Vilket Europa vill vi ha

FRANK BJERKHOLT:
Vilket Europa vill VI ha?
Två uppgifter står för närvarande i
förgrunden för dem som skall bygga det
nya Europa, skriver vår norske medarbetare, redaktör Frank Bjerkholt. Den
ena är att klargöra förhållandet mellan
de europeiska staterna, de i väst och de
i öst, och finna de riktiga samarbetsformerna. Den andra är att undersöka och
förbättra det nya europeiska samhällets
struktur. Bjerkholt är en varm talesman
för EEC. Han ser inga hinder för svensk
anslutning, eftersom EEC inte är eller
vill vara en allians av den typ som Sverige
önskar hålla sig utanför. Han pekar
vidare på hur man inom EEC aktualiserat
sociala frågor och miljövårdsfrågor, och
han ser vidare ett europeiskt samarbete
till hjälp för u-länderna som en nödvändighet. Att hålla sig utanför EEC
vore närmast ett utslag av egoism, menar
han.
Den betydande utvidgningen av den europeiska gemenskapen (EEC) till att omfatta minst fyra nya länder och till att knyta kanske det mesta av det övriga Europa
till sig – så småningom kanske också de
östeuropeiska länderna – sker vid en tidpunkt då det moderna Europa visar upp
en hel rad problem, som inte var aktuella
då den gemensamma marknaden först
etablerades. Den gången gällde det att
övervinna den traditionella rivaliteten mellan de stora västeuropeiska staterna, särskilt Frankrike och Tyskland. Nu står man
inför två nya och viktiga uppgifter. Den
ena gäller förhållandet mellan alla de europeiska länderna, både i öst och väst. Bör
vi taga sikte på ett alleuropeiskt samarbete i stället för ytterligare västeuropeisk
koncentration?
Den andra uppgiften gäller själva det
moderna industrisamhällets struktur. Är
koncentration och regionala enheter de
riktiga? Skall vi fortsätta att eftersträva
ekonomisk tillväxt som det främsta målet,
eller är tiden inne att prioritera andra,
mänskliga värden? Skall vi fortsätta dansen kring bruttonationalprodukten, eller
bör ett samhälles livsduglighet mätas med
andra, mänskliga kriterier? En variant på
detta sistnämnda tema är frågan om Europa i stället för att odla sina egna framgångar skall solidarisera sig med det globala samhället, med u-länderna.
För att först taga upp den alleuropeiska
aspekten, är det klart att vi står inför en
upplösning av vanda positioner. En ny
känsla av att vi alla tillhör samma kontinent, samma enhet, gör sig gällande i alla
europeiska länder. Problemet är stormakternas konfrontationer. Men även Sovjetunionen har gått in i en förhandlingsfas
med normalisering av förhållandet till
Västtyskland som mest markerat drag.
Å andra sidan förbereder USA sina första truppreduktioner i Europa, eventuellt,
om trupperna skall stanna, finansieringen
av dem genom europeerna själva. Atlantpakten har sett sina bästa dagar. Den är
inte längre uttryck för iden om en Atlantgemenskap. Stormakten USA har visat sig
ha intressen som ej är identiska med Europas, utan dessa intressen kan tvärtom vara
högst olika. Man märker en ökad förståelse
för att Europa måste organisera sitt eget
liv. Naturligtvis behövs USA fortfarande
som säkerhetspolitisk garanti, i varje fall
beträffande de s k strategiska vapnen. Men
detta hindrar inte en högre grad av europeisk självständighet. Också på amerikanskt håll är man intresserad av att trappa ned sina förpliktelser i Europa, som
väntas bli en mera likvärdig partner också i sin förmåga att bära bördor (Nixondoktrinen).
Den nya situationen
Det står alltså klart att Euoropa befinner
sig inför en ny situation som innebär både
möjligheter och faror. Hur skall den mö-
tas?
För att kunna besvara den frågan måste man först ha en viss klarhet om utgångspunkten. Det är givet att en organisk alleuropeisk politik och ekonomiskt
samarbete inte är möjlig i dag. Detta följer av det enkla faktum, att vår kontinent
15
är uppdelad efter en gräns som för ögonblicket inte låter sig organisatoriskt överbryggas. Sovjet uppehåller iden om ett östblock, karakteriserat av invasionen i Tjeckoslovakien och av Bresjnevdoktrinen.
Detta block bygger inte bara på totalitära
principer i motsats mot demokratin i väst
men det uppehåller också ett statshandelssystem som omöjliggör ett fritt varuutbyte.
Innan Bresjnevdoktrinen lades fram kunde man på basis av reformrörelserna i
Tjeckoslovakien ha satsat på ett allmäneuropeiskt samarbete, eftersom man kunde
ha räknat med att blocken så småningom
skulle upplösas, att marknadsekonomi
skulle införas i öststaterna och att en vis~
liberalisering skulle ske i de kommunistiska länderna. I väst skulle en starkare betoning av samhällets sociala plikter komma att ske.
Sådant är för närvarande orealistiskt.
Man kan hoppas att det i framtiden någon
gång skall framstå som en reell möjlighet,
men det kan inte vara utgångspunkt för
aktuell politik. Denna måste baseras på
två premisser: den ena att Europa nu måste uppfattas som ett helt. Västeuropa kan
inte uppträda som om öststaterna inte existerade. De senare har tydligt visat att de
trots sina politiska system har bevarat sin
nationella egenart som inkluderar vissheten om att de är europeiska. I Östeuropa
finner man besläktade önskemål om att
uppnå en högre grad av autonomi i förhållande till den dominerande stormakten Sovjetunionen motsvarande dem som
västeuropeerna visar i förhållande till
USA.
16
Men för det andra kan inte dessa ideer
omsättas i praktisk politik eftersom Sovjetunionen väljer att bibehålla systemets karaktär av block och att kontrollera detta
politiskt och ekonomiskt på bekostnad av
ett allmänt samarbete på alla plan mellan
Europas två hälfter. Häråt är från västeuropeisk sida för närvarande ingenting att
göra. Man måste avvakta en mer liberal
period och använda de chanser som erbjuder sig för att knyta kontakter och skapa
samarbetsformer med de östeuropeiska
länderna.
När Sovjet inlett sin nya förhandlingsfas gentemot Västeuropa är avsikten i
princip att vinna inflytande på kontinenten som en helhet. Sovjet har sin egen
uppfattning om ett Europa »från Ural till
Atlanten». Det är i detta perspektiv som
förslagen om ett alleuropeiskt samarbete
och en europeisk säkerhetskonferens måste
ses.
Detta betyder naturligtvis inte att dessa
ideer bör avvisas i väst. Men det betyder
att vi måste ha vår egen målsättning klar.
I denna situation framstår det som nödvändigt för de västeuropeiska länderna att
de organiserar ett visst samarbete för att
koordinera sin hållning i den nya situationen.
Samarbetets möjligheter
Det är givet att Sovjetunionen utifrån sin
målsättning är intresserad av ett så uppdclat Europa som möjligt. Därför har Moskva i alla år förhållit sig starkt kritiskt till
EEC, eftersom denna organisation byggt
upp en ny och kraftig enhet på den europeiska kontinenten: alltså en konkurrent.
Detta gäller inte bara den politiska aspekten utan också den ekonomiska livskraft
som EEC dokumenterar. Denna ställer
samarbetet inom östblocket i ett ofördelaktigt ljus. Där prioriteras nämligen partikontrollen framför effektiviteten i näringslivet. Så snart de östeuropeiska staterna
finner en möjlighet, frestas de att söka
samarbete västerut för att få del av den
ekonomiska tillväxt som EEC-länderna erbjuder. Detta förhållande är en viktig orsak till Moskvas fientlighet gentemot EEC.
Sovjetunionen kommer därför att söka att
inbjuda till alleuropeiska samarbetsformer
på bekostnad av integration kring EEC.
Till den nu föreslagna säkerhetskonferensen har Moskva angivit ekonomiskt samarbete som ett av två huvudteman – det
andra är att acceptera nuvarande gränser
och politiska realiteter.
Detta understrykande av de ekonomiska frågorna visar på en viktig utveckling.
Möjligheten till en militär konfrontation
i Europa har blivit mindre. Uppgörelsen
mellan öst och väst har flyttat över till
andra plan, av vilka ekonomisk konkurrens
är ett av de viktigaste. På det hela taget
kan man inte längre uppfatta säkerhet bara i militära kategorier. Detta följer av att
kärnvapnen och de två supermakternas
ömsesidiga neutralisering gör militär konfrontation alltför riskabel. Men plats finns
nu för andra former av konkurrens och för
kamp om inflytande »under kärnvapenparaplyet». Detta ger medelstora nationer
en ny möjlighet, och speciellt ger det Europa en ny chans.
Hittills har Sovjetunionen och USA i
det stora hela varit tongivande när det gäller behandlingen av de europeiska frågorna. Detta skulle kunna fortsätta. Västeuropa skulle kunna överlåta åt USA att vaka
över sina intressen. NATO skulle kunna
ges nytt liv i detta sammanhang. Men detta är som redan sagts orimligt, eftersom en
stormakt inte identifierar sig med andra
länders intressen och eftersom europeerna
själva inte kan acceptera att bli omyndiga. De menar att de har sin egen uppgift i
världen, som bara de själva kan tillvarataga. Det europeiska självmedvetandet har
inte spelat ut sin roll.
Men framför allt skulle det vara att svika den alleuropeiska målsättningen att acceptera ett amerikanskt förmynderskap.
Sovjetunionen kan med viss rätt motsätta
sig amerikansk närvaro i Europa. Men
Sovjet har ingen rätt att motsätta sig att
europeerna själva organiserar sitt liv som
de finner bäst. Det är klart att om amerikanerna drar sig tillbaka från Europa får
detta inte resultera i ett vacuum. Ett så-
dant skulle Sovjet genast söka att fylla.
Det enda alternativet är att det på västeuropeisk grund växer fram en enhet som
kan bjuda Sovjetunionen en likvärdig konkurrens.
Poängen är i alleuropeiskt perspektiv att
denna nya balans erbjuder de östeuropeiska staterna ett större spelrum än om Sovjet fick dominera hela kontinenten. Frihet
är en fråga om balans mellan olika maktkoncentrationer. Ett integrerat EEC framstår därför som en nödvändighet i elen nya
perioden av europeisk historia.
17
Vilka skall vara med
Nu kan man fråga sig om det är nödvändigt att alla västeuropeiska länder skall
ansluta sig till denna nya ekonomiska och
politiska enhet. De större länderna menar
tydligen att det är så. Storbritannien skulle t ex annars hållas utanför de europeiska
avgörandena. Mindre länder kan däremot
finna det lämpligt att bli kvar utanför. En
del har sina speciella skäl (Österrike,
Schweiz) medan andra menar att de bör
vara med i den konstruktiva enhetsskapelse som EEC är i alleuropeisk mening. Det
hänger också på var man befinner sig. De
mindre länderna i Sovjetunionens närhet
måste räkna med försök till påverkan därifrån, såvida man inte kan säkra sig stöd
från den andra enheten som också ligger
nära till, nämligen EEC. USA ligger däremot för långt bort för att kunna påverka
läget.
Eftersom EEC inte är en militärallians
borde t ex inte Sverige behöva hålla sig
utanför. Svensk neutralitet är definierad
som »alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig». EEC är ingen allians. Man
kan inte heller föreställa sig EEC som ett
militärt hot mot Sovjetunionen. Det kan
därför inte på något sätt vara säkerhetspolitiskt betänkligt om Sverige gick med i
EEC. Romtraktaten har dessutom en klausul om säkerhetspolitiska förbehåll som
säkrar handlingsfrihet i bestämda krissituationer (§§ 223 och 224).
Situationen är en annan för Finland,
som definierar sin neutralitet inte bara
som alliansfrihet utan också som ekonomisk och politisk neutralitet och som dess- 18
utom har ett avtal med Sovjetunionen som
ger Moskva anledning att tolka de finska
neutralitetsförpliktelserna.
Av andra europeiska länder kommer
Spanien inte med förrän landet fått en demokratisk regim. Detsamma gäller de östeuropeiska staterna. Men EEC är öppet
för samarbete med alla länder i Europa,
och medlemskap är möjligt för alla så
snart vilja och förmåga finns.
En positiv aspekt på EEC-integrationen
bör särskilt nämnas, nämligen den tyska
frågan. I ett avspänningens Europa måste
man räkna med en alltmer aktiv tysk politik. Detta gäller båda de tyska staterna. I
ett söndersplittrat Europa finns det anledning att tro att Tyskland skulle bli ledande. Historiens erfarenhet gör inte detta tilltalande, allra minst sett från östeuropeisk
synpunkt. A andra sidan har den tyska
nationen rätt att utveckla sig efter sin förmåga. Det mest konstruktiva är att denna
utveckling sker inom en förpliktande europeisk ram, som säkrar allas intressen. Västtysk integration i EEC är alltså viktig. Så
småningom kommer Östtyskland att kunna
associeras med detta EEC, men utan att
det skapas en tysk centralmakt i Europa.
Den federativa princip, som EEC bygger
på, kommer att kunna lösa många av Europas latenta konflikter, i Tyskland, på
Irland eller i Belgien, för att inte tala om
de konflikter i Östeuropa som nu döljer
sig bakom sovjetisk kontroll.
Det nya samfundet
Går man över till att behandla den andra
huvudgruppen av frågor, dem om vilket
slag av samfund som vi avser att utveckla,
är det naturligt att många undrar om EEC
är den bästa ramen att samlas i. EEC blev
ju till för att förbättra och utnyttja de europeiska resurserna och för att stimulera
Europa till en snabbare ekonomisk tillväxt. Moderniserings- och effektivitetshänsyn spelade in. Men i dag undrar man om
sådana hänsyn skall vara grundläggande
för en nations politik. Kanske är det viktigare att bevara den nationella livsstilen
än att uppnå en bättre ekonomi? Den byråkratiska apparaten i Bryssel och den
oundvikliga utvecklingen mot övernationella beslut verkar betänkliga för många.
Aterigen måste man klargöra premisserna. Man måste utgå ifrån att ingen regering på allvar vill söka sig bort från utveckling och tillväxt till en romantisk satsning på natur och bondekultur. Frågan är
i dag inte om att stoppa en utveckling utan
att humanisera den. Det skulle t ex vara
oantagligt för u-länderna att acceptera att
Europa koncentrerade sig på sin egen välfärd istället för på en maximal utveckling
av alla resurser för att komma u-länderna
till hjälp. Vi kan inte hoppa av från utvecklingen, vare sig vi tar hänsyn bara till
egna krav eller till globala.
Men hur skall utvecklingen kontrolleras? Det enskilda landet upptäcker snart
att det i dag utsätts för en mängd påverkningar. Detta gäller inte minst inom det
ekonomiska livet med dess lagar. Ett litet
land utan tillräckliga egna resurser måste
söka samarbete med andra och måste därvid ofta acceptera det andra landets villkor. Detta är en situation som är alldeles
oavhängig om vi går med i EEC eller ej.
Det är en illusion att tro att man i ett litet
land kan vara helt sin egen herre. Förutsättningen är förstås att man önskar en
maximal tillväxt – övergår man till någon
slags hippiestil blir förhållandet givetvis
ett annat.
Frågan är då om vi inte etablerar en
högre grad av inflytande på utvecklingen
i vårt eget land om vi slår samman våra
resurser med andra i vår närhet för att gemensamt kontrollera utvecklingen. Vi får
då möjlighet att vara med och bestämma
i ärenden som rör oss själva. Vi får vara
med om att påverka utvecklingen inom en
hel region med dess ekonomiska, sociala
och politiska målsättningar. Om vi däremot ensamma som ett litet land skall förhandla med starka utländska kapitalintressen, kommer effektivitetssynpunkten
att vara den enda avgörande.
EEC är inte bara en ekonomisk union.
Den är grunden till något annat som har
att göra med Europa som politisk makt
i världen. EEC är ingen Molok som krossar alla andra hänsyn än de effektiva.
Tvärtom spelar inom EEC sociala hänsyn
en betydande roll. Tänk bara på den mirakulöst harmoniska avvecklingen av stora delar av kolindustrin i Europa. I detta
sammanhang har ett enormt socialt problem lösts därför att effektivitet blev uppvägd av humanitet.
Det kan här vara av intresse att hänvisa
till den debatt som de franska socialisterna
förde innan de beslöt att stödja Frankrikes
inträde i EEC. De debatterade huruvida
deras politiska målsättning om ett socialis- 19
tiskt Frankrike kunde förenas med det sto·
ra europeiska enhetsverket på libera:
grund. Deras slutsats blev att ett isolera1
Frankrike, eller om man så vill ett »oav·
hängigt», skulle bli för svagt för att kunna
stå emot pressen inom ett samarbete meci
den kapitalistiska världen. I så fall skull{
det bli omöjligt att genomföra socialismen.
Om man däremot fick en enhet som va1
stark nog att stå på egna ben vad beträffar kapital och resurser, med andra ord
EEC, kunde man börja skapa vilka samfundsformer man ville utan att acceptera
andra stormakters inflytande. Och alltså
gick de med i EEC.
EEC:s struktur
Det är troligen riktigt, att EEC hittills har
satsat mycket på koncentration och på
modernisering och att därmed flera olösta
problem uppstått t ex i fråga om jordbruket. Det är möjligt att man inte i tillräcklig grad beaktat möjligheten av en allsidig
och decentraliserad struktur. Vi har börjat
överge tanken att effektivitet förutsätter
koncentration. Industrien behöver inte
samlas i stora enheter för att vara effektiv.
Större enheter är viktiga, men lokaliseringen av produktionen kan ofta spridas ut.
I EEC-länderna försiggår nu en livlig debatt om själva den struktur, som skall utmärka det nya regionala samfundet. Pressen från storstadsproblemen understryker
behovet av decentralisering.
Europa har på detta område en chans
att bli pionjär för något nytt som hela
världen behöver. Inte minst önskar man i
Asien och i Afrika få en utveckling som
20
inte förstör kulturella värden och traditionella samlivsformer. Men hittills har de
två modeller för utvecklingen, som funnits
tillgängliga, svikit på denna punkt.
Både den marxistiska och den liberala
modellen skapar problem för människan
som kulturvarelse. Den marxistiska leder
till statsdirigering och centralisering där
hänsynen till den enskilde försvinner. Denna modell är dessutom ineffektiv. Den sörjer inte för fortsatt välstånd. Detta gör
däremot liberalismen, här i meningen av
marknadsekonomi under större eller mindre statskontroll. Men i dess spår dyker upp
en hel serie mänskliga problem. Delvis
negligeras människans behov av medansvar och kulturutveckling, delvis upptäcker
stora grupper att .de faller utanför välståndsutvecklingen eftersom de inte är
»produktiva»..
Kan vi komma fram till nya produktions- och samfundsformer? Uppgiften är
enorm. Det enda säkra är att vi befinner
oss inom en period av industrisamfundet
då nya metoder och strukturer måste arbetas fram för att den moderna världen
inte skall hamna i omänsklighet. Går vi
ut från att den amerikanska utvecklingsmodellen inte är globalt användbar och att
den sovjetryska inte kan accepteras som
alternativ, då uppstår frågan om Europa,
i sin nuvarande utvecklingsfas, kan finna
på och realisera bättre ideer och former.
Runt om i Europa har det växt upp ett
nytt medvetande om gemenskap och en
vilja att bygga upp ett nytt Europa. Men
det gör sig också gällande en önskan att
detta Europa inte bara skall bli en kopia
av andra stormakter med deras strävanden
efter makt och rikedom och ekonomisk doromans.
Dessa problem är levande inom EEC.
Nyckelord som decentralisering, medbestämmanderätt och miljövård är föremål
för omfattande debatt. När det gäller förhållandet till u-länderna kan man i det
afro-europeiska samarbetet ana konturerna till ett nytt och mera solidariskt förhållande mellan utvecklade och utvecklingsländer. Afrika och Medelhavsområdet är
för övrigt ett närliggande ansvar för den
europeiska enheten. Ett samarbete mellan
dessa båda kontinenter skulle vara ett kärkommet bidrag till en bättre balans i världen.
Europas uppgift
Den uppgift som Europa står för måste
bedömas realistiskt. Teknologien måste utnyttjas till det yttersta. Världen har inte
råd att uppge några fördelar. Men tekniken måste vara tjänande. Effektivitet måste förenas med människovärde, koncentration med decentralisering, individens
skaparkraft med det gemensamma bästa.
Enskilda europeiska länder är för svaga att
kunna bemästra sådana dubbeluppgifter.
Ett samlat Europa framstår som en nödvändighet, ty endast ett sådant är tillräckligt dynamiskt. Ett litet land utanför EEC
kan förmodligen bevara åtskilliga av sina
provinsiella drag, men det får betala med
reducerad utveckling. I globalt sammanhang framstår också tendenserna att stanna utanför EEC som egoistiska.
Vad beträffar den nationella egenarten,
har alla europeiska länder gemensamma
grundvärden. Detta gäller också de östeuropeiska länderna när de en gång blir fria
från det främmande element som kommunismen utgör. Det nationella har hos oss
alltid utvecklat sig i dialog med det europeiska. Steget från den nationella till den
regionala enheten är inte långt i Europa.
21
Och naturligtvis kommer provinsiella särdrag att både uppskattas och bevaras. Detta är självklart och framstår också så i
Bryssel. En fransman, Louis Armand, har
formulerat den europeiska uppgiften: »Det
gäller att skapa ett samfund som är stort
nog att vara effektivt och tillräckligt litet
för att vara fritt».