Namn att minnas – Ruben Josefson
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
RUBEN JOSEFSON
Det uppges, att då Ruben Josefson hållit sitt stora tal på kyrkomötet till förmån för kvinnliga präster, den ryktbare Lunda-teologen, biskop Anders
Nygren skall ha uttalat: ,Enkelt, lättfattligt – och felaktigt, som vanligt.»
Det där ,som vanligt» förefaller att
vara en eftergift för den retoriska effekt, som tydligen inte ens de andligaste bland vältalare kan motstå.
Ruben Josefson är inte känd för att
ha fel, men just i denna fråga beredde
han tydligtvis Anders Nygren en bitter besvikelse. Man kan emellertid
också anlägga en helt annan synpunkt
på Josefsons ställningstagande. Det
gjorde Bo Giertz, som väl än mer än
Nygren kan betraktas som Josefsons
motpol i den celebra teologiska fejden.
När Josefson, känd som en medelvä-
gens man, en kyrklig diplomat med
stor begåvning för kompromisser, tog
definitiv ståndpunkt i striden om
kvinnans behörighet till prästämbetet,
yttrade Giertz: :.Han blev mycket roligare då.»
Gamla Uppsala-kamrater till Ruben
Josefson – utanför teologiska fakulteten – kallar honom ett intressant
fall. Det stämmer nämligen inte. Han
är så helt oprästerlig, anser dessa hedningar. Hans klara, oförvillade, juridiskt inriktade omdöme, hans taktiska skicklighet borde ha predestinerat honom för en profan karriär. Han
skulle ha varit statssekreterare, inte
biskop, vid det här laget, om allt hade
stämt. Hur hänger det ihop?
Han är ingen stor ande, men mycket intelligent, mycket klok, mycket
hederlig, med utpräglat sinne för reda
och ordning och en beundransvärd
förmåga att finna samlande lösningar.
Varför är han biskop? Jo, det måste
bero på att han slog sig på dogmatik
som ung teolog. Endast därigenom
kan det förklaras att han bejakat ett
system av lärosatser, som han annars
inte skulle kunnat komma på iden att
acceptera.
Så långt hedningarna, som icke
hava lagen.
Ruben Josefson föddes för ett par
och femtio år sedan i ett köpmanshem
i Svenljunga och blev teol. kand. i
Uppsala 1931. Han disputerade sex år
senare för Torsten Bohlin på en avhandling om :~>Andreas Knös’ teologiska åskådning,, vilket förskaffade
honom en docentur i dogmatik. Sitt
vetenskapliga intresse har han sedermera inriktat framför allt på Lutherforskningen, inom vilken han gjort
betydande insatser. Efter att ha varit
lärare vid Sigtuna Humanistiska läroverk och vid AUS blev han år 1945 direktor för Fjellstedska skolan i Uppsala, den berömda utbildningsanstalten för blivande teologer och präster.
Han var samtidigt livligt verksam
inom studentarbetet. Han har varit
ordförande såväl i Sveriges förenade
studentkårer som i Uppsala kristliga
studentförbund och Sveriges kristliga
studentrörelse.
År 1941 blev Ruben Josefson redaktör för Svensk Kyrkotidning – om
man så vill det svenska prästerskapets fackorgan – och det är kanske
framför allt i denna egenskap han
gjort sig känd som en klok och måttfull kyrkopolitiker. Sedan 1945 har
han varit biskopmötets sekreterare,
vid prästmötet i Uppsala 1953 var han
preses och uppfördes av Stockholms
stifts prästerskap på biskopsförslag
vid senaste val. I november förra året
utnämndes han till biskop i Härnö-
sands stift – det var inom parentes
169
sagt fjärde gången i följd som en direktor vid Fjellstedtska blev biskop.
Det är en händelse som ser ut som
en tanke att det just är Gunnar Hultgren, som Josefson kommit att efterträda. Den nye ärkebiskopen och den
nye biskopen i Härnösand har mycket
gemensamt både som teologer och
kyrkopolitiker: det sansade, lugna,
sakliga omdömet, den nästan kyligt
juridiska förmågan till avvägning,
viljan till samförståndslösningar och
nitälskan för folkkyrkotanken. Ruben
Josefson har beskyllts för att vara
170
streber, men det förefaller att passa
lika illa på honom som på Gunnar
Hultgren. Under början av sin Uppsala-tid ansågs han närmast som radikal. I egenskap av redaktör för Svensk
Kyrkotidning – en befattning i vilken
han nu efterträtts av Allan Svantesson – har han intagit en allmänt
medlande hällning. Det är först i och
med striden om kvinnliga präster han
kommit att dra mer allmän uppmärksamhet till sig, såsom den som avgivit
den klaraste teologiska motiveringen
för kvinnans behörighet till prästämbetet.
Man har svårt att tro att detta
skulle vara ett utslag av opportunism.
Snarare är det väl en frukt av hans intensiva Luther-studium. överhuvudtaget gör han minst av allt intryck av
en karriärist, denne klartänkte, anspråkslöse, tystlåtne, till synes nästan
blyge man, som yttrar sig först när
han verkligen kommit till en välgrundad personlig övertygelse. Serlan han
för mer än dussinet är blev direktor
för Fjellstedtska har han inte sökt nå-
gon tjänst eller något ämbete – till
biskop blir man som bekant kallad
och utnämnd. Han har, om man så
vill, bidat sin tid, men han har förvisso inte armbågat sig fram.
Det betyder inte att han inte skulle
ha anlag att bli vad man brukar kalla
en kyrkofurste. Bakom hans försynta
och förekommande sätt döljer sig både
energi och viljestyrka. Därtill kommer att han är en skicklig och nitisk
administratör. Får man tro hans vänner är han dessutom en god psykolog
och en varmhjärtad, rätträdig och
djupt human människa. Det är också
det intryck man får av hans sympatiskt enkla, rättframma, sakliga men
ändå personliga herdabrev; en skrift,
välsignat fri från salvelse, lyrismer
och självbespegling. Kanske är det
just detta hedningarna menar när de
talar om att han är så oprästerlig.
Vad de högkyrkliga anser framgår
fullt klart av den skadeglada suck, en
av Josefsons motståndare i kvinnoprästfrågan uppgav vid underrättelsen
om hans utnämning till biskop: »Då
tvingas ju även Ruben Josefson att gå
i kyrkan på söndagarna!»
G. U.
RUBEN JOSEFSON
Det uppges, att då Ruben Josefson hållit sitt stora tal på kyrkomötet till förmån för kvinnliga präster, den ryktbare Lunda-teologen, biskop Anders
Nygren skall ha uttalat: ,Enkelt, lättfattligt – och felaktigt, som vanligt.»
Det där ,som vanligt» förefaller att
vara en eftergift för den retoriska effekt, som tydligen inte ens de andligaste bland vältalare kan motstå.
Ruben Josefson är inte känd för att
ha fel, men just i denna fråga beredde
han tydligtvis Anders Nygren en bitter besvikelse. Man kan emellertid
också anlägga en helt annan synpunkt
på Josefsons ställningstagande. Det
gjorde Bo Giertz, som väl än mer än
Nygren kan betraktas som Josefsons
motpol i den celebra teologiska fejden.
När Josefson, känd som en medelvä-
gens man, en kyrklig diplomat med
stor begåvning för kompromisser, tog
definitiv ståndpunkt i striden om
kvinnans behörighet till prästämbetet,
yttrade Giertz: :.Han blev mycket roligare då.»
Gamla Uppsala-kamrater till Ruben
Josefson – utanför teologiska fakulteten – kallar honom ett intressant
fall. Det stämmer nämligen inte. Han
är så helt oprästerlig, anser dessa hedningar. Hans klara, oförvillade, juridiskt inriktade omdöme, hans taktiska skicklighet borde ha predestinerat honom för en profan karriär. Han
skulle ha varit statssekreterare, inte
biskop, vid det här laget, om allt hade
stämt. Hur hänger det ihop?
Han är ingen stor ande, men mycket intelligent, mycket klok, mycket
hederlig, med utpräglat sinne för reda
och ordning och en beundransvärd
förmåga att finna samlande lösningar.
Varför är han biskop? Jo, det måste
bero på att han slog sig på dogmatik
som ung teolog. Endast därigenom
kan det förklaras att han bejakat ett
system av lärosatser, som han annars
inte skulle kunnat komma på iden att
acceptera.
Så långt hedningarna, som icke
hava lagen.
Ruben Josefson föddes för ett par
och femtio år sedan i ett köpmanshem
i Svenljunga och blev teol. kand. i
Uppsala 1931. Han disputerade sex år
senare för Torsten Bohlin på en avhandling om :~>Andreas Knös’ teologiska åskådning,, vilket förskaffade
honom en docentur i dogmatik. Sitt
vetenskapliga intresse har han sedermera inriktat framför allt på Lutherforskningen, inom vilken han gjort
betydande insatser. Efter att ha varit
lärare vid Sigtuna Humanistiska läroverk och vid AUS blev han år 1945 direktor för Fjellstedska skolan i Uppsala, den berömda utbildningsanstalten för blivande teologer och präster.
Han var samtidigt livligt verksam
inom studentarbetet. Han har varit
ordförande såväl i Sveriges förenade
studentkårer som i Uppsala kristliga
studentförbund och Sveriges kristliga
studentrörelse.
År 1941 blev Ruben Josefson redaktör för Svensk Kyrkotidning – om
man så vill det svenska prästerskapets fackorgan – och det är kanske
framför allt i denna egenskap han
gjort sig känd som en klok och måttfull kyrkopolitiker. Sedan 1945 har
han varit biskopmötets sekreterare,
vid prästmötet i Uppsala 1953 var han
preses och uppfördes av Stockholms
stifts prästerskap på biskopsförslag
vid senaste val. I november förra året
utnämndes han till biskop i Härnö-
sands stift – det var inom parentes
169
sagt fjärde gången i följd som en direktor vid Fjellstedtska blev biskop.
Det är en händelse som ser ut som
en tanke att det just är Gunnar Hultgren, som Josefson kommit att efterträda. Den nye ärkebiskopen och den
nye biskopen i Härnösand har mycket
gemensamt både som teologer och
kyrkopolitiker: det sansade, lugna,
sakliga omdömet, den nästan kyligt
juridiska förmågan till avvägning,
viljan till samförståndslösningar och
nitälskan för folkkyrkotanken. Ruben
Josefson har beskyllts för att vara
170
streber, men det förefaller att passa
lika illa på honom som på Gunnar
Hultgren. Under början av sin Uppsala-tid ansågs han närmast som radikal. I egenskap av redaktör för Svensk
Kyrkotidning – en befattning i vilken
han nu efterträtts av Allan Svantesson – har han intagit en allmänt
medlande hällning. Det är först i och
med striden om kvinnliga präster han
kommit att dra mer allmän uppmärksamhet till sig, såsom den som avgivit
den klaraste teologiska motiveringen
för kvinnans behörighet till prästämbetet.
Man har svårt att tro att detta
skulle vara ett utslag av opportunism.
Snarare är det väl en frukt av hans intensiva Luther-studium. överhuvudtaget gör han minst av allt intryck av
en karriärist, denne klartänkte, anspråkslöse, tystlåtne, till synes nästan
blyge man, som yttrar sig först när
han verkligen kommit till en välgrundad personlig övertygelse. Serlan han
för mer än dussinet är blev direktor
för Fjellstedtska har han inte sökt nå-
gon tjänst eller något ämbete – till
biskop blir man som bekant kallad
och utnämnd. Han har, om man så
vill, bidat sin tid, men han har förvisso inte armbågat sig fram.
Det betyder inte att han inte skulle
ha anlag att bli vad man brukar kalla
en kyrkofurste. Bakom hans försynta
och förekommande sätt döljer sig både
energi och viljestyrka. Därtill kommer att han är en skicklig och nitisk
administratör. Får man tro hans vänner är han dessutom en god psykolog
och en varmhjärtad, rätträdig och
djupt human människa. Det är också
det intryck man får av hans sympatiskt enkla, rättframma, sakliga men
ändå personliga herdabrev; en skrift,
välsignat fri från salvelse, lyrismer
och självbespegling. Kanske är det
just detta hedningarna menar när de
talar om att han är så oprästerlig.
Vad de högkyrkliga anser framgår
fullt klart av den skadeglada suck, en
av Josefsons motståndare i kvinnoprästfrågan uppgav vid underrättelsen
om hans utnämning till biskop: »Då
tvingas ju även Ruben Josefson att gå
i kyrkan på söndagarna!»
G. U.