Dagens frågor; Opinion kring skattefrågorna


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Opinion kring skattefrågorna
Det första häftet av boktidningen Opinion
(nr 1/78) ägnas åt skattefrågorna. En mängd
olika aspekter lägges på problemen, bl a redogör regeringsrådet Gustaf Petren för de
lagliga inbrotten, dvs skattemyndigheternas
rätt att kontrollera om skatteqrott föreligger.
Fil dr Carl-Johan Westholm understryker
att en avvecklingsplan för det nuvarande
samhällsförstörande skattesystemet krävs
för att den ekonomiska tillväxten och den
personliga friheten skall kunna ökas. Det nuvarande systemet leder till en ständig ökning
av den s k hemliga sektorn. Pol mag Henrik
Åkerman har försökt beräkna vilka förluster
Sverige gör på dagens skattetryck. Han kommer fram till att skatter som inte bestraffade
arbete, hederlighet och framåtanda skulle
kunna öka BNP med 55 miljarder.
Den avgångna regeringens t>udget- och
ekonomiministrar har båda intervjuats av
tidningen. Häftets mest intressanta intervju
är dock utan tvivel den med LO-ekonomen
Anna Hedborg, en av fackföreningsrörelsens tyngsta skatteexperter och representant
för LO i 1972 års skatteutredning. Efter att
ha tagit del av den intervjun vet man verkligen var man har henne. Hon förklarar glatt
att det inte finns någon möjlighet att sänka
skatterna. Tvärtom måste de i framtiden utgöra en ännu större andel av BNP.
För Anna Hedborg är det största skatteproblemet ränte- och avdragssystemet. En
våldsam förmögenhetsöverföring sker tack
vare dessa och beskattningen av realisationsvinster, anser hon. Vidare vänder hon sig
mot egenproduktionen som enligt hennes
mening är ett allvarligt problem.
”Dom som kan välja kan naturligtvis räkna
ut att om de tar ledigt på marginalen och
utför egenproduktion, kokar lingonsylt, bygger ett hus, eller städar sin egen trappa, så är
det väldigt lönsamt. Det är av det skälet att
när man förvärvsarbetar så gör man det till
kanske 3/4 eller 4/5 åt det gemensamma. Så
när man producerar för sig själv har man
ändå gjort en vinst om man bara är hälften
så effektiv som om man köper tjänsten.”
Man bör i framtiden pröva om inte detta
att det blir en sådan skillnad mellan privatekonomi och samhällsekonomi borde slå igenom i skattesystemet, föreslår hon.
Men Anna Hedborg har andra friska
grepp på problemen. Det får inte vara möjligt att arbeta bara vissa delar av året för att
inte få för hög skatt. Denna skatteflykt bör
stoppas genom att man beräknar skatten på
timförtjänsten den period vederbörande arbetar i stället för på årsinkomsten. Hon förklarar också frejdigt att de ibland l 00-procentiga marginaleffekterna för barnfamiljer
är uttryck för en avsiktlig politik.
Efter att ha läst intervjun med Anna Hedborg vill man verkligen stödja Opinions förslag om en sänkning av skatten för alla med
20 % under 1979 och 1980. En sådan sänkning skulle öka BN P-tillväxten och minska
bidragsbehovet. En person med en inkomst
på 60 000 kronor skulle få 4 400 kronor
mindre i skatt och en med l 00 000 i inkomst
skulle sänka sin skatt med l O200 kronor.
Högsta marginalskatt skulle bli 60 % och
den genomsnittliga inkomsttagaren skulle la
marginalskatten sänkt från 63 % till 50 %.
Man kan bara hoppas att regeringen Ullsten följer upp den avgångna regeringens
utlovade skattesänkningar och inte tar för
stort intryck av LO-experterna! De talar inte
för svenska folket.
Härtaget land
När ÖB för någon tid sedan berättade om
de iakttagelser som svenskt flyg gjort av en
landstigningsövning på Ösel, kom man att
tänka på en annan tid och en annan landstigningsövning. l april 1940 kunde man se
tyska trupper med full utrustning gå ombord på fartyg i Stettins hamn. Man kunde
följa fartygen då de gick genom Bälten. Man
fick veta att ett av dem torpederats av en
brittisk ubåt utanför norska sydkusten. Några av de räddade soldaterna talade om att de
skulle gå till Bergen. Allt detta fick den
norska regeringen veta, men den ville inte
tro att faran gällde dem. ”Sånt händer inte
här.”
Hur det hände berättar en norsk journalist Björn Björnsen om i en bok ”Norge 9
april 1940” (Atlantis förlag. Översättning av
Marianne Pihlgren.) Han har rörande denna enda, dramatiska dag samlat ett betydande material av personliga minnen och han
har också gått igenom den stora tryckta litteraturen. Resultatet har blivit en spännande bok, väl värd att bli läst med uppmärksamhet. Framför allt borde den läsas av
dem som arbetar för svenskt försvar – och
av dem som är emot det.
Det finns en reaktion hos de drabbade
norrmännen som går igen i många berättelser. Det är känslan av hjälplöshet. statsminister Nygaardsvold upplevde bombningen av
Nybergsund – tyskarna var ute efter kungen och regeringen – och har berättat om
chocken. För andra kom samma reaktion då
de först mötte marscherande tyskar och de
insåg att deras land var härtaget. Ingenting
fanns att göra.
En annan reaktion kom senare och berörs
därför mindre i Björnsens bok. Det var reaktionen mot de ansvariga, de som så att säga
403
förberett hjälplösheten. Om misshandeln av
norskt försvar finns åtskilligt skrivet, och det
finns ingen anledning att gå in på det här
eller att bara lasta den regering som satt
1940. Sverige hade också en socialdemokratisk regering, men här var läget långt bättre,
på grund av den enighet om försvaret som
äntligen kommit till stånd 1938.
Norge hade sitt speciella problem, som
märktes redan första dagen. Där fanns Quisling. Han etablerade sig som regeringschef
men avfördes av tyskarna efter mycket kort
tid. Det väsentliga är, att norrmännen hade
en landsförrädare mitt ibland sig, som de
visserligen sett ned på men som de inte övervakat. Också av den saken kunde de och
andra senare draga lärdom.
Björnsens bok berör inte bara vad som
hände inom regeringskretsarna under det
första dygnet. Han har medvetet sökt sig ut
till vanligt folk och mött dem och deras minnen efter alla dessa år, minnen som tycks
vara outplånliga. Det är ett av skälen till att
boken är aktuell än i dag.
skolpolitik (s) och (m)
Intresset för skolfrågor ökar. SIFO-undersökningen som Svenska Dagbladet lät göra
angående väljarnas intresse för olika politiska frågor bekräftar detta. Folkpartiets
sympatisörer visade det största intresset för
skolfrågorna (23,6 %). Det borgerliga blocket kom på 19,6 % medan socialdemokraterna stannade på 13,7 % för dessa frågor.
Det är inte förvånande att intresset för
skolfrågor ökat så markant. De tre åren på
högstadiet är oerhört påfrestande såväl för
lärare som elever och föräldrar. Får det fortsätta som nu, torde det snart bli svårt att
404
rekrytera nya lärare. De som själva har högstadiet i fårskt minne tänker sig säkerligen
för flera gånger, innan de utbildar sig till
lärare.
Åsikterna om hur man åstadkommer ett
bättre skolsystem är dock mycket olika. När
Lena Hjelm-Wallen talade inför det socialdemokratiska partiets kongress, förespråkade
hon ett slopande av betygen i gymnasieskolan och ökat samhälleligt inflytande över lä-
romedelsproduktionen. Partikongressen beslöt uppdra åt partistyrelsen att till nästa
kongress utarbeta ett program för framtidens skola. Det underströks att detta program skulle syfta till en utjämning av klassskillnaderna och den könsmässiga skiktningen och att partiet skulle arbeta för en
skola där arbetarrörelsens värderingar skall
komma till uttryck i skolarbetet!
På moderata samlingspartiets stämma intog skolfrågor en central plats. Stämman uttalade sig för betyg, och med knapp majoritet beslöt man t o m att betyg skulle ges på
lågstadiet. Många opponerade sig mot detta,
då många skolstyrelser redan slopat dessa
betyg och de enligt lärarna inte har något
pedagogiskt berättigande på lågstadiet.
Britt Mogård redogjorde i riksdagens allmänpolitiska debatt för den moderata synen
på skolpolitiken. Vi behöver en mänskligare
skola, som erkänner att eleverna är olika och
har rätt att kräva att deras egenart i mognad,
begåvningsprofil och intressen respekteras,
sade hon. skolarbetet måste präglas av flexibilitet, valfrihet och verklighetsförankring.
Hon dömde ut skolöverstyrelsens förslag till
ny läroplan för grundskolan. I denna föreslår man bl a att det nuvarande valet mellan
allmän och särskild kurs i matematik och
språk skall utgå. Då Britt Mogård kommenterade SÖ:s förslag sade hon bl a ”Respekten
för elevernas olika förutsättningar, anlag
och intressen har fått vika för ett diffust
jämlikhetstänkande, som vid närmare analys
visar sig vara djup oförståelse för andra än
de teoretiskt lagda. Därför har SÖ ingenstans i förslaget vågat understryka skolans
kunskapsförmedlande roll; inte heller har
de grundläggande basfårdigheterna – att
kunna läsa, skriva, räkna – fått den plats
som SIA-utredningen och senare riksdagen
avsåg. Förslaget bygger på förlegade tankegångar som verkligheten eftertryckligt tvingat oss andra, inte minst !!le i skolan verksamma, att ompröva.”
Om inte regeringsskiftet ägt rum skulle en
proposition om ny läroplan förelagts riksdagen i mars månad. Man får hoppas att skolminister Birgit Rodhe arbetar vidare i samma banor som sin företrädare.
Tjänsteman/BO
Enligt beslut av TCO:s styrelse startar organisationen under 1979 ett stort upplagt studie- och diskussionprojekt med arbetsnamnet Tjänsteman 80. Arbetet är ett led i att
förankra TCO:s policy bland medlemmarna. Med utgångspunkt från TCO:s program
på olika områden skall medlemmarna stimuleras till debatt om 80-talets samhällsutveckling och om tjänstemannarörelsens roll i
samhället.
I 2 000 studiecirklar skall 20 000 medlemmar ta del av ett intressant och omfattande
studiematerial. Detta kommer att vara uppdelat i två huvuddelar. Den ena skall i huvudsak bygga på kongressrapporten TCO i
samhället. Den andra omspänner ett stort
antal ämnesområden bland vilka cirkeldeltagarna skall kunna välja efter intresse och
läggning. Hit kan föras näringspolitik och
teknisk utveckling, arbetsmarknads- och sys- .
selsättningspolitik, kapitalbildning och löntagarfonder, dvs. allt vad man vanligtvis innefattar i ett näringspolitiskt program. Materialet skall emellertid också täcka social-, familje- och utbildningspolitiska frågor. Enligt
föreliggande uppgifter skall programmet
som helhet ges en TCO-profil och vara
starkt framåtsyftande.
studiematerialet kommer att ha ett betydande intresse även utanför TCO:s medlemskrets. Här kommer för första gången
att föreligga en sammanfattning av vad man
skulle kunna kalla ett TCO:s samhällspolitiska program. Särskilt intressant blir det att
få redovisat den näringspolitiska delen av
detta program. Många av TCO:s uttalanden
eller utspel i politiskt känsliga frågor har
saknat anknytning till en urskiljbar helhetssyn. Hittills har den gemensamma nämnaren för ställningstaganden i samhällspolitiska frågor varit vad man inom TCO kallat
den direkta kopplingen till förhållandena i
arbetslivet. I utredningen TCO i samhället
har detta uttryckts på följande sätt: ”För en
facklig organisation är det självklart att kraven på samhället formuleras med utgångspunkt från arbetets värde och det övergripande målet allas rätt till arbete.”
Lika självklart är det att de politiska partierna har samma utgångspunkt för sin politik. Inget parti i vårt land skiljer sig på denna punkt från TCO. Målet är det samma,
vägarna dit kan skilja. Här går den grundläggande skiljelinjen mellan de två blocken i
svensk politik. Mot en politik med socialistiska förtecken står de tre icke-socialistiska
partiernas mål att bibehålla en marknadsekonomi i vårt land.
I samtliga partier utgör löntagarna en
405
överväldigande majoritet. Man kan ej rycka
ut ett antal frågeställningar inom näringspolitiken och beteckna dem som löntagarfrå-
. gor utan att samtidigt knyta an till en samhällsekonomisk grundsyn. TCO:s ledning
ställs här inför ett dilemma. Man tror sig
kunna stå med ett ben på vardera sidan om
vattendelaren i svensk politik. Att syssla med
politik är att taga ställning. Brist på ställningstaganden präglar emellertid den på-
gående debatten. Ledningen för TCO undviker nogsamt att gå in i en sakdebatt på
temat TCO:s samhällspolitiska ställningstaganden. Man ägnar sig i stället åt en skendebatt om förmenta angrepp på TCO.
Det nu aviserade samlade studieprogrammet måste därför hälsas med stor tillfredsställelse. Här skapas en samlad programmatisk redovisning. skendebatten bör kunna
bli en sakdebatt.
Folkomröstning
Om en folkomröstning anordnas måste den
gälla en fråga, som åtminstone till formen
inte får vara komplicerad. Innehållet bör
inte heller vara invecklat eller svårtytt, så att
svaret efteråt kan ”tolkas” på olika sätt. Frå-
gan skall alltså gälla ett konkret problem,
som kan avgöras med ett raktja eller ett rakt
Nej. Går inte detta, är det bättre att överlämna dess lösning till riksdagen, där, enligt
vad vi på sistone lärt oss, ja eller nej kan
ändras från dag till en annan i kompromissernas eller partiintressenas tecken.
Folkomröstningen i Österrike i november
tycktes vara föredömlig. Ett kärnkraftverk
var färdigbyggt. Skulle det laddas – ja eller
nej? Svaret blev ett mycket knappt nej, men
det var tillräckligt. Kraftverket förblir oan- 406
vänt. Man skulle tycka att problemet folkomröstning därmed vore löst. Men så är inte
fallet.
Valdeltagandet var dåligt, och en orsak
förefaller vara att förbundskansler Kreisky
gick in i kampanjen och gjorde den till en
förtroendefråga för sitt eget ja. Hr Kreisky
är en populär socialdemokrat som till dels
liknar Tage Erlander: liksom denne är han
en institution. Men att begära att vanligen
antisocialistiska människor skulle lägga sina
röster för honom och för hans prestige blev
något för magstarkt. Eventuella ja-väljare
röstade kanske inte nej, men de avstod från
att rösta. Hr Kreisky lyckades få en väl upplagd folkomröstning att gå snett genom att
han överskattade sig själv.
Gör tankeexperimentet att den mångomtalade folkomröstningen i Sverige, som aldrig blev av, hade inneburit ett ja eller nej till
fårdigbyggnad i Forsmark och att energiminister OlofJohansson samtidigt meddelat
att han skulle sitta kvar endast om Nej vann.
Antalet Ja-röster hade blivit överväldigande.
Detta hade i och för sig varit ett klargörande
och gott resultat. Men hade det sagt något
om Forsmark?
Bäst är att lämna politiska frågor till de
politiska instanserna. Regeln är att ju högre
dessa sitter, desto mindre låter de sig påverkas av väljare – mellan valen. Men på valdagen och inte minst innan den, vid nomineringarna, har väljarna mycket att säga till
om. Det gäller alla partier. Allt vad vi väljare
skulle vilja ha gjort, kan vi inte begära att
våra valda ombud skall göra. Men vi kan
rösta på personer med gott omdöme och lita
på dem. Framför allt bör vi inte rösta fram
sådana som på något område visat sig vara
fanatiker, det må ha gällt kärnkraft eller
ölannonser. De skulle falla igenom om deras
namn kopplades till en folkomröstning. De
bör falla igenom innan dess.