Partiernas valutsikter


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PARTIERNAs VALUTSIKTER
VARA andrakammarval söndagen den 16 september mista mycket
av den spänning – som eljest flerstädes i folkstyrda stater åtfölja
sådana politiska kraftmätningar – genom vissheten att hos oss
proportionalismens palissader mot ett jordskred säkerligen alltjämt
komma att garantera en sådan pålitlig majoritet för socialdemokrater och bondeförbundare att deras samverkan kan fortsätta.
Herrar Erlander och Hedlund ha icke heller gjort minsta antydan
om ett annat alternativ. Det må dock ej anses uteslutet, att bondeförbundet förlorar så många mandat, att partiinstanserna, mot
ledningens önskan, i panik kasta av sig koalitionens Nessusmantel som orsaken till det eventuella nederlaget. Vådorna härav
förefalla numera mindre avskräckande sedan jordbrukspriserna i
stort sett bundits för tre år framåt och årets skörd icke tycks
arta sig till missväxt som i fjol med då oundvikliga skadestånd
av statsmedel. Benägenhet för en sådan flykt från koalitionen förspordes också på P. A. Hanssons och Brarustorps tid efter bondeförbundets motgångar vid 1938 års kommunalval, men då kom
samlingsregeringen den 13 december 1939 som en räddningsplanka.
Därest samtidigt socialdemokraterna, mot förmodan, skulle återvinna det flertal i andra kammaren, som är målet för deras valrörelse, och som tillsammans med den ännu orubbade majoriteten
i första kammaren försvagar risken för ett »influensaparlamentariskt» regeringsunderlag, är det tänkbart, att även herr Erlander kan låta sin enda politiska »kungstanke» fara och lämna
bondeförbundet åt sitt öde, isolerat och komprometterat i oppositionens ökenvandring vid sidan av folkpartiet och högern. För
några av bondeförbundets statsråd synes ett par landshövdingebefattningar kunna stå till förfogande, vilkas innehavare efter pensionsålderns uppnående fått sin tjänstetid ad hoc förlängd. En dylik
valutgång är dock föga sannolik och måhända ännu mindre en
blocksprängning som omedelbar desperat reaktion av bondeförbundet efter ett bakslag vid valet, som överträffar dess värsta förväntningar.
373
Partiernas valutsikter
I stället tala övervägande skäl för att eventuella mandatförskjutningar mellan partierna icke komma att få någon mera
sensationell karaktär. Antagandet i ovannämnda tankeexperiment,
att bondeförbundet måste motse en upprepning av förlusterna vid
närmast föregående val är den gemensamma punkten i valexperternas prognoser, varvid givetvis bondeförbundets valmakare förtiga sina onda aningar. Ånyo ökar samma olust bland bondeförbundets väljare som efter 1938, särskilt hos medlemmarna i Götaland, som ha sunda konservativa instinkter och som aldrig ha
kunnat förlika sig med socialistalliansen. Det är förty ej orealistiskt
att föreställa sig, att i år ett ännu större antal bondeförbundare
röstar med högern som tyst protest mot den eftergivenhet för blockkompanjonen, vilken ådagalagts av bondeförbundets statsråd och
riksdagsgrupp, isynnerhet vid fjolårets ränteförhöjning, i strid
mot ett huvudvillkor i koalitionspakten, som var vidmakthållen
lågräntepolitik. I våras fick visserligen bondeförbundet av finansminister Sträng en favör till valrörelsen, nämligen den utredning
om Wigfors’ konfiskatoriska kvarlåtenhetsskatt från 1947, varom
bondeförbundet oförtrutet motionerat. En utredning är dock blott
en förhoppning om ett positivt resultat, medan framtiden fördystras
för lantbruket genom en revision av fastighetsvärdena i anpassning
till det försämrade penningvärdet med oundviklig skattestegring
som följd. Vad jordbrukare med förmögna dödsbon kunna vinna
genom slopande eller lindring av kvarlåtenhetsskatten skulle alla
jordbrukare avhändas genom nyss antydda skattehöjning. I känslan av sin utsatta belägenhet har också jordbruksminister Norup
under sommaren gjort sig skyldig till en minst sagt egendomlig
mörkläggning av de nya direktiven till en kommitte för jordbrukets
bättre förseende med stödskog.
Valbarometern ter sig onekligen sämst för bondeförbundet. Förutom nyss anförda politiska orsaker härtill kommer den objektiva
omständigheten, att partiet genom landsbygdens fortgående avfolkning oavlåtligt mister väljare. Något snarlikt oroar också socialdemokraterna på grund av tjänstemannaskiktens snabbare ökning
i jämförelse med kroppsarbetarna. Ännu ha nog socialdemokraterna
den största röstreserven med tanke på att, trots den kollektiva
partianslutningen, av Landsorganisationens 1,3 miljoner medlemmar, oavsett hustrur och närskylda, ingalunda alla välja socialdemokratiskt. Hundratusenden rösta med de borgerliga partierna,
men ännu flera torde hålla sig borta, antingen av ren slöhet eller
med avsikt, att även om de icke rösta på socialdemokratien, de dock
.374
Partiernas valutsikter
icke vilja gynna motståndarna. Hur partiet skall lyckas i år är valets måhända största frågetecken. Några fasta hållpunkter torde
likväl föreligga. Man tror sålunda icke på vare sig en ansenlig framryckning eller ett större avbräck, icke heller att kommunisternas
konkurrens skall vålla socialdemokraterna bekymmer. Snarare räknas med överlöpare från kommunisterna, vilkas tidigare ramponerade prestige nu ohjälpligt ruinerats genom stalinkultens jämmerliga kollaps och söndringen genom Set Perssons nya sektbildning
– i den doktrina stalinismens tecken!
Vad menas om folkpartiets chanser? Med utgångspunkt från
partiets obestridliga kräftgång sedan triumfkulmen vid andrakammarvalen 1948 synes man sinnad att förutspå en relativt fallande
kurva även i år. Frammarschen den gången, förbi högern till positionen som det största oppositionspartiet, torde väsentligen ha berott
på parollen, att folkpartiet ensamt vore i stånd att slå tillbaka
socialdemokratien, vann tilltro jämväl hos de väljare, som traditionellt bruka rösta med högern. År 1948 debuterade tillika Bertil
Olin på bred front som partiledare. Med sitt charmerande yttre
tilltalade han de allt talrikare borgerliga yrkeskvinnorna, och med
sitt initiativ till omsättningsskattens avskaffande, detta oförlåtliga
sacrificium intellectus av en nationalekonomisk vetenskapsman,
tjusade han till alla detaljhandlare. Under senare år har folkpartiets
nimbus nalkats nedan. Socialdemokratien åter har stärkt sin parlamentariska ställning genom blocket med bondeförbundet, vars
sympatier för önskedrömmen om en »centerbildning» med folkpartiet torde vara obefintliga. Bertil Olins ledareprofil är icke
längre fräsch utan tämligen försliten genom ett otal debattinlägg
inom ·och föredrag utanför riksdagen, sakligt korrekta och pedagogiskt klara men utan det humör och allra minst den humor, som
förmedlar mänsklig kontakt med publiken. Inom folkpartiets egna
led lär icke heller någon segervisshet vara förhärskande, bl. a. i
medvetande av partiets påtagliga karaktär av en »complexio oppositorum» – i likhet med kristendomen, vilken ju skilda fraktioner
av partiet fränt förkasta och andra fromt omfatta.
Högerns valutsikter bedömas däremot som regel gynnsamt under
hänvisning till uppsvinget senast vid kommunalvalen för två år
sedan, vars orsaker tidigare berörts på denna plats. Den växande
folkvreden mot skattetrycket väntas ta sig uttryck i röstning för
det parti som visat sig mest stridbart i kampen mot den fiskaliska utsugningen och förmögenhetskonfiskationen, vilka tillika
äro smygsocialiseringens mest verksamma metod på bekostnad av
375
Partiernas valutsikter
kapitalbildning, företagsamhet, arbetsflit och medborgerlig trivsel.
Högern har lika litet underlåtit att skarpt nagelfara de maktägandes
privilegier för masskonsumtionen till nackdel för produktionen
med ökad import och sjunkande valutareserv som resultat. Den
hopplösa bostadssituationen och den urspårade skolpolitiken, rättskipningens brister och ordningsmaktens otillräcklighet inför
brottslighetens och busaktighetens beklämmande stegring ha också
erbjudit en tacksam skottavla för högerkritiken. Alla dessa problem,
på vilka ingen lösning ej ens skymtar, äro liksom skattetungan
följder av samma gemensamma onda: den nuvarande riksstyrelsen.
Men det är naturligt, att menige man känner skattetrycket som
den hårdaste belastningen. Därmed är ju ej avgjort huruvida och
än mindre i vilken mån högern skall skörda någon fördel av
åtminstone de borgerliga skattebetalarnas åstundan att vid valurnorna eftertryckligt demonstrera sitt missnöje – eller måhända
rättare: ursinne. Vilket ord som bör användas blir lättare att bestämma efter den 16 september.
För att få någon bild i siffror av högerns möjligheter har en
omräkning av rösterna i 1954 års val ägt rum. Högern skulle därvid
erhålla 38 mandat med 7 vinster, folkpartiet 50 mandat med 9 förluster och 1 vinst, bondeförbundet 23 mandat med 3 förluster,
socialdemokraterna 113 mandat med 4 vinster och 1 förlust, och
kommunisterna 6 mandat med 1 vinst. Denna kalkyl förutsätter
status quo för valdeltagande och partiståndpunkt. Emellertid förekommo 1954 i flera län så smala marginaler mellan partierna, att
redan en mindre rubbning av röststyrkan kan ändra ovanstående
manipulerade mandatfördelning. På vilken roll en omsvängning av
väljaropinionen härvidlag kan spela, erbjuda föregående sidor av
denna artikel en provkarta av hypotetiska synpunkter.
376