Erik Anners; Churchill-biografin


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK ANNERS:
Churchill-biografin
Fortsättningen på den stora Churchill-biografin (Martin Gilbert, Winston S Churchill,
Vo! IV, 1917-1922) har sedan någon tid
förnöjt historiskt och politiskt intresserade.
Den omfattar en viktig, men hittills otillräckligt uppmärksammad period i Churchills liv,
från hans återinträde i regeringen år 1917
som ammunitionsminister till fallet från
makten vid Lloyd Georges avgång 1922 och
det följande valet, då Churchill förlorade sitt
säte i parlamentet.
Under denna period hade Churchill hunnit med insatser i flera centrala departement; var de inte centrala blev de det snabbt
i kraft av hans personlighet. Han måste ha
varit mycket besvärlig att ha att göra med –
närmare bestämt för sina regeringskollegor.
Han kunde inte taga ett nej som slutligt svar,
utan drev vid alla tillfållen sina ideer med
outtröttlig energi och aldrig sinande utförsgåvor. Eftersom han glatt gick in på sina kollegors ämbetsområden, kan man förstå om
de kände sig irriterade. Särskilt hade Lloyd
George och han det besvärligt med sina relationer. Som försvars- och senare som kolonialminister hade Churchill ofta anledning att
blanda sig i utrikespolitiken, särskilt när han
greps av desperation inför Lloyd Georges
valhänta och kortsynta sätt att bevaka engelska livsintressen. Lloyd George var framför allt en genial inrikespolitiker med Fingerspitzgefiihl för det komplicerade spelet
med parlaments- och folkopinion. Det är begripligt att det krigströtta engelska folket inte ville engager:a sig i en effektiv insats för att
hjälpa till att slå ner den kommunistiska terrorregimen i Ryssland. Lloyd George vågade inte ens försöka få opinionen med sig på
den punkten och stannade vid halvmesyrer.
Churchill med sin flammande tro på västerlandets och främst Englands stora civilisatoriska mission och som förutsåg följderna av
ett konsoliderat herravälde för bolsjevikerna
över det ryska folket, gjorde vad han kunde.
Men han fick uppleva den stora besvikelsen
och svåra politiska belastningen av ett misslyckande. Att han i det långa perspektivet visade så stor klarsynthet i sin ryska poli~ik
hjälpte honom inte för stunden.
Desto starkare blev hans ställning i parlamentet. I flera sammanhang, där förtroendet till regeringen stod på spel, skickades
Churchill fram för att föra dess talan. Han
gjorde det med en sådan förening av klassisk
engelsk vältalighet, kraft och saklighet att
han firade veritabla triumfer. Detta är viktigt – under dessa år grundmurade han den
position som parlamentariker, som var förutsättningen för hans spektakulära comeback. Många bland hans kollegor såg emellertid på honom med misstroende. Hans
häftighet och impulsivitet kunde få honom
att rusa i väg på otillräckligt grundade premisser. Samma kritik riktades ibland mot
honom från hans underlydande, som på det
hela taget tycks ha omfattat honom med beundran och lojalitet. Vad som räddade honom från irreparabla misstag var hans skarpa och snabba intellekt. Han kunde vara ytterligt envis i de stora linjerna – där hans visionära förmåga ibland framstår som skrämmande – men han kunde också i tid se när
han hade fel i detaljfrågor och korrigera sin
politik därefter.
Martin Gilbert presenterar underlaget för
dessa bedömanden genom ett material av
snart sagt otrolig rikedom, som till på köpet
presenteras med stor bredd och en överflö-
dande dokumentation även i frågor av
mindre betydelsefull karaktär. Genom att
hans arbete – liksom hans förra del – följer
hävdvunna engelska principer för biografier
av typen Life and letters, får man en känsla
av att inte bara läsa utan uppleva historia.
Både statsmannen, partipolitikern och människan Winston Churchill kommer så nära
som det någonsin kan vara möjligt i en biografisk framställning. Inte det minsta värdet
med denna del av biografin är att den förklarar så mycket i den stora frågan kring
Churchill: hur kunde det bli just han som
kallades till Englands ledare i det engelska

ll
—————————————-~—– —
136
folkets ödesstund. En del av svaret är att
Churchill under sina bästa mannaår i regeringsuppgifterna och i parlamentet hade visat en vilja, en energi och ett statsmannaomdöme, som mycket få samtida engelska politiker nådde i närheten till – allra minst den
åldrande Lloyd George, vars bedrövliga sönderfall både som politiker och privatperson
ger en särskild reliefåt Churchills kvaliteter.
Pärmarför årgång 1975
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 20:- (inkl. moms och
porto) på postgiro 7 27 44-6.