krävdes
enligt Widens mening en klar moralisk legitimering. Han kände sig därför förpliktad att
anvisa en hållbar grund, som rättfärdigade
den av riksdagen beställda tvångslagstiftningen. Widenkommittens efterforskningar
härom ledde till övertygelsen, att ”den verktiga grunden för tvångsinternering bör sö-
kas däri, att alkoholistens levnadssätt medför fara eller allvarlig olägenhet för samhäl- 31
!et i ett eller annat avseende.”
Här träffade Widen och hans kommitte
mitt i prick vid sitt letande efter en fullgod
grund för det sociala tvånget för alkoholister. Det finns nämligen inte någon rimlig
grund för att tillgripa tvång mot alkoholmissbrukare, vilken inte också är tillämplig å
nikotinmissbrukare, utom det ovedersägliga
förhållandet, att missbruk av alkohol, till
skillnad från missbruk av nikotin och andra
njutningsgifter, innebär fara för svåra beteenderubbningar hos missbrukaren.
Den rationella uppgiften för en tvångslag
rörande alkoholister är följaktligen att ge
skydd mot dessas beteenderubbningar. De
av Widenkommitten uppmärksammade följderna av försämringen av alkoholistens
handlingsmönster omfattade våld och misshandel, ekonomisk utpressning samt vållande av nöd och vanvård. Kommittens förslag fick härigenom karaktären av en humanitär skyddslag till hjälp åt enskilda människor mot oförrätter av alkoholister. Detta
vann statsmakternas enhälliga gillande.
Den svenska linjen
Denna svenska linje i alkoholistlagstiftningen, såsom den med rätta kan benämnas,
drogs upp av Johan Widcn som en konsekvens av hans bedömning, att den stod för
det enda ändamål, som gav en obestridlig
och klar legitimering åt det av riksdagen beställda tvånget i lagstiftningen. Vår alkoholistlagstiftning ligger sålunda på en hög etisk
nivå. Den har ständigt vunnit helhjärtad anslutning av våra lagstiftare och förgänar att
få behålla detta förtroende för lång tid framåt.
32
För femtio år sedan framfördes förslag av
ingen mindre än den svenska nykterhetsvårdens främsta personlighet, psykiatriprofessorn Alfred Petren, att denna svenska linje
skulle övergivas och alkoholistlagen få karaktär av omsorgslag. Petren menade nämligen att det var ”omsorgen om individen själv
såsom medlem av samhället som var den
drivande kraften för samhällets ingripande
mot honom.” Detta förslag avslogs dock enhälligt av de i beslutet deltagande riksdagsledamöterna, däribland förslagsställaren själv,
som hade ändrat mening. – I samband med
denna i och för sig betydelselösa incident
åstadkom socialminister Sam Larsson en
svår fördunkling av lagtexten. Han införde
nämligen av vänlighet mot Petren den av
denne föreslagna frasen ”att åtgärderna mot
missbrukaren vidtagas för att återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv”.
Den svenska linjen är unik. Ingenstädes i
världen finns veterligen en sådan tvångslagstiftning rörande alkoholister, som avböjer
att använda tvånget för att framtvinga vård
av alkoholisterna utan reserverar tvånget så-
som skydd för dem som besväras av alkoholisterna.
I vårt land gäller alltså sedan sextiofem år
tillbaka en lagstiftning rörande alkoholister,
vilken syftar till att ge skydd åt enskilda människor mot oförrätter av alkoholister. Genom antagandet av denna lagstiftning med
dess klara skyddsändamål har det svenska
samhället åtagit sig och ådragit sig ett klart
ansvar för dessa förorättades väl och ve. Detta ansvar kan dock bli åsidosatt av okunnighet om ansvarets existens. Denna fara är nu
överhängande.
Skyddslag eller omsorgslag
Det har förflutit ett halvt sekel sedan lagstiftarna för andra gången genom enhälligt beslut fastslog, att alkoholistlagstiftningen
hade karaktär av skyddslag. Sedan dess har
det inte förekommit någon som helst debatt
på lagstiftningsplanet om det sociala tvångets p1·incipiella ändamål.
Under detta långa uppehåll har det fallit
glömska över frågeställningen skyddslag eller omsorgslag. Nykterhetsvårdsfolket har
vänt sitt intresse från principdiskussionen
om lagens syfte till praktiska frågor om vårdverksamhetens innehåll och effekt. Härvid
har vårdändamålet fått starkt övertag över
skyddsändamålet, vilket så småningom har
kommit i skymundan. Till denna utveckling
har säkerligen starkt bidragit socialminister
Sam Larssons ovan omnämnda tillägg i lagtexten.
Besked om hur djupt glömskan om det
sociala tvångets ändamål har fallit lämnades
på hösten 1977 i socialstyrelsens informationsorgan, där generaldirektör Bror Rexed
utropade: ”Hur många tusen alkoholister
har inte supit sig sönder och samman för att
de inte vågar söka hjälp hos nykterhetsvården av rädsla för svartlistning, prickning,
restriktioner och tvångsanstalter.”
Innehållet i detta famösa uttalande, vilket
var avsett att medverka till det sociala tvångets fall, har i detta sammanhang intresse därigenom, att det avslöjar en för Rexed fatal
okunnighet om nykterhetsvårdslagens karaktär av skyddslag. Han fördömer ju det
sociala tvånget för alkoholister av det skälet,
att det förmenas skrämma bort ”många tusen alkoholister” från att söka en välbehövlig
vård för sitt onda, och är helt ovetande om,
att samma fördömda tvång ger ett lika välbehövligt, och därtill lagstadgat, skydd åt ännu
flera tiotusental kvinnor och barn mot oförrätter av deras alkoholistiska makar och få-
der. På ett tydligare sätt kan inte en oskuldsfull generaldirektör demonstrera sin totala
~
kunnighet om den svenska linjen inom nykerhetsvårdslagstiftningen. När det står till
å hos den högste administrative chefen för
rykterhetsvården, är det väl fåfångt att räkra med annat än okunnighetsmörker även
land gemene man hos nykterhetsvården.
fornpassens missvisning
~n av mina äldsta vänner, som vi här kallar
kapten John, har långt in i ålderns vinter
mbesörjt justering av den svenska örlogsottans skeppskompasser. Det skedde på en
ör ändamålet ordnad navigeringsbana vid
Karlshamn. Vid sin hemkomst på sensomaren 1945 från en justeringsresa berättade
han för mig, att han denna gång träffat på
den allra värsta missvisningen under hela
sitt långa liv. ”Näst intill 180° på den ena av
torpedbåtarna,” skrek John med eftertryck.
Båtarna hade legat ute till sjöss under hela
andra världskriget och inte kunnat få sina
kompasser justerade. Därigenom hade det
så småningom kommit till total missvisning.
Det var inte så farligt som det lät, ty kapte- 33
nerna hade på känn hur det stod till. Missvisning ett halvt solvarv! Groteskt, rent av
farsartat. Och ändå hyste jag ingen lust att
skratta, kände snarare en oklar olustkänsla.
Inom nykterhetsvården har vi också råkat
ut för missvisning av enorm dignitet. Inom
nykterhetsvården har vi också haft ett långt
uppehåll utan justering – eller principdiskussion. Inom nykterhetsvården befinner vi
oss också i en grotesk, farsartad situation
med total felriktning på målsättningen. Men
inom nykterhetsvården har vi inte haft några kaptener, som har haft missvisningen på
känn. I mångt och mycket befinner sig nykterhetsvården i en liknande belägenhet som
kapten Johns torpedbåt. Med sin goda insikt
kunde kapten John rätta till saken. ykterhetsvården kan också få sin belägenhet rättad till genom omdöme och insikt.
Jag hyser den optimistiska uppfattningen
att sanningen segrar om den blir uppenbarad. Denna uppfattning bör nog preciseras så, att sanningen segrar om den blir
uppenbarad i tillräcklig omfattning. Härmed kommer jag till den slutsatsen, att det
nödvändiga och tillräckliga villkoret för att
faran för det sociala tvånget för alkoholister
skall bli avvärjd är, att upplysningen om hur
den svenska linjen i alkoholistlagstiftningen
verkligen är konstruerad kommer till kännedom för tillräckligt många inflytelserika
medborgare.