Luftkrigserfarenheter


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LUFTKRIGsERFARENHETER
DEN just igångsatta försvarsutredningen har en utomordentlig
tillgång som dess företrädare alltid saknat, nämligen rikliga,
färska krigserfarenheter. Mera påtagliga lärdomar ur aktuella
händelser än de som nu äro tillgängliga kan ingen utredningsman önska sig. Svensk Tidskrift gjorde i slutet av förra
året (häfte 8, den 11/to 1940) en återblick på luftkrigshändelserna
1939-40 och konstaterade då, att den dittills allt överskuggande
erfarenheten var luftkrigets dominerande plats i den samfällda
krigföringen. slutsatsen kunde, vad vår egen försvarsordning beträffade, endast bli en: flygvapnet i förgrunden! Det kan vara
skäl att – i anslutning till den påbörjade utredningen – undersöka om erfarenheterna från vintern och sommaren 1941 ge anledning att tveka om detta program.
Under Vinterkriget mellan italienare och greker i Albanien
lyckades grekerna utan svårighet hålla italienarna stången. Det
underlägsna engelsk-grekiska flyget lyckades trots avsevärd underlägsenhet tack vare god ledning bibehålla sitt stridsvärde och
genom offensivt uppträdande bereda italienarna åtskilligt avbräck,
bl. a. i hamnarna. Det italienska flyget kunde till och med bekämpas så mycket, att dettas tryck aldrig på något avgörande
sätt kunde åverka de grekiska trupperna eller befolkningen i hemlandet. Här visade sig alltså ett underlägset flyg under god ledning både kunna vidmakthållas och lösa viktiga uppgifter.
I Nordafrika torde det engelska flygvapnet vid den W avellska
offensivens början i december ha varit numerärt underlägset. Inom
kort voro emellertid till följd av engelskt offensivt uppträdande
med bomb- och jaktflyg styrkeförhållandena i luften helt vända
till engelsk förmån. Inför de följande kombinerade anfallen från
pansartrupper och flyg, mot vilka nu endast otillräckligt försvarsflyg kunde insättas, måste sedan Grazianis trupper falla till föga.
Här visade engelsmännen, att initiativ, kvalitet och god ledning
betyda mer än kvantitet. När sedan den Rommelska pansaroffensiven kom i april, understödd av en flygkår, som var betydligt
starkare än väntat, hade emellertid det engelska flyget i Egypten
försvagats av detacheringar till Grekland och österut, samtidigt
376
Luftkrigserfarenheter
som försvaret på marken mer än lovligt tunnats ut. Nu blev det
tyskt pansar och flyg som med stor snabbhet erövrade Cyrenaika.
Krigslyckan följde alltså den i luften och samtidigt med pansar
på marken effektivaste.
Under vinterns sjökrig i Medelhavet gjorde engelska flottans
flyg åtminstone två mycket uppmärksammade insatser. Vid Taranto i november 1940 sänktes ett slagskepp och skadades svårt
två av flygtorpeder. Samma vapen använt vid Kap Matapan fem
månader senare bidrog kraftigt till stora italienska fartygsförluster; sedan ett italienskt slagskepp fått farten nedsatt efter flyganfall, kunde överlägsna engelska sjöstridskrafter hinna fram och
sänka visserligen icke slagskeppet men väl tre stora kryssare.
Flygtorpedens verkningsförmåga mot de tyngsta örlogsfartygen
var därmed ådagalagd. Den tyska flygkår, som anlände till Sicilien
vid årsskiftet, förändrade med ens den sjöstrategiska situationen
i Medelhavet. Efter att redan i början av januari ha sänkt en
kryssare och svårt skadat ett hangarfartyg hade de tyska stukabombplanen snart bevisat sin verkningsförmåga mot kryssare och
mindre fartyg och behärskade praktiskt taget förträngningen i
Medelhavets centrum. De engelska konvojerna måste i regel söka
sig vägen runt Afrika. Samtidigt tryggades de transporter från
Italien till Afrika, som möjliggjorde Cyrenaikas återtagande. Den
engelska överlägsenheten till sjöss var icke nog för att hindra
detta.
Flygets roll under den stora tyska offensiven på Balkan blev
mycket lik den under operationerna i väster året förut. Spelöppningen mot Jugoslavien blev ett stort anfall mot »fästningen»
Belgrad, med resultat att landets centrala, civila och militära ledning med ens sattes ur funktion, förutom att 20,000 av civilbefolkningen, som var helt oförberedd, fingo sätta till livet. Det
jugoslaviska flygvapnet, numerärt ganska starkt men inriktat
främst på samverkan med armen och icke på bekämpning av
fienden i luften, blev nästa offer. Det nedkämpades efter några
dagars luftstrider och anfall på flygbaser. Sannolikt hade detta
flygvapen icke i tid berett sig på det värsta genom att intaga en
väl spridd, dold och försvarad basering. Nu kunde det tyska flygvapnets hela tryck sättas in mot den i skilda grupper utan gemensam ledning kämpande jugoslaviska armen. De på det glesa
vägnätet uppmarscherande eller återtågande, mot flyg illa rustade
trupperna blevo ett lätt byte för tyska flygares masslåganfalL
På mindre än två veckor var affären avslutad.
377
28-41456. Svensk Tidskrift 1941.
.. ’ ·······—-
Luftkrigserfarenheter
Under anfallet mot Grekland lyckades de mycket underlägsna
engelsk-grekiska flygstridskrafterna- kanske 200 flygplan- visserligen undgå nedkämpning i inledningsskedet, men voro dock
av brist på bombplan icke i stånd att hejda den tyska anfallsvågen.
Det tyska bombflyget medverkade kraftigt till det snabba genombrottet av Metaxaslinjen och härjade därefter utmed truppfyllda
vägar i bergspassen och på slätterna på numera välkänt maner.
Det engelsk-grekiska, fåtaliga jaktflyget, som omöjligt kunde räcka
till både för hamnarnas och truppernas försvar, insattes hänsynslöst och synes ha tillfogat tyskarna avsevärda förluster. Det blev
dock efterhand som de tyska trupperna ryckte fram berövat sina
baser samt torde vid operationernas slut efter tre veckor ha varit
förbrukat. Av betydelse för operationernas utgång blev också erövringen av Korintnäset och staden Korint genom tyska fallskärmstrupper. En viktig uppgift för det tyska bombflyget var
att hindra de engelska truppernas reträtt till Egypten. Enligt
tysk, sannolikt överdriven uppgift sänktes 900,000 ton fartyg i
östra Medelhavet under april, därav många lastade med trupper.
Den engelska uppgiften att 45,000 man av 60,000 räddats från
Grekland behöver icke betvivlas och innebär, att utrymningen
trots allt blev en framgång, grundad lika mycket på truppernas
disciplin och riktiga uppträdande under reträtten i land som på
flottans skicklighet och kallblodighet trots flyganfall. Erfarenheterna från Grekland äro sålunda icke enbart nedslående med avseende på den underlägsnes förmåga att reda sig gentemot övermakt i luften. Man får en antydan om att större ansträngningar
nedlagda på att i tid skapa ett gott flygande försvar kunna visa
sig värda offret, och mera värda än motsvarande summor nedlagda
på andra stridskrafter, som utan stöd från luften äro dömda att
snabbt kastas över ända.
Tre veckors förberedelse erfordrades efter grekiska fastlandets
erövring för Kretaoperationen, ett av krigshistoriens hittills märkligaste företag. Nästan helt utan hjälp av sjöstridskrafter, gentemot den obestritt överlägsna engelska flottan och en armefördel- ’ning av imperiets bästa trupper erövrades denna av engelsmännen
såsom mycket viktig ansedda ö. Det tyska flyget, som hade i det
närmaste obestritt herravälde, lyckades från luften bekämpa de
försvarande lantstridskrafterna under den tid som erfordrades för
luftlandsättning först av fallskärmsjägare, sedan av landande
trupper. Flygplatsen Maleme vid Kanea på västra Kreta blev en
inkörsport genom vilken en aldrig sinande ström av trupper kunde
378
Luftkrigserfarenheter
sättas in. Under dessa truppers strid blevo försvararna och deras
luftvärn obönhörligt nedkämpade med stöd av ständiga anfall
från tyska flygplan av »Zerstörer»-typ (tunga jaktplan). 1,200
tyska maskiner skola enligt engelsk källa ha deltagit i operationen. De tyska förlusterna i transportflygplan och personal blevo
stora, men framgången blev fullständig. Den engelska flottan
kunde naturligt nog icke hindra lufttransporterna, men tillintetgjorde i inledningsskedet ett försök till sjötransporter. Inom kort
fördrevs den emellertid av det tyska bombflyget från Kretas närhet. Utrymningsoperationen lyckades även denna gång; 17,000 man
av c:a 20,000 bärgades till Egypten. Det bör emellertid observeras,
att evakuering av trupper utan materiel är något helt annat än
överskeppning och landstigning på en fientlig, försvarad kust.
Fyra kryssare och sex jagare föllo offer för axelmakternas flyg,
främst tyska störtbombare. De engelska flygplatserna på Kreta
måste redan före de första luftlandsättningarna utrymmas till
följd av fiendens flygbasbekämpning, varefter de engelska försöken
att från baser i Afrika bestrida tyskarna herraväldet i luften
voro dömda att misslyckas. Ånnu en gång blev lantstridskrafters
svaghet gentemot överlägset flyg ådagalagd, liksom flottans oförmåga att någon längre tid operera inom gott räckhåll för ett
sådant flygs baser.
För »korståget» i öster synas tyskarna enligt kraftsamlingsprincipen ha koncentrerat mycket starka flygstridskrafter, minst 6,000
flygplan. Deras första uppgift blev – som vanligt – att söka
krossa det fientliga flygvapnet i dess baser för att sedan vara i
stånd att understödja armen genom obehindrade anfall på trupper
och förbindelser. De ryska flygbaserna synas åtminstone till en
början ha varit belagda med alltför många flygplan på varje plats,
utan luftskyddad och spridd uppställning. Följden blev stora för~
luster genom flygbasbekämpning. Den ryska flygmaterielen höll
på att moderniseras, men flertalet flygplan synas dock ha varit
av typer, som användes redan under spanska inbördeskriget. Åven
luftstriderna ha därför givit stora ryska förluster i utbyte. Redan efter en veckas strider uppgåvo tyskarna att 4,000 ryska flyg- . plan förstörts- därav 1,500 på marken första operationsdagen –
mot 150 tyska; den ryska siffran för samma tid är 1,500 tyska mot
850 ryska. Tyskarna anse sig ha herraväldet i luften, men av allt
att döma bjuda ryssarna ännu åtskilligt motstånd. Om de tyska
uppgifterna på ryska förluster äro riktiga, var det ryska flyg~
vapnet avsevärt starkare än väntat. Kvalitativt överlägsen ma- 379
’rr.l, .;.~—-
Luftkrigserfarenheter
teriel och personal, större krigserfarenhet och bättre ledning fällde
emellertid utslaget till tysk förmån. Efter inledningsskedet har
understödet åt armen främst bestått i bekämpning av järnvägsoch landsvägsförbindelserna samt tryggande av de framskjutna
pansartruppernas flanker och rygg mot ryska motanfall. Bombflyg
medverkar även vid genombrott av befästningslinjer samt utför
ständiga låganfall mot marschkolonner, särskilt de motoriserade,
och bekämpar med framgång stridsvagnar. På så sätt blev den
djärva tyska framstötstaktiken möjlig och ledde till de stora förintelseslagen-samtidigt som snabbtrupperna understöddes, då mot·stånd mötte, avvärjdes faran för kringränning och förstördes de
. förbindelser på vilka fienden kunde omgruppera sig eller framföra
förstärkningar. Allteftersom kriget nu flyttas österut komma avståndsförhållandena att spela större roll och ökas underhållssvå-
righeterna både för armen och flygvapnet. I fortsättningen bör
man därför icke räkna med samma snabbhet som i inledningen,
men den nästan fullständiga frånvaron av hot från luften mot de
tyska förbindelserna, samtidigt som det ryska ständigt störas, är
för tyskarna en utomordentlig fördel, som kanske till sist kommer
att visa sig avgörande. Under tiden bindas och nötas emellertid
tyska flygstridskrafter i öster i sådan omfattning att någon offensiv i väster i likhet med förra årets icke är sannolik. Erfarenheterna av det ryska kriget hittills äro sålunda främst kvalitetens
betydelse i fråga om personal, materiel och ledning samt ett bestyrkande av svårigheterna för trupper på marken att emotstå
trycket från överlägset flyg, det sistnämnda dock kanske mindre
utpräglat än i tidigare fall, där de försvarande armeerna varit
mindre motståndskraftiga mot moderna krigföringsmetoder. Härtill kommer nödvändigheten av att all tillbörlig uppmärksamhet
ägnas åt flygbaseringsfrågan.
Huvudkrigsskådeplatsen, sett på lång sikt, ligger emellertid i
väster och icke i öster. Den tyska luftoffensiven mot England
hösten 1940 gjordes med en väldig kraftinsats och i tydlig avsikt
att framtvinga ett snabbt avgörande, möjligen genom luftkriget
enbart, sannolikt med invasion såsom tillärnad krona på verket.
Först sökte man slå ut det engelska flygvapnet och vinna herravälde i luften genom massanfall av bomb- och jaktplan under
dager. Trots att detta icke lyckades, övergick man efter en månad
till massanfall under. dager mot huvudstaden och andra städer,
främst hamnar. Efter två månader hade förlusterna för den anfallande blivit så stora – 2,300 flygplan enligt engelsk, 750 enligt
380
Luftkrigserfarenheter
tysk uppgift- att man nästan helt övergick till nattanfall, från
och med november i form av »Grossangriffe» mot den ena staden
efter den andra. Det engelska jaktflyget, som stod för 85 % av
fiendens förluster, hade avvärjt hotet, dock med väldiga förluster
– 650 flygplan på två månader enligt engelsk, 1,800 enligt tysk
uppgift. De nattliga anfallen syntes till en början knappast kunna
hindras vare sig av jaktplan, luftvärn eller spärrballonger och
förödelsen i de anfallna städerna växte, ehuru de egentliga anfallsobjekten – industrier och hamnar – i allmänhet fortsatte
att fungera. Nattanfallen i november-december gynnades av
osedvanligt gott flygväder. Efter nyåret däremot avmattades de.
tyska anfallen mot hemorten betydligt, främst till följd av väderleken. Samtidigt trädde kampen om sjöförbindelserna alltmer i
förgrunden och primärmålen blevo fartyg till sjöss samt de stora
hamnarna. 25 a 30% av det tonnage, som sänkts av tyskarna.
kommer på flygvapnets andel, som visar tendens att stegras. Konvojernas skydd mot flyganfall var svårlöst, då fartygens luftvärn
ej förslogo långt och jaktflyg icke kunde uppträda så långt till havs
annat än från hangarfartyg. Något. avgörande i slaget om Atlanten kan emellertid icke skönjas. Under vårmånaderna blossade
anfallen mot industrier och städer upp, men avtog åter väsentligt
i och med förberedelserna för fälttåget i öster, i vilket en stor del
av de tidigare mot England insatta flygstridskrafterna nu deltaga.
Från och med mars började emellertid en avsevärd ökning av de
tyska förlusterna under mörker, föranledd av effektivare engelska
metoder för nattjaktflygning. Luftvärnsartilleriet har icke kunnat
bemästra anfall i stor skala, ,varken under dager eller mörker.
Även mörkeranfallen ha emellertid nu blivit riskfyllda företag,
icke blott såsom tidigare på grund av väderlekssvårigheter utan
även av fiendens åtgärder.
Till kampen om England och Atlanten hör också flygets roll i
striden mot tyska slagskepp. Sänkningen av Bismarck möjliggjordes genom flygspaning samt flygtorpedanfall, som satte ned farten
på det som osänkbart ansedda fartyget. Slagskeppen i Brest ha
blivit hårt ansatta och ett slagskepp skadades av flygtorped utanför Norges kust för några månader sedan. Några stora skepp ha
sedan icke insatts mot sjöfarten på Atlanten.
Luftoffensiven mot England är det första exemplet på oinskränkt
luftkrigföring mot hemorten, en militär operation utan direkt militära mål med försörjning och befolkning som anfallsobjekt. Av
händelserna hittills att döma är det osannolikt att ett avgörande
381
·•·…
—~–·- ’·-
Luftkrigserfarenheter
mot England kan frampressas denna väg. Kan Atlantkriget skärpas väsentligt, så att främst livsmedel och olja icke nå fram, blir
emellertid situationen allvarlig. Före invasionsförsök slutligen
fordras en luftoffensiv ännu större än förra årets i syfte att
slå ut engelska flygvapnet, som är det sannolikt största hindret,
samt flottan. Dessa stora uppgifter kräva en kraftansträngning i
luften av väldiga mått. Erfarenheten av operationerna hittills
bör vara, att luftkrig mot hemorten i och för sig är en mycket
tidsödande operation och att även för den underlägsne försvaret
icke är hopplöst, under förutsättning att dess främsta beståndsdel
är ett starkt jaktflyg under god ledning.
Den engelska offensiven i luften mot Tyskland och de ockuperade
områdena har pågått sedan i maj 1940. Dess mål äro – förutom
de rent militära såsom fiendens örlogsfartyg och -varv samt flygbaser -krigsindustrier, kommunikationer, oljelager och handelstonnage. Operationerna ha varit nästan helt förlagda till natten,
med nedsatt träffsannolikhet som följd. Efter att till en början
ha riktats mot så många punkter som möjligt med liten styrka
på varje plats, göras anfallen från början av 1941 mera koncentrerade. Från våren märkes en skärpning, sannolikt till följd av
större tillgång på mycket tunga bombplan och tyngre bomber. I
slutet av juni började dessutom större dagerföretag med bombplan
under stark jakteskort mot de ockuperade områdena. Mörkerföretagens verkan var åtminstone till en början liten, men kan numera
icke förbises. Säkerligen verka de ändå mycket långsamt, därpå
tyder bl. a. resultatet av de vida kraftigare tyska anfallen mot
England. Dagerföretagen åter ha visat sig mycket kostsamma till
följd av det tyska jaktförsvarets effektivitet och synes i början
av augusti ha övergivits. Även erfarenheterna av den engelska
luftkrigföringen mot hemorten tyda på att denna krigföringsmetod icke leder till något snabbt avgörande, måhända icke till något
avgörande överhuvudtaget. Anfallen mot de militära målen, särskilt invasionsförberedelser i hamnar, har dock haft betydelse.
Om, såsom troligt, ömsesidiga anfall på hemort och sjöfart äro
de enda utvägarna för motståndarna att komma varandra till livs,
är det svårt att skönja något annat slut på kriget än genom ömsesidig utmattning. Förutsättningen härför är emellertid att den
ena parten icke vinner herraväldet i luften utan att luftförsvaret
kan hållas obrutet. På en mindre stat med alltför svagt luftförsvar
kunna luftanfallen därför få en helt annan verkan. Man kan alltså
i och för sig icke bortse från hemortsanfallen såsom mindre vik- 382
~————~-~··~··”·–
Luftkrigserfarenheter
tiga, utan måste lämpa försvaret med hänsyn till dem. Jaktflyget
har visat sig vara det avgjort effektivaste försvarsmedlet. En
gemensam ledning för detta och luftförsvarets övriga delar, såsom
luftbevakning, luftvärn och luftskydd har varit förutsättningen
för effektivitet. I Tyskland m. fl. länder ingå luftbevakning och
luftvärn i luftvapnet.
Erfarenheten beträffande flyget och l a n t f ö r s v a r e t är så-
lunda, att om ett starkt fientligt flyg tillåtes operera med full
kraft mot vår arme, dennas verkningsförmåga i hög grad reduceras, kanske helt äventyras. En engelsk officer, som deltog i fälttåget i väster förra året, berättade att han sett allierade soldater
spotta på marken, då de sågo en flygaruniform; de ansågo sig icke
ha fått tillräckligt stöd genom att det egna flyget icke tillräckligt
bekämpat fiendens. Felet var dock icke flygarnas, det låg hos
statsmakterna och deras militära rådgivare, som icke tillräckligt
beaktat att det behövdes flyg gentemot fiendens flyg.
Erfarenheten beträffande flyget och s j ö f ö r s v a r e t äro att
sjöstridskrafterna icke utan stora risker kunna uppträda nära en
fientlig kust, på vilken ett starkt flyg är baserat. Därvid utgör
torpedflyg det största hotet mot de bäst skyddade fartygen, medan
störtbombflyg är effektivt mot de övriga. Slutsatsen bör vara att
invasion över havet icke kan utföras gentemot ett oslaget, starkt
försvarsflyg, oavsett styrkeförhållandena på havet. I fråga om
sjöfartsskyddet åter är flygets roll mera underordnat.
Beträffande l u f t k r i g m o t h e m o r t e n slutligen är erfarenheten att detta visserligen är ett långsamt verkande ont men
likväl måste mötas. Försvaret upptages främst med flyg, i nära
samverkan med luftförsvarets övriga beståndsdelar, som med fördel ställas under samma ledning.
Flygvapnets främsta uppgift blir sålunda att b e k ä m p a f i e nd e n s f l y g, vilket sker genom flygbasbekämpning och jakt. Kan
denna uppgift icke lösas, äventyras hela försvaret. Därnäst komma
uppgifter i lant- och sjöförsvaret, där ett tillräckligt starkt flyg
kan göra bördan väsentligt lättare för de andra försvarsgrenarna.
Avgörande för flygvapnets verkningsförmåga är emellertid om
det kan bli tillräckligt dimensionerat. I belysning av 1939 års
krigshändelser visade sig de 1936 beslutade 7 flottiljerna vara för
få och 2 nya beslötos våren 1940. Efter 1940 års vår- och sommarfälttåg befunnos även 9 flottiljer otillräckliga och ett förslag om
383
. ·~·
… :, .. .~· .
Luftkrigserfarenheter
ytterligare 5 flottiljer och en flygbaskår framlades, som delvis redan realiserats genom beslut hösten 1940 och våren 1941. Våren
och sommaren 1941 ha medfört sådana lärdomar, att det icke borde
vara svårt att tyda tecknen på väggen. För dem som nu utreda
och bestämma rörande försvarsordningen borde det vara klart,
att icke ens 14 flottiljer ä-ro ett godtagbart minimibud, utan att
ytterligare ett par flottiljer böra inpressas i programmet för de
närmaste åren, såvida en sådan utökning är praktiskt utförbar.
Detta bör vara utgångspunkten i den kommande avvägningen.
Erfarenheter falla lätt i glömska. Luftkrigshändelserna äro
emellertid så färska att de böra kunna bilda tillräckligt starka
motiv för att övervinna det naturliga motstånd, som vanetänkande
utgör gentemot varje stor förändring i den militära uppfattningen
och organisationen. Vi svenskar bruka gärna tilldela oss själva
epitetet Nordens fransmän. Det vore beklagligt om denna beteckning skulle bli befogad i fråga om försvarsordningen.
384