Prisreglering och rättsprinciper


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PRISREGLERING
OCH RÄTTSPRINCIPER
Av professor GUSTAF AoKERMAN, Göteborg
l SEPTEMBER 1942 fick som bekant direktör G. Söderlund i uppdrag att leda vissa utredningar rörande möjligheterna att hindra
en fortsatt prisstegring. Han ingav den 29 oktober till folkhushållningsdepartementet en promemoria med förslag om provisoriskt allmänt prisstopp; detta för att inte pågående förhandlingar
om löne- och andra prisstabiliseringar skulle störas. Dagen därpå
anbefallde också Kungl. Maj :t priskontrollnämnden att tillämpa
ett sådant prisstopp. Konstitutionsutskottet vid 1943 års riksdag
gjorde anmälan mot detta beslut under motivering, att vårens
bankoutskott och riksdag 1942 i första hand tänkt sig andra, mindre
långt gående åtgärder, samt att Kungl. Maj :t jämlikt den bakom
prisregleringen liggande tankegången bort framlägga denna viktiga sak för den omedelbart efter beslutet sammanträdande riksdagen.
Direktör Söderlund fortsatte härefter sin utredningsverksamhet
och ingav den 2 november 1942 till regeringen, och denna gång till
finansdepartementet, en slutlig promemoria om riktlinjerna för
sitt fortsatta arbete, vilka riktlinjer genom regeringsbeslut den
13 november godkändes. Dessa riktlinjer ha därefter av priskontrollnämnden lagts som grundval för dess prisregleringspolitik.
Angående resultaten av denna politik ha vissa detaljer meddelats
av nämndens vice ordförande, docenten Lundberg, i en intressant
artikel i Svenska Dagbladet den 2 sistlidne november samt i en
artikel i publikationen »Från departement och nämnder» 1943
nr 20. En del ytterligare uppgifter kunna erhållas ur en tyvärr
icke publicerad promemoria av nämnden den 18 sistlidne oktober.
För att bedöma de senare resultaten av vår prispolitik måste
man ha klart för sig vissa huvudelement av vår prisutveckling
och prispolitik under hela kriget. Under kriget ha ju betydande
stegringar av löner och andra arbetsersättningar genomförts över
hela linjen. Ä ven om inga sådana stegringar hade införts, skulle
betydande prisstegringar ofrånkomligen ha uppstått på grund av
försämringen i våra handels- och produktivitetsvillkor. Den största
:J-~ 1~1 Svens/,; Tiäsbift U!i4 31
t-·.;
.. ,r
.'”’
Gustaf Akerman
rollen härvidlag ha de försämrade villkoren för vår import spelat.
Våra västliga importvaror ha sålunda strypts med undantag av
dem som inkommit genom den begränsade lejdbåtstrafiken. Vi ha
härigenom blivit hänvisade till tyska importvaror, vilka gestaltat
sig avsevärt och ibland betydligt dyrare i pris än före kriget.
Beträffande en del råvaror ha vi fått övergå till mindre effektiva
och därför dyrbarare ersättningsvaror. Vidare slogo 1940 och 1941
års skördar fel, och även 1942 och 1943 års skördar ha inte varit
riktigt tillfredsställande.
Alla dessa yttre omständigheter, som vi inte kunnat påverka,
ha förorsakat stegringar i produktionskostnaderna och därigenom
också allmänna prishöjningar. I avsikt att partiellt kompensera
dessa prisstegringar har man ju vidare genom de bekanta ramavtalen genomfört betydande lönestegringar, vilka i sin tur alstrat
motsvarande stegringar både i produktionskostnader och konsumtiv köpkraft. Den härigenom uppkommande allmänna prisstegringen har, i motsats till de förutnämnda ofrånkomliga prisstegringarna, utgjort en ren inflationsfaktor.
De ovannämnda belastande omständigheterna krävde de tre
första krigsåren för att mera fullständigt uttömma sina prisstegrande effekter. Om man under dessa tre år försökt sig på
någon prisstoppspolitik, så hade denna, såsom docent Lundberg
framhållit i sin tidningsartikel; under sagda omständigheters tryck
säkerligen brutit samman. I mitten av 1942 kunde emellertid dessa
omständigheters prisstegringseffekter i huvudsak anses ha blivit
realiserade. Därefter borde sålunda den dittillsvarande prisstegringsrörelsen ha avstannat.
Nu tillkom emellertid en ny belastande omständighet. Försvarsberedskapens stora anspråk i olika riktningar på arbete och folk
kunna intill våren 1942 knappast anses ha utgjort en försämring
av den nationella produktiviteten, eftersom ditintills en viss
arbetslöshet rått. Fr. o. m. våren 1942 ändrades likväl denna situation. Försvarsberedskapens krav på arbete och folk växte alltjämt, och samtidigt framdrevs en kraftig ökning av byggnadsverksamheten som förut legat tämligen nere under ett par år.
Härigenom uppstod en utpräglad brist på arbetskraft och en
ökning av den konsumtiva köpkraften, som tenderade att verka i
fortsatt prisstegrande riktning. Alldeles oundvikligt var visserligen inte detta, så länge konkurrensen om arbetskraft inte ledde
till särskilda lönestegringar. Ty i så fall inträdde inga kostnadsstegringar som oundgängligen måste frambringa prisstegringar.
32
..
Prisreglering och rättsprinciper
I en situation som den sedan halvtannat år rådande med brist
på arbetskraft måste emellertid starka tendenser uppkomma till
lönestegringar, utöver vad ram- och kollektivavtalen redan medfört. Dessa avtal reglera ju endast de lägsta löner som arbetsgivarna få betala, men hindra dem inte alls att bjuda högre löner.
Vid en utpräglad brist på arbetskraft frestas då företagarna att
dra arbetare till sig och att söka behålla sina hittillsvarande arbetare genom att bjuda sådana högre löner. Särskilt gäller detta
ackordslönerna, vilkas belopp äro svåra att fixera i avtalen. Så-
dana tendenser underlättas betydligt, om företagarna veta att de
efter företagna lönehöjningar kunna åberopa dessa höjda produktionskostnader såsom grund för höjningar av sina produktpris.
Äro däremot produktprisen fixerade genom statligt ingripande
eller inbördes konkurrens, minskas företagarnas lust att bjuda
högre löner kraftigt.
Det är sålunda inte bara produktionskostnaderna som ensidigt
påverka produktprisen, utan i vissa lägen kan det vara produktprisen som rätt ensidigt påverka vissa produktionsfaktorers pris
och därmed produktionskostnaderna. Detta förhållande behjärtades
till fullo i en av huvudpunkterna i direktör Söderlunds riktlinjer,
som lydde: »Individuella löner utanför och inom de kollektivavtalsreglerade områdena böra i enlighet med de angivna allmänna riktlinjerna icke höjas.— Vad som från det allmännas sida närmast kan göras är att inrikta priskontrollen så, att
den i möjligaste mån begränsar utrymmet för en släpphänt lönepolitik.»
Inflationen fram till sommaren 1942 utöver prisstegringarna på
grund av produktivitetsförsämringar berodde ju praktiskt taget
uteslutande på lönestegringarna till följd av ramavtalen och vissa
andra avtal. Fr. o. m. denna tid stod man emellertid inför utsikterna till ytterligare inflation på grund av lönestegringar utöver
avtalen. Allt detta bekräftade en gammal erfarenhet, att inflationsrörelser bli djupgående och genomgripande, först när de
underbyggas av lönestegringar. För att undvika denna löneinflation utöver avtalen torde det i själva verket ha varit nödvändigt
med ett kanske icke fullständigt men dock rätt omfattande prisstopp fr. o. m. hösten 1942.
Den ovannämnda principen om indirekt begränsning av produktionskostnaderna förmedelst prisstopp på produkterna generaliserades i direktör Söderlunds riktlinjer genom följande allmänna
programpunkt: »Genom ökad fasthet i prissättningen bör företagens
33
.1
Gustaf Åkerman
intresse att hålla kostnaderna tillbaka mobiliseras.» Utöver verkningarna av ett sådant prisstopp på lönerna omnämndes i en särskild punkt även verkningarna på vissa importerade råvaror. Det
var här närmast fråga om sådana mera speciella importvaror
söderifrån, vilkas pris inte reglerats genom handelsavtalen med
ifrågavarande makter. Sistnämnda prisstoppspolitik torde vid
några tillfällen ha lett till effektiva resultat.
Den prispolitik, som grundats på de ovannämnda viktiga och
fruktbara programpunkterna, har ju tagit sikte på sådana produktionsfaktorspriser och produktionskostnader som kunnat påverkas
av våra inhemska företagare. Via produktprisen har denna politik
avsett en stabilisering av dessa kostnader. Detta skulle i och för
sig förutsätta, att man gjorde en så klar åtskillnad som möjligt
mellan för oss påverkbara och opåverkbara produktionsfaktorspriser och kostnader. Om opåverkbara kostnadsstegringar skulle
inträffa, borde sålunda de förutnämnda programpunkterna inte
lägga hinder i vägen för motsvarande produktprishöjningar.
Olyckligtvis kom denna viktiga åtskillnad inte att iakttas i den
av direktör Söderlunds huvudpunkter som dragit den största uppmärksamheten till sig, och som även föregåtts av liknande uttalanden av stats- och finansministrarna. Det hette sålunda i riktlinjerna: »Faktiskt prisstopp för samtliga industrivaror skall vidmakthållas, så länge lönestoppet består. Detta betyder att inträffade kostnadshöjningar skola bäras inom förut godkänd vinstmarginal. Ojämnheter, som uppstå därigenom att vissa industrier
erhållit kompensation genom prishöjning senare än andra, kunna
endast i undantagsfall beaktas. Höjningar och sänkningar i priserna som endast innebära förändringar i prisrelationerna, kunna
dock ifrågakomma.»
Om betydande opåverkbara kostnadsstegringar efter riktlinjernas utgivande inträffat, t. ex. genom att kolimporten från Tyskland kraftigt nedskurits, skulle detta enligt den sistnämnda programpunkten inte fått leda till någon motsvarande stegring i
produktprisen, utan motsvarande vinstminskningar eller rena förluster inom de många därav träffade näringarna skulle i stället
ha fått accepteras. Det är emellertid klart, att en sådan utveckling varit utesluten till följd av den ekonomiska nödvändigheten.
En dylik prispolitik skulle ha medfört produktionsminskningar
och därmed omöjliggjort sig själv. Starka och varaktiga nedskärningar eller opåverkbara fördyringar av andra viktiga importerade industriråvaror skulle ha haft liknande effekter beträffande
34
———.T~——-
Prisreglering och rättsprinciper
de därav träffade industrigrenarna och därmed helt enkelt nödvändiggjort motsvarande prishöjningar på deras produkter. Eftersom våra industriråvarors importvolym i stort sett kunnat hållas
uppe vid 1942 års volym, och deras prisnivå inte synes ha ökat
alltför mycket, har den ifrågavarande programpunkten dock inte
behövt sättas på något verkligt prov.
Hela denna fråga har emellertid också en viktig allmänrättslig
sida, som blivit alltför litet uppmärksammad. Opåverkbara kostnadshöjningar, som skulle bäras inom förut godkända vinstmarginaler, skulle ju betyda ofrånkomliga betydande minskningar i
företagarvinsterna eller rena förluster, och detta skulle ske genom
att Kungl. Maj :t och priskontrollnämnden tillämpade det bemyndigande att fastställa allmänt prisstopp, som den nu gällande prisregleringslagen ger dessa myndigheter. Härvidlag skulle nämnden
som regel inte ta någon hänsyn till, huruvida prisstoppet skulle
leda till oundgängliga vinstminskningar eller förluster, eller om
så inte behövde ske.
En sådan prispolitik skulle emellertid såvitt jag förstår strida
emot den allmänna rättssäkerheten och våra allmänna rättsprinciper, sådana de utbildats enligt långvarig svensk rättstradition,
och sådana de utvecklats bl. a. av prof. Herlitz i hans läsvärda
arbete »Svensk frihet». Om efter opåverkbara kostnadsstegringar
priskontrollnämnden i allmänt prisstabiliserande syfte vägrar en
eller flera tillverkare motsvarande prishöjningar, så kan visserligen detta i vissa mera sällsynta situationer vara ett så viktigt
allmänt intresse, att det inte i och för sig behöver strida mot de
allmänna rättsprinciperna. Men att tillåta de förluster, som härigenom oundgängligen tillskyndas de enskilda företagarna, att bli
bestående, skulle däremot strida mot dessa principer. Den enda
utvägen undan en sådan principkonflikt är tydligen, att de enskilda i sådana exceptionella fall tillerkännas ersättning av offentliga medel för de förluster som det offentliga intresset påtvingar
dem.
En sådan rimlig och rättvis princip är ju faktiskt tillämpad på
vissa närstående områden. Villkoret för att våra livsmedel någorlunda hållits nere i pris har ju varit, att lantmännen genom olika
större subventioner erhållit kompensation för de förluster de härigenom annars skulle ha lidit. Samma principiella rätt borde
tydligen också tillerkännas andra slags näringsidkare, även om
de ej äro så många att de bilda en omedelbar politisk maktfaktor.
Allt detta sammanhänger med den svenska prisregleringslagens
35
Gustaf Åkerman
egenartade konstruktion. Där meddelas föreskrifter om den formella arten av de olika slags påbud, som Kungl. Maj:t eller vederbörande prisregleringsmyndighet kan utfärda i form av anmälningsskyldighet rörande företagna eller avsedda prishöjningar,
prisstopp för olika nyttigheter på högst tre månader, normalpris
för olika nyttigheter o. s. v. Däremot innehåller lagen- i motsats
till exempelvis den danska lagen – inga bestämmelser om de
materiella regler, som prisregleringen bör följa vid användandet
av dessa olika regleringsinstrument. Sådana regler skulle ju
framför allt röra förhållandet mellan olika nyttigheters produktionskostnader och försäljningspris. Att på sådant sätt överlämna
bestämmandet av prisregleringens materiella tillämpning till
Kungl. Maj :t och administrativa myndigheter kan för smidighetens skull vara lämpligt så länge det blott rör sig om att hindra
produktprisen att stiga mer än inträdda kostnadsstegringar och
t. o. m. när det gäller att via fastställda produktpris hålla nere
olika påverkbara produktionsfaktorspris. Helt annorlunda ter sig
saken, när prisregleringen söker att trots inträdda opåverkbara
kostnadsökningar hålla nere produktprisen och därigenom tillskynda tillverkarna förluster utan att tillerkänna dem särskild
ersättning därför. Det minsta som i så fall kunde begäras, vore
att sådant skedde på grundval av en av konung och riksdag
gemensamt antagen lag, som direkt reglerade de närmare villkoren
för sådana prissättningar.
Medan prisregleringsnämnden enligt Kungl. Maj :ts direktiv och
direktör Söderlunds sist omtalade programpunkt i huvudsak tilllämpat ett allmänt prisstopp, oberoende av om inträdda produktionskostnadshöjningar för ifrågavarande företagare varit på-
verkbara eller icke, borde i stället under 1942 i prisregleringslagen
ha införts bestämmelser, som tagit hänsyn till och skilt mellan
dessa olika huvudfalL Hade lagförslag av sådant innehåll i vanlig
ordning förelagts riksdagen och fått passera lagrådet och lagutskottet, är det sannolikt att våra hävdvunna rättsprinciper med
en viss naturnödvändighet tagit sig det uttrycket, att ersättningsbestämmelser i lagen införts till förmån för dem som trots inträdda opåverkbara kostnadshöjningar ålagts prisstopp. Såsom
det nu är, då hela den materiella prisregleringen, oberoende av
åstadkomna förluster för enskilda, utan några distinktioner eller
reservationer delegerats till Kungl. Maj:t och administrativa
myndigheter, ha prisregleringen och de högre rättsprinciperna på
ett beklagligt sätt kommit att förlora kontakten med varandra.
36
’Prisreglering och rättsprinciper
Detta har kanske hittills för industrivarornas del inte gjort alltför mycket i sak, eftersom vår import kunnat uppehållas vid oförändrat omfång, eftersom ingen ny missväxt inträffat, och eftersom priskontrollnämnden hittills synes ha utnyttjat sina obegränsade fullmakter på ett relativt förnuftigt och rimligt sätt. Detta
visar, att den reella rättskänslan varit större än den formella
rättskänslan, vars avslappning tillåtit uppkomsten av dylika obegränsade fullmakter. Men dessa faktiska fördelaktiga förhållanden kunna lätt ändras, och i så fall finnes med nuvarande författningsbestämmelser ingen som helst garanti för att inte den
formella rättslösheten övergår till en betydande reell sådan. Det
hela visar att vi ingalunda äro så immuna, som många av oss tro,
för de rättslöshets- och godtycklighetsprinciper, som kommit till
så riklig utveckling hos våra östliga och sydliga grannar. Professor Herlitz’ ovannämnda arbete överflödar av exempel på liknande betänkliga utvecklingstendenser även på andra områden.
De nu gällande, otillfredsställande riktlinjerna för prisregleringen synas ju av priskontrollnämnden ha tillämpats med en viss
urskillning och smidighet. I docenten Lundbergs ovannämnda
uppsats i »Departement och nämnder» n:o 20 upplyses det sålunda,
att efter det allmänna prisstoppets inträdande tillstånd till prishöjningar undantagsvis lämnats, då inträffade kostnadsökningar
»inte rimligen kunna rymmas inom existerande vinstmarginaler».
Enligt priskontrollnämndens förutnämnda opublicerade promemoria har vidare den nödtvungna övergången från utländska till
inhemska garvämnen fått medföra en viss stegring av priset på
bottenläder. Minskad import av handelsrör har även fått medföra
höjda pris därå, och även vissa prishöjningar för bilved, murtegel
och konsumtionsglas ha godkänts.
I detta sammanhang må ett beklagande framföras över, att konjunkturinstitutets sedvanliga halvårsberättelser med skildringar
av bl. a. prispolitiken varit inställda efter våren 1942. Därigenom
har prisregleringsmyndigheternas allmakt blivit förstärkt med en
rätt tät, ehuru antagligen oavsiktlig mörkläggning, som i hög grad
försvårat det korrektiv på deras verksamhet, som annars skulle
ha funnits i allmänhetens vaksamhet och potentiella kritik. Å ven
härigenom ha vi tagit ett inte alldBles betydelselöst steg i riktning mot praxis i diktaturländerna.
Detaljhandeln har som bekant blivit ganska illa klämd genom
prisregleringsverksamheten och har härvid blivit betydligt sämre
behandlad än industrien. Det ligger ju också av »psykologiska’>
37
’ ’ – -,
-~~- ., -~
– – _c —-~——L·~—————~—’~-~—-
Gustaf Åkerman
– d. v. s. irrationella – skäl rätt nära till hands att särskilt
klämma de produktionsled som den konsumerande allmänheten
närmast har att göra med. För den särskilt betryckta livsmedelshandeln har emellertid efter prisstoppspolitikens införande trycket något lättats, genom att vissa partiprissänkningar på livsmedel
inte helt behövt omsättas i mdtsvarande detaljprissänkningar utan
delvis lett till höjningar i detaljhandelsmarginalen. Enligt docenten Lundbergs uppgift i Svenska Dagbladet har det här varit
fråga om en kompensation i efterhand, vars tidigare genomförande
fördröjts just av prisstoppsförhandlingarna.
Om man sålunda på sistone visat en viss begränsad smidighet
och resonlighet mot detaljhandlarna, ha dessa egenskaper varit
alldeles frånvarande gent emot vissa andra företagare, som konsumenterna omedelbart ha att göra med, nämligen ägarna av
hyreshus. Socialstyrelsens i augusti fullbordade utredning i denna
fråga visar, att fastighetsförvaltningens löpande kostnader enbart
för onera av olika slag, objektskatter och 1 /lo av anläggningskostnaden för skyddsrum mellan 1938 och 1942 stigit med c:a 3 1/2 % av
1938 års hyresbelopp, utom för Göteborg där de stigit med c:a
5 1/2 % därav.
En av undersökningen konstaterad ökning i de samlade reparationsutgifterna på ungefärligen· 1/2 % av 1938 års hyresbelopp anser
socialstyrelsen i sitt utlåtande över hyresrådets senaste beslut
ungefär ha motvägts av en motsvarande minskning av hyresförluster på grund av förbättrad uthyrning och hyresbetalning. En
i undersökningen konstaterad ökning i ränteutgifterna. på 1/2 % av
1938 års hyror skulle vidare enligt socialstyrelsen på grund av en
mindre nedgång i den procentuella inteckningsgälden betyda en
ökning av drygt l % i räntekostnaderna pr enhet investerat
fastighetsägarekapitaL Socialstyrelsen, som blott av hänsyn till
prisstoppspolitiken undvikit att yrka hyreskompensation även för
de ökade räntekostnaderna, har på grund av den förut angivna
kostnadsökningen påyrkat en tillåten generell hyreshöjning över
1938 års nivå med 5 1/2 % för Göteborg och i övrigt 3 1/2 %. I de
mera spridda fall, då vissa hyreshöjningar redan företagits under
perioden, skulle den påyrkade allmänna hyreshöjningen minskas
med dessa redan företagna höjningar.
Hyresrådet åter har på allt upptänkligt sätt försökt att komma
ifrån de av socialstyrelsen konstaterade kostnadshöjningarna och
därpå avstyrkt all generell hyreshöjning, dock med undantag för
Göteborg där en 3 %-ig hyreshöjning skulle kunna ))ifrågasättas».
38
-” .•
Prisreglering och rättsprinciper
Det avgörande för denna rådets inställning har, såsom en tjänsteman hos rådet ganska trohjärtat framhållit (i Finanstidningen
nr 21), varit »egentligen det principiella och psykologiska». Detta
har sålunda ansetts motivera, att husägarna, i motsats mot flertalet andra företagare, utan prisstegring på sina utbjudna nyttigheter skulle ta på sig alla kostnadshöjningar. Kungl. Maj :t slutligen har visat sig fri från all eftertänksamhet och nyansering och
stadgat hyresstopp över hela linjen.
Rationellt sett skulle tydligen till den ovannämnda kostnadshöjningen på 3 1/2 % (resp. 5 1/2 % för Göteborg) även läggas den
ovannämnda höjningen på l % i räntekostnader, vilket inte – i
motsats till vad som ibland påståtts – vore stridande mot hyresregleringsförslagets motivering. Rationellt sett borde därjämte
hänsyn tagas till den även av hyresrådet intygade omständigheten, att en del nödvändiga reparationer under kriget ställts på
framtiden. Detta borde liksom inom industrin kompenseras, genom
att motsvarande avsättningar till en reparationsfond gjordes.
Härigenom skulle tydligen husägarnas reparationskostnader i
enlighet med verkligheten komma att framstå såsom avsevärt mer
ökade än deras reparationsutgifter. En sådan kostnadsberäkning
som grundval för hyreshöjning strider visserligen mot departementschefens motivering av hyresregleringslagen, men motiveringen är på denna punkt alldeles irrationell. Om en handlande
vid stigande anskaffningspris minskar sin varuanskaffning, så att
hans anskaffningsutgifter hålla sig oförändrade, skulle ingen förnuftig person vilja förneka, att hans anskaffningskostnad pr varuenhet ökats, och att hans försäljningspris därför i motsvarande
grad borde höjas. På alldeles liknande sätt vid inknappade, nödvändiga husreparationer.
Lägger man nu ökningen av ränte-och reparationskostnader till
den förutnämnda ökningen av övriga förvaltningskostnader på
3 1/2 % av grundhyran för riket i allmänhet och 5 1/2 % i Göteborg,
så kommer man antagligen som minimisiffra till 5% ökning för
riket och c:a 7 % för Göteborg. Denna kostnadshöjning har tydligen inte kunnat påverkas nedåt av fastighetsägarna, och den
gällde säkerligen även i början och mitten av 1942, alltså före prisstoppspolitikens etablerande. I sådan utsträckning borde därför
hyrorna ha ökats, om husägarnas avkastning på investerat kapital
skulle bibehållits vid oförändrad omfattning. Detta är ju inga
stora höjningar, om man jämför dem med prishöjningarna för
andra varor och tjänster.
39
.··’ • f'( .., ..,..,,_.1-
Gustaf Åkerman
Med nuvarande hyresstopp skulle sålunda fastighetsägarna i det
övervägande antal fall, där ingen hyreshöjning under kriget skett,
få bära förluster, i genomsnitt uppgående till 5 %, resp. för Göteborg 7 %, av hyresintäkterna. Deras nettoinkomster på fastighetsförvaltning efter fråndrag av alla ovannämnda kostnader jämte
årlig avskrivning för värdemi.nskning torde i stort sett uppgå till
c:a 20 % av hyresintäkterna. Deras verkliga förluster skulle alltså
uppgå till c:a 25 % för riket i allmänhet och c:a 35 % för Göteborg.
Om man nu av »psykologiska» skäl anser att det varit så nödvändigt med ett hyresstopp, så borde tydligen jämlikt allmänna rättsprinciper en ersättning av offentliga medel ha tillerkänts husägarna för dessa förluster. En sådan ersättning skulle under alla
förhållanden blott ha uppgått till en ganska ringa del av livsmedelssubventionerna.
Jag har uppehållit mig mera ingåf1nde vid husägarnas avkastningsförhållanden, emedan siffermaterialet här ligger ovanligt
klart och bra till. I själva verket kan man misstänka att en liknande utveckling ägt rum även inom många skikt av detaljhandeln.
För att upprätthålla rättssäkerheten och våra gamla rättsprinciper borde tydligen pris- och hyresregleringslagarna kompletteras
med några nya paragrafer, som stadgade ersättning till företagarna inom sådana branscher och husägarna på sådana orter,
vilka trots opåverkbara kostnadsstegringar genom pris- eller
hyresstopp påtvingades förluster. Naturligtvis skulle det erbjuda
betydande svårigheter att dra gränslinjerna mellan påverkbara
och opåverkbara kostnadsstegringar. Härvidlag kunde man knappast överlåta hela avgörandet till prisregleringsnämnden och
hyresrådet, eftersom dessa institutioner äro och måste beräknas
bli ganska grundligt prispolitiskt och politiskt färgade. För tryggandet av nödig objektivitet borde nog några framstående domare,
utsedda av högsta domstolen eller på annat opartiskt vis, på ett
avgörande sätt få medverka vid fattandet av sådana beslut.
Härigenom skulle de rättslöshetstendenser, som hota att utgå
från de nuvarande pris- och hyresregleringarna, på bästa sätt
kunna motverkas. Och blotta existensen av sådana objektiva förfaranden skulle nog leda till, att nödig varsamhet iakttoges vid
utfärdanden av pris- och hyresstopp. Om emellertid mera allmänna
pris- och hyresstopp av offentliga skäl ansågos som verkligen nödvändiga, borde deras dekreterande förläggas inte till de underordnade regleringsmyndigheterna utan till regeringen, som där- 40
Prisreglering och rättsprinciper
vid måste vara medveten om nödvändigheten att i vissa fall betala
ersättningar. Måhända skulle detta leda till, att för vissa mera
översiktliga områden prisbestämningsbesluten, liksom beträffande
dem för jordbruket, föreginges av underhandlingar mellan regeringen eller regleringsmyndigheterna och vederbörande företagareorganisationer. Härigenom borde sådana obilligheter och
godtyckligheter, som nu ägt rum gent emot en del detaljhandelsbranscher och mot fastighetsägarna, på ett mycket önskvärt sätt
kunna undvikas.
41