GU; Namn att minnas – Erik Hovhammar
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Namn att minnas
Erik Hovhammar
Ingen kan säga att den gångna hösten varit
rik på inrikespolitiska sensationer. En mera
händelselös och håglös riksdagssäsong får man
1i!leta efter. Gösta Bohman och hans mode- !1ter har varit oppositionens ropande röst i
den politiska öknen. Från hrr Fälldin och
Helen har ej hörts ett knyst – om ej därtill
skall räknas att hr Fälldin vill riva alla kärnkraftverk, vilket dock mest erinrar om musen
som röt.
Ett litet försök gjordes likväl i själva riksdagsstarten att skapa en politisk skandal, låt
vara att det kom av sig innan det hunnit
komma till sig. Upphovsmannen var, ej oväntat, den socialdemokratiske partisekreteraren
Sten Andersson. I det nattliga meningsutbyte, som följde på remissdebatten blev hr Andersson hårt trängd beträffande kollektivanslutningen. Som vanligt sökte han svänga sig
genom att tala om något annat. I detta syfte
berättade han en hisklig historia om att han
avslöjat – genom ett förtroligt PM, som uppenbarligen råkat i orätta händer, nämligen
hans – en hemlig borgerlig sammansvärjning
med uppgift att ”krossa arbetarrörelsen”.
I den publicitet som – var, om icke i Aftonbladet – följde ovanpå detta lika hemska
som häpnadsväckande tillkännagivande framkom att en av de drivande krafterna bakom
konspirationen i fråga var den moderate riksdagsmannen Erik Hovhammar. Ungefär samtidigt framkom att Hovhammar under en
resa i Bortre Asien även besökt Taiwan i
spetsen för en delegation från Svenska Företagares Riksförbund. Vem är, frågade sig Aftonbladets skräckslagna läsare, denne diaboliske man, som ej blott vill krossa den svenska
arbetarrörelsen, utan också är beredd att, låt
vara i affärssyfte, besöka ett så föga demokratiskt land som Taiwan? Ja, om sanningen
skall fram – och det är ju Aftonbladets egen
paroll – visade det sig att han inte bär syn
för sägen. På denne Hovhammar går ej att
uppleta någon kluven hov. Ej heller sticker
han svansen mellan benen eller döljer några
horn i sin lätt ostyriga kalufs. Han är en medelålders, undersätsig, knubbig småländsk glasbruksdisponent, en förtroendeman på orten, i
bygden, i länet och i riket, familjefar med
två söner och en samhällets stöttepelare över
huvud taget. Som yngre var han en framstående målvakt på fotbollsplanen. Nu
springer han iförd röd luva en motionsslinga i
skogen och badar sedan bastu.
Han är kort sagt så olik en mörksens furste
som någon kan vara.
Om sanningen fortfarande skall fram visade det sig vidare att Sten Anderssons hemliga sammansvärjning är ett sedan decennier
tillbaka välbekant, fullt öppet arbetande studieförbund, i vars ledning sitter ärbara representanter för samtliga borgerliga partier
och vars omstörtande verksamhet inskränker
sig till studiecirklar, informationsbrev och
ströskrifter. Vad slutligen angår det besök i
Taiwan som Hovhammar avlade på väg till
Japan för att sälja glas, har, om sanningen
skall fram, socialdemokratiska riksdagsmän sedan länge tillbaka besökt stater – från Östtyskland till Nordvietnam – i jämförelse
med vilka Taiwan framstår som en demokratisk mönsterstat.
Men låt oss titta närmare på denne Erik
Hovhammar, som tack vare Sten Anderssons
och Aftonbladets förenade ansträngningar
lyfts fram i massmedias rampljus och strålkastarsken. En sak är säker: han tål att synas i
sömmarna.
Erik Hovhammar föddes för drygt femti år
sedan som ende son till ägaren av Lindshammars lilla glasbruk – då ett av Smålands
minsta – beläget ungefär på gränsen mellan
Kronobergs och Jönköpings län, mitt inne i
skogen mellan Vetlanda och Växjö. Han tog
realen i Vetlanda och genomgick Påhlmans
handelsinstitut i Stockholm varefter han fick
plats på en kassaskåpsfabrik i Sundbyberg.
Han hade just fått anbud om en bra befattning på en maskinfirma i Västerås, då hans
gamla pappa ringde och frågade om han ville
ta över glasbruket, annars skulle det awecklas. Sonen bad om betänketid, men till slut
48
segrade hembygdens och traditionens röst och
han återvände till Småland. Det var för
ganska precis 30 år sedan och han har inte
ångrat sig. Nu är han så småländsk man kan
vara – när man tillbringar fyra av veckans
dygn i riksdagshuset.
Glasindustrin hade det knapert på den tid
det begav sig, och Hovhammars första uppgift
var att genom rationalisering och modemisering sätta familjeföretaget på fötter. Då var
det ett ganska fallfärdigt glasbruk med ett
femtital arbetare som mest tillverkade restaurangglas. Nu är det ett av Nordens modernaste med ca 150 arbetare som tillverkar
allt slags ”designat” glas och har en betydande export – 52 procent av hela tillverk·
ningen – vilken som framgått finner avsättning ända bort i Japan. Företaget, som är
ortens enda industri, är enligt Hovhammar
precis lagom stort för att alla fortfarande
skall kunna känna varandra och han har själv
lagt ned stor möda på miljön. Inte mindre än
80 procent av alla anställda har egna hem –
företaget erbjuder mark, anslutning till el,
avlopp etc samt om så erfordras borgen åt egnahemsägarna.
Detta är egendomsägande demokrati i
praktiken, säger Hovhammar, f ö den ende
svenske företagare som suttit ordförande i en
byggnadskommitte för ett Folkets Hus. Företagsdemokrati är ett nytt ord, men ett gammalt begrepp här i glasbrukens Småland, menar Erik Hovhammar, och därmed är vi inne
på hans politiska verksamhet, i vilken han
speciellt vinnlägger sig om att skapa förutsättningar för att små och medelstora företag –
inte minst familjefirmor – skall kunna
fortleva.
Redan som skolpojke började den tidf
högersinnade Hovhammar att – som dm
förste i släkten – intressera sig för samhä.IJ
frågor. Han gick på politiska möten av o
slag och snappade upp vad han ku
komma över. Efter återkomsten till Små!
kom han via sparbankerna (i första hand N
tebäcks Pastorats Sparbank!) in i de ek
miska organisationerna och började samti ·
sin politiska karriär. Om honom kan
verkligen säga att han gått den långa vägen
politiken: från ortens högerförening till
domsdistrikt och ungdomsförbund, från
domsförbund till länsförbund och från läns
hund till partiråd och partistyrelse, där
blev ledamot 1960 resp 1962. Landstin
blev han 1958, länsordförande 1965 och l
efterträdde han gamle Tumhult i riksda
där han nu sitter i näringsutskottet och ·
sig känd som en stridbar representant
företagarintresset.
Som sådan har han också – till stor ·
nad för de gamla disponenter som tyckte
var en osnuten yngling när han en gång
terade om på Lindshammar – blivit o
rande i Glasbruksföreningen och Glasex
föreningen samt i Svenska Företagares
förbund, som är något av hans skötebarn.
är en PR-organisation för de medelstora f
tagen, vars kanske viktigaste uppgift, ty
Hovhammar, är att lära svenska före
samhällskunskap och samhällsansvar.
Själv har han föregått med gott exempel
GU
I
I
D
K
Li1
Na
Erik Hovhammar
Ingen kan säga att den gångna hösten varit
rik på inrikespolitiska sensationer. En mera
händelselös och håglös riksdagssäsong får man
1i!leta efter. Gösta Bohman och hans mode- !1ter har varit oppositionens ropande röst i
den politiska öknen. Från hrr Fälldin och
Helen har ej hörts ett knyst – om ej därtill
skall räknas att hr Fälldin vill riva alla kärnkraftverk, vilket dock mest erinrar om musen
som röt.
Ett litet försök gjordes likväl i själva riksdagsstarten att skapa en politisk skandal, låt
vara att det kom av sig innan det hunnit
komma till sig. Upphovsmannen var, ej oväntat, den socialdemokratiske partisekreteraren
Sten Andersson. I det nattliga meningsutbyte, som följde på remissdebatten blev hr Andersson hårt trängd beträffande kollektivanslutningen. Som vanligt sökte han svänga sig
genom att tala om något annat. I detta syfte
berättade han en hisklig historia om att han
avslöjat – genom ett förtroligt PM, som uppenbarligen råkat i orätta händer, nämligen
hans – en hemlig borgerlig sammansvärjning
med uppgift att ”krossa arbetarrörelsen”.
I den publicitet som – var, om icke i Aftonbladet – följde ovanpå detta lika hemska
som häpnadsväckande tillkännagivande framkom att en av de drivande krafterna bakom
konspirationen i fråga var den moderate riksdagsmannen Erik Hovhammar. Ungefär samtidigt framkom att Hovhammar under en
resa i Bortre Asien även besökt Taiwan i
spetsen för en delegation från Svenska Företagares Riksförbund. Vem är, frågade sig Aftonbladets skräckslagna läsare, denne diaboliske man, som ej blott vill krossa den svenska
arbetarrörelsen, utan också är beredd att, låt
vara i affärssyfte, besöka ett så föga demokratiskt land som Taiwan? Ja, om sanningen
skall fram – och det är ju Aftonbladets egen
paroll – visade det sig att han inte bär syn
för sägen. På denne Hovhammar går ej att
uppleta någon kluven hov. Ej heller sticker
han svansen mellan benen eller döljer några
horn i sin lätt ostyriga kalufs. Han är en medelålders, undersätsig, knubbig småländsk glasbruksdisponent, en förtroendeman på orten, i
bygden, i länet och i riket, familjefar med
två söner och en samhällets stöttepelare över
huvud taget. Som yngre var han en framstående målvakt på fotbollsplanen. Nu
springer han iförd röd luva en motionsslinga i
skogen och badar sedan bastu.
Han är kort sagt så olik en mörksens furste
som någon kan vara.
Om sanningen fortfarande skall fram visade det sig vidare att Sten Anderssons hemliga sammansvärjning är ett sedan decennier
tillbaka välbekant, fullt öppet arbetande studieförbund, i vars ledning sitter ärbara representanter för samtliga borgerliga partier
och vars omstörtande verksamhet inskränker
sig till studiecirklar, informationsbrev och
ströskrifter. Vad slutligen angår det besök i
Taiwan som Hovhammar avlade på väg till
Japan för att sälja glas, har, om sanningen
skall fram, socialdemokratiska riksdagsmän sedan länge tillbaka besökt stater – från Östtyskland till Nordvietnam – i jämförelse
med vilka Taiwan framstår som en demokratisk mönsterstat.
Men låt oss titta närmare på denne Erik
Hovhammar, som tack vare Sten Anderssons
och Aftonbladets förenade ansträngningar
lyfts fram i massmedias rampljus och strålkastarsken. En sak är säker: han tål att synas i
sömmarna.
Erik Hovhammar föddes för drygt femti år
sedan som ende son till ägaren av Lindshammars lilla glasbruk – då ett av Smålands
minsta – beläget ungefär på gränsen mellan
Kronobergs och Jönköpings län, mitt inne i
skogen mellan Vetlanda och Växjö. Han tog
realen i Vetlanda och genomgick Påhlmans
handelsinstitut i Stockholm varefter han fick
plats på en kassaskåpsfabrik i Sundbyberg.
Han hade just fått anbud om en bra befattning på en maskinfirma i Västerås, då hans
gamla pappa ringde och frågade om han ville
ta över glasbruket, annars skulle det awecklas. Sonen bad om betänketid, men till slut
48
segrade hembygdens och traditionens röst och
han återvände till Småland. Det var för
ganska precis 30 år sedan och han har inte
ångrat sig. Nu är han så småländsk man kan
vara – när man tillbringar fyra av veckans
dygn i riksdagshuset.
Glasindustrin hade det knapert på den tid
det begav sig, och Hovhammars första uppgift
var att genom rationalisering och modemisering sätta familjeföretaget på fötter. Då var
det ett ganska fallfärdigt glasbruk med ett
femtital arbetare som mest tillverkade restaurangglas. Nu är det ett av Nordens modernaste med ca 150 arbetare som tillverkar
allt slags ”designat” glas och har en betydande export – 52 procent av hela tillverk·
ningen – vilken som framgått finner avsättning ända bort i Japan. Företaget, som är
ortens enda industri, är enligt Hovhammar
precis lagom stort för att alla fortfarande
skall kunna känna varandra och han har själv
lagt ned stor möda på miljön. Inte mindre än
80 procent av alla anställda har egna hem –
företaget erbjuder mark, anslutning till el,
avlopp etc samt om så erfordras borgen åt egnahemsägarna.
Detta är egendomsägande demokrati i
praktiken, säger Hovhammar, f ö den ende
svenske företagare som suttit ordförande i en
byggnadskommitte för ett Folkets Hus. Företagsdemokrati är ett nytt ord, men ett gammalt begrepp här i glasbrukens Småland, menar Erik Hovhammar, och därmed är vi inne
på hans politiska verksamhet, i vilken han
speciellt vinnlägger sig om att skapa förutsättningar för att små och medelstora företag –
inte minst familjefirmor – skall kunna
fortleva.
Redan som skolpojke började den tidf
högersinnade Hovhammar att – som dm
förste i släkten – intressera sig för samhä.IJ
frågor. Han gick på politiska möten av o
slag och snappade upp vad han ku
komma över. Efter återkomsten till Små!
kom han via sparbankerna (i första hand N
tebäcks Pastorats Sparbank!) in i de ek
miska organisationerna och började samti ·
sin politiska karriär. Om honom kan
verkligen säga att han gått den långa vägen
politiken: från ortens högerförening till
domsdistrikt och ungdomsförbund, från
domsförbund till länsförbund och från läns
hund till partiråd och partistyrelse, där
blev ledamot 1960 resp 1962. Landstin
blev han 1958, länsordförande 1965 och l
efterträdde han gamle Tumhult i riksda
där han nu sitter i näringsutskottet och ·
sig känd som en stridbar representant
företagarintresset.
Som sådan har han också – till stor ·
nad för de gamla disponenter som tyckte
var en osnuten yngling när han en gång
terade om på Lindshammar – blivit o
rande i Glasbruksföreningen och Glasex
föreningen samt i Svenska Företagares
förbund, som är något av hans skötebarn.
är en PR-organisation för de medelstora f
tagen, vars kanske viktigaste uppgift, ty
Hovhammar, är att lära svenska före
samhällskunskap och samhällsansvar.
Själv har han föregått med gott exempel
GU
I
I
D
K
Li1
Na