Krigsdomstolarnas avskaffande
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I(RIGSDOMSTOLARNAS
AVSI(AFFANDE
Av generalmajor N. ROSENBLAD, Saltsjöbaden
l DECEMBER 1940 avgavs »Betänkande angående revision av
det militära rättegångsväsendeb. I direktiven för utredningen
erinras om de allmänna skälen för och emot avskaffandet av särskilda krigsdomstolar. Under beaktande av de förändringar, som
processreformen medförde, och de erfarenheter, som vunnits under
de senaste åren, borde – hette det – verkningarna av en reform
ånyo övervägas och förslag framläggas, som visade hur ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna bäst
kunde genomföras. I den mån utredningen gåve anledning därtill, borde även andra möjligheter att lösa frågan beaktas.
Här har således klart uttalats, att frågan ånyo skall övervägas
och att erfarenheterna från beredskapstiden skola beaktas. Det
märkliga ur utredningssynpunkt har emellertid inträffat, att något
övervägande ej ägt rum. Ej heller ha erfarenheterna från beredskapstiden behandlats. Utredningen uttalar helt enkelt att någon
anledning icke funnits att ingå på synpunkter, som tidigare anförts för bibehållande av militära specialdomstolar.
Vad först underrätterna beträffar bör det erinras om att i
alla civiliserade länder utom Danmark och Norge finnas särskilda
militärdomstolar. Då frågan var uppe i Schweiz, förkastades förslaget om deras avskaffande med stor majoritet vid folkomröstning. De svenska krigsdomstolarna äro emellertid väsentligt olika
sammansatta än i andra länder. I dessa senare är det militära
elementet helt utslagsgivande.1 I Sverige åter är krigsdomare i
regel en domare i vanlig underrätt. Han har vid sin sida en civil
ledamot, nämligen auditören, som genom sin verksamhet är väl
inne i de militära förhållandena, samt dessutom tvenne militära
1 Som exempel må anföras sammansättningen av den schweiziska krigsrätten.
Ordföranden är juridiskt skolad men skall ha fullgjort viss tids tjänstgöring som
truppofficer, bisittare äro 3 officerare samt 3 underofficerare eller manskap.
426
Krigsdomstolarnas avskaffande
bisittare. Man har genom denna sammansättning erhållit en ovanligt säker garanti för juridiskt och sakligt riktiga domslut. Trots
den propagande av ursprungligen antimilitaristisk natur, som drivits mot krigsdomstolarna, har man icke kunnat påvisa, att de
fungerat otillfredsställande. Det är därför på känslotänkande som
avogheten mot desamma vilar.
Under beredskapstiden inträdde ju ett omslag i inställningen
till militära frågor och förhållanden. Det synes därför ligga nära
till hands, att den mindre sakliga behandling av spörsmålet om
krigsdomstolarna, som tidigare på vissa håll framträtt, skulle upphöra. Någon hänsyn till detta har emellertid icke tagits av utredningen.
När det gäller krigsdomstolar i krigstid, framhåller emellertid
t. o. m. utredningen, att domstolen kommer att bli ställd inför
förhållanden av mera växlande art än som förekomma i fredstid
och får vara beredd att till bedömande upptaga situationer, som
icke ha motsvarighet i fredstid. Särskilt för processledningen
kan det enligt kommittens mening vara av betydelse att militär
sakkunskap är företrädd i domstolen. Detta uttalande är märkligt
för att komma från en utredning, som på praktiskt taget varje
punkt avvisat militärt deltagande i domstolens verksamhet i fredstid och de olika möjligheter som förelegat att minska uppkommande olägenheter, då rättskipningen till tid och rum skall
övergå till de icke för militära mål avpassade civila domstolarna.
Det är ju uppenbart, att de situationer, som anges sakna motsvarighet i fredstid eller då i förebragt utredning icke alla inverkande omständigheter framlagts, ingalunda äro beroende av
fredstid eller krigstid utan av de speciella militära förhållandena.
Vad som här anförts av utredningen, är i själva verket ett klart
argument för militär sakkunskaps närvaro i domstolen för att ur
rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande domslut skola i största
möjliga utsträckning garanteras. Det var säkerligen riktigt, då
första lagutskottet 1933 med stöd av samtliga borgerliga ledamöter
anförde: >>Det torde vara självklart, att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna icke bör ske under annan förutsättning
än att rättssäkerheten med avseende å de militära målens handläggning och avgörande icke försämras.» Från denna synpunkt
ger det framlagda förslaget anledning till allvarliga erinringar.
Utredningen föreslår för krigsrätterna i krig en sammansättning med tvenne lagfarna ledamöter och en militär (av majors
eller överstelöjtnants grad). I jämförelse med nuvarande fält- 427
N. Rosenblad
krigsrätt innebär detta, att den ena militäre ledamoten utbytts
mot en lagfaren. I vår nuvarande fredstidskrigsrätt kunna de
tvenne militära ledamöterna göra sig gällande mot de civila besittarna, endast då det gäller att frikänna eller ådöma ett mildare
straff. Skulle det endast finnas e n militär bisittare kan han aldrig
genomdriva ett visst domslut. Det är endast sakligheten och sakkunskapen i hans argumentering, som kan ha verkan på de civila
domstolsledamöterna. Det synes knappast rimligt att söka förhindra detta, och icke sker det i rättssäkerhetens intresse. Man kan
icke underlåta att få det intrycket, att man är rädd för en sakkunnig belysning av rättsfallet. Det må erinras om dåvarande
statsrådet schlyters uttalande i 1933 års proposition, att de skäl,
som åberopats mot den militära fackkunskapens representation i
domstolen, ej på samma sätt gjorde sig gällande i fråga om högsta
instansen, och vidare att denna sakkunskap uppenbarligen icke
där utgjorde någon fara för rent militära synpunkters obehöriga
inflytande. Av precis samma skäl kunna icke några invändningar
resas mot en underrätt sammansatt på det sätt, som här föreslagits. Det är vidare tydligt, att likhet mellan domstolsorganisationen i krig och fred är önskvärd. Det synes då här föreligga en
möjlighet att bibehålla alla de obestridliga praktiska fördelar och
rättsliga garantier, som den nuvarande domstolsorganisationen
innebär, samtidigt som det militära inflytandet reduceras till att
kunna i domstolen belysa de speciella militära förhållandena.
Detta sker nämligen, om krigsrätterna sammansättas såväl i fred
som krig av en krigsdomare och en auditör som för närvarande
samt av en militär ledamot (major eller överstelöjtnant).
Skulle de civila domstolarna helt övertaga de nuvarande krigsrätternas verksamhet, är det uppenbart att de måste sammansättas
så att en militär ledamot ingår i dessa. Även detta har emellertid
avvisats av utredningen. Det föreligger givetvis risk för felbedömning av en reglementsparagraf, som icke utarbetats av juridisk
expertis, om man ej har tillgång inom domstolen till någon sakkunnig, som är insatt i de speciella militära förhållandena. I den
Schlyterska propositionen 1933 intogs ett stadgande, att befattningshavare vid krigsmakten, som därtill förordnades, skulle äga
vara tillstädes vid handläggning av militärt mål för att däri
lämna upplysningar. Utredningen har emellertid även på denna
punkt sökt hålla den militära sakkunskapen borta och säger, att
någon anledning icke finnes att i militära mål tillämpa en annan
ordning än som eljest råder.
428
Krigsdomstolarnas avskaffande
Med hänsyn till den militära tjänsten och utbildningstidens utnyttjande är det av betydelse att domstolen vare sig det är en
krigsrätt som hittills eller en vanlig civil domstol sammanträder
i vederbörligt kasernetablissement. Vid mål, som icke äro brottmål i egentlig bemärkelse utan s. k. skolmål, är det ej blott en
onödig omgång utan också ett onödigt lidande för den åtalade att
inställas inför en vanlig domstol å dess ordinarie sessionsrum.
Ehuru utredningen anger, att i vissa fall annan domstolslokal
bör kunna användas än det ordinarie sessionsrummet, avvisas
även här några särbestämmelser, som skulle förenkla och underlätta militära måls handläggning vid civila domstolar. Det enda
man föreslår är a:tt militära mål behandlas först eller sist på särskild uppropslista. Det kan tilläggas att militieombudsmannen
tidigare framhållit önskvärdheten av garantier för att domstolen
kommer att i erforderlig utsträckning hålla sina sammanträden
i kasern; vikten av att så skedde vore så stor, att i en blivande
lag ett stadgande i detta avseende borde finnas. Ur disciplinär
synpunkt är det av betydelse att målen snabbt kunna avgöras.
Aven i det fallet uppstå givietvis mindre gynnsamma förhållanden, om krigsdomstolarna i underrätt avskaffas.
I den angivna propositionen 1933 säges, att det ligger i sakens
natur att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna måste,
sett från militär synpunkt, komma att te sig som förenat med
praktiska olägenheter. Fördelen för försvaret att ha en sin egen
domstol, färdig att träda i verksamhet, när helst det påkallas, är
påtaglig, och varje ändring härutinnan är ägnad att tilldraga sig
uppmärksamhet såsom en av målens överflyttning till de allmänna
domstolarna föranledd försämring. Särskilt från militärt håll har
också framhållits, att avsevärda svårigheter för den militära
tjänsten skulle uppstå, därest en sådan reform genomfördes. Domstolsförhandlingarna skulle komma att medföra synnerligen olämpligt avbrott i den militära tjänstgöringen, i det att parter, sakkunniga och vittnen skulle nödgas lämna denna för att inställa sig vid
domstolen. Förfarandet skulle ej bli tillräckligt snabbt, något som
vore av särskild vikt för disciplinens upprätthållande. Aven eljest
skulle, särskilt då de militära målen skulle komma att handläggas
av häradsrätt, avsevärda praktiska olägenheter uppstå.
Det framgår sålunda även av detta uttalande, att i stället för
en förbättring av rättsskipningen skulle hittills okända olägenheter uppstå. Häremot hade departementschefen endast att anföra,
att säkerligen voro de uttalade farhågorna ganska överdrivna.
429
..
’
N. Rosenblad
I fråga om hovrätt och högsta domstol är det ingalunda nödvändigt att utesluta de militära ledamöterna, även om detta skulle
bli fallet i underrätt. I propositionen 1933 uttalades också, att
något ovillkorligt samband mellan borttagandet av militära ledamöter i underrätter och de militära ledamöternas uteslutande ur
högsta domstolen icke förefanns. Något skäl mot deras ingående
i rätten kan icke anföras, då de ju icke kunna avgöra domstolens
beslut utan endast inverka genom sin argumentering, vilket också
framgår av departementschefens tidigare anförda yttrande rö-
rande högsta domstolen. Det enda skälet, som kan anföras, är ett
schablonmässigt krav på likhet mellan de olika domstolarnas sammansättning. Ur rättssäkerhetens synpunkt är det tvärtom av
än större vikt att de militära ledamöterna bibehållas i överrätterna, om den militära sakkunskapen uteslutes ur underrätterna.
Utredningen har helt uteslutit militär sakkunskap som ingående
i överrätterna. Det har framhållits, att, därest krigsdomstolarna
avskaffades, en viss garanti för riktig behandling av målen i överrätt skulle vinnas genom att låta samtliga militära mål avgöras
av en av hovrätterna som andra instans. När det rör underrätt,
gör utredningen ett märkligt uttalande i denna riktning, då det
talas om önskvärdheten av att de militära målen icke bli utspridda
på allt för många domstolar utan koncentreras, i den mån så lämpligen kan ske, till ett mera begränsat antal domstolar, vilka så-
lunda komma att förvärva särskild förtrogenhet med mål av
dylik art. Det är ju uppenbart, att det här anförda är ett klart
argument till förmån för målens hänvisande till endast en hovrätt, särskilt då nu dessas antal ökats till sex. Utredningen avvisar emellertid även detta hänsynstagande till de militära målen.
Ett genomförande av kommitteförslaget förutsätter grundlagsändringar. Denna fråga har varit föremål för ingående undersökningar vid tidigare tillfällen, och delade meningar ha gjort sig
gällande. Vissa paragrafer måste i varje fall ändras. Något
ikraftträdande i andra delar, innan detta skett, är icke förenligt
med aktningen för grundlagen, då man ju icke kan garantera att
en nyvald riksdag i alla delar hyser samma uppfattning som den
gamla.
Disciplinstraffen äro icke jämförbara med fängelsestraff. Den
frihetsinskränkning, som de medföra, är obetydlig, och en av de
betydelsefullaste verkningarna ernås genom att brott mot disciplinen kan omedelbart beivras. Utredningens förslag, att ålagt
disciplinstraff, som överklagas, ej skall gå i verkställighet förrän
430
,- –
Krigsdomstolarnas avskaffande
efter domstols prövning, är därför med hänsyn till ändamålet med
hela krigslagstiftningen, nämligen disciplinens upprätthållande,
av synnerligen allvarlig natur och sannolikt det betänkligaste i
hela utredningen. T. o. m. utredningen anger, att syftet med den
militära bestraffningsrätten skulle till men för disciplinen mer
eller mindre förfelas, om verkställigheten bleve fördröjd i avbidan
på tidsödande domstolsprövning. Genom en till fyra dagar förkortad klagotid anser man sig ha tagit hänsyn till detta. I praktiken innebär detta icke något hänsynstagande, ty de för disciplinen skadliga verkningarna kvarstå till fullo. Det har visat sig,
att besvär mot befälhavarens beslut i disciplinmål ytterst sällan
förekomma (1942 i 66 fall av 16952 eller 0,31 Ofo). Att detta skulle
visa behovet av att disciplinstraffet ej finge verkställas vid anfört
klagomål är knapast riktigt, ty om en person anser sig orättvist
dömd, underlåter han nog i regel ej att klaga, även om disciplinstraffet verkställts. Det visar i stället, att den disciplinära bestraffningsrätten på ett alldeles särskilt tillfredsställande sätt
handhafts och är ett starkt bevis för det oberättigade i det missroende, som på vissa håll gjorts gällande. När det gäller den föreslagna disciplinboten föreligga ju ej ens de skäl, som anförts när
det gäller arreststraffens verkställighet, ty ålagd disciplinbot kan
ju återbetalas. Av rent doktrinära likhetsskäl föreslås även i detta
fall, att verkställighet ej skall äga rum, därest överklagande
sker.
Åven utredningen synes ha på känn att förslaget i denna punkt
kan leda till okynnesöverklaganden endast för att få straffets
verkställighet uppskjutet. Det är alldeles uppenbart, att detta
skulle bli fallet i stor utsträckning, då bestämmelsen måste sägas
direkt inbjuda härtill, och det är lika tydligt, att detta ur synpunkten av disciplinens upprätthållande skulle vara synnerligen
olämpligt och ej på något sätt jämförbart med överklaganden på
andra områden.
Åven i andra fall, där det varit möjligt att minska befälhavarens auktoritet, har detta av utredningen föreslagits. Man har
sålunda föreslagit en inskränkning i antalet bestraffningsberättigade befälhavare. Det är då av intresse att jämföra de svenska
bestämmelserna i dessa avseenden med motsvarande i andra länder. Det kan utan vidare sägas, att redan de nu gällande bestämmelserna hos oss äro väsentligt mera inskränkande än annorstädes.
I Norge kan redan kompanichef ålägga menig arrest i 6 dagar
samt utan inskränkning övriga former av disciplinstraff. I Dan- 431
..}
N. Rosenblad
mark är maximitiden för kompanichefs bestraffningsrätt 8 dagar,
i Schweiz 4 dagar för vanlig arrest och 3 dagar för sträng arrest.
Vidare föreslås, att befälhavare skall vara skyldig höra auditör,
även om han anser, att bagatellmål bör förfalla eller endast medföra tillrättavisning.
Tillrättavisningar skola enligt förslaget kunna bringas till omprövning av truppförbandschefen, vilken i auditörs närvaro skall
höra den klagande och inhämta auditörens yttrande. Enligt gällande rätt äger tillrättavisningsberättigad befälhavare, som själv
iakttagit förseelse, omedelbart meddela tillrättavisning. Enligt förslaget skall även i detta fall särskilt förhör anställas.
Befälets befogenheter ha sålunda på alla punkter beskurits, vilket måste menligt inverka på dess auktoritet, och juridiska detaljbestämmelser ha införts i den dagliga tjänsten, vilka innebära
en tyngande byråkratisering. Genomföras dessa »reformer», komma
de att i väsentlig grad försvaga möjligheten att upprätthålla disciplinen inom krigsmakten och i längden innebära stora faror för
krigsmaktens effektivitet.
432
AVSI(AFFANDE
Av generalmajor N. ROSENBLAD, Saltsjöbaden
l DECEMBER 1940 avgavs »Betänkande angående revision av
det militära rättegångsväsendeb. I direktiven för utredningen
erinras om de allmänna skälen för och emot avskaffandet av särskilda krigsdomstolar. Under beaktande av de förändringar, som
processreformen medförde, och de erfarenheter, som vunnits under
de senaste åren, borde – hette det – verkningarna av en reform
ånyo övervägas och förslag framläggas, som visade hur ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna bäst
kunde genomföras. I den mån utredningen gåve anledning därtill, borde även andra möjligheter att lösa frågan beaktas.
Här har således klart uttalats, att frågan ånyo skall övervägas
och att erfarenheterna från beredskapstiden skola beaktas. Det
märkliga ur utredningssynpunkt har emellertid inträffat, att något
övervägande ej ägt rum. Ej heller ha erfarenheterna från beredskapstiden behandlats. Utredningen uttalar helt enkelt att någon
anledning icke funnits att ingå på synpunkter, som tidigare anförts för bibehållande av militära specialdomstolar.
Vad först underrätterna beträffar bör det erinras om att i
alla civiliserade länder utom Danmark och Norge finnas särskilda
militärdomstolar. Då frågan var uppe i Schweiz, förkastades förslaget om deras avskaffande med stor majoritet vid folkomröstning. De svenska krigsdomstolarna äro emellertid väsentligt olika
sammansatta än i andra länder. I dessa senare är det militära
elementet helt utslagsgivande.1 I Sverige åter är krigsdomare i
regel en domare i vanlig underrätt. Han har vid sin sida en civil
ledamot, nämligen auditören, som genom sin verksamhet är väl
inne i de militära förhållandena, samt dessutom tvenne militära
1 Som exempel må anföras sammansättningen av den schweiziska krigsrätten.
Ordföranden är juridiskt skolad men skall ha fullgjort viss tids tjänstgöring som
truppofficer, bisittare äro 3 officerare samt 3 underofficerare eller manskap.
426
Krigsdomstolarnas avskaffande
bisittare. Man har genom denna sammansättning erhållit en ovanligt säker garanti för juridiskt och sakligt riktiga domslut. Trots
den propagande av ursprungligen antimilitaristisk natur, som drivits mot krigsdomstolarna, har man icke kunnat påvisa, att de
fungerat otillfredsställande. Det är därför på känslotänkande som
avogheten mot desamma vilar.
Under beredskapstiden inträdde ju ett omslag i inställningen
till militära frågor och förhållanden. Det synes därför ligga nära
till hands, att den mindre sakliga behandling av spörsmålet om
krigsdomstolarna, som tidigare på vissa håll framträtt, skulle upphöra. Någon hänsyn till detta har emellertid icke tagits av utredningen.
När det gäller krigsdomstolar i krigstid, framhåller emellertid
t. o. m. utredningen, att domstolen kommer att bli ställd inför
förhållanden av mera växlande art än som förekomma i fredstid
och får vara beredd att till bedömande upptaga situationer, som
icke ha motsvarighet i fredstid. Särskilt för processledningen
kan det enligt kommittens mening vara av betydelse att militär
sakkunskap är företrädd i domstolen. Detta uttalande är märkligt
för att komma från en utredning, som på praktiskt taget varje
punkt avvisat militärt deltagande i domstolens verksamhet i fredstid och de olika möjligheter som förelegat att minska uppkommande olägenheter, då rättskipningen till tid och rum skall
övergå till de icke för militära mål avpassade civila domstolarna.
Det är ju uppenbart, att de situationer, som anges sakna motsvarighet i fredstid eller då i förebragt utredning icke alla inverkande omständigheter framlagts, ingalunda äro beroende av
fredstid eller krigstid utan av de speciella militära förhållandena.
Vad som här anförts av utredningen, är i själva verket ett klart
argument för militär sakkunskaps närvaro i domstolen för att ur
rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande domslut skola i största
möjliga utsträckning garanteras. Det var säkerligen riktigt, då
första lagutskottet 1933 med stöd av samtliga borgerliga ledamöter
anförde: >>Det torde vara självklart, att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna icke bör ske under annan förutsättning
än att rättssäkerheten med avseende å de militära målens handläggning och avgörande icke försämras.» Från denna synpunkt
ger det framlagda förslaget anledning till allvarliga erinringar.
Utredningen föreslår för krigsrätterna i krig en sammansättning med tvenne lagfarna ledamöter och en militär (av majors
eller överstelöjtnants grad). I jämförelse med nuvarande fält- 427
N. Rosenblad
krigsrätt innebär detta, att den ena militäre ledamoten utbytts
mot en lagfaren. I vår nuvarande fredstidskrigsrätt kunna de
tvenne militära ledamöterna göra sig gällande mot de civila besittarna, endast då det gäller att frikänna eller ådöma ett mildare
straff. Skulle det endast finnas e n militär bisittare kan han aldrig
genomdriva ett visst domslut. Det är endast sakligheten och sakkunskapen i hans argumentering, som kan ha verkan på de civila
domstolsledamöterna. Det synes knappast rimligt att söka förhindra detta, och icke sker det i rättssäkerhetens intresse. Man kan
icke underlåta att få det intrycket, att man är rädd för en sakkunnig belysning av rättsfallet. Det må erinras om dåvarande
statsrådet schlyters uttalande i 1933 års proposition, att de skäl,
som åberopats mot den militära fackkunskapens representation i
domstolen, ej på samma sätt gjorde sig gällande i fråga om högsta
instansen, och vidare att denna sakkunskap uppenbarligen icke
där utgjorde någon fara för rent militära synpunkters obehöriga
inflytande. Av precis samma skäl kunna icke några invändningar
resas mot en underrätt sammansatt på det sätt, som här föreslagits. Det är vidare tydligt, att likhet mellan domstolsorganisationen i krig och fred är önskvärd. Det synes då här föreligga en
möjlighet att bibehålla alla de obestridliga praktiska fördelar och
rättsliga garantier, som den nuvarande domstolsorganisationen
innebär, samtidigt som det militära inflytandet reduceras till att
kunna i domstolen belysa de speciella militära förhållandena.
Detta sker nämligen, om krigsrätterna sammansättas såväl i fred
som krig av en krigsdomare och en auditör som för närvarande
samt av en militär ledamot (major eller överstelöjtnant).
Skulle de civila domstolarna helt övertaga de nuvarande krigsrätternas verksamhet, är det uppenbart att de måste sammansättas
så att en militär ledamot ingår i dessa. Även detta har emellertid
avvisats av utredningen. Det föreligger givetvis risk för felbedömning av en reglementsparagraf, som icke utarbetats av juridisk
expertis, om man ej har tillgång inom domstolen till någon sakkunnig, som är insatt i de speciella militära förhållandena. I den
Schlyterska propositionen 1933 intogs ett stadgande, att befattningshavare vid krigsmakten, som därtill förordnades, skulle äga
vara tillstädes vid handläggning av militärt mål för att däri
lämna upplysningar. Utredningen har emellertid även på denna
punkt sökt hålla den militära sakkunskapen borta och säger, att
någon anledning icke finnes att i militära mål tillämpa en annan
ordning än som eljest råder.
428
Krigsdomstolarnas avskaffande
Med hänsyn till den militära tjänsten och utbildningstidens utnyttjande är det av betydelse att domstolen vare sig det är en
krigsrätt som hittills eller en vanlig civil domstol sammanträder
i vederbörligt kasernetablissement. Vid mål, som icke äro brottmål i egentlig bemärkelse utan s. k. skolmål, är det ej blott en
onödig omgång utan också ett onödigt lidande för den åtalade att
inställas inför en vanlig domstol å dess ordinarie sessionsrum.
Ehuru utredningen anger, att i vissa fall annan domstolslokal
bör kunna användas än det ordinarie sessionsrummet, avvisas
även här några särbestämmelser, som skulle förenkla och underlätta militära måls handläggning vid civila domstolar. Det enda
man föreslår är a:tt militära mål behandlas först eller sist på särskild uppropslista. Det kan tilläggas att militieombudsmannen
tidigare framhållit önskvärdheten av garantier för att domstolen
kommer att i erforderlig utsträckning hålla sina sammanträden
i kasern; vikten av att så skedde vore så stor, att i en blivande
lag ett stadgande i detta avseende borde finnas. Ur disciplinär
synpunkt är det av betydelse att målen snabbt kunna avgöras.
Aven i det fallet uppstå givietvis mindre gynnsamma förhållanden, om krigsdomstolarna i underrätt avskaffas.
I den angivna propositionen 1933 säges, att det ligger i sakens
natur att ett avskaffande av de nuvarande krigsdomstolarna måste,
sett från militär synpunkt, komma att te sig som förenat med
praktiska olägenheter. Fördelen för försvaret att ha en sin egen
domstol, färdig att träda i verksamhet, när helst det påkallas, är
påtaglig, och varje ändring härutinnan är ägnad att tilldraga sig
uppmärksamhet såsom en av målens överflyttning till de allmänna
domstolarna föranledd försämring. Särskilt från militärt håll har
också framhållits, att avsevärda svårigheter för den militära
tjänsten skulle uppstå, därest en sådan reform genomfördes. Domstolsförhandlingarna skulle komma att medföra synnerligen olämpligt avbrott i den militära tjänstgöringen, i det att parter, sakkunniga och vittnen skulle nödgas lämna denna för att inställa sig vid
domstolen. Förfarandet skulle ej bli tillräckligt snabbt, något som
vore av särskild vikt för disciplinens upprätthållande. Aven eljest
skulle, särskilt då de militära målen skulle komma att handläggas
av häradsrätt, avsevärda praktiska olägenheter uppstå.
Det framgår sålunda även av detta uttalande, att i stället för
en förbättring av rättsskipningen skulle hittills okända olägenheter uppstå. Häremot hade departementschefen endast att anföra,
att säkerligen voro de uttalade farhågorna ganska överdrivna.
429
..
’
N. Rosenblad
I fråga om hovrätt och högsta domstol är det ingalunda nödvändigt att utesluta de militära ledamöterna, även om detta skulle
bli fallet i underrätt. I propositionen 1933 uttalades också, att
något ovillkorligt samband mellan borttagandet av militära ledamöter i underrätter och de militära ledamöternas uteslutande ur
högsta domstolen icke förefanns. Något skäl mot deras ingående
i rätten kan icke anföras, då de ju icke kunna avgöra domstolens
beslut utan endast inverka genom sin argumentering, vilket också
framgår av departementschefens tidigare anförda yttrande rö-
rande högsta domstolen. Det enda skälet, som kan anföras, är ett
schablonmässigt krav på likhet mellan de olika domstolarnas sammansättning. Ur rättssäkerhetens synpunkt är det tvärtom av
än större vikt att de militära ledamöterna bibehållas i överrätterna, om den militära sakkunskapen uteslutes ur underrätterna.
Utredningen har helt uteslutit militär sakkunskap som ingående
i överrätterna. Det har framhållits, att, därest krigsdomstolarna
avskaffades, en viss garanti för riktig behandling av målen i överrätt skulle vinnas genom att låta samtliga militära mål avgöras
av en av hovrätterna som andra instans. När det rör underrätt,
gör utredningen ett märkligt uttalande i denna riktning, då det
talas om önskvärdheten av att de militära målen icke bli utspridda
på allt för många domstolar utan koncentreras, i den mån så lämpligen kan ske, till ett mera begränsat antal domstolar, vilka så-
lunda komma att förvärva särskild förtrogenhet med mål av
dylik art. Det är ju uppenbart, att det här anförda är ett klart
argument till förmån för målens hänvisande till endast en hovrätt, särskilt då nu dessas antal ökats till sex. Utredningen avvisar emellertid även detta hänsynstagande till de militära målen.
Ett genomförande av kommitteförslaget förutsätter grundlagsändringar. Denna fråga har varit föremål för ingående undersökningar vid tidigare tillfällen, och delade meningar ha gjort sig
gällande. Vissa paragrafer måste i varje fall ändras. Något
ikraftträdande i andra delar, innan detta skett, är icke förenligt
med aktningen för grundlagen, då man ju icke kan garantera att
en nyvald riksdag i alla delar hyser samma uppfattning som den
gamla.
Disciplinstraffen äro icke jämförbara med fängelsestraff. Den
frihetsinskränkning, som de medföra, är obetydlig, och en av de
betydelsefullaste verkningarna ernås genom att brott mot disciplinen kan omedelbart beivras. Utredningens förslag, att ålagt
disciplinstraff, som överklagas, ej skall gå i verkställighet förrän
430
,- –
Krigsdomstolarnas avskaffande
efter domstols prövning, är därför med hänsyn till ändamålet med
hela krigslagstiftningen, nämligen disciplinens upprätthållande,
av synnerligen allvarlig natur och sannolikt det betänkligaste i
hela utredningen. T. o. m. utredningen anger, att syftet med den
militära bestraffningsrätten skulle till men för disciplinen mer
eller mindre förfelas, om verkställigheten bleve fördröjd i avbidan
på tidsödande domstolsprövning. Genom en till fyra dagar förkortad klagotid anser man sig ha tagit hänsyn till detta. I praktiken innebär detta icke något hänsynstagande, ty de för disciplinen skadliga verkningarna kvarstå till fullo. Det har visat sig,
att besvär mot befälhavarens beslut i disciplinmål ytterst sällan
förekomma (1942 i 66 fall av 16952 eller 0,31 Ofo). Att detta skulle
visa behovet av att disciplinstraffet ej finge verkställas vid anfört
klagomål är knapast riktigt, ty om en person anser sig orättvist
dömd, underlåter han nog i regel ej att klaga, även om disciplinstraffet verkställts. Det visar i stället, att den disciplinära bestraffningsrätten på ett alldeles särskilt tillfredsställande sätt
handhafts och är ett starkt bevis för det oberättigade i det missroende, som på vissa håll gjorts gällande. När det gäller den föreslagna disciplinboten föreligga ju ej ens de skäl, som anförts när
det gäller arreststraffens verkställighet, ty ålagd disciplinbot kan
ju återbetalas. Av rent doktrinära likhetsskäl föreslås även i detta
fall, att verkställighet ej skall äga rum, därest överklagande
sker.
Åven utredningen synes ha på känn att förslaget i denna punkt
kan leda till okynnesöverklaganden endast för att få straffets
verkställighet uppskjutet. Det är alldeles uppenbart, att detta
skulle bli fallet i stor utsträckning, då bestämmelsen måste sägas
direkt inbjuda härtill, och det är lika tydligt, att detta ur synpunkten av disciplinens upprätthållande skulle vara synnerligen
olämpligt och ej på något sätt jämförbart med överklaganden på
andra områden.
Åven i andra fall, där det varit möjligt att minska befälhavarens auktoritet, har detta av utredningen föreslagits. Man har
sålunda föreslagit en inskränkning i antalet bestraffningsberättigade befälhavare. Det är då av intresse att jämföra de svenska
bestämmelserna i dessa avseenden med motsvarande i andra länder. Det kan utan vidare sägas, att redan de nu gällande bestämmelserna hos oss äro väsentligt mera inskränkande än annorstädes.
I Norge kan redan kompanichef ålägga menig arrest i 6 dagar
samt utan inskränkning övriga former av disciplinstraff. I Dan- 431
..}
N. Rosenblad
mark är maximitiden för kompanichefs bestraffningsrätt 8 dagar,
i Schweiz 4 dagar för vanlig arrest och 3 dagar för sträng arrest.
Vidare föreslås, att befälhavare skall vara skyldig höra auditör,
även om han anser, att bagatellmål bör förfalla eller endast medföra tillrättavisning.
Tillrättavisningar skola enligt förslaget kunna bringas till omprövning av truppförbandschefen, vilken i auditörs närvaro skall
höra den klagande och inhämta auditörens yttrande. Enligt gällande rätt äger tillrättavisningsberättigad befälhavare, som själv
iakttagit förseelse, omedelbart meddela tillrättavisning. Enligt förslaget skall även i detta fall särskilt förhör anställas.
Befälets befogenheter ha sålunda på alla punkter beskurits, vilket måste menligt inverka på dess auktoritet, och juridiska detaljbestämmelser ha införts i den dagliga tjänsten, vilka innebära
en tyngande byråkratisering. Genomföras dessa »reformer», komma
de att i väsentlig grad försvaga möjligheten att upprätthålla disciplinen inom krigsmakten och i längden innebära stora faror för
krigsmaktens effektivitet.
432