Litteratur
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
KRISTENDOM, KULTUR OCH POLITIK1
Av docenten GUNNAR HECKSCHER, Uppsala
Ur många synpunkter måste det anses förmätet av en okyrklig lekman att presentera ett herdabrev för Svensk Tidskrifts läsekrets.
När det likväl sker i fråga om den nyinvigde Västeråsbiskopens, ligger motiveringen däri, att detta herdabrev, vid sidan av åtskilligt
som huvudsakligen angår kyrkan och dess prästerskap och i varje
fall icke bör bedömas av någon annan, även så starkt fått sin prägel
av nutidens allmänna världshistoriska läge. Rec. kan ej avgöra,
huruvida detta är vanligt eller icke, men oavsett detta böra kyrkans
inlägg i den allmänna diskussionen beaktas även utanför de kyrkliga kretsarna.
Biskop Cullberg ansluter därvidlag i huvudsak sin framställning
till två sinsemellan nära sammanhängande problem: den nya hedendomens landvinningar inom »kristenheten» och förhållandet mellan
kristendom och demokrati. I det förra avseendet är han välgörande
uppriktig och helt fri från omotiverad optimism. »Sanningen är den,
att ’den kristna kulturen’ numera är föga mer än ett tomt ord. Intet
land har längre någon kristen kultur, inte heller vårt land. Vi tära
på arvet från fäderna …» »Måhända skola de viktigaste missionsfälten i en nära framtid icke heta Afrika, Indien eller Kina, utan
Ryssland, Tyskland och Sverige.» Inomvärldsligheten och relativismen känneteckna dagens Europa; det förra innebär med förf:s terminologi, att endast sinnevärlden betraktas som verklig, under det att
man tidigare, inom såväl idealismen som kristendomen, förestäl~t
sig en översinnlig värld eller en idevärld, vilken vore verklig men
ej kunde uppfattas av mänskliga sinnesorgan. Att de, som från början kämpade för en sådan »verklighetssyn» och mot kristendomen,
gjorde det av de mest människovänliga motiv, förnekas icke; men
följderna ha blivit helt andra än de beräknade:
»Gud sköts åt sidan, för att människan helt skulle komma till sin
rätt. Och himmelen sköts bort, för att jorden riktigt skulle bli människans hem. Det kan tyckas vara en ödets ironi, att samma människa, som lade jorden under sig, oemotståndligt skulle dragas mot
det under-mänskliga, animala. Och dock är det icke svårt att däri
se en bister konsekvens. Inomvärldsligheten blev till en omåttlig
stimulans för makthungern, relativismen avlägsnade alla moraliska
hämningar. Och så blev människan det, som hon enligt teorien skulle
vara: ett stycke natur, skådeplatsen för blinda drifters lek. Tekniken, som var avsedd att bli hennes tjänare vid världserövringen, blev
1 JOHN CULLBERG: Herdabrev till Västerås stift. Pris kr. 3: 50. Diakonistyreisens förlag. Sthlm 1940.
612
Litteratur
hennes stränge herre, som ledde henne, dit hon inte ville. Samma
snillekraft, som lärde människan bruka det stoltaste av tidens redskap, flygmaskinen, nödgade henne även att pröva grottmänniskans
tillvaro i bombsäkra skyddsrum» (sid. 109).
Detta, menar biskop Cullberg, har skett därför att de kulturella
och etiska krav som kristendomen uppställde, och vilka människan
visserligen aldrig till fullo motsvarat, nu helt bortfallit, varigenom
varje hämsko på egoismen avlägsnats. Men helt utan religion kunna
människorna icke leva: »Det går oundvikligen så, att den tomma
gudatronen i folkens och de enskildas liv återbesättes… Kyrkan
står ansikte mot ansikte med en ny hedendom, som är så mycket
besvärligare än den gamla, därför att den har ett kristet förgånget
och nu målmedvetet och energiskt söker frigöra sig från detta sitt
förgångna.» Dessa nya, hedniska religioner (eller religionssurrogat),
bland vilka fascism, nationalsocialism och kommunism äro de viktigaste, kalla sig visserligen icke själva för religiösa åskådningar
och giva sig rentav i någon utsträckning sken av att lämna ett visst
utrymme för kristendom hos sina anhängare, men särskilt i sin inställning till ungdomens fostran röja de sin religiösa art. Och förf.
fortsätter med att sätta in dem i deras religionshistoriska sammanhang, för att till slut sammanfatta sina resultat: »Så stiga ur historiens dimmor de nya totalitära folk- och statsreligionerna fram för
vår blick, imponerande eller skrämmande, beroende på hur man ser
saken. Ett är visst: de kunna icke lämna oss likgiltiga. Det är på
den fronten som Västerlandets andliga öde till sist skall avgöras.»
De totalitära statsreligionerna framstå således i nutiden som
kristendomens främsta motståndare. Men därav följer icke, att
kristendomen kan låta spänna sig för demokratiens stridsvagn.
Demokratien har visserligen, liksom folkrätten och mycket annat i
vad som modernt kallas »liberal-kapitalistisk degeneration» (för ett
par år sedan hette det »liberal-marxistisk», vilket onekligen gav ännu
mindre mening), sin rot i kristendomen, och biskop Cullberg erkänner
den i princip: »En gång skall demokratien återuppstå, i ädlare och
starkare gestalt. Ty den representerar dock oförgängliga värden.»
Men de nutida demokratierna ha »skurit av förbindelsen med de
kristna livsmakter, på vilka deras existens från begynnelsen var
uppbyggd. Därmed har i själva verket deras livsnerv avklippts …
Det hör med till kyrkans uppgift att in i det sista söka tvinga den
sekulariserade demokratien till självbesinning. Men jag erkänner,
att jag har svårt att tro på mer iin en tillfällig framgång för slika
strävanden. Skadan sitter för djupt – så djupt, att den icke lär
kunna hävas utan en oändligt smärtsam operation.» Demokratien
har förrätt kristendomen, för övrigt samtidigt med att den har förrätt personlighetstanken och hemfallit åt den kollektivism, varur
diktaturen vuxit fram som en ofrånkomlig konsekvens. Men kyrkans uppgifter stå över de politiska. Den »skall vara redo att tjäna
sin Herre och sitt folk i varje situation och inom ramen av varje
samhällsskick», så länge dess frihet att förkunna evangeliet om
613
….. -, ”’•
Litteratur
Kristus lämnas helt obeskuren. Liksom kyrkan varit lojal mot den
sekulariserade demokratien, måste hon visa samma lojalitet mot en
sekulariserad diktatur, så länge den icke vill använda henne som
statens ombud eller propagandacentral »i livsåskådningsfrågor». Att
det likväl är föga sannolikt att diktaturen beviljar henne en sådan
frihet, framgår av förf:s ovan anförda resonemang om »de totalitära statsreligionerna», och därom är han utan tvekan fullt medveten; det är blott av principiella skäl han håller fast vid att kyrkan
icke kan kämpa för något annat än en kristen åskådning. Kristendomen får ej »anpassas» efter någon inomvärldslig-relativistisk
»verklighetssyn».
Det är icke särdeles mycket att »utifrån» invända mot hela detta
resonemang·. Biskop Cullberg är som sagt icke särdeles optimistisk,
och ett och annat tyder måhända på att han målat framtiden i väl
mörka färger. Å andra sidan låter det sig lika väl tänkas att han ser
klart; det gångna årets händelser lämna icke utrymme för alltför
stora förhoppningar om en europeisk självbesinning. Att »Europas
nyordning», om den ostört får genomföras, bland annat kommer att
driva kristendomen ur vår världsdel eller ned i katakomberna skall
heller ej bestridas. Ett par randanmärkningar må dock göras.
Det är icke helt rättvist att säga att de nutida demokratierna
skurit av banden med kristendomens livsmakter. De ha förnekat
kristendomen, men de ha icke kunnat frigöra sig därifrån (ehuru
viljan knappast saknats). Kristendomen är icke blott en bekännelsekyrka, den är även ofrånkomligen en kulturmakt, som verkat och
verkar tillsammans med andra, och som utan tvekan betytt och betyder mera än någon annan faktor i de senaste tvåtusen årens historia.
Kristendomen har lånat från hellenismens kulturuppfattning, men
den har även varit nyskapande, och framför allt har den spritt sitt
ferment i ojämförligt vidare kretsar än någon annan åskådning.
Begrepp sådana som samvete, uppoffring, osjälviskhet, barmhärtighet, moraliskt mod, hederlighet, lojalitet o. s. v. ha undantagslöst
förmedlats till oss genom kristendomen, deras första ursprung må
sedan vara att söka var som helst. Så länge de ej helt utrotats, äro
banden med kristendomen ej avklippta. Överhuvud taget frågar man
sig ibland, om icke skillnaden i läget nu och för hundra år sedan
till stor del består i, att man då accepterade kristendomen såsom
något självklart, under det att man nu ej vågar (eller vill) kalla sig
kristen utan att ha en personlig upplevelse att bygga på. Skillnaden är sannerligen ej betydelselös, den betecknar tvärtom för kristendomen ett stort steg tillbaka; men den får heller ej överdrivas.
Därmed sammanhänger också ett annat svårt problem, vilket biskop
Cullberg blott i förbigående vidrör. Kristendomens och kyrkans religiösa uppgifter äro de primära, men icke de enda. Ä ven kulturuppgifterna äro viktiga nog, i den mån de icke stå i vägen för vad som
är än viktigare. Nu finnas i nutidens samhällen många, som kämpa
för sådant som tillhör även den kristna kulturen men med eller mot
sm vilja äro religionslösa. Och lika visst som det är att kristen- 614
–~- -~-·-·- ~·- —-~–
Litteratur
domen på det religiösa ulnrådet ej kan veta av någon »anpassning»,
lika visst är det också att den som kulturmakt måste finna sig i
andra förutsättningar. Det låg dock något berättigat i renässansens
och upplysningens kritik mot kyrkan, om också ej i deras utfall mot
kristendomen, för kulturfientlighet. Kyrkan måste kunna samarbeta
även med icke-kristna åskådningar och personer, och samarbeta utan
övermod, på likställighetens grund och inom samhällsordningens ram.
Biskop Cullberg är medveten härom: han framhåller »vikten av att
kyrkans män bevara personlig och ideell kontakt med de riktningar,
som nu kämpa för frihetens och personlighetens rätt i samfundslivet». Men det är icke alldeles lätt att omsätta tanken i praktiken,
och därvidlag ger han inga närmare anvisningar, om man icke skall
uppdraga en analogi med vad han i annat sammanhang säger om
prästerna och psykiatrikerna: att prästerna böra kunna tillräckligt
mycket psykiatri för att icke uppmuntra religionsgrubbel och lä-
karna tillräckligt mycket religonspsykologi för att förstå att icke
alla religiösa konflikter äro att betrakta som patologiska tillstånd.
Det sagda må från lekmannens synpunkt vara nog. Många, som
förut hyst ganska ringa vördnad för kyrka och kristendom, vänta
sig nu underverk därifrån. Kyrkan har tillfällen, som den icke haft
på länge, men den har också ett ur alla synpunkter större ansvar än
någonsin. Dess ställning i världen är icke blott svår, den är även
oklar. Det må vara tillåtet att spinna vidare på en liknelse, som
biskop Cullberg ofta använder: kyrkan är en ringa budbärare med
en stor Herres brev. Han kommer fram till adressaten, men finner
honom tillsammans med goda grannar inbegripen i försvar mot ett
rövarband. Skall budbäraren stå vid sidan av vägen och vänta på
stridens utgång, eller skall han med sin egen svaga kraft skynda
till hjälp, så att han kan få tillfälle att lämna fram brevet från sin
höge och mäktige Herre~
»NORDISK GEMENSKAP»
Av professorn vid handelshögskolan i Bergen ROBERT KRISTENSSON
Den nordiska gemenskapstanken är gammal, men den tycks under
de allra senaste årtiondena ha mognat på ett alltmera realistiskt sätt.
Särskilt ha väl det senaste årets händelser kraftigt påverkat gemenskapstanken. Denna inverkan går dock i två riktningar: å ena sidan
ha många väckts till en klar insikt om den praktiska önskvärdheten
av tankens realiserande, å andra sidan torde hos mången ännu större
tvivel uppstått om möjligheterna härför. Under dessa förhållanden
får man hälsa med glädje det arbete om »Nordisk gemenskap» (K. F:s
förlag, Stockholm) som nyligen utkommit på föreningarna Nordens
initiativ. Arbetet ger frågan om den nordiska gemenskapen ett historiskt perspektiv och en mångsidig, sakkunnig belysning inom olika
områden av det kulturella livet i Norden.
615
:..
Litteratur
Verket är icke upplagt efter strängt enhetliga synpunkter och de
olika författarna ha fått fritt utveckla sina tankar om problemen.
Värderingar och omdömen äro därför, som naturligt är, i viss mån
subjektivt färgade. Dock kan man spåra vissa allmänna grundideer,
tron på vissa andliga ideal. Arbetets redaktör fil. d:r Karl Petander
har i förordet formulerat det så, att arbetet vill visa huru Nordens
folk under historiens gång kommit att allt bättre förstå varandra
andligen och »förenas i uppfattningen om vissa stora ideal eller
uppgifter». »Dessa ideal utgöra till sist ingenting mindre än tron
på folkens kallelse att fredligt och i samförstånd tjäna varandra under rättens, frihetens och självstyrelsens ledstjärnor.» I arbetet spå-
ras även den realistiska uppfattningen, att förverkligandet av dessa
ideer måste kräva ett intensifierat, praktiskt samarbete mellan Nordens folk. Men den nordiska gemenskapen har även ett annat, större
mål, som i förordet understrykes: »Norden ntgör en stor mänsklig
frihetssyntes, som världen just nu behöver som ett föredöme och
som en väg till en bättre tingens ordning. Och det synes vara det
i Norden nu levande släktledets stora kungstanke att klart fatta
denna ide och göra den till en alltmer övergripande och bestämmande verklighet. Härför kräves emellertid en frigörelse från partioch småsinnet liksom från en trångsint och vanebunden nordisk
partikularism. Men härför kräves även en ökad och fördjupad insikt i Nordens liv och historia, en nordisk självbesinning, som förmäles med en stark nordisk samk~insla och en ny nordisk helhetssyn. Denna bok vill i sin mån verka i denna riktning.»
I den första uppsatsen ger professor Sven Tunberg en intressant
historisk översikt över: »De nordiska folkens gemens a m m a ö d e n.» För alla dem som tidigare läst dc nordiska folkens politiska historia som svensk, norsk, dansk eller finsk innebär
grupperingen av det historiska materialet under denna nya synpunkt
ett mycket stort intresse. Det är fara värt att den vanliga historieläsningen genom sina många, kanske ensidiga skildringar av krig
och stridigheter mellan de nordiska folken alltför mycket undanskymmer den betydelsefulla gcmenskapssynpunkt, som Tunberg här anlägger. J\il”an får av Tunbergs artikel veta många intressanta, för de
flesta kanske okända eller bortglömda fakta, som t. ex. att »redan
i gryningen av sin historia kunde Norden skönja möjliggörandet av
sin politiska enhet». Under vikingatidens ofta gemensamma strider
och äventyr var samhörighetskänslan mycket stark. Medeltiden blev
dock i speciell mening en skandinavismens r)eriod. Efter en mängd
dynastiska strider, under vilka enhetstanken likväl hölls levande,
ledde gemensamhetssträvandena till ett praktiskt politiskt resultat:
Den stora nordiska unionen 1389-1521. Tunberg erinrar om att den
dynastiska karaktären av denna första union »uteslöt ej att unionen
snart kunde bäras upp av starka aristokratiska intressen av konstitutionell och ekonomisk innebörd. Men denna så beskaffade union
vilade också på djupa och följdriktiga strömningar i den nordiska
folksjälen. Slutligen ägde den skandinaviska unionen på sätt och
616
Litteratur
vis en förankring i allmäneuropeisk anda och stämning. Unionen
var i någon mån en avskuggning på nordiska förhållanden av det
kristendomens enhets- och fredsrike, som då levde i all världens sinnen. Mot denna bakgrund fick unionen stundom över sig något av
sedligt och moraliskt gott, vilket trots alla skiftande tider och omvandlingar alltjämt behöll sin inre sanningshalt.»
De flesta ha väl i minnet huru unionen gick sönder till följd av
oklok dynastisk ledning: Men som prof. Tunberg påvisar gick icke
den nordiska enhetstanken samma väg. Den levde kvar och visade
sig vid flera tillfällen. Av märkligt aktuellt intresse är bl. a. ett av
Tunberg citerat uttalande som den kände danske historikern F.
Snedorff gjorde i ett föredrag 1792 om »Viktigheden af de tre nordiske Rigers Forening»: Här menar S. »att Skandinavien vort Fadreland, liggende midt imellem Rusland og Tyskland», borde förenas
till ett rike för att avvärja de faror som hota på grund av det geografiska läget och den sannolika, politiska utvecklingen.
En intressant skildring av det kulturella och politiska nordiska
samarbetet under 1800-talet avslutar professor Tunbergs uppsats.
Av större praktisk betydelse än känslostämningarna är dock det på
flera områden alltmera fördjupade kulturella samarbetet, som visar
den inre samhörigheten.
En naturlig grund för folkgemenskap i Norden anses väl vara likheten i ras. Detta ämne behandlas av Rolf Nordenstreng i uppsatsen:
»D e n o r d i s k a f o l k e n u r r a s s y n p u n k t.» Här lämnas flera
intressanta data och undanrödjas flera populära missuppfattningar.
Av särskilt intresse för den nordiska gemenskapens problem är upplysningen, att iiven bland Finlands befolkning raskaraktären icke är
strängt delad efter befolkningsgrupper: svensk och finsk stam. Det
kan även vara skäl att observera att de nordiska folken icke bestå
av enbart nordisk ras, utan c:a 33% äro starkt inblandade med östbaltiska och till en del alpina rastyper m. m. Kanske kan detta betraktas som ett plus när det gäller förutsättningar för samarbete·
med andra europeiska folk – om nu överhuvud taget raslikhet ger
större möjligheter för ett sådant samarbete.
I en sakligt hållen intressant uppsats om språkfrågan i Norden behandlar professor Erik Noreen en annan förutsättning för gemenskap, språket, i en uppsats: »Nordisk språkgemenskap.»
Man kan ju obetingat hålla med författaren om, att det är betydligt
mycket bättre att kunna göra sig förstådd av 15 milj. än av endast
2,5 milj. människor. Ur denna synpunkt är det verkligen att beklaga,
att den nordiska språkutvecklingen under senare år icke alltid tillräckligt beaktat önskvärdheten av att närma språken till varandra.
En överdriven partikularism har ofta på detta område fått göra sig
gällande. För att utveckla de gemensamma språkformerna så långt
som möjligt bör det väckas ett medvetande om vilken skatt vi äga i
vår nordiska språkgemenskap, och härtill syftar väl även denna
uppsats.
Ett uttryck för kulturgemenskapen har varit »f o l k s t y r e t i
617
Litteratur
N o r d e n», som behandlas i en artikel av professor H. Tingsten. Här
lämnas en intressant skildring av partigrupperingar, av parlamentarism och av folkrepresentationens sammansättning, utskottsarbeten,
förhållandet till administration och den parlamentariska debatten i
de nordiska länderna. Det anges som ett kännetecken på den nordiska demokratien, att »partistrider icke varit av sådan skärpa och
bitterhet, att samarbete omöjliggjorts och känslan av värdegemenskap över partierna förlorats».
I den rådande situationen, med skarpa motsättningar mellan politiska ideologier är det värt att tänka på följande uttalande av Tingsten (sid. 82): »Vissa krav på ett statsskick stå utanför den politiska
diskussionen, de uppställas i envälden och aristokratiska regimer
likaväl som i demokratier och diktaturer. statsorganisationen måste
äga en viss grad av smidighet och effektivitet, behövliga åtgärder
skola kunna vidtagas utan alltför stor omgång och friktion, det primära behovet av hederlighet, ordning, rättssäkerhet och snabbhet
måste tillgodoses i förvaltning och lagskipning.»
Till slut söker Tingsten besvara frågan: Varför har demokrati
lyckats i Norden~ Förf. behandlar däremot icke närmare spörsmålen
huru eller om folkstyret i Norden har lett till en fördjupad gemenskap mellan folken, men läsaren kan väl själv draga en konklusion
härom ur framställningen.
Ett konkret svar på frågan om det praktiska samarbetet mellan
de lagstiftande folkrepresentationerna i Norden får man i en artikel av presidenten Birger Ekeberg: »D e t n o r d i s k a s a m a r b et e t p å l a g s t i f t n i n g e n s o m r å d e.» Här påvisas huru rättssynpunkter och rättsutveckling varit likartade i de nordiska länderna. Ett uttryck för det långt utvecklade nordiska samarbetet på
lagstiftningens område ger den i uppsatsen inneslutna långa lista
av lagar som äro eller varit föremål för nordiskt samarbete. Den
stora betydelse som kan tillmätas rättsordningen i folkens liv framgår av följande citat ur Ekebergs artikel: »Vad en rättsordning som
uppbäres av folkets fulla förtroende kan betyda som viirn för politiskt och kulturellt oberoende, därom sakna vi nordbor ingalunda erfarenhet. Under Finlands hårda år framstod den fäderneärvda lagstiftningen ej blott som ett av de högsta ideella värden det gällde att
försvara. Lagen blev också ett vapen, ett styrkebälte i frihetskampen, ett bålverk som fienden ej mäktade genomtriinga …»
Den erfarenhet som de nordiska folken vunnit på den gemensamma
lagstiftningens område kan, som Ekeberg påpekar, bliva av betydelse
för de internationella enhetssträvanden, som kan väntas komma efter
kriget.
Om »n o r d i s k l i v s å s k å d n i n g i h e d e n t i d» skriver docenten Helge Ljungberg. Författaren påvisar huru de religiösa föreställningarna hos de gamla nordborna förete »en riktblommande växtlighet». De omfatta i sin högsta form föreställningar som man brukar
hänföra till högre religioner: tron på en personlig gud med vilken
man kunde komma i personlig kontakt. Vid sidan härav florerade
618
Litteratur
religiösa föreställningar, som man hänför till lägre religion såsom
ödestro, lyckotro, tro på gengångare, demoner m. m. »Likaväl som
det nu för tiden finnes människor, vilkas enda beröring med övernaturliga ting markeras av en mascot i bilens bakre fönster … så
fanns det även under den förkristna tiden folk, som satte gudarna
åsido i förlitande på trolldomskrafterna.» »Själva grunduppfattningen av livet bottnade i den sociala livssynen. Individen hade icke
något värde i sig, utan i förbindelse med släkten. Denna rätlinjiga
solidaritet ter sig för oss storvulen och eftersträvansvärd. Likväl
grundade den sig på en alltför snäv livsåskådning.» Det blev också
kristendomens uppgift att bryta de bittra släktfejderna, som följde
av de gamla nordbornas överdrivna släktsolidaritet.
Bilden av »n o r d i s k l i v s å s k å d n i n g i k r i s t e n t i d» tecknas av biskop Tor Andrce, närmast i anslutning till de tre förgrundsgestalterna, som kunna sägas vara typiska för nordiska lynnesdrag:
Birgitta, Swedenborg och Kierkegaard. Birgitta är en typ för den
nordiska kvinnan. »Hennes maktvilja är rättfram och stolt, hon krä-
ver icke som en ynnest men som en självklar rätt att stå jämbördig
vid mannens sida. Men denna starka vilja åtrår inte blott att härska,
den vill framför allt hjälpa.» Hos Swedenborg visar sig den nordiska livsåskådningen i »strävan mot klarhet, empiri, exakthet». Men
samtidigt visar sig en önskan »att finna en verklighetsgrund även
för religionens aning och längtan». »Det är betecknande, att det enda
betydande namn, som Norden har att uppvisa inom mystikens historia, tillhör en man, som tillika i utpräglad grad företräder just
den nordiska andens hunger efter empiri, efter klart begripande och
exakt vetande.» Kierkegaards betydelse som exponent för nordisk
livsåskådning ligger i hans starka betoning av subjektivitetens princip, att »endast den sanning har värde, som blivit en sanning för
oss, vunnits i en kamp med hela vår tillvaro som insats, har allmänmänsklig syftning och räckvidd».
Humanismens och humanitetens problem i Norden särskilt i förhållande till kristendomen behandlas av professor Gunnar Rudberg.
Författaren ställer problemen, men överlåter till läsaren att finna
lösningen. För anmälaren har problemen fått följande ställning:
Måhända måste denna lösning bliva subjektiv. Humanismen riktar
sig främst till intellektet, kristendomen främst till viljan. Intellektuell klarhet och sanning i den goda viljans tjänst, d. v. s. i gemenskapens tjänst, är måh~inda en formel, som uttrycker den möjliga
föreningen av humanism och kristendom. Måhända har nyare kristliga strömningar klarare insett detta, vilket kan förklara författarens utsago (sid. 216): »På senare tiden har humanismen kanske fått
avstå en del av sitt inflytande åt Oxfordrörelsen …» Att denna rö-
relse enligt författaren »ibland synes ha svårt att ge plats åt såväl
humanismen som andra sidor av den jordiska kallelsen», beror väl
snarast på att förf. icke haft anledning att närmare studera huru
denna rörelse söker att levandegöra de kristna kraven på ärlighet
och kärlek just i den jordiska kallelsen.
619
.. ’
Litteratur
De för gemenskapslivet centrala, religiösa frågorna behandlas även
av fil. d:r E. H. Thörnberg i en artikel om »r e l i g i ö s a f o l k r ö-
r e l s e r i N o r d e ”n». Artikeln har bl. a. sitt intresse genom att på-
visa inverkan av dessa rörelser vid samhällsfrågornas lösning. »Allt
klarare har det blivit för massor av arbetare att klassmedvetande
och klasskamp kunna förenas med kristendomen, som dock verkar
fömildrande, förädlande… Och denna utveckling påverkar och på-
verkas av den fredsälla atmosfär, den där sänker sig över det mäktiga socialområde, som utgöres av arbetarnas och arbetsgivarnas
organisationer.» De religiösa folkrörelsernas betydelse för gemenskapen belyses av följande yttrande. »Vid sidan av ekumenismen
som princip, ja, framför denna ha sådana sammanslutningar som
Frälsningsarmen, K. F. U. M. och K. F. U. K. i förening med missionsrådet såväl som med Oxfordmötena verkat utjämnande, sammanstämmande.» Oxfordrörelsen har enligt författaren »under sin korta
tillvaro nästan specialiserat sig på mellannordiska samlingar».
De konstnärliga frågorna behandlas i intressanta uppsatser av
Axel Romdahl och Jörgen Bukdahl. Den senare är den ende, icke
svenske författaren i arbetet vilket kan beklagas. Axel Romdahl,
som är känd bl. a. som anordnare av de nordiska utställningarna,
skriver en illustrerad artikel om konsten i Norden, särskilt arkitektur och målarekonst.
»Norden i litteraturen» behandlas av den kände danske
litteraturhistorikern Jörgen Bukdahl. Han förfäktar det nordiska
icke som »Udtryk for en Politik men et Sindelag, en Synsmaade, et
Vurderingsgrundlag», och visar huru detta tagit uttryck i litteraturen hos några av nordens störste diktare och författare.
De ekonomiska frågorna och samarbetet på det ekonomiska områ-
det är knapphändigt behandlat i arbetet. Till en del förklaras detta
med att tidigare arbeten utgivna av föreningen Norden behandlat
dessa frågor utförligare. De ekonomiska och tekniska frågorna äro
emellertid av så stor betydelse just för ett praktiskt samarbete,
att de borde ha haft sin givna plats i ett samlingsverk som detta och
icke begränsas till enbart kooperation och fackföreningsarbete.
Den framställning av »e k o n o m i s k a f o l k r ö r e l s e r i N o rd e n», som lämnas av Herman Stolpe, ger dock en grundläggande
beskrivning av kooperationen inom konsument- och producentkretsar,
samt av fackföreningsrörelsen. Då samarbete bör vara det realistiska uttrycket för gemenskap är det naturligt att »kooperation»
– i vidsträckt mening – hör hemma i ett arbete som detta. Utan
tvivel har kooperationen även i den mera begränsade meningen
av konsument- och producentkooperation haft sin stora betydelse att
utveckla samhörighet och samarbete. Under den självständiga och
organisatoriskt framsynta ledning och den åtminstone i Sverige partipolitiskt relativt neutrala hållning, som kännetecknar den nordiska
kooperativa rörelsen, har denna rörelse utan tvivel varit av stor betydelse för att utveckla även de breda lagrens förståelse för det
ekonomiska samarbetets betydelse. Icke minst har kooperationens
620
Litteratur
stora intresse och arbete för upplysningsfrågor, särskilt för ekonomisk upplysning, bidragit härtill. Huru även arbetarrörelsen har
utvecklat sig från den kampställning emot det bestående samhället,
som flerstädes i utlandet kännetecknat denna rörelse, till en ansvarsmedveten folkrörelse som söker samarbete med arbetsgivare och samhället i övrigt skildras i stolpes artikel.
Bokens redaktör, fil. d:r Karl Petander, avslutar författarnas rad
med en artikel om »d e n o r d i s k a f o l k e n s k a r a k t ä r o c h
l y n n e s d r a g». Utöver vad titeln anger berör den även frågan om
det nordiska samarbetet i dess vidaste omfattning, andligen, politiskt
och militärt. Boken tvingar den tänkande läsaren att allvarligt ställa
upp dessa frågor till en ingående omprövning. Men får bl. a. av
Petanders artikel ett intryck utav, huru de nordio;ka folken med hänsyn till lynnesdrag kunna komplettera varandra – ett intryck, som
den som vistats mycket i våra nordiska grannländer även måste dela.
Ett enhetligt, sammanfattande svar på frågan om det nordiska samarbetets önskvärda omfattning kan boken eller de skilda artiklarna
dock icke lämna. Men det lyfter läsarens blick över den ofta små-
aktiga dagspolitikens trånga horisont och ställer frågorna in under
mera långsiktiga synpunkter.
Ytterst beror väl svaret på de brännande frågorna om det finns
en ärlig vilja till gemenskap, som kan bära upp ett samarbete och
övervinna de egoistiska särintressena. För den tänkande läsaren kan
det vara av värde att söka i mångfalden av bokens material finna
de krafter och rörelser, som kunna åstadkomma en sådan gemenskap mellan de nordiska folken och därmed lägga grunden för en vidare gemenskap mellan andra nationer. Mycket i arbetet kan ställas
under debatt och syftet är väl till en del att viieka debatten om frå-
gorna. Utom debatten står dock det värdefulla kunskapsmaterial
som här samlats på ett sakkunnigt sätt.
GUSTAF III OCH GUSTAF MAURITZ ARMFELT 1
Av notarien CARL-GUSTAF TIIONIASSON, Lund
En gammal iakttagelse man tyvärr alltjämt kan göra är, att det
mesta som finns i tryck om Sverige och svenska förhållanden på
främmande tungomål – liksom om de skandinaviska länderna över·
huvud, som därvidlag bilda en enhet – lider av ganska betänkliga,
i många fall rent av häpnadsväckande brister. Denna erfarenhet
hänför sig inte blott, som mången kanske föreställer sig, till avlägset
belägna, mer eller mindre exotiska länder. Den gäller dessvärre
även, om än sjiilvfallet i något reducerad omfattning, de stora s. k.
’ JoHANNEs ÖHQUIST: Ein König und sein Gunstling. Schicksal und ’l’ragik
einer heroischen Freundschaft. Ludwig Röhrscheid Verlag. 386 sid. Bonn 1940.
621
Litteratur
kulturnationerna. De ganska sällsynta undantagen endast bekräfta
denna nedslående regel. Till dessa välkomna undantag hör ett nyligen utkommet arbete, skrivet av en finländsk författare på tyska.
Författaren är finlandssvensken professor Johannes öhquist, och
hans arbete är betitlat »Ein König und sein Giinstling», med den
träffande och schvungfulla underrubriken »Schicksal und ’l’ragik
einer heroischen Freundschaft».
Det är Gustaf III och Gustaf Mauritz Armfelt det är fråga om.
Om man undantar en del mer eller mindre tillförlitliga memoarsamlingar, främst förstås på franska språket, är det rena spillror, i varje
fall ur kvalitetssynpunkt, som finnas på utländskt tungomål om
dessa båda svenskar. Professor Öhquists bok är förebildlig redan
därför, att han förmodligen skrivit densamma direkt, utan den ofta
försämrande omvägen via en översättning. Man har anledning att
antaga detta såväl med hänsyn till författarens mångåriga och
mångsidiga kontakt med Tyskland som med tanke på bokens tyska
språkdräkt, som ger ett intryck av omedelbarhet och äkthet. Innehållet är också av samma förnäma kvalitet.
Den nu snart åttioårige författaren är en i sitt land mycket känd
och uppskattad personlighet – i förbigående sagt far till generallöjtnant Harald öhquist, den tappre och skicklige armekårchefen vid
Karelska näset under kriget mellan Finland och Sovjetunionen. Professor Öhquist har med denna bok åstadkommit ett sällsynt harmoniskt verk av bestående värde.
Boken har närmast karaktären av en essaysamling om Gustaf III
och Armfelt, där de ibland korta men alltid stimulerande kapitlen
kunna läsas var för sig. Olika episoder och htindelser i de båda
märkliga männens levnad passera revy, och härunder ger författaren både fängslande och belysande bidrag till tolkningen av deras
fysionomier och inbördes förhållanden. En yttre kronologisk apparat
sammanhåller det hela, men boken omspänner en så lång tidrymd
som från Gustaf III:s födelse 1746 till Armfelts död 1814. Den sönderfaller därigenom i tre klart avgränsade avsnitt. Det första har
Gustaf III som huvudperson, fram till kungens vistelse i Spa 1780,
det andra skildrar kungens och Armfelts relationer från sammanträffandet i Spa till kungens död 1792, det tredje slutligen behandlar
huvudsakligen Armfelts öden efter nyssnämnda tidpunkt och går
fram till hans död. Författaren har dock uttryckligen fritagit sig
från misstanken att vilja framlägga vare sig historia i gängse mening
eller något slag av historisk roman. Resultatet jävar ej sin upphovsmans aspirationer. Det har blivit ett knippe utomordentligt
målande, elegant skrivna porträttskisser, som även ur rent historiska synpunkter röja både omdöme och solid kunnighet.
Trots allt som finns på vårt språk om i synnerhet Gustaf III men
även om Armfelt, vänta de ännu på sina så att säga definitiva uttolkare. Mycket av oklarheten har samband med att de båda under
större delen av sitt liv voro så intensivt hatade av en majoritet bland
de opinionsbildande – och memoarskrivande! – högre samhällsskik- 622
Litteratur
ten, med en till stor del missledd och egensinnig högadel i spetsen.
Som så ofta annars fick det tendentiösa, det ensidigt tillrättalagda
från början alltför stort spelrum, och snart förelåg – såväl i den
muntliga traditionen som i litteraturen – en ganska klart fixerad
schablon i antydd riktning.
Redan som personligheter erbjuda Gustaf III och Gustaf Mauritz
Armfelt betydande svårigheter för forskaren. Vilka egenartade,
komplicerade människor voro de icke! Gustaf III var utan tvivel
den mest motsägelsefulle av de två och också den mest snillrike.
Mycket hade de gemensamt, främst det som småningom förenade
dem i liv och död, den intuitiva sympatien i fråga om åsikter i stort,
världsbild, livssyn. Men de förenades också av sin gemensamma
smak för teater, utstyrsel och vackra kläder, för ceremonier och
pompa i det yttre uppträdandet, som ofta gick till överdrift och blev
fåfänga och prål, affekterade åtbörder och teatralisk grannlåt, med
ett ord vad tyskarna träffande kalla »Affenspiel». Vad som emellertid säkerligen djupast och renast attraherade dem till varandra vid
sidan av denna instinktiva och spontana själsfrändskap var deras
glödande fosterlandskärlek, som icke skydde några hinder eller lät
sig avskräckas av några vedervärdigheter. I linje med detta låg
deras förmåga att ta ansvar och risker, deras handlingskraft, energi
och mod i svåra situationer men även deras lynnighet och impulsivitet och relativa oduglighet som krigare, åtminstone i högre mening.
Vidare hade de gemensamt smaken för ett förfinat sällskapsliv med
en vettig och spirituell konversation som främsta ingrediens, vari
icke minst Armfelt var en mästare. Det var denna hans talang som
– jämte hans förmåga att arrangera konungen behagliga »divertissements» – ursprungligen förskaffade honom dennes bevågenhet.
Mycket skilde dem emellertid åt. Gustaf III var i första hand trots
de obestridliga dragen av ytlighet och lättsinne konungen, som var
uppfylld av sin ställnings höghet, inte endast med hänsyn till yttre
värdighet och uppträdande utan även då det gällde ansvar och pliktuppfyllelse. Han var statsmannen, diplomaten, politikern, som i rikt
mått var utrustad med den slughet, fördomsfrihet och förmåga av förställning, vilka anses oundgängliga därvidlag. Armfelt däremot var
med all sin uppslagsrikedom mestadels för impulsiv, otålig, frispråkig
och överhuvud oförsiktig för att passa för dylik verksamhet. Han
uppnådde därför aldrig något egentligt inflytande över kungens
handlingar i stort utan fick nöja sig med rollen som rådgivare och
vän samt som den i alla skiften betrodde och osvikligt pålitlige
exekutören.
Denna åtskillnad mellan Gustaf III och Armfelt, som närmast
var en åtskillnad med hänsyn till temperament, ger oss den kände
gustavianen greve Clas Julius Ekeblad på ett målande sätt. Han slutar en säkerligen ytterst initierad karakteristik av Gustav III med
följande ord: »Han var utaf ett ganska inquiet humeur, men ingen
var mer tålmodig än han då det kräfdes, och framför alt hade han
giort sig en lag utaf at aldrig låta märka den oro som rådde i hans
623
44- 40698. Svensk Tidskrift 19 JO.
Litteratur
sinne.» Hur långt Armfelt kunde gå i rakt motsatt riktning, alltså
i sin obetvingliga och obehärskade frispråkighet och lösmynthet, visar Ekeblad med ett yttrande av favoriten, vilket (uppenbarligen i
något olika varianter) enligt Ekeblad ofta och i »större sälskap» fälldes av denne om hans herre och välgörare: »med den fahn, den narren
är intet at giöra, man får ej något klokt af honom».
Erotiskt var Gustaf III indifferent, vilket ingalunda kan sägas om
Armfelt. Dock var den sistnämnde inte en libertin av samma slag
som kungens två bröder, hertigarna Carl och Fredrik; han hade
lyckan att äga en av honom med all rätt avgudad hustru, som utan
att vara på något sätt märklig dock på grund av sina storslagna
själsegenskaper är en av de mest sympatiska kvinnogestalterna i
vår historia. Det var till henne, sin älskade Hedda – hennes fullständiga namn var Hedvig Ulrika De la Gardie – som Armfelt en
gång på sitt oefterhärmliga sätt skrev och beklagade, att han inte
varit >>en så exemplarisk make som den käre Luther föreskriver>>
(un mari aussi exacte que le prescrit le cher Luther).
Till det yttre hade de kanske inte så mycket gemensamt. Kungen
var betydligt mera rokokoman än den elva år yngre Armfelt, alltifrån den starkt pudrade frisyren (Armfelt använde sällan pudrad
peruk ens under sina tidigare år) till sättet att skriva brev. Som
brevskrivare hade dock även Armfelt åtskilligt av rokokons pretiösa
fraseologi och retoriska lyrik men kunde också, i synnerhet på sitt
kära modersmål, uttrycka sig både drastiskt och rakt på sak. Man
får i detta sammanhang erinra sig, att Armfelt överlevde sin dyrkade
konung i många år och sålunda inte kunde undgå att – mer eller
mindre motvilligt – ta intryck av den nya tid, som han fick se randas.
De båda berömda vännernas utseenden äro för övrigt ur skilda
synpunkter intressanta och belysande och väl värda ett särskilt studium. Utan att någon direkt likhet föreligger i det avseendet hade
bägge stora, genomträngande, mörkblå ögon, Gustaf III:s något utstående och mycket påminnande om moderns, Lovisa Ulrikas, och
morbroderns, Fredrik den stores ryktbara >>brandenburgska>> ögon.
Armfelts ögon voro alldeles särskilt vackert infattade, djupt liggande, med högt välvda ögonglober och tjocka, tätt liggande ögonbryn – kungen hade däremot högt uppdragna, kvinnligt tecknade
ögonfransar. Detta ser man bäst för kungens del på Sergels utomordentliga ansiktsmask av honom (tillhör riksantikvarie Sigurd
Curman), som förefaller vara av en slående likhet, och för Armfelts
del på en föga känd oljemålning från omkring 1800 (hos icittlingar i
Finland), som finns reproducerad i finhindaren professor Carl von
Bonsdorffs stora Armfeltsmonografi (del 2, sid. 29). En kritisk avvägning och värdering av samtida uppgifter om Gustaf III:s och
Armfelts fysionomier synes ge vid handen, att det bästa porträttet
i sin helhet av kungen iir Roslins bekanta oljemålning från år 1775
i Nationalmuseum, av Armfelt en likaledes ofta återgiven oljemålning (bröstbild från vänster, hos ättlingar i Finland), som utfördes
– förmodligen av en fransk konstnär – under Arrnfelts vistelse i
624
Litteratur
Dresden vid årsskiftet 1792-93. Den ger en god föreställning om
hans fascinerande yttre. Båda hade vidare aristokratiskt formade
näsprofiler och alldeles särskilt vackra och uttrycksfulla drag kring
munnen.
Härmed slutar den likhet dem emellan, som kan ha förefunnits i
yttre hänseende. Kungen var tämligen liten och spenslig (dock något
resligare än brodern hertig Carl, den blivande Carl XIII, som var
påfallande satt till figuren) och ursprungligen ganska blek i hyn
men blev med åren fylligare och fick hög ansiktsfärg. Armfelt däremot var stor, kraftig och lång men föll av ganska tidigt. Kungen
var sällan riktigt sjuk, under det att Armfelt var klen alltsedan
kriget i Finland 1788-90, mot vars slut han ådrog sig en svårläkt
blessyr i ena axeln. Han besvärades sedan ofta av blodspottningar
och av att hans redan förut ganska bastanta ben svullnade upp vid
minsta ansträngning eller sinnesrörelse. Det stillasittande liv, han
ibland till följd av sin sjuklighet måste föra, förskaffade honom dessutom ytterst plågsamma hämorroider. Från denna tid citerade han
titt och tätt Simeons ord i Lukasevangeliet, »Herre, nu låter du din
tjänare fara i frid», när han ansåg sig ha det något så när väl ställt
med det timliga för en eventuell hädanfärd ur jämmerdalen. Dylika
lamentationer voro dock mera uttryck för stundens stämning än så
allvarligt menade, och för det mesta gjorde han sig mycket snabbt
fri från funderingar av detta slag.
För att återvända mera direkt till öhquists arbete ligger det som
redan antytts i dettas natur, att något egentligt nytt ur materialsynpunkt inte framlägges av författaren, något som han ju ej heller
efersträvat utan tvärtom uttryckligen frisagt sig ifrån; dock finns
ett och annat i en intressant notavdelning (efter texten) som visar,
att författaren förstått att få fram nya och belysande drag ur redan
känt material. Överhuvud torde man få leta efter ett arbete, där så
mycket lärdom serveras på ett så spirituellt och elegant sätt. Det är
i bästa mening kongenialt med sitt ämne.
Till sist blott ett par randanmärkningar. Professor öhquist har
·tyvärr ganska fullständigt överhoppat Gustaf III:s insatser i kulturellt avseende – bortsett från teatern – och överhuvud att han
skapade den tidsuppfattning eller stil i vårt land, som efter honom
kallats den gustavianska. Vidare har författaren ej fått fram någon
riktigt träffande blid av Hedvig Elisabeth Charlotta och det måhända
av det skälet, att han enligt egen uppgift (not 13, sid. 372) ej känner
till mer än tre av de nu inalles åtta till svenska översatta delarna av
hennes s. k. dagbok De franska originalmanuskriptet till denna »dagbob på Ericsberg har författaren givetvis ännu mindre tagit del av.
Det göra väl för övrigt endast de alldeles särskilt intresserade, och
det hade ju inte heller behövts i detta fall.
625
.:,.. -……
KRISTENDOM, KULTUR OCH POLITIK1
Av docenten GUNNAR HECKSCHER, Uppsala
Ur många synpunkter måste det anses förmätet av en okyrklig lekman att presentera ett herdabrev för Svensk Tidskrifts läsekrets.
När det likväl sker i fråga om den nyinvigde Västeråsbiskopens, ligger motiveringen däri, att detta herdabrev, vid sidan av åtskilligt
som huvudsakligen angår kyrkan och dess prästerskap och i varje
fall icke bör bedömas av någon annan, även så starkt fått sin prägel
av nutidens allmänna världshistoriska läge. Rec. kan ej avgöra,
huruvida detta är vanligt eller icke, men oavsett detta böra kyrkans
inlägg i den allmänna diskussionen beaktas även utanför de kyrkliga kretsarna.
Biskop Cullberg ansluter därvidlag i huvudsak sin framställning
till två sinsemellan nära sammanhängande problem: den nya hedendomens landvinningar inom »kristenheten» och förhållandet mellan
kristendom och demokrati. I det förra avseendet är han välgörande
uppriktig och helt fri från omotiverad optimism. »Sanningen är den,
att ’den kristna kulturen’ numera är föga mer än ett tomt ord. Intet
land har längre någon kristen kultur, inte heller vårt land. Vi tära
på arvet från fäderna …» »Måhända skola de viktigaste missionsfälten i en nära framtid icke heta Afrika, Indien eller Kina, utan
Ryssland, Tyskland och Sverige.» Inomvärldsligheten och relativismen känneteckna dagens Europa; det förra innebär med förf:s terminologi, att endast sinnevärlden betraktas som verklig, under det att
man tidigare, inom såväl idealismen som kristendomen, förestäl~t
sig en översinnlig värld eller en idevärld, vilken vore verklig men
ej kunde uppfattas av mänskliga sinnesorgan. Att de, som från början kämpade för en sådan »verklighetssyn» och mot kristendomen,
gjorde det av de mest människovänliga motiv, förnekas icke; men
följderna ha blivit helt andra än de beräknade:
»Gud sköts åt sidan, för att människan helt skulle komma till sin
rätt. Och himmelen sköts bort, för att jorden riktigt skulle bli människans hem. Det kan tyckas vara en ödets ironi, att samma människa, som lade jorden under sig, oemotståndligt skulle dragas mot
det under-mänskliga, animala. Och dock är det icke svårt att däri
se en bister konsekvens. Inomvärldsligheten blev till en omåttlig
stimulans för makthungern, relativismen avlägsnade alla moraliska
hämningar. Och så blev människan det, som hon enligt teorien skulle
vara: ett stycke natur, skådeplatsen för blinda drifters lek. Tekniken, som var avsedd att bli hennes tjänare vid världserövringen, blev
1 JOHN CULLBERG: Herdabrev till Västerås stift. Pris kr. 3: 50. Diakonistyreisens förlag. Sthlm 1940.
612
Litteratur
hennes stränge herre, som ledde henne, dit hon inte ville. Samma
snillekraft, som lärde människan bruka det stoltaste av tidens redskap, flygmaskinen, nödgade henne även att pröva grottmänniskans
tillvaro i bombsäkra skyddsrum» (sid. 109).
Detta, menar biskop Cullberg, har skett därför att de kulturella
och etiska krav som kristendomen uppställde, och vilka människan
visserligen aldrig till fullo motsvarat, nu helt bortfallit, varigenom
varje hämsko på egoismen avlägsnats. Men helt utan religion kunna
människorna icke leva: »Det går oundvikligen så, att den tomma
gudatronen i folkens och de enskildas liv återbesättes… Kyrkan
står ansikte mot ansikte med en ny hedendom, som är så mycket
besvärligare än den gamla, därför att den har ett kristet förgånget
och nu målmedvetet och energiskt söker frigöra sig från detta sitt
förgångna.» Dessa nya, hedniska religioner (eller religionssurrogat),
bland vilka fascism, nationalsocialism och kommunism äro de viktigaste, kalla sig visserligen icke själva för religiösa åskådningar
och giva sig rentav i någon utsträckning sken av att lämna ett visst
utrymme för kristendom hos sina anhängare, men särskilt i sin inställning till ungdomens fostran röja de sin religiösa art. Och förf.
fortsätter med att sätta in dem i deras religionshistoriska sammanhang, för att till slut sammanfatta sina resultat: »Så stiga ur historiens dimmor de nya totalitära folk- och statsreligionerna fram för
vår blick, imponerande eller skrämmande, beroende på hur man ser
saken. Ett är visst: de kunna icke lämna oss likgiltiga. Det är på
den fronten som Västerlandets andliga öde till sist skall avgöras.»
De totalitära statsreligionerna framstå således i nutiden som
kristendomens främsta motståndare. Men därav följer icke, att
kristendomen kan låta spänna sig för demokratiens stridsvagn.
Demokratien har visserligen, liksom folkrätten och mycket annat i
vad som modernt kallas »liberal-kapitalistisk degeneration» (för ett
par år sedan hette det »liberal-marxistisk», vilket onekligen gav ännu
mindre mening), sin rot i kristendomen, och biskop Cullberg erkänner
den i princip: »En gång skall demokratien återuppstå, i ädlare och
starkare gestalt. Ty den representerar dock oförgängliga värden.»
Men de nutida demokratierna ha »skurit av förbindelsen med de
kristna livsmakter, på vilka deras existens från begynnelsen var
uppbyggd. Därmed har i själva verket deras livsnerv avklippts …
Det hör med till kyrkans uppgift att in i det sista söka tvinga den
sekulariserade demokratien till självbesinning. Men jag erkänner,
att jag har svårt att tro på mer iin en tillfällig framgång för slika
strävanden. Skadan sitter för djupt – så djupt, att den icke lär
kunna hävas utan en oändligt smärtsam operation.» Demokratien
har förrätt kristendomen, för övrigt samtidigt med att den har förrätt personlighetstanken och hemfallit åt den kollektivism, varur
diktaturen vuxit fram som en ofrånkomlig konsekvens. Men kyrkans uppgifter stå över de politiska. Den »skall vara redo att tjäna
sin Herre och sitt folk i varje situation och inom ramen av varje
samhällsskick», så länge dess frihet att förkunna evangeliet om
613
….. -, ”’•
Litteratur
Kristus lämnas helt obeskuren. Liksom kyrkan varit lojal mot den
sekulariserade demokratien, måste hon visa samma lojalitet mot en
sekulariserad diktatur, så länge den icke vill använda henne som
statens ombud eller propagandacentral »i livsåskådningsfrågor». Att
det likväl är föga sannolikt att diktaturen beviljar henne en sådan
frihet, framgår av förf:s ovan anförda resonemang om »de totalitära statsreligionerna», och därom är han utan tvekan fullt medveten; det är blott av principiella skäl han håller fast vid att kyrkan
icke kan kämpa för något annat än en kristen åskådning. Kristendomen får ej »anpassas» efter någon inomvärldslig-relativistisk
»verklighetssyn».
Det är icke särdeles mycket att »utifrån» invända mot hela detta
resonemang·. Biskop Cullberg är som sagt icke särdeles optimistisk,
och ett och annat tyder måhända på att han målat framtiden i väl
mörka färger. Å andra sidan låter det sig lika väl tänkas att han ser
klart; det gångna årets händelser lämna icke utrymme för alltför
stora förhoppningar om en europeisk självbesinning. Att »Europas
nyordning», om den ostört får genomföras, bland annat kommer att
driva kristendomen ur vår världsdel eller ned i katakomberna skall
heller ej bestridas. Ett par randanmärkningar må dock göras.
Det är icke helt rättvist att säga att de nutida demokratierna
skurit av banden med kristendomens livsmakter. De ha förnekat
kristendomen, men de ha icke kunnat frigöra sig därifrån (ehuru
viljan knappast saknats). Kristendomen är icke blott en bekännelsekyrka, den är även ofrånkomligen en kulturmakt, som verkat och
verkar tillsammans med andra, och som utan tvekan betytt och betyder mera än någon annan faktor i de senaste tvåtusen årens historia.
Kristendomen har lånat från hellenismens kulturuppfattning, men
den har även varit nyskapande, och framför allt har den spritt sitt
ferment i ojämförligt vidare kretsar än någon annan åskådning.
Begrepp sådana som samvete, uppoffring, osjälviskhet, barmhärtighet, moraliskt mod, hederlighet, lojalitet o. s. v. ha undantagslöst
förmedlats till oss genom kristendomen, deras första ursprung må
sedan vara att söka var som helst. Så länge de ej helt utrotats, äro
banden med kristendomen ej avklippta. Överhuvud taget frågar man
sig ibland, om icke skillnaden i läget nu och för hundra år sedan
till stor del består i, att man då accepterade kristendomen såsom
något självklart, under det att man nu ej vågar (eller vill) kalla sig
kristen utan att ha en personlig upplevelse att bygga på. Skillnaden är sannerligen ej betydelselös, den betecknar tvärtom för kristendomen ett stort steg tillbaka; men den får heller ej överdrivas.
Därmed sammanhänger också ett annat svårt problem, vilket biskop
Cullberg blott i förbigående vidrör. Kristendomens och kyrkans religiösa uppgifter äro de primära, men icke de enda. Ä ven kulturuppgifterna äro viktiga nog, i den mån de icke stå i vägen för vad som
är än viktigare. Nu finnas i nutidens samhällen många, som kämpa
för sådant som tillhör även den kristna kulturen men med eller mot
sm vilja äro religionslösa. Och lika visst som det är att kristen- 614
–~- -~-·-·- ~·- —-~–
Litteratur
domen på det religiösa ulnrådet ej kan veta av någon »anpassning»,
lika visst är det också att den som kulturmakt måste finna sig i
andra förutsättningar. Det låg dock något berättigat i renässansens
och upplysningens kritik mot kyrkan, om också ej i deras utfall mot
kristendomen, för kulturfientlighet. Kyrkan måste kunna samarbeta
även med icke-kristna åskådningar och personer, och samarbeta utan
övermod, på likställighetens grund och inom samhällsordningens ram.
Biskop Cullberg är medveten härom: han framhåller »vikten av att
kyrkans män bevara personlig och ideell kontakt med de riktningar,
som nu kämpa för frihetens och personlighetens rätt i samfundslivet». Men det är icke alldeles lätt att omsätta tanken i praktiken,
och därvidlag ger han inga närmare anvisningar, om man icke skall
uppdraga en analogi med vad han i annat sammanhang säger om
prästerna och psykiatrikerna: att prästerna böra kunna tillräckligt
mycket psykiatri för att icke uppmuntra religionsgrubbel och lä-
karna tillräckligt mycket religonspsykologi för att förstå att icke
alla religiösa konflikter äro att betrakta som patologiska tillstånd.
Det sagda må från lekmannens synpunkt vara nog. Många, som
förut hyst ganska ringa vördnad för kyrka och kristendom, vänta
sig nu underverk därifrån. Kyrkan har tillfällen, som den icke haft
på länge, men den har också ett ur alla synpunkter större ansvar än
någonsin. Dess ställning i världen är icke blott svår, den är även
oklar. Det må vara tillåtet att spinna vidare på en liknelse, som
biskop Cullberg ofta använder: kyrkan är en ringa budbärare med
en stor Herres brev. Han kommer fram till adressaten, men finner
honom tillsammans med goda grannar inbegripen i försvar mot ett
rövarband. Skall budbäraren stå vid sidan av vägen och vänta på
stridens utgång, eller skall han med sin egen svaga kraft skynda
till hjälp, så att han kan få tillfälle att lämna fram brevet från sin
höge och mäktige Herre~
»NORDISK GEMENSKAP»
Av professorn vid handelshögskolan i Bergen ROBERT KRISTENSSON
Den nordiska gemenskapstanken är gammal, men den tycks under
de allra senaste årtiondena ha mognat på ett alltmera realistiskt sätt.
Särskilt ha väl det senaste årets händelser kraftigt påverkat gemenskapstanken. Denna inverkan går dock i två riktningar: å ena sidan
ha många väckts till en klar insikt om den praktiska önskvärdheten
av tankens realiserande, å andra sidan torde hos mången ännu större
tvivel uppstått om möjligheterna härför. Under dessa förhållanden
får man hälsa med glädje det arbete om »Nordisk gemenskap» (K. F:s
förlag, Stockholm) som nyligen utkommit på föreningarna Nordens
initiativ. Arbetet ger frågan om den nordiska gemenskapen ett historiskt perspektiv och en mångsidig, sakkunnig belysning inom olika
områden av det kulturella livet i Norden.
615
:..
Litteratur
Verket är icke upplagt efter strängt enhetliga synpunkter och de
olika författarna ha fått fritt utveckla sina tankar om problemen.
Värderingar och omdömen äro därför, som naturligt är, i viss mån
subjektivt färgade. Dock kan man spåra vissa allmänna grundideer,
tron på vissa andliga ideal. Arbetets redaktör fil. d:r Karl Petander
har i förordet formulerat det så, att arbetet vill visa huru Nordens
folk under historiens gång kommit att allt bättre förstå varandra
andligen och »förenas i uppfattningen om vissa stora ideal eller
uppgifter». »Dessa ideal utgöra till sist ingenting mindre än tron
på folkens kallelse att fredligt och i samförstånd tjäna varandra under rättens, frihetens och självstyrelsens ledstjärnor.» I arbetet spå-
ras även den realistiska uppfattningen, att förverkligandet av dessa
ideer måste kräva ett intensifierat, praktiskt samarbete mellan Nordens folk. Men den nordiska gemenskapen har även ett annat, större
mål, som i förordet understrykes: »Norden ntgör en stor mänsklig
frihetssyntes, som världen just nu behöver som ett föredöme och
som en väg till en bättre tingens ordning. Och det synes vara det
i Norden nu levande släktledets stora kungstanke att klart fatta
denna ide och göra den till en alltmer övergripande och bestämmande verklighet. Härför kräves emellertid en frigörelse från partioch småsinnet liksom från en trångsint och vanebunden nordisk
partikularism. Men härför kräves även en ökad och fördjupad insikt i Nordens liv och historia, en nordisk självbesinning, som förmäles med en stark nordisk samk~insla och en ny nordisk helhetssyn. Denna bok vill i sin mån verka i denna riktning.»
I den första uppsatsen ger professor Sven Tunberg en intressant
historisk översikt över: »De nordiska folkens gemens a m m a ö d e n.» För alla dem som tidigare läst dc nordiska folkens politiska historia som svensk, norsk, dansk eller finsk innebär
grupperingen av det historiska materialet under denna nya synpunkt
ett mycket stort intresse. Det är fara värt att den vanliga historieläsningen genom sina många, kanske ensidiga skildringar av krig
och stridigheter mellan de nordiska folken alltför mycket undanskymmer den betydelsefulla gcmenskapssynpunkt, som Tunberg här anlägger. J\il”an får av Tunbergs artikel veta många intressanta, för de
flesta kanske okända eller bortglömda fakta, som t. ex. att »redan
i gryningen av sin historia kunde Norden skönja möjliggörandet av
sin politiska enhet». Under vikingatidens ofta gemensamma strider
och äventyr var samhörighetskänslan mycket stark. Medeltiden blev
dock i speciell mening en skandinavismens r)eriod. Efter en mängd
dynastiska strider, under vilka enhetstanken likväl hölls levande,
ledde gemensamhetssträvandena till ett praktiskt politiskt resultat:
Den stora nordiska unionen 1389-1521. Tunberg erinrar om att den
dynastiska karaktären av denna första union »uteslöt ej att unionen
snart kunde bäras upp av starka aristokratiska intressen av konstitutionell och ekonomisk innebörd. Men denna så beskaffade union
vilade också på djupa och följdriktiga strömningar i den nordiska
folksjälen. Slutligen ägde den skandinaviska unionen på sätt och
616
Litteratur
vis en förankring i allmäneuropeisk anda och stämning. Unionen
var i någon mån en avskuggning på nordiska förhållanden av det
kristendomens enhets- och fredsrike, som då levde i all världens sinnen. Mot denna bakgrund fick unionen stundom över sig något av
sedligt och moraliskt gott, vilket trots alla skiftande tider och omvandlingar alltjämt behöll sin inre sanningshalt.»
De flesta ha väl i minnet huru unionen gick sönder till följd av
oklok dynastisk ledning: Men som prof. Tunberg påvisar gick icke
den nordiska enhetstanken samma väg. Den levde kvar och visade
sig vid flera tillfällen. Av märkligt aktuellt intresse är bl. a. ett av
Tunberg citerat uttalande som den kände danske historikern F.
Snedorff gjorde i ett föredrag 1792 om »Viktigheden af de tre nordiske Rigers Forening»: Här menar S. »att Skandinavien vort Fadreland, liggende midt imellem Rusland og Tyskland», borde förenas
till ett rike för att avvärja de faror som hota på grund av det geografiska läget och den sannolika, politiska utvecklingen.
En intressant skildring av det kulturella och politiska nordiska
samarbetet under 1800-talet avslutar professor Tunbergs uppsats.
Av större praktisk betydelse än känslostämningarna är dock det på
flera områden alltmera fördjupade kulturella samarbetet, som visar
den inre samhörigheten.
En naturlig grund för folkgemenskap i Norden anses väl vara likheten i ras. Detta ämne behandlas av Rolf Nordenstreng i uppsatsen:
»D e n o r d i s k a f o l k e n u r r a s s y n p u n k t.» Här lämnas flera
intressanta data och undanrödjas flera populära missuppfattningar.
Av särskilt intresse för den nordiska gemenskapens problem är upplysningen, att iiven bland Finlands befolkning raskaraktären icke är
strängt delad efter befolkningsgrupper: svensk och finsk stam. Det
kan även vara skäl att observera att de nordiska folken icke bestå
av enbart nordisk ras, utan c:a 33% äro starkt inblandade med östbaltiska och till en del alpina rastyper m. m. Kanske kan detta betraktas som ett plus när det gäller förutsättningar för samarbete·
med andra europeiska folk – om nu överhuvud taget raslikhet ger
större möjligheter för ett sådant samarbete.
I en sakligt hållen intressant uppsats om språkfrågan i Norden behandlar professor Erik Noreen en annan förutsättning för gemenskap, språket, i en uppsats: »Nordisk språkgemenskap.»
Man kan ju obetingat hålla med författaren om, att det är betydligt
mycket bättre att kunna göra sig förstådd av 15 milj. än av endast
2,5 milj. människor. Ur denna synpunkt är det verkligen att beklaga,
att den nordiska språkutvecklingen under senare år icke alltid tillräckligt beaktat önskvärdheten av att närma språken till varandra.
En överdriven partikularism har ofta på detta område fått göra sig
gällande. För att utveckla de gemensamma språkformerna så långt
som möjligt bör det väckas ett medvetande om vilken skatt vi äga i
vår nordiska språkgemenskap, och härtill syftar väl även denna
uppsats.
Ett uttryck för kulturgemenskapen har varit »f o l k s t y r e t i
617
Litteratur
N o r d e n», som behandlas i en artikel av professor H. Tingsten. Här
lämnas en intressant skildring av partigrupperingar, av parlamentarism och av folkrepresentationens sammansättning, utskottsarbeten,
förhållandet till administration och den parlamentariska debatten i
de nordiska länderna. Det anges som ett kännetecken på den nordiska demokratien, att »partistrider icke varit av sådan skärpa och
bitterhet, att samarbete omöjliggjorts och känslan av värdegemenskap över partierna förlorats».
I den rådande situationen, med skarpa motsättningar mellan politiska ideologier är det värt att tänka på följande uttalande av Tingsten (sid. 82): »Vissa krav på ett statsskick stå utanför den politiska
diskussionen, de uppställas i envälden och aristokratiska regimer
likaväl som i demokratier och diktaturer. statsorganisationen måste
äga en viss grad av smidighet och effektivitet, behövliga åtgärder
skola kunna vidtagas utan alltför stor omgång och friktion, det primära behovet av hederlighet, ordning, rättssäkerhet och snabbhet
måste tillgodoses i förvaltning och lagskipning.»
Till slut söker Tingsten besvara frågan: Varför har demokrati
lyckats i Norden~ Förf. behandlar däremot icke närmare spörsmålen
huru eller om folkstyret i Norden har lett till en fördjupad gemenskap mellan folken, men läsaren kan väl själv draga en konklusion
härom ur framställningen.
Ett konkret svar på frågan om det praktiska samarbetet mellan
de lagstiftande folkrepresentationerna i Norden får man i en artikel av presidenten Birger Ekeberg: »D e t n o r d i s k a s a m a r b et e t p å l a g s t i f t n i n g e n s o m r å d e.» Här påvisas huru rättssynpunkter och rättsutveckling varit likartade i de nordiska länderna. Ett uttryck för det långt utvecklade nordiska samarbetet på
lagstiftningens område ger den i uppsatsen inneslutna långa lista
av lagar som äro eller varit föremål för nordiskt samarbete. Den
stora betydelse som kan tillmätas rättsordningen i folkens liv framgår av följande citat ur Ekebergs artikel: »Vad en rättsordning som
uppbäres av folkets fulla förtroende kan betyda som viirn för politiskt och kulturellt oberoende, därom sakna vi nordbor ingalunda erfarenhet. Under Finlands hårda år framstod den fäderneärvda lagstiftningen ej blott som ett av de högsta ideella värden det gällde att
försvara. Lagen blev också ett vapen, ett styrkebälte i frihetskampen, ett bålverk som fienden ej mäktade genomtriinga …»
Den erfarenhet som de nordiska folken vunnit på den gemensamma
lagstiftningens område kan, som Ekeberg påpekar, bliva av betydelse
för de internationella enhetssträvanden, som kan väntas komma efter
kriget.
Om »n o r d i s k l i v s å s k å d n i n g i h e d e n t i d» skriver docenten Helge Ljungberg. Författaren påvisar huru de religiösa föreställningarna hos de gamla nordborna förete »en riktblommande växtlighet». De omfatta i sin högsta form föreställningar som man brukar
hänföra till högre religioner: tron på en personlig gud med vilken
man kunde komma i personlig kontakt. Vid sidan härav florerade
618
Litteratur
religiösa föreställningar, som man hänför till lägre religion såsom
ödestro, lyckotro, tro på gengångare, demoner m. m. »Likaväl som
det nu för tiden finnes människor, vilkas enda beröring med övernaturliga ting markeras av en mascot i bilens bakre fönster … så
fanns det även under den förkristna tiden folk, som satte gudarna
åsido i förlitande på trolldomskrafterna.» »Själva grunduppfattningen av livet bottnade i den sociala livssynen. Individen hade icke
något värde i sig, utan i förbindelse med släkten. Denna rätlinjiga
solidaritet ter sig för oss storvulen och eftersträvansvärd. Likväl
grundade den sig på en alltför snäv livsåskådning.» Det blev också
kristendomens uppgift att bryta de bittra släktfejderna, som följde
av de gamla nordbornas överdrivna släktsolidaritet.
Bilden av »n o r d i s k l i v s å s k å d n i n g i k r i s t e n t i d» tecknas av biskop Tor Andrce, närmast i anslutning till de tre förgrundsgestalterna, som kunna sägas vara typiska för nordiska lynnesdrag:
Birgitta, Swedenborg och Kierkegaard. Birgitta är en typ för den
nordiska kvinnan. »Hennes maktvilja är rättfram och stolt, hon krä-
ver icke som en ynnest men som en självklar rätt att stå jämbördig
vid mannens sida. Men denna starka vilja åtrår inte blott att härska,
den vill framför allt hjälpa.» Hos Swedenborg visar sig den nordiska livsåskådningen i »strävan mot klarhet, empiri, exakthet». Men
samtidigt visar sig en önskan »att finna en verklighetsgrund även
för religionens aning och längtan». »Det är betecknande, att det enda
betydande namn, som Norden har att uppvisa inom mystikens historia, tillhör en man, som tillika i utpräglad grad företräder just
den nordiska andens hunger efter empiri, efter klart begripande och
exakt vetande.» Kierkegaards betydelse som exponent för nordisk
livsåskådning ligger i hans starka betoning av subjektivitetens princip, att »endast den sanning har värde, som blivit en sanning för
oss, vunnits i en kamp med hela vår tillvaro som insats, har allmänmänsklig syftning och räckvidd».
Humanismens och humanitetens problem i Norden särskilt i förhållande till kristendomen behandlas av professor Gunnar Rudberg.
Författaren ställer problemen, men överlåter till läsaren att finna
lösningen. För anmälaren har problemen fått följande ställning:
Måhända måste denna lösning bliva subjektiv. Humanismen riktar
sig främst till intellektet, kristendomen främst till viljan. Intellektuell klarhet och sanning i den goda viljans tjänst, d. v. s. i gemenskapens tjänst, är måh~inda en formel, som uttrycker den möjliga
föreningen av humanism och kristendom. Måhända har nyare kristliga strömningar klarare insett detta, vilket kan förklara författarens utsago (sid. 216): »På senare tiden har humanismen kanske fått
avstå en del av sitt inflytande åt Oxfordrörelsen …» Att denna rö-
relse enligt författaren »ibland synes ha svårt att ge plats åt såväl
humanismen som andra sidor av den jordiska kallelsen», beror väl
snarast på att förf. icke haft anledning att närmare studera huru
denna rörelse söker att levandegöra de kristna kraven på ärlighet
och kärlek just i den jordiska kallelsen.
619
.. ’
Litteratur
De för gemenskapslivet centrala, religiösa frågorna behandlas även
av fil. d:r E. H. Thörnberg i en artikel om »r e l i g i ö s a f o l k r ö-
r e l s e r i N o r d e ”n». Artikeln har bl. a. sitt intresse genom att på-
visa inverkan av dessa rörelser vid samhällsfrågornas lösning. »Allt
klarare har det blivit för massor av arbetare att klassmedvetande
och klasskamp kunna förenas med kristendomen, som dock verkar
fömildrande, förädlande… Och denna utveckling påverkar och på-
verkas av den fredsälla atmosfär, den där sänker sig över det mäktiga socialområde, som utgöres av arbetarnas och arbetsgivarnas
organisationer.» De religiösa folkrörelsernas betydelse för gemenskapen belyses av följande yttrande. »Vid sidan av ekumenismen
som princip, ja, framför denna ha sådana sammanslutningar som
Frälsningsarmen, K. F. U. M. och K. F. U. K. i förening med missionsrådet såväl som med Oxfordmötena verkat utjämnande, sammanstämmande.» Oxfordrörelsen har enligt författaren »under sin korta
tillvaro nästan specialiserat sig på mellannordiska samlingar».
De konstnärliga frågorna behandlas i intressanta uppsatser av
Axel Romdahl och Jörgen Bukdahl. Den senare är den ende, icke
svenske författaren i arbetet vilket kan beklagas. Axel Romdahl,
som är känd bl. a. som anordnare av de nordiska utställningarna,
skriver en illustrerad artikel om konsten i Norden, särskilt arkitektur och målarekonst.
»Norden i litteraturen» behandlas av den kände danske
litteraturhistorikern Jörgen Bukdahl. Han förfäktar det nordiska
icke som »Udtryk for en Politik men et Sindelag, en Synsmaade, et
Vurderingsgrundlag», och visar huru detta tagit uttryck i litteraturen hos några av nordens störste diktare och författare.
De ekonomiska frågorna och samarbetet på det ekonomiska områ-
det är knapphändigt behandlat i arbetet. Till en del förklaras detta
med att tidigare arbeten utgivna av föreningen Norden behandlat
dessa frågor utförligare. De ekonomiska och tekniska frågorna äro
emellertid av så stor betydelse just för ett praktiskt samarbete,
att de borde ha haft sin givna plats i ett samlingsverk som detta och
icke begränsas till enbart kooperation och fackföreningsarbete.
Den framställning av »e k o n o m i s k a f o l k r ö r e l s e r i N o rd e n», som lämnas av Herman Stolpe, ger dock en grundläggande
beskrivning av kooperationen inom konsument- och producentkretsar,
samt av fackföreningsrörelsen. Då samarbete bör vara det realistiska uttrycket för gemenskap är det naturligt att »kooperation»
– i vidsträckt mening – hör hemma i ett arbete som detta. Utan
tvivel har kooperationen även i den mera begränsade meningen
av konsument- och producentkooperation haft sin stora betydelse att
utveckla samhörighet och samarbete. Under den självständiga och
organisatoriskt framsynta ledning och den åtminstone i Sverige partipolitiskt relativt neutrala hållning, som kännetecknar den nordiska
kooperativa rörelsen, har denna rörelse utan tvivel varit av stor betydelse för att utveckla även de breda lagrens förståelse för det
ekonomiska samarbetets betydelse. Icke minst har kooperationens
620
Litteratur
stora intresse och arbete för upplysningsfrågor, särskilt för ekonomisk upplysning, bidragit härtill. Huru även arbetarrörelsen har
utvecklat sig från den kampställning emot det bestående samhället,
som flerstädes i utlandet kännetecknat denna rörelse, till en ansvarsmedveten folkrörelse som söker samarbete med arbetsgivare och samhället i övrigt skildras i stolpes artikel.
Bokens redaktör, fil. d:r Karl Petander, avslutar författarnas rad
med en artikel om »d e n o r d i s k a f o l k e n s k a r a k t ä r o c h
l y n n e s d r a g». Utöver vad titeln anger berör den även frågan om
det nordiska samarbetet i dess vidaste omfattning, andligen, politiskt
och militärt. Boken tvingar den tänkande läsaren att allvarligt ställa
upp dessa frågor till en ingående omprövning. Men får bl. a. av
Petanders artikel ett intryck utav, huru de nordio;ka folken med hänsyn till lynnesdrag kunna komplettera varandra – ett intryck, som
den som vistats mycket i våra nordiska grannländer även måste dela.
Ett enhetligt, sammanfattande svar på frågan om det nordiska samarbetets önskvärda omfattning kan boken eller de skilda artiklarna
dock icke lämna. Men det lyfter läsarens blick över den ofta små-
aktiga dagspolitikens trånga horisont och ställer frågorna in under
mera långsiktiga synpunkter.
Ytterst beror väl svaret på de brännande frågorna om det finns
en ärlig vilja till gemenskap, som kan bära upp ett samarbete och
övervinna de egoistiska särintressena. För den tänkande läsaren kan
det vara av värde att söka i mångfalden av bokens material finna
de krafter och rörelser, som kunna åstadkomma en sådan gemenskap mellan de nordiska folken och därmed lägga grunden för en vidare gemenskap mellan andra nationer. Mycket i arbetet kan ställas
under debatt och syftet är väl till en del att viieka debatten om frå-
gorna. Utom debatten står dock det värdefulla kunskapsmaterial
som här samlats på ett sakkunnigt sätt.
GUSTAF III OCH GUSTAF MAURITZ ARMFELT 1
Av notarien CARL-GUSTAF TIIONIASSON, Lund
En gammal iakttagelse man tyvärr alltjämt kan göra är, att det
mesta som finns i tryck om Sverige och svenska förhållanden på
främmande tungomål – liksom om de skandinaviska länderna över·
huvud, som därvidlag bilda en enhet – lider av ganska betänkliga,
i många fall rent av häpnadsväckande brister. Denna erfarenhet
hänför sig inte blott, som mången kanske föreställer sig, till avlägset
belägna, mer eller mindre exotiska länder. Den gäller dessvärre
även, om än sjiilvfallet i något reducerad omfattning, de stora s. k.
’ JoHANNEs ÖHQUIST: Ein König und sein Gunstling. Schicksal und ’l’ragik
einer heroischen Freundschaft. Ludwig Röhrscheid Verlag. 386 sid. Bonn 1940.
621
Litteratur
kulturnationerna. De ganska sällsynta undantagen endast bekräfta
denna nedslående regel. Till dessa välkomna undantag hör ett nyligen utkommet arbete, skrivet av en finländsk författare på tyska.
Författaren är finlandssvensken professor Johannes öhquist, och
hans arbete är betitlat »Ein König und sein Giinstling», med den
träffande och schvungfulla underrubriken »Schicksal und ’l’ragik
einer heroischen Freundschaft».
Det är Gustaf III och Gustaf Mauritz Armfelt det är fråga om.
Om man undantar en del mer eller mindre tillförlitliga memoarsamlingar, främst förstås på franska språket, är det rena spillror, i varje
fall ur kvalitetssynpunkt, som finnas på utländskt tungomål om
dessa båda svenskar. Professor Öhquists bok är förebildlig redan
därför, att han förmodligen skrivit densamma direkt, utan den ofta
försämrande omvägen via en översättning. Man har anledning att
antaga detta såväl med hänsyn till författarens mångåriga och
mångsidiga kontakt med Tyskland som med tanke på bokens tyska
språkdräkt, som ger ett intryck av omedelbarhet och äkthet. Innehållet är också av samma förnäma kvalitet.
Den nu snart åttioårige författaren är en i sitt land mycket känd
och uppskattad personlighet – i förbigående sagt far till generallöjtnant Harald öhquist, den tappre och skicklige armekårchefen vid
Karelska näset under kriget mellan Finland och Sovjetunionen. Professor Öhquist har med denna bok åstadkommit ett sällsynt harmoniskt verk av bestående värde.
Boken har närmast karaktären av en essaysamling om Gustaf III
och Armfelt, där de ibland korta men alltid stimulerande kapitlen
kunna läsas var för sig. Olika episoder och htindelser i de båda
märkliga männens levnad passera revy, och härunder ger författaren både fängslande och belysande bidrag till tolkningen av deras
fysionomier och inbördes förhållanden. En yttre kronologisk apparat
sammanhåller det hela, men boken omspänner en så lång tidrymd
som från Gustaf III:s födelse 1746 till Armfelts död 1814. Den sönderfaller därigenom i tre klart avgränsade avsnitt. Det första har
Gustaf III som huvudperson, fram till kungens vistelse i Spa 1780,
det andra skildrar kungens och Armfelts relationer från sammanträffandet i Spa till kungens död 1792, det tredje slutligen behandlar
huvudsakligen Armfelts öden efter nyssnämnda tidpunkt och går
fram till hans död. Författaren har dock uttryckligen fritagit sig
från misstanken att vilja framlägga vare sig historia i gängse mening
eller något slag av historisk roman. Resultatet jävar ej sin upphovsmans aspirationer. Det har blivit ett knippe utomordentligt
målande, elegant skrivna porträttskisser, som även ur rent historiska synpunkter röja både omdöme och solid kunnighet.
Trots allt som finns på vårt språk om i synnerhet Gustaf III men
även om Armfelt, vänta de ännu på sina så att säga definitiva uttolkare. Mycket av oklarheten har samband med att de båda under
större delen av sitt liv voro så intensivt hatade av en majoritet bland
de opinionsbildande – och memoarskrivande! – högre samhällsskik- 622
Litteratur
ten, med en till stor del missledd och egensinnig högadel i spetsen.
Som så ofta annars fick det tendentiösa, det ensidigt tillrättalagda
från början alltför stort spelrum, och snart förelåg – såväl i den
muntliga traditionen som i litteraturen – en ganska klart fixerad
schablon i antydd riktning.
Redan som personligheter erbjuda Gustaf III och Gustaf Mauritz
Armfelt betydande svårigheter för forskaren. Vilka egenartade,
komplicerade människor voro de icke! Gustaf III var utan tvivel
den mest motsägelsefulle av de två och också den mest snillrike.
Mycket hade de gemensamt, främst det som småningom förenade
dem i liv och död, den intuitiva sympatien i fråga om åsikter i stort,
världsbild, livssyn. Men de förenades också av sin gemensamma
smak för teater, utstyrsel och vackra kläder, för ceremonier och
pompa i det yttre uppträdandet, som ofta gick till överdrift och blev
fåfänga och prål, affekterade åtbörder och teatralisk grannlåt, med
ett ord vad tyskarna träffande kalla »Affenspiel». Vad som emellertid säkerligen djupast och renast attraherade dem till varandra vid
sidan av denna instinktiva och spontana själsfrändskap var deras
glödande fosterlandskärlek, som icke skydde några hinder eller lät
sig avskräckas av några vedervärdigheter. I linje med detta låg
deras förmåga att ta ansvar och risker, deras handlingskraft, energi
och mod i svåra situationer men även deras lynnighet och impulsivitet och relativa oduglighet som krigare, åtminstone i högre mening.
Vidare hade de gemensamt smaken för ett förfinat sällskapsliv med
en vettig och spirituell konversation som främsta ingrediens, vari
icke minst Armfelt var en mästare. Det var denna hans talang som
– jämte hans förmåga att arrangera konungen behagliga »divertissements» – ursprungligen förskaffade honom dennes bevågenhet.
Mycket skilde dem emellertid åt. Gustaf III var i första hand trots
de obestridliga dragen av ytlighet och lättsinne konungen, som var
uppfylld av sin ställnings höghet, inte endast med hänsyn till yttre
värdighet och uppträdande utan även då det gällde ansvar och pliktuppfyllelse. Han var statsmannen, diplomaten, politikern, som i rikt
mått var utrustad med den slughet, fördomsfrihet och förmåga av förställning, vilka anses oundgängliga därvidlag. Armfelt däremot var
med all sin uppslagsrikedom mestadels för impulsiv, otålig, frispråkig
och överhuvud oförsiktig för att passa för dylik verksamhet. Han
uppnådde därför aldrig något egentligt inflytande över kungens
handlingar i stort utan fick nöja sig med rollen som rådgivare och
vän samt som den i alla skiften betrodde och osvikligt pålitlige
exekutören.
Denna åtskillnad mellan Gustaf III och Armfelt, som närmast
var en åtskillnad med hänsyn till temperament, ger oss den kände
gustavianen greve Clas Julius Ekeblad på ett målande sätt. Han slutar en säkerligen ytterst initierad karakteristik av Gustav III med
följande ord: »Han var utaf ett ganska inquiet humeur, men ingen
var mer tålmodig än han då det kräfdes, och framför alt hade han
giort sig en lag utaf at aldrig låta märka den oro som rådde i hans
623
44- 40698. Svensk Tidskrift 19 JO.
Litteratur
sinne.» Hur långt Armfelt kunde gå i rakt motsatt riktning, alltså
i sin obetvingliga och obehärskade frispråkighet och lösmynthet, visar Ekeblad med ett yttrande av favoriten, vilket (uppenbarligen i
något olika varianter) enligt Ekeblad ofta och i »större sälskap» fälldes av denne om hans herre och välgörare: »med den fahn, den narren
är intet at giöra, man får ej något klokt af honom».
Erotiskt var Gustaf III indifferent, vilket ingalunda kan sägas om
Armfelt. Dock var den sistnämnde inte en libertin av samma slag
som kungens två bröder, hertigarna Carl och Fredrik; han hade
lyckan att äga en av honom med all rätt avgudad hustru, som utan
att vara på något sätt märklig dock på grund av sina storslagna
själsegenskaper är en av de mest sympatiska kvinnogestalterna i
vår historia. Det var till henne, sin älskade Hedda – hennes fullständiga namn var Hedvig Ulrika De la Gardie – som Armfelt en
gång på sitt oefterhärmliga sätt skrev och beklagade, att han inte
varit >>en så exemplarisk make som den käre Luther föreskriver>>
(un mari aussi exacte que le prescrit le cher Luther).
Till det yttre hade de kanske inte så mycket gemensamt. Kungen
var betydligt mera rokokoman än den elva år yngre Armfelt, alltifrån den starkt pudrade frisyren (Armfelt använde sällan pudrad
peruk ens under sina tidigare år) till sättet att skriva brev. Som
brevskrivare hade dock även Armfelt åtskilligt av rokokons pretiösa
fraseologi och retoriska lyrik men kunde också, i synnerhet på sitt
kära modersmål, uttrycka sig både drastiskt och rakt på sak. Man
får i detta sammanhang erinra sig, att Armfelt överlevde sin dyrkade
konung i många år och sålunda inte kunde undgå att – mer eller
mindre motvilligt – ta intryck av den nya tid, som han fick se randas.
De båda berömda vännernas utseenden äro för övrigt ur skilda
synpunkter intressanta och belysande och väl värda ett särskilt studium. Utan att någon direkt likhet föreligger i det avseendet hade
bägge stora, genomträngande, mörkblå ögon, Gustaf III:s något utstående och mycket påminnande om moderns, Lovisa Ulrikas, och
morbroderns, Fredrik den stores ryktbara >>brandenburgska>> ögon.
Armfelts ögon voro alldeles särskilt vackert infattade, djupt liggande, med högt välvda ögonglober och tjocka, tätt liggande ögonbryn – kungen hade däremot högt uppdragna, kvinnligt tecknade
ögonfransar. Detta ser man bäst för kungens del på Sergels utomordentliga ansiktsmask av honom (tillhör riksantikvarie Sigurd
Curman), som förefaller vara av en slående likhet, och för Armfelts
del på en föga känd oljemålning från omkring 1800 (hos icittlingar i
Finland), som finns reproducerad i finhindaren professor Carl von
Bonsdorffs stora Armfeltsmonografi (del 2, sid. 29). En kritisk avvägning och värdering av samtida uppgifter om Gustaf III:s och
Armfelts fysionomier synes ge vid handen, att det bästa porträttet
i sin helhet av kungen iir Roslins bekanta oljemålning från år 1775
i Nationalmuseum, av Armfelt en likaledes ofta återgiven oljemålning (bröstbild från vänster, hos ättlingar i Finland), som utfördes
– förmodligen av en fransk konstnär – under Arrnfelts vistelse i
624
Litteratur
Dresden vid årsskiftet 1792-93. Den ger en god föreställning om
hans fascinerande yttre. Båda hade vidare aristokratiskt formade
näsprofiler och alldeles särskilt vackra och uttrycksfulla drag kring
munnen.
Härmed slutar den likhet dem emellan, som kan ha förefunnits i
yttre hänseende. Kungen var tämligen liten och spenslig (dock något
resligare än brodern hertig Carl, den blivande Carl XIII, som var
påfallande satt till figuren) och ursprungligen ganska blek i hyn
men blev med åren fylligare och fick hög ansiktsfärg. Armfelt däremot var stor, kraftig och lång men föll av ganska tidigt. Kungen
var sällan riktigt sjuk, under det att Armfelt var klen alltsedan
kriget i Finland 1788-90, mot vars slut han ådrog sig en svårläkt
blessyr i ena axeln. Han besvärades sedan ofta av blodspottningar
och av att hans redan förut ganska bastanta ben svullnade upp vid
minsta ansträngning eller sinnesrörelse. Det stillasittande liv, han
ibland till följd av sin sjuklighet måste föra, förskaffade honom dessutom ytterst plågsamma hämorroider. Från denna tid citerade han
titt och tätt Simeons ord i Lukasevangeliet, »Herre, nu låter du din
tjänare fara i frid», när han ansåg sig ha det något så när väl ställt
med det timliga för en eventuell hädanfärd ur jämmerdalen. Dylika
lamentationer voro dock mera uttryck för stundens stämning än så
allvarligt menade, och för det mesta gjorde han sig mycket snabbt
fri från funderingar av detta slag.
För att återvända mera direkt till öhquists arbete ligger det som
redan antytts i dettas natur, att något egentligt nytt ur materialsynpunkt inte framlägges av författaren, något som han ju ej heller
efersträvat utan tvärtom uttryckligen frisagt sig ifrån; dock finns
ett och annat i en intressant notavdelning (efter texten) som visar,
att författaren förstått att få fram nya och belysande drag ur redan
känt material. Överhuvud torde man få leta efter ett arbete, där så
mycket lärdom serveras på ett så spirituellt och elegant sätt. Det är
i bästa mening kongenialt med sitt ämne.
Till sist blott ett par randanmärkningar. Professor öhquist har
·tyvärr ganska fullständigt överhoppat Gustaf III:s insatser i kulturellt avseende – bortsett från teatern – och överhuvud att han
skapade den tidsuppfattning eller stil i vårt land, som efter honom
kallats den gustavianska. Vidare har författaren ej fått fram någon
riktigt träffande blid av Hedvig Elisabeth Charlotta och det måhända
av det skälet, att han enligt egen uppgift (not 13, sid. 372) ej känner
till mer än tre av de nu inalles åtta till svenska översatta delarna av
hennes s. k. dagbok De franska originalmanuskriptet till denna »dagbob på Ericsberg har författaren givetvis ännu mindre tagit del av.
Det göra väl för övrigt endast de alldeles särskilt intresserade, och
det hade ju inte heller behövts i detta fall.
625
.:,.. -……